Katastrof

 

Min hand

Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.

Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.

För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.

Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.

Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.

Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.

Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!

Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

Döden och flickan eller hur cellon fuckade upp mitt liv

Början på andra satsen av Schuberts stråkkvartett Der Tod und das Mädchen, violin 1

Jag älskar klassisk musik. Vilket är ett oerhört allmänt påstående och därmed inte riktigt sant: jag älskar framförallt stråkmusik, helst i form av kammarmusik (alltså i mindre ensemble, typ en stämma för varje enskilt instrument - inte stor och vräkig symfoniorkester).

När jag var femton började jag spela fiol. Vid det tillfället gjorde jag det för att jag var kär i en kille som spelade fiol, men det är mindre viktigt, för med tiden kom det att bli någonting helt annat och mycket större för mig. F.ö. ville jag på den tiden bli operasångerska, så det var liksom inte helt utanför mitt område.

Nå, jag gick hursomhelst in med den bestämda uppfattningen att det ändå var för sent för mig, jag som var femton(!) år - jag skulle inte ha en chans att någonsin bli bra. Numera vet jag att jag hade kunnat bli typ hur bra som helst, om än inte professionell solist, men det har i vilket fall som helst aldrig varit på tapeten. Trots detta har jag envetet fortsatt genom alla år, visserligen med låååååånga perioder av total avhållsamhet, men jag har alltid kommit tillbaka och alltid älskat att spela när jag väl gjort det - i synnerhet tillsammans med andra glada amatörer.

Enter the cello.

Alltså, när jag började spela cello - egentligen inte förrän för några veckor sedan - så trodde jag ju att det skulle vara som att spela fiol ungefär, vilket bara stämmer delvis. Det är faktiskt ganska annorlunda, även om det så klart inte är helt väsensskilt. Det jag INTE trodde var att mina första taffliga försök på cellon skulle TOTALT FUCKA UPP MITT FIOLSPEL.

Men det gjorde det. Häromdagen plockade jag fram fiolen för att spela en truddelutt. Noterna ovan utgör förstafiolstämman i början på andra satsen i Schuberts stråkkvartet "Der Tod und das Mädchen" (Döden och flickan) - detta kan vara min favoritkvartett, alla kategorier. Den börjar G-G-G-G. Alltså samma, på fiol mycket enkla, ton fyra gånger. Jag satte glad i hågen igång att spela dessa fyra toner.

Redan där upptäckte jag att någonting var seriöst fel. Fingrarna visste inte var tonen låg på strängen och i synnerhet stråken ville ingenting alls! Den gled förvirrat över på fel sträng och visste inte vart den var på väg. Och på den vägen fortsatte det. Som man ser (även om man inte kan läsa noter) så blir det värre längre fram i stycket och när jag väl kom till de partierna så hade jag liksom redan gett upp. Det. Lät. AS. Och det kändes på allvar som om jag aldrig hade hållit i en fiol förut.

Ok, min teori är att det här är ytterst tillfälligt och att jag med lite tålamod kommer att hitta tillbaka till det instrument som jag spelat till och från i trettio (30!) år. Men det var fan inte roligt.

Kuriosa: Strax efter detta fick jag ett mail där man undrade om jag kunde tänka mig att hoppa in på fiol på en liten informell konsert i ett kvartettsällskap där jag är medlem, OCH den person som hastigt hade insjuknat och därför behövde en ersättare var ingen mindre än mannen jag köpte min cello av. Jag kan säga att jag avböjde, vänligt men bestämt.

Nej, jag tänker inte ge upp cellon p.g.a. detta, men jag tänker definitivt ta fram fiolen lite oftare framöver. Dock svävar jag alltså för tillfället i limbo, utan tillgång till något stråkinstrument alls! D.v.s. jag kan inte spela någonting vettigt på vare sig cello eller fiol. Läskigt. 

Tur att jag även fulspelar piano, för annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till just nu.

Hur går det här då?

??? (Källa)

Allvarligt, hur går det? Ska det vara så här segt? Kännas fullt så trist?

Alltså, att skriva böcker, inte att typ leva, eller vad man ska säga. Jag har det bättre än någonsin i stort - inte visste jag att medelåldern skulle vara så fantastisk! Jag trodde att man bara skulle glida hjälplöst mot graven, rynkig och skruttig. Det var min ungdoms bild av det hela. Nå, förr eller senare börjar väl det där glidandet (för visst går det obevekligt framåt) ta fart och inte kännas så livat längre.

Men det var inte det jag skulle prata om, utan hur trögt det går med skrivandet. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: var är mina tomtar och troll?! Jag var så himla hemma i den världen. Inte för att jag i dagsläget känner att jag skulle vilja fortsätta med Tilda, men jag trivdes så bra medan det varande.

Inte för att det nödvändigtvis blev bra för det. Jag har fått mitt första betyg för Sömnernas sömn på Goodreads, från en som verkligen gillade En väktares bekännelser och Visheten vaknar: en trea blev det. Något av en besvikelse för henne, alltså. Vilket ju får en stackars författare att känna sig rent skyldig:| Kanske blir det bara treor för denna. Uppblandat med ett och annat bottenbetyg. På sätt och vis vore det skönt med ett riktigt fiasko, så är förväntningarna på en rimlig nivå inför nästa bok. Om det ens blir någon sådan! Just nu känns det rätt mörkt.

Men jag tragglar på här. Dock med en tanke om att eventuellt revidera strategin inför hösten, så att jag redan nu tar itu med någonting som jag verkligen brinner för. Det som hindrar mig är att jag är lite orolig för att jag just nu är oförmögen att göra någonting vettigt med en aldrig så härlig idé.

Läser mer än vanligt för tillfället - SÅ många böcker som bara MÅSTE läsas - och det är eventuellt en aning hämmande, eftersom typ alla skriver bättre än man själv, har man ju en känsla av.

Bitter much? Nej, jag tror inte det. Jag uppskattar fortfarande att läsa bra böcker - tack GODE GUD! - men självförtroendet är inte på topp.

Och så fryser jag fan om fötterna, för det har börjat bli kyligt här i Stockholm och golvvärmen har inte kickat in än.

Längtar efter läsning

Den här typen av läsning, alltså

Det känns alltsomoftast som om jag tappat det här med att läsa. Alltså, ren nöjesläsning. Den typ av läsning som öppnar en helt ny värld och sveper en med sig, så att man inte för allt smör i Småland vill lägga ned boken.

Sedan jag blev utgiven författare handlar så mycket om att studera böcker. Jag kan inte hjälpa det. På något plan studerar jag hela tiden dramaturgi, språk och gestaltning. Helt sjukt - och så tråkigt! Jag jämför mig också ständigt med andra författare och känner mig otillräcklig och rentav usel. Det ger ju ingen varm och luddig känsla direkt, och det svärtar ned läsningen.

Jag har också blivit alltför bra på att "gissa skurken". I en deckare jag läste för inte så länge sedan visste jag vem mördaren var i kapitel 3. Jag kan också förutse vändningar i någon mån, för jag är så himla medveten om att det aldrig kommer att vara smärtfritt för huvudpersonen. Förut var jag så härligt aningslös och trög och ba "Va? Hände det nu?! Det hade jag aldrig kunnat aaaana!!!".

Jag vill ha tillbaka min oförstörda, naiva läsning, utan negativ bismak! Jag vill försjunka i böcker och bara njuta. Går det att både få ha sin författarkaka och äta sin läsningskaka?

Gud, jag hoppas verkligen det. Jag jobbar på det.

Dr Cox-fenomenet

Dr Cox med armarna bakom huvudet på det där Dr Coxiga viset

Jag älskar Scrubs. Förmodligen ungefär på samma nivå som Johanna Lindbäck älskar Skam - d.v.s. skitmycket. Min favoritkaraktär, möjligen tillsammans med Elliot Reid, är Dr Cox. Så fort han dyker upp i rutan ler jag lyckligt och jag tycker att vartenda ord karlen häver ur sig är pure genious.

Kul. Men vadårå?

Jo, det finns ett problem med detta för själva skådisen John C. McGinley, som han tydligen heter - hade ingen aning förrän jag googlade nu. Och exakt det är problemet. Alltså, att jag inte visste vad skådisen hette, eftersom han för mig ÄR Dr Cox. Grejen är den, att jag någon gång sett honom flasha förbi i biroller i betydligt allvarligare sammanhang. Och vad händer då? Jo, jag ler lyckligt - i vanlig ordning - eftersom jag bara ser min älskade Dr Cox. Men strax efter övergår detta i besvikelse, eftersom han ju inte är det, tydligen, just nu i alla fall. Han är bara tråkig och birollig och jag vill inte att han ska vara sådan!

Inte förrän nu kommer jag till poängen: Jag är Dr Cox (hybris!). För den pyttelilla, fjuttfanbase jag har, så är jag rädd att ett avsteg från den smålustiga, pladdriga stilen i En väktares bekännelser-serien skulle innebära ett liknande dilemma. "Vad fan gör hon nu?" liksom. "Det här är ju inte alls kul."

Jag skulle ju vilja skriva så mycket annat, i en helt annan stil. Även om Tildas (huvudpersonen i EVB) röst är så oerhört naturlig för mig, och jag även tidigare i mina outgivna (tack gode gud!) feelgoodböcker hållit en liknande, lätt ironisk, självdistansierande ton, så vill jag inte finna mig själv fastcementerad där för all framtid.

Den stora, avgörande skillnaden mellan mig och Dr Cox är att jag möjligen, möjligen har några tusen läsare medan han alldeles garanterat har miljontals dyrkande fans världen över. Vilket är bra i detta fall, eftersom jag m.a.o. inte har något problem. Än. Men det tål att tänka på hursomhelst.

Tillbaka efter jul och måste pladdra av mig lite osammanhängande om mina problem med action

Ok, tänk dig en författare som gärna vill skriva sådant som folk vill läsa. Inte så svårt. De flesta författare vill nog bli lästa. Åtminstone i teorin (jag hoppar över diskussionen om prestationsångest o.s.v. för enkelhetens skull). Tänk dig nu en sådan författare som kommit på att hon inte gillar action. Eller dramaturgiska komplikationer egentligen. Det är illa nog som läsare, eftersom det är förvånansvärt få läsliga böcker som saknar den typ av handling som försätter karaktärerna i någon form av knipa, men det är snäppet värre för en författare. Vill jag hävda. Eftersom jag är författare. Den författaren. Som har börjat sky (eller kanske alltid egentligen har skytt?) handling. Eller kanske inte så mycket handling som obehag. Jag vill helt enkelt att det ska vara myspys och småroliga relationer för hela slanten.

Say what?! Skämtaru?!

Nix. Just nu känns det så i alla fall. Jag blir bara störd när det går dåligt. Eller när det går för fort. Eller när det inte är någon trevlig dialog.

Är det här som när en musiker först blir mer och mer avancerad i sitt musicerande och peakar med supersvår jazz, för att sedan trappa ned och börja söka efter det enkla?

Knappast. Jag har ju nyss börjat, liksom. Jag är fortfarande på "Köp varm korv" och borde vilja sträva framåt, men i stället vill jag bara tagga ned. Inte använda alla tre toner som detta stycke kräver, utan hålla mig till en enda.

Och så lite löst kopplat till detta: Filmer jag har sett och vad jag tycker om dem.

Star Wars - The Last Jedi. Da shit, säger jag bara. Jag förstår verkligen inte varför folk är så måttligt impade. Ok, jag gillar inte heller att det händer saker och är en massa action, men detaljerna. Relationerna, de små gagsen, miljöerna, varelserna. När What's-his-face pratar med den onde Hux via någon sorts radiolänk och kallar honom för Hugs och låtsas inte höra hans evil "rebel scum"-monolog, så att han måste upprepa sig. Briljant, tycker jag. För att inte tala om genusbiten, där exemplevis hela rebellbefälet utgörs av kvinnor.

Och hur charmig är inte Guardians of the Galaxy 2? Bara man fimpar all denna action så är det en underbar film - kanske inte riktigt i klass med ettan, men ändå!

Men mitt actionhandikapp ... Det är inte helt lätt att leva med, för min läsning blir återigen lidande. Böcker som andra tokhyllat blir knappt utlästa för att jag inte orkar med allt som händer och skiter sig hela tiden. Att jag inte haft en sekund över att skriva på ett eget manus under julen har hittills räddat mig från den lilla katastrofen, men nu är det dags igen och jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Går det ens att få till det trivsamma, vardagliga, händelselösa, relationsmässigt intressanta utan konflikter som sätter käppar i hjulen och ställer till det? Nej, jag tror fan inte det.

Shit, är detta en sorts existentiell kris jag får uppleva här? Urk. Hoppas jag tar mig ur den snarast, för jag antar att mitt förlag skulle droppa mig illa kvickt om jag kom med manus av typen "En stillsam dag i en helt vanlig människas liv, visserligen i en schysst, kanske sci-fi:ig miljö och med lite inslag av milt ironisk humor och några lustiga karaktärer inslängda for good measure".

14000 dystopiord

Borde jag ha slängt in ett bindestreck i rubriken? Dystopi-ord? Kanske, för det där blev lite svårläst.

Men det handlar alltså om att jag nu skrivit exakt 14015 ord på mitt dystopiprojekt. Det är väl ungefär en femtedel av ett "färdigt" manus, gissar jag. Men vad ÄR det för ord vi har att göra med här? Är de bra?

Först vill jag bara säga att jag tycker att boken är skitspännande. Alltså verkligen, jag kan rekommendera den - på SÅ sätt. Jag berättar verkligen en historia som fascinerar mig själv, och DET kan väl aldrig vara en dålig sak. Jag älskar världen, älskar handlingen. Undrar själv hela tiden "vad händer härnäst?!".

Shit, tänker ni, nu har hon fått en släng av sitt gamla vanliga storhetsvansinne igen.

Mjä, mjo. Det visar sig ju att det inte räcker med en spännande handling och en värld där möjligheterna känns oändliga. Det måste finnas något mer. Den berömda tonen, som jag tidigare klagat över att jag inte hittar i detta projekt (se inlägg här, och notera att det är från i mars och att jag då alltså redan skrivit 10000 ord, vilket betyder att jag hostat ur mig ynka 4000 sedan dess, huvudsakligen p.g.a. Visheten vaknar och råmanus till del tre i den serien).

Och problemet kvarstår alltså. Det är så underligt platt alltihop, fast det är så himla schyssta idéer (host host hybris!). I det förra inlägget sa jag exakt samma sak som nu, så det står verkligen stilla på alla sätt här. Då var planen att rädda boken i redigeringsprocessen och liksom försöka blåsa liv i den, liksom Frankenstein i sitt plockihop-monster.

Jag vill så gärna att det här blir bra, för jag vill själv verkligen läsa den här boken. Jag vill veta hur det går, så klart, men jag vill också fascineras av karaktärerna och bara svepas med. Förföras hjälplöst. Jag vill att den här boken tar med mig ut på en riktigt magisk film och sedan bjuder på champagneflödande fancy pancy-middag och att vi slutligen hamnar på ett femstjärnigt hotellrum där man inte vet VAD som kan hända.

Hittills är det mer som att kolla på Hela Sverige bakar och sedan köpa indisk takeway och därefter gå och lägga sig i en obäddad säng med urtvättad t-shirt och mormorstrosor på sig (både jag och boken).

Julledighet

Ett bombsäkert sätt att inte få någonting gjort ö.h.t. är att vara ledig över jul. Eftersom all vaken tid måste ägnas åt att försöka roa den uttråkade avkomman, så blir allting annat liggande. Ingenting blir skrivet, vare sig blogginlägg eller böcker. Lägg en lätt förkylning till detta så är stiltjen fullkomlig.

Jag skulle vilja skriva lite om Suicide Squad, som jag och maken såg igår när dottern äntligen hade somnat för natten. Möjligen gör jag ett försök i kväll. Om vi skulle ha sådan tur att hon återigen somnar utan att jag faller i dvala intill henne.

Urk, jag mår verkligen halvdant. Ont i kroppen.

Se där, nu slog jag mitt eget rekord i tråkigt inlägg.