I DN igen!!

"Världsklass"

Idag ägnar jag mig hundraprocentigt åt narcissism. Jag blev så lycklig över att ovanstående recension av "Visheten vaknar" återfanns i dagens DN. Jag har även denna gång haft snortur med recensenten - Steven Ekholm fullkomligt älskar.

Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll

“Visheten vaknar” är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, “En väktares bekännelser”. Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.

Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.

Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.

Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.

Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!

Steven Ekholm

Alltså, vad säger man? "Tack, Steven" känns inte tillnärmelsevis tillräckligt.