tisdag 19 mars 2019

Författarskola #55 - hur jävla svårt kan det vara att skriva om ett manus?


Svaret på rubrikens fråga är ett rungande "hur jävla svårt som helst, uppenbarligen".

För det är det. Jag tror visserligen att jag faktiskt har koll på den nya handlingen och den tillåter mig att spara en jädrans massa av ursprungsmanuset, men jesus josef amanda, vad knepigt det är att hålla reda på en textmassa på (visserligen endast) 30.000 ord. Det är så himla stökigt när man håller på och rotar och drar i olika trådar. Vid en rejäl genomläsning kommer man dock förhoppningsvis att kunna gallra ut alla direkta felaktigheter - när man väl kommer så långt!

Hur hanterar man ett manus i gungning? Jag försöker att acceptera att jag inte kan skruva till allting på rätt sätt på en gång, försöker låta det hänga i luften och sväva omkring i limbo utan att för den skull få panik. Och paniken håller sig faktiskt inom rekommenderade gränsvärden, trots allt.

Det visar sig i stället att det är håglösheten som är min nemesis i detta fall. Tendensen att skjuta upp. Att inte orka ta tag i den mentala grepen och mocka ur texten, liksom. (Mockar man med grepar? Försök hålla dig borta från metaforer du inte behärskar, snälla människa!). Bara låta det ligga och gro. Om det ändå bokstavligen grodde av sig självt så hade väl det varit ok, men det gör ju inte det!

En annan sak som frustrerar mig är hur svårt det är att mäta framsteg med manuset. När jag skriver fritt på något nytt kan jag alltid räkna ord och känna mig produktiv vad det än är för ord, bara de är tillräckligt många. I det här fallet famlar jag i mörkret fullständigt.

Mötet med min förläggare kring detta manus var för tre månader sedan. Ett fjärdedels år! Hallå!

Nej, så här kan vi inte ha det.

Så planen är att inte tillåta mig själv att undvika att rota i det här. Det ska rotas varje dag! Om så bara en liten, liten stund. Det fina med små stunder är att de har en tendens att växa bara man tvingar dem att äga rum. Och även om de inte växer så har vi här många-bäckar-små-fenomenet att luta oss tillbaka på. Om jag faktiskt sitter med eländet vareviga jämrans dag, så kommer det till slut att bli färdigt. Om något år. Eller två. Men principen är fortfarande sund.

Jahapp, så är läget. Och detta var väl mitt tips till allmänheten kanske då: Just do it! (Kommer jag att bli stämd nu av skojätten?)

onsdag 6 mars 2019

Men vad fan hände här då?

Whut? (Källa)

Vart försvann kvinnan egentligen? Gick hon upp i rök helt och hållet? Vad hände?

Cellon hände. Absurt nog. Och den drog med sig pianot med full kraft.

Alltså, jag började ju spela cello för några månader sedan. Jag spelar fiol sedan tidigare, men det visade sig snart att det inte hjälpte särskilt mycket och jag kan fortfarande inte spela en vettig ton för att rädda mitt liv.

MEN, beroendet är nu fullt utvecklat. Jag är helt besatt av musik, på ett sätt jag inte varit på typ femton år. När jag inte spelar själv, så lyssnar jag. Och när jag lyssnar kan jag inte göra någonting annat, för så funkar jag. Jag vill ha noll input utöver musiken.

På cellon är det skalor som gäller och på piano spelar jag dels fyrhändiga Mozartsonater (tillsammans med min cellolärare som nu även är min pianolärare, för killen kan typ allting), dels en annan Mozartsonat. Och just nu är soundtracket i mitt liv en Dvořák-stråkkvintett. Jag lever och andas dessa stycken och då hamnar allt annat i bakgrunden.

Men hallå? Var inte du författare? Eller författar-wannabe i alla fall?

Jo, ja. Men det blev ju så svårt när En väktares bekännelser-serien fick sig ett slut(?) och jag började skriva annat som jag inte kände mig helt hemma med. Och så har jag en massa projekt som jag borde jobba på vid sidan av. Och synopsisar jag borde skriva till andra förlag för att försöka få fler bokkontrakt. Som ju en författare gör. Väl?

Så himla typiskt mig att då fly in i ett beroende. Vi får vara glada att det inte är alkohol eller heroin eller något.

Där har vi alltså läget och förklaringen till stiltjen på denna blogg.

Om ni nu undrade.