Författarskola #43 - anslag

Då var det dags för utlovat inlägg där jag kommer att fortsätta att dissekera det material jag fick grunden till på dramaturgikursen jag var på häromdagen. Jag tänkte helt enkelt börja från början.

Anslag m.a.o. D.v.s. det allra första i en roman (det gäller även t.ex. film, men här koncentrerar jag mig på mitt eget område), det som ska hooka och på några rader säga någonting om vad det är för slags berättelse vi har framför oss. Sätta ton och stämning.

Jag vet att skrivande människor ofta fixerar sig vid första meningen i sitt alster, eller åtminstone de allra första meningarna. Och det är ju just anslaget det handlar om. Själv tror jag att folk är beredda att läsa några stycken i alla fall, innan de eventuellt bedömer boken som ointressant, men faktum kvarstår: En bok måste börja bra.

Vad är bra då? Det beror förstås på läsaren. Men vad man kan göra som författare är väl att a) vara "sann" mot resten av boken, b) verkligen försöka vara tydlig med den stämning man bestämt sig för, c) gärna låta någonting hända - någon form av action, som så klart även kan vara av mer finstämd karaktär.

Jag tänkte ta tillfället i akt och kolla lite på hur jag sätter anslaget i mina egna två utgivna böcker. De börjar så här:

Jag vet att någonting är på gång eftersom Dumpe är orolig, men
jag vet så klart inte vad. Jag försöker vara beredd på det värsta.
Mormor åkte upp till Norrland i förrgår, så jag kommer att vara
helt ensam med vad det nu är.
(En väktares bekännelser)

”Vänta här. Jag ska bara köpa en grej på 7-Eleven.”
Hakim får ”7-Eleven” att låta som ett ställe jag vill tillbringa
resten av mitt liv på. Han ser på mig med sina obegripligt bruna
ögon. För miljonte gången slår det mig hur osannolikt det är att
jag får stå så nära de där ögonen. Så nära honom. Det hade varit
helt otänkbart bara för några månader sedan.
(Visheten vaknar)

Oj, vad intressant att titta på det så här, med begreppet anslag i fokus. När jag skrev dessa båda inledningar hade jag ingen medveten tanke direkt, förutom en vag idé om att det skulle vara intresseväckande. Båda böckerna är tänkta att vara snälla, fantasieggande, roliga och spännande, i ungefär den ordningen. Jag vet faktiskt inte om jag direkt har "lyckats" i något av fallen ovan.

Början på En väktares bekännelser skulle kunna vara inledningen till någonting mer allvarsamt - förutom att Dumpe är ett ganska fånigt och roligt(?) namn. Däremot så sätter den ju helt klart stämningen till någonting (potentiellt sett) spännande. Något är på g och det kommer att falla på huvudpersonen att ta hand om det - det som hon inte själv vet vad det är.

Inledningen till Visheten vaknar är mer avspänd. Att börja med en replik - i det här fallet en avgjort vardaglig och tråkig sådan - är inte uppenbart genialiskt, men det ger i alla fall info om att vi har något sorts utbyte mellan människor på gång. Och vi snackar ju verkligen relation här. Tilda har äntligen fått (nåja) sin avgudade Hakim. Den humoristiska tonen finns definitivt representerad i och med Tildas reaktion på den gråtråkiga repliken och genom adverbet "obegripligt" som attribut till adjektivet "bruna". Jo, jag fattar att det inte är "haha, vi dör av skratt allihop redan här"-roligt, men det är ändå någonting i tonen som liksom "stämmer" med resten av boken.

Vad gäller handlingen får vi egentligen inte veta ett smack. Att ett gäng troll strax kommer att göra entré är vi lyckligt ovetande om - i synnerhet om vi inte läst En väktares bekännelser (men det brukar väl folk ha gjort, föreställer jag mig). Det är f.ö. en intressant iakttagelse i sig att vi förmodligen har att göra med läsare som redan vet ungefär vad de kan vänta sig av historien. Det gör ju också att det finns utrymme för den här inledningen där vi har exakt noll action. Även om jag inte tänkte aktivt på det när jag skrev den (eller gjorde jag det?) så hade jag uppenbarligen en känsla för att jag kunde ta det väldigt mycket lugnare den här gången.

Av exemplen ovan tycker jag att vi kan lära oss att det i många fall - säkert i de allra flesta - är direkt omöjligt att i första stycket* låta läsaren veta exakt vad det är för berättelse de har att göra med, men vi kan i alla fall presentera en av de aspekter vi har tänkt trycka på lite extra. Man får helt enkelt välja vilken av dem man ska satsa på.

Ok, i det här läget så måste ni tänka följande tanke: "Öh? Ok. Du drar ohämmat slutsatser från ditt eget skrivande. Big deal. Jag trodde att vi skulle få ta del av någonting mer generellt."

Men låt oss kolla på det här då:

Mr and Mrs Dursley, of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. They were the last people you'd expect to be involved in anything strange or mysterious, because they just didn't hold with such nonsense.
(Harry Potter and the Philosopher's Stone, J.K. Rowling)

Inledningen till världens bästa bokserie, m.a.o. Vad får vi veta här då? Främst, skulle jag säga, att det är en humoristisk bok vi har att göra med. Vi får också veta att någonting "strange or mysterious" är på gång - indirekt, men mycket tydligt - men det kommer, vill jag påstå, i andra hand. Faktum är att det fortsätter i den här stilen ganska länge. Inte förrän i sjätte stycket (om jag räknat rätt) får vi veta att Mr Dursley får syn på en katt som läser en karta.

Är det intresseväckande då? Försök att tänka som en som aldrig hört talas om Harry Potter. Jag tycker det personligen, eftersom jag gillar just det humoristiska anslaget. Det känns dessutom typiskt brittiskt på något sätt och jag är svag för precis den typen av humor ("thank you very much", "they just didn't hold with such nonsense").

Ska vi för skojs skull ta en titt på andra delen också och hur den börjar?

Not for the first time, an argument had broken out over breakfast att number four, Privet Drive. Mr Vernon Dursley had been woken in the early hours of the morning by a loud, hooting noise from his nephew Harry's room.
(Harry Potter and the Chamber of Secrets, J.K. Rowling)

Här jobbar Rowling framförallt med igenkänning, anser jag. Alla vet vid det här laget vem Vernon Dursley är, att han bor på number four, Privet Drive och vi kan alla ana vem det är som hoar i Harrys rum. Det är på så sätt ganska tydligt att det är en uppföljare, även om det så klart skulle kunna ha varit fråga om en helt fristående bok, där vi fått allting förklarat för oss så småningom.

Vi tar ett sista exempel. Från en ungdomsbok även denna gång, och faktiskt en sorts fantasy:

Jag sitter i skogen, bakom en stor sten. Jag klamrar mig fast vid den med händerna, lutar ansiktet mot den. Jag känner dess skrovliga, solvarma yta. Min mage mullrar och jag undrar om jag ska kräkas. Det smakar surt i munnen.
(Kungadottern - sagan om Turid I, Elisabeth Östnäs)

Tonen är allvarlig och stämningen är inte på topp direkt. Vi får känslan av att huvudpersonen gömmer sig (vilket hon faktiskt gör) eller åtminstone har dragit sig undan på något sätt, för att få vara i fred kanske. Vi är nära henne fysiskt. Skrovlig, solvarm sten. Illamående. Sur smak i munnen. Här är det inte mycket humor, utan vi fattar att vi kommer att få vara med om en högst personlig berättelse, där vi har tillgång till huvudpersonens inre liv. Det är rätt bra jobbat av Elisabeth (som jag är något, lite bekant med) att säga så mycket på så få rader.

Jag vill betona här att anslaget inte behöver vara exakt ett stycke långt - det kan jag inte tänka mig att någon har stipulerat på något sätt - men jag tyckte att det var en rimlig grej att kolla på.

Seså, titta nu på era egna manus och stäm av vad ni signalerar med era anslag!

*Ja, jag vet att det rör sig om två stycken i fallet med Visheten vaknar, but still ...