Språkporr #14 - första person pluralis

Nej, hörni, dags att prata om elefanten i rummet: verb i presens indikativ första person pluralis i indo-europeiska språk - alltså verb i vi-form. Alla är nämligen så rörande överens, känns det som. Om världen kunde vara lite mer som presens i första person pluralis så skulle allting säkert ordna upp sig till det bästa.

Vi börjar väl med de latinska språken. Och jag tror att vi bör hålla oss till regelbundna verb för att inte krångla till det i onödan. Vi kör på verbet tala, vilket lustigt nog brukar vara ganska regelbundet. Det heter parler, hablar samt parlare på franska, spanska respektive italienska.

I första person pluralis presens heter det så här:
nous parlons (franska)
nosotros hablamos (spanska)
noi parliamo (italienska)

Öh, säger någon med alla hjärnceller i behåll, det var ju inte speciellt likt. Men det ÄR det! Trust me on this. -ons (uttalas med nasalt o-ljud, inget s hörs), -mos (i många dialekter nästan helt svalt s) och -mo är liksom samma ändelse. På latin heter det (och tala är ett knepigare verb än man skulle kunna tro på latin, men låt oss köra på dicere) dicimus.

Och grejen är att vi på isländska och gammal svenska har samma:

við tölum (isländska)
vi talom (gammal svenska)

Nämen, hur kan -um och -om vara samma som -ons, -mos, -mo och -mus?

Det bara är det, ok! Jag är ingen lingvist, bara en glad amatör i ordets urpsrungliga bemärkelse.

Sedan stämmer även grekiskan och ryskan in i detta samfälliga mönster:

εμείς μιλούμε (emís milóume (vet inte hur man brukar transkribera detta) - grekiska)
мы говорим (mi gavarim - ryska)

Men nu är du ju ute och cyklar fullständigt! -oume och -im? Och dessutom klumpar du ihop grekiska och ryska av någon anledning.

Tyst! Det var av praktiska skäl. Jag vet vad jag pratar om. Och exempelvis det oregelbundna мы живём (mi zhivyom - vi bor) illustrerar det kanske ännu bättre.

Jaha, men engelska då? Och tyska för den delen?

Ja, fråga mig inte vad de håller på med. Engelskan har ju i stort sett gett upp personböjda verb och tyskan har ju ett presens första person pluralis som sammanfaller med infinitiv, men kolla här vad jag hittade i en bok i bokhyllan (Old English and its Closest Relatives, Robinson):

nimam, lagjam ((vi) tar respektive lägger (gissar jag vilt - fanns ingen översättning vad jag kunde hitta på fem sekunder) - germanska)

-am. Jojo, I rest my case. Och var glada att jag inte börjar tjata om dualis här också!

Cue allmänt höjda ögonbryn från dem som eventuellt läst så här långt.