måndag 29 januari 2018

Författardagen 2018 - mitt lilla bidrag

Nämen, hörni. Jag kan väl för fasen skriva lite om vad jag stod och raljerade om på Författardagen. En liten rapport är väl ändå det minsta man kan begära när jag nu tog mig friheten att gnälla i förväg här på bloggen.

Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.

Min enda Powerpointbild under framträdandet

Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:

"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."

Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:

1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.

2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)

Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:

Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet. 

(EVB, sid 22)

Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.

3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.

Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:

”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”

Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:

”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon. 

(VV, sid 120)

4. I övrigt berättade jag om kontrasterna i böckerna. Hur jag gillar att få blanda diskbänksrealism och saga. Jag tycker om allvaret - som faktiskt finns där - men jag gillar också att få bryta det helt och hållet med det otroliga och osannolika.

5. Jag avslutade med att erkänna att jag är svag för att försätta Tilda i situationer där hennes två liv -  tonårslivet och väktarskapet - krockar och gör det jobbigt för henne. Här återgav jag följande stycke (i något förkortad form utifrån boken) där Tilda är ute i Vasaparken för att samla hundbajs till en trolldryck och Hakim plötsligt står där när hon precis plockat upp en rykande hög:

”Vad gör du?”

”Inget särskilt”, säger jag och känner hur den varma plastpåsen
som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande
känns den.

Hakim ler plötsligt och ögonen glittrar (jag svär!).

”Är det ditt miljöprojekt igen?”

Jag nickar stumt och känner hur rodnaden på mina kinder
pulserar i takt med den blinkande påsen i min hand.

”Du är lite skum, vet du det?”

Han säger det inte elakt. Inte alls. Bara som om jag verkligen
var en varelse från en annan planet och han fascineras av mina
gröna tentakler.

Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv. 

(EVB, sid 82)

Det var mitt spirituella lilla bidrag i korta drag. Så behöver ni inte känna er ledsna för att ni inte var där och kunde uppleva det hela i 3D.

torsdag 25 januari 2018

Författardagen 2018

I morgon är det dags för Författardagen här i Stockholm, ett event anordnat av Författarcentrum. Femton författare ska berätta om sina böcker/författarskap under små tiominutersframträdanden. Det hela äger rum på Bio Victor i Filmhuset. Platskapacitet 364 personer, läser jag på deras hemsida. Jo jo. Det är ju bra. För det kommer nog en del folk.

Och, host hrm, det kommer att vara en sextonde person som framträder där också.

Känner ni igen den lilla nunan i mittraden, näst längst ut i högerkanten?

Jag har ingen aning om varför jag fick vara med på ett hörn, men jag utgår ifrån att det hade med Steven Ekholms översvallande recesion i DN att göra.

Men det här är ju någonting annat än att gå på mingelfest och rodna lätt varje gång man lite ursäktande hävdar att man är "författare". Här förväntar sig folk att få höra någonting spännande och meningsfullt från någon som verkligen kan sina saker.

Så jag måste vara den personen. Bara att rulla upp ärmarna och vara det, helt enkelt. Det är i sådana här stunder jag är glad över att mitt pannben är metertjockt.

söndag 21 januari 2018

Dr Cox-fenomenet

Dr Cox med armarna bakom huvudet på det där Dr Coxiga viset

Jag älskar Scrubs. Förmodligen ungefär på samma nivå som Johanna Lindbäck älskar Skam - d.v.s. skitmycket. Min favoritkaraktär, möjligen tillsammans med Elliot Reid, är Dr Cox. Så fort han dyker upp i rutan ler jag lyckligt och jag tycker att vartenda ord karlen häver ur sig är pure genious.

Kul. Men vadårå?

Jo, det finns ett problem med detta för själva skådisen John C. McGinley, som han tydligen heter - hade ingen aning förrän jag googlade nu. Och exakt det är problemet. Alltså, att jag inte visste vad skådisen hette, eftersom han för mig ÄR Dr Cox. Grejen är den, att jag någon gång sett honom flasha förbi i biroller i betydligt allvarligare sammanhang. Och vad händer då? Jo, jag ler lyckligt - i vanlig ordning - eftersom jag bara ser min älskade Dr Cox. Men strax efter övergår detta i besvikelse, eftersom han ju inte är det, tydligen, just nu i alla fall. Han är bara tråkig och birollig och jag vill inte att han ska vara sådan!

Inte förrän nu kommer jag till poängen: Jag är Dr Cox (hybris!). För den pyttelilla, fjuttfanbase jag har, så är jag rädd att ett avsteg från den smålustiga, pladdriga stilen i En väktares bekännelser-serien skulle innebära ett liknande dilemma. "Vad fan gör hon nu?" liksom. "Det här är ju inte alls kul."

Jag skulle ju vilja skriva så mycket annat, i en helt annan stil. Även om Tildas (huvudpersonen i EVB) röst är så oerhört naturlig för mig, och jag även tidigare i mina outgivna (tack gode gud!) feelgoodböcker hållit en liknande, lätt ironisk, självdistansierande ton, så vill jag inte finna mig själv fastcementerad där för all framtid.

Den stora, avgörande skillnaden mellan mig och Dr Cox är att jag möjligen, möjligen har några tusen läsare medan han alldeles garanterat har miljontals dyrkande fans världen över. Vilket är bra i detta fall, eftersom jag m.a.o. inte har något problem. Än. Men det tål att tänka på hursomhelst.

onsdag 17 januari 2018

Författarskola #48 - tre droppar Lindbäck


Häromnatten läste jag äntligen ut Johanna Lindbäcks nya bok Karta för förälskade och andra vilsna. Jag började på den för någon vecka (eller två?) sedan och läste några sidor, men eftersom det i det här fallet rör sig om ett fysiskt pappersexemplar som jag plockat hem från förlaget (jomen, vi ligger på samma förlag - det är så SJUKT!) så tog det en stund innan jag kom igång med en andra lässession. Det är så bökigt bara det där med att fixa tillräckligt med ljus för mina skumma gamla ögon! Men, denna andra lässession slutade inte förrän jag var så illa tvungen att avrunda p.g.a. att boken tog slut!


Jag älskar Lindbäcks böcker! De är så himla lagom lugna och fina och handlar mest om inre konflikter och vardagligt mellanmänskliga problem - i allmänhet av tonårsförälskelsenatur - och de är dessutom så himla roliga på ett tillbakalutat, stillsamt sätt. När jag nyss upplevde min lilla actionkris så tipsade oarya om just denna bok (som jag alltså så smått börjat läsa redan vid det tillfället) och han har ju så rätt (som vanligt, typ): När man inte vill ha action, men däremot en massa mys och pirr, så ska man läsa Johanna Lindbäck.

Trevlig är hon dessutom. Jag kommer ihåg när jag precis hade läst några böcker av henne för första gången och letade upp henne på en förlagsfest för att berätta hur mycket jag gillade dem. Hon satt i ett avskilt rum med ett gäng andra, i förekommande fall mycket namnkunniga författare, och när jag vände mig till henne och sa att jag verkligen gillade det hon skrev så liksom pekade hon på sig själv och ba: "Johanna Lindbäck?" Inte som i att hon undrade vad hon själv hette, men som i att hon funderade på om det verkligen var henne jag avsåg. Och senast igår så svarade hon mig snällt och relevant på några frågor jag hade kring Författardagen (som jag ska medverka på nästa fredag).

Låt oss heller inte glömma att det är hon som tillsammans med Lisa Bjärbo har den utmärkta podden Bladen brinner! Där slår de verkligen ett välbehövligt slag för barn- och ungdomslitteraturen.

Nå, nu ska ju detta inte främst handla om Lindbäcks personliga förtjänster, utan mer om hennes författarskap och vad som gör hennes böcker så himla, himla mysiga. I vanlig ordning tänker jag försöka destillera det hela till tre droppar, eftersom det brukar vara ungefär vad jag klarar av att klämma fram när jag ska göra någonting så svårt som att försöka förstå varför en författare är bra.

1. Hon låter oss frossa i känslor. Den som minns hur det var att vara förälskad när man var tonåring, vet att det kunde uppta precis hela ens liv. Hur kropp och själ uppslukades. Och Lindbäck låter detta få plats. I stället för att visa vid ett tillfälle hur det känns i en person, så kommer det tillbaka, om och om igen. Hon fokuserar på detaljer. Hur händer ser ut. Ett lår mot ett annat lår. Suget efter att luta sig den där sista biten mot någon, in i en kyss, fast man håller emot.

2. Hon kan verkligen vara så himla rolig. Ett icke-spoiligt smakprov från Karta för förälskade och andra vilsna när det talas om vad folk i fantasy brukar heta: "lord ... Craven ... dark ... Aslan-någonting". Jag tycker att det är lysande! Och när en av huvudpersonerna upptäckt att den andra skelar: "Igår när de stått på stranden hade hon slagits av snyggheten i just såna skelningar. Inte fattat hur hon kunnat missa den asheta detaljen hela sitt liv." Det är så himla välfunnet.

3. Ja, nummer 3 får väl bli lugnet då. Att det faktiskt inte "händer" så mycket. Det är ingen hemlighet att Lindbäck är kanske världens största Skam-fan, och det handlar väl bland annat om att serien i så många avseenden påminner om hennes böcker. De i någon mening små tingen får ta stor plats, helt enkelt. Känslor i centrum (se punkt 1). Otroligt befriande när man är riktigt, riktigt trött på stora, tillsynes oöverstigliga problem.

Om du inte har läst någonting av Johanna Lindbäck, så börja för all del med Karta för förälskade och andra vilsna.

lördag 13 januari 2018

Still crazy after all these years

... som ju Simon & Garfunkel så fint uttryckte saken. I mitt fall apropå gårdagens inlägg om mitt något otillfredsställande vinställ. De kommentarer ni var vänliga nog att lämna påminde mig om någonting tänkvärt.

Ja, jag erkänner, jag tror FORTFARANDE att alla andra går omkring i sina perfekta hem och myser åt sitt perfekt välsorterade vinställ. HUR kan jag fortfarande inbilla mig det, ens tillfälligt?

Idag ska jag städa och jag har börjat så smått. I samband med det har jag tänkt på olika saker/vrår/garderober/lister som borde städas någon gång, eftersom de inte sett en disktrasa på år och dar, men jag har också vid något tillfälle beslutat att jag inte gör någonting åt dessa idag heller. Jag kör bara den vanliga rundan och tar extragrejerna EN ANNAN GÅNG. Och tror ni inte att jag då har snuddat vid tanken att "andra människor gör inte så här - de har inte ställen som de undviker att städa in i det sista"?

Förstå mig rätt här, jag VET att det inte är så. Om inte annat så känner jag till att mina vänner har det långt ifrån perfekt i sina hem. Ändå dyker den underliga idén upp i mitt huvud om att "alla andra" har kontroll och perfektion omkring sig. Som om andras liv försiggick i visningslägenheter fulla av skålar med lime och citroner och fucking vitlök i en sådan där fläta på väggen i köket. Inte gammal sunkig vitlök, mind you, utan jungfrulig sådan, som dessa perfekta människor utan att tveka använder i de franskinspirerade måltider som de fulländar sådär lite till vardags och avnjuter tillsammans med en bättre bordeaux från - wait for it! - sitt välsorterade vinställ.

Lite sent påtänkt nyårslöfte: Jag ska sluta att tro att alla andra människor klarar av livet hundra gånger bättre än jag själv. Och dessutom sluta jämföra mig med andra. Hm, det var ett ännu bättre, mycket mer relevant löfte. Jag tar det i stället!

fredag 12 januari 2018

Värsta vinstället

... och då menar jag dessvärre inte "värsta" som i typ coolaste/grymmaste, utan snarare tvärtom. Kolla här!

Det sorgligaste vinställ man kan tänka sig

Låt mig gå in på detaljer:

Längst uppe till vänster har vi en flaska Asti Cinzano. För den som inte vet så är det ett odrickbart, svinsött bubbel som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill komma i kontakt med. Lägg till det att just detta exemplar härstammar från bronsåldern och dessutom varit fryst under en period.

Sedan har vi inte mindre än tre(3!) flaskor alkoholfritt bubbel! Billabong Brut! Jesus, liksom. Varför?! Jo, vi fick ta över något bestånd från en som flyttade från Sverige. Men vem fan dricker alkoholfritt vin? Och vem har hjärta och miljöförakt nog att vaska och slänga? Så vi är lite fast med dem.

Vi har också en överbliven Katzenhütte Glühwein från i julas. Den är faktiskt oöppnad, vilket ju gör att vi trots allt kan få glädje av den nästa jul.

Det finns även en flaska teneriffianskt bananvin, Plate (eller möjligen Platé - det är en prick över e:et på etiketten). Den har vi fått av min mamma, som då och då tillbringar några soliga månader på sagda ö. Det har helt enkelt inte blivit tillfälle att öppna denna. Känns som någonting man konsumerar en sommarkväll då man känner sig extra experimentell.

Dessutom har en flaska Havana Club (d.v.s. rom) letat sig in i stället vid något tillfälle, helt enkelt eftersom vi inte har något bra förvaringsutrymme för höga spritflaskor.

Vid ett lågvattenmärkestillfälle innehöll ett av facken en tvåochenhalvdeciliterstetra billig Zinfandel, men där satte jag stopp för ett tag sedan.

I övrigt är det faktiskt äkta rödviner vi ser på bilden. Visserligen inga höjdare, med något undantag, men dock viner som inte är direkt avvikande på något sätt.

Jo, och så finns det en flaska champagne också. Vilket är obegripligt. Normalt sett överlever inte champagne så länge här hemma att den får tid att ligga och dröna där i vinstället.

Och ser ni? Fem gapande tomma hål. Sorgligt.

Ok, vi har en treåring. Det förklarar ett och annat, men inte allt. Det här måste fanimej åtgärdas snarast.

onsdag 10 januari 2018

Den negativa sidan av att vara 40+

Jag är fyrtiotre och fyller fyrtiofyra i februari. Inga problem där! För mig har livet verkligen bara blivit bättre och bättre med åldern. Det kanske inte är just själva åldern som gjort allting bättre, men det är fan inte uteslutet, och någonting har det i alla fall med saken att göra.

So far so good.

Att man sedan inte är i sin allra fagraste blomma längre kan ju inte hjälpas, men det känns inte som någon jätteproblem. Man hatade både sig själv och sitt - undersköna! - utseende när man var ung och även om man inte tycker att man är världssnyggast nu heller så a) gillar man sin fysiska uppenbarelse mer än då, och b) spelar det uppriktigt sagt inte så stor roll.

Sedan är det ju synd att man ska vandra vidare på den här vägen och så småningom rakt ned i graven. Man kan inte räkna med att hälsan är på topp hela tiden och att man kommer få ha turen att dö knall och fall mitt under en vinprovning i Provence.

Må så vara.

Men här kommer ett högst aktuellt problem relaterat till åldrandet: Skaderisken! Jag gjorde mig förbannat illa i armen häromnatten. Det är så att jag knappt kan använda eländet (höger arm dessutom och jag är högerhänt). Riktigt jobbigt, i synnerhet när man har en treåring att klä på, leka med, jaga omkring o.s.v.

Jaha, vad var det som hände då den där ödesdigra natten? Var du ute och slarvade på stan i halkan? Var månne alkohol inblandat? Då får man ju faktiskt räkna med att det kan hända någonting sådant här i din ålder.

Nej. Jag var hemma i min säng. Och sov. Sedan slängde jag ut med armen av någon anledning. Jag tror att jag typ kastade av mig täcket. Jag slog inte i någonting. Jag bara ... gjorde mig illa. Någonting hände i muskeln där uppe vid axeln någonstans. En sträckning? En bristning? Jag vet inte. Jag vet bara att det gör ont som fan och omöjliggör diverse aktiviteter. Som att sätta på sig en bh, eller tvätta håret, eller klä på en trilskande treåring.

Just denna aspekt av åldrandet kunde jag vara utan, känner jag.

tisdag 9 januari 2018

Jag tycker till #17 - Divergent


Jag säger bara WOW. Jag är golvad. Det här var bland det mest omskakande jag bevittnat.

Jag pratar om filmatiseringen av Veronica Roths bok Divergent.

Och maken till pure CRAP får man leta efter, med fucking ljus och lykta! Vilket jävla trams! Och illa genomfört. Helt charmlöst på alla upptänkliga sätt.

Jag brukar inte börja med att se filmen när det finns en bok, men den här gången tänkte jag ge mig på den destillerade varianten direkt, eftersom jag har annat att läsa och misstänkte att det ändå inte skulle bli någon ny favorit. Men jag kunde väl aldrig ana att den skulle vara SÅ till den milda grad USEL.

Världsbygget! Hjälp. Dessa "factions". Ska man skratta eller gråta? Märker att jag spontant gör det förra. Vad fan, liksom? Ok, det är inte ovanligt att man i dystopi behandlar just detta om strikt uppdelning av människor och fråntagandet av rätten till en avvikande åsikt - fullt begripligt, eftersom det är precis det som då och då drabbar samhällen och gör dem till vidriga styggelser som måste bekämpas till varje pris - men det är någonting så oerhört töntigt över de här olika grupperna (kopierat från Wikipedia: Abnegation (the selfless), Amity (the peaceful), Candor (the honest), Dauntless (the brave) and Erudite (the intelligent)). Och det hela känns så LITET. Även om man tänker sig att den absolut största delen av Chicagos befolkning utplånats så blir det bara pluttigt, på något sätt.

Så har vi de ytterligt charmbefriade ungdomarna. Shit. Och dialogen. Suck. Och tristessen. Blä. Och den fjantiga flagghämtningen. Urk. Och den superskumma simuleringen. What? Och - gode, gode gud! - när de hoppar av och på det där jädrans tåget! Hahahahaha! (Fast inte på det glädjefyllda viset.)

Och det bara fortsätter, liksom. Vet uppriktigt sagt inte hur jag lyckades hålla ut till det bittra slutet. Kanske hoppades jag på någon liten ljusglimt, vem vet? Det kom i alla fall ingen sådan. Det var bara, bara pinsamt och dåligt.

Jag vill tydliggöra att jag uttrycker mig så här skoningslöst helt enkelt eftersom jag är ganska övertygad om att Veronica Roth aldrig kommer att läsa detta (trots Google Translate och dess obegränsade möjligheter). Dessutom kan det ju möjligen hända att boken är fantastisk, men att filmmakarna misslyckats kapitalt (host host Harry Potter). Och OM du skulle läsa detta, Veronica, så hoppas jag att du inte blir alltför ledsen, utan att du obekymrat skrattar hela vägen till banken.

måndag 8 januari 2018

Tillbaka efter jul och måste pladdra av mig lite osammanhängande om mina problem med action

Ok, tänk dig en författare som gärna vill skriva sådant som folk vill läsa. Inte så svårt. De flesta författare vill nog bli lästa. Åtminstone i teorin (jag hoppar över diskussionen om prestationsångest o.s.v. för enkelhetens skull). Tänk dig nu en sådan författare som kommit på att hon inte gillar action. Eller dramaturgiska komplikationer egentligen. Det är illa nog som läsare, eftersom det är förvånansvärt få läsliga böcker som saknar den typ av handling som försätter karaktärerna i någon form av knipa, men det är snäppet värre för en författare. Vill jag hävda. Eftersom jag är författare. Den författaren. Som har börjat sky (eller kanske alltid egentligen har skytt?) handling. Eller kanske inte så mycket handling som obehag. Jag vill helt enkelt att det ska vara myspys och småroliga relationer för hela slanten.

Say what?! Skämtaru?!

Nix. Just nu känns det så i alla fall. Jag blir bara störd när det går dåligt. Eller när det går för fort. Eller när det inte är någon trevlig dialog.

Är det här som när en musiker först blir mer och mer avancerad i sitt musicerande och peakar med supersvår jazz, för att sedan trappa ned och börja söka efter det enkla?

Knappast. Jag har ju nyss börjat, liksom. Jag är fortfarande på "Köp varm korv" och borde vilja sträva framåt, men i stället vill jag bara tagga ned. Inte använda alla tre toner som detta stycke kräver, utan hålla mig till en enda.

Och så lite löst kopplat till detta: Filmer jag har sett och vad jag tycker om dem.

Star Wars - The Last Jedi. Da shit, säger jag bara. Jag förstår verkligen inte varför folk är så måttligt impade. Ok, jag gillar inte heller att det händer saker och är en massa action, men detaljerna. Relationerna, de små gagsen, miljöerna, varelserna. När What's-his-face pratar med den onde Hux via någon sorts radiolänk och kallar honom för Hugs och låtsas inte höra hans evil "rebel scum"-monolog, så att han måste upprepa sig. Briljant, tycker jag. För att inte tala om genusbiten, där exemplevis hela rebellbefälet utgörs av kvinnor.

Och hur charmig är inte Guardians of the Galaxy 2? Bara man fimpar all denna action så är det en underbar film - kanske inte riktigt i klass med ettan, men ändå!

Men mitt actionhandikapp ... Det är inte helt lätt att leva med, för min läsning blir återigen lidande. Böcker som andra tokhyllat blir knappt utlästa för att jag inte orkar med allt som händer och skiter sig hela tiden. Att jag inte haft en sekund över att skriva på ett eget manus under julen har hittills räddat mig från den lilla katastrofen, men nu är det dags igen och jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Går det ens att få till det trivsamma, vardagliga, händelselösa, relationsmässigt intressanta utan konflikter som sätter käppar i hjulen och ställer till det? Nej, jag tror fan inte det.

Shit, är detta en sorts existentiell kris jag får uppleva här? Urk. Hoppas jag tar mig ur den snarast, för jag antar att mitt förlag skulle droppa mig illa kvickt om jag kom med manus av typen "En stillsam dag i en helt vanlig människas liv, visserligen i en schysst, kanske sci-fi:ig miljö och med lite inslag av milt ironisk humor och några lustiga karaktärer inslängda for good measure".