Jag har ett litet sidoprojekt som jag skriver på parallellt med det som jag pompöst tänker kalla för En väktares bekännelser-serien. Det rör sig i detta fall om fantasy med dystopitoner, och det är helt nytt för mig. Jag har hittills bara skrivit i den (fantastiskt underhållande och tillika fulländade) något humoristiska ton som faller sig naturligt för mig. Alltså, jag bara tar det sätt jag normalt pratar och skriver på och skruvar upp det några watt och då funkar det hyfsat bra, men det cementerar också ramarna för inom vilka genrer jag kan röra mig. Jag älskar feelgood och allmänt vansinniga texter, så jag är ok med det i stort, men man är onekligen litterärt fjättrad.
Den här gången vill jag alltså göra någonting helt annat. Men fixar jag det? Svaret är än så länge (ca 10000 ord inne i historien) ett rungande näppeligen. Jag har försökt att hitta en fungerande ton, men det är märkligt svårt att inte kunna ta till de bekanta, mjukisbyxbekväma greppen. Det ska väl gå att låta lite humor sippra in på väl valda ställen, men lejondelen måste berättas på ett annat sätt.
Den ton jag (inte) får till än så länge gör karaktärerna, och inte minst huvudpersonen, frustrerande platta och intetsägande. Jag använder mig i vanlig ordning av första person, där jag trivs som allra bäst, men jag kan inte få min jag-person att leva ordentligt. Hon bara tröskar på, utan att riktigt vara någon. Det är ingen rolig känsla.
Min strategi just nu är dock att strunta i det så länge och skriva ändå. Att jag identifierat problemet måste ändå vara en bit på vägen till att hitta någonting som funkar. Jag koncentrerar mig på handlingen och så får karaktärerna vara hur papperstunna och flimsiga de vill så länge.
Det får bli en redigeringsfråga, helt enkelt. En rätt saftig sådan, men värre problem har väl folk haft, tänker jag.
Ton är jättesvårt tycker jag. Dessutom rätt svårt att arbeta aktivt med, åtminstone för mig, eftersom det lätt blir tillkämpat och krampaktigt när jag är för medveten om exakt hur jag skriver. Det enda jag tycker funkar är att skriva vidare och lita till att min hjärna processar i bakgrunden tills det plötsligt lossnar.
SvaraRaderaJag känner ju inte alls till ditt manus (och jag läser inte ens särskilt många dystopier), men jag undrar ändå över det där med humor. Din (eller jag kanske borde säga Tildas, baserar detta mest på henne) humor drar ju åt det cyniska och sarkastiska hållet. I EVB är den fortfarande lättsam, men jag undrar om den inte skulle kunna bli mörkare och därmed passa in även i ett mer dystopiskt sammanhang? Men som sagt, jag är absolut ingen kärnläsare i dystopigenren och grepp jag själv tycker skulle lyfta en sådan roman skulle möjligen ses med mindre blida ögon av dess egentliga målgrupp.
Nej då, jag är helt inne på det också, att det skulle kunna funka med "mörk" humor. Men jag får det inte att funka. Det säger bara stopp. Men, exakt, jag tänker låta det ligga och processa tills det ordnar upp sig.
RaderaKänner igen det där; skulle byta från dystopi till spänning och höll på att bryta ihop först över bristen på rätt ton. Räddningen blev en låt som sammanfattade hur jag ville att huvudpersonen skulle känna.
SvaraRaderaFöresten älskar jag humor som motvikt i lite mörkare berättelser, alltså på riktigt, låt det sippra in, kanske är det just din speciella ton för att skriva dystopi?
Men gud, så intressant att en låt räddade situationen. Hoppas jag hör någon sådan:)
RaderaJavisst, jag vill också ha den motvikten, men det har funkat så konstigt illa än så länge. Men jag kämpar på här.
En låt gav stämningen i en hel bok för mig. Mina böcker är ju inte så långa men ändå! Jag tackar Ulrik Munther för känslan av tonårskärlek <3
RaderaNu letar jag efter en ny låt...
Jaså minsann, ännu en författare räddad av en låt? Jag hoppas på samma fenomen här då:)
RaderaHaha, mitt senaste blogginlägg (som jag skrev för flera dagar sedan, jag plagierar inte dig alltså, åtminstone inte så uppenbart ;-)) heter just "att hitta tonen" och slutar med att jag tänker att det som inte löser sig nu får lösa sig i redigerningen. Kul sammanträffande! Hoppas det lossnar för dig. :-)
SvaraRadera/Liv
Nämen?! Och varför har jag inte läst det? Har jag missat att lägga till dig i min blogglista här intill? Ja, det verkar så. Det får vi genast åtgärda!
RaderaMen ok, då är jag inte ensam om mina tankar:)
Alltid skönt att inte vara ensam! :-)
RaderaSpännande! Liv och jag har som sagt pratat väldigt mycket om tonen i vårt nuvarande gemensamma projekt. Och visst är det svårt! Eftersom du skriver i första person, undrar jag lite hur du skiljer på ton och röst. Jag tänker, är en väg in till tonen, att hitta din huvudpersons egen röst lite bättre? Eller tänker du på det som samma sak? För mig är just det här med ton och röst och stil fortfarande lite rörigt, eftersom det ofta används som ungefärliga synonymer. Men mitt bästa tips när jag inte hittade rösten till en knepig karaktär (och jag skriver i ett väldigt tajt tredjeperspektiv så karaktärernas röster blir nästan lika tydliga och viktiga som i första person) var att läsa böcker med karaktärer som liknade henne, för att inspireras. Och när jag hittade en som verkligen tilltalade mig, typ snodde jag den rösten/tonen och körde fake it till you make it i samma stil tills jag hittade helt min egen. Jag tänker helt enkelt så här: det är mycket lättare att fejka något mer specifikt, att faktiskt härma, än att fejka något som man inte är riktigt säker på vad det ska vara. Hoppas du förstår hur jag menar, och hoppas att du hittar fram till tonen snart!
SvaraRaderaJa du, jag skiljer egentligen inte på ton och röst, just eftersom det är min karaktär som liksom för en inre monolog. Och det handlar absolut om att hitta min huvudpersons egen röst. Inte alls någon dum idé att försöka härma! Verkligen en bra tanke. Ska se om jag kan hitta någon förlaga (helst på svenska ...). Tack för tipset!
Radera