Vett och sans

 

Öppna skolplattformen är här för att stanna

En kort uppföljning av mitt inlägg om bl.a. Skolplattformen:

Det handlade om det orimliga i att en webbapp med ytterst begränsad funktionalitet har kostat staden (oss) en miljard kronor att utveckla - bokstavligen! Tid tog det också. Och fult och användarfientligt blev det. Min tes i inlägget var att detta hade kunnat göras på ett mycket mer effektivt och framförallt billigare sätt.

Så här står det i DN idag: "I förra veckan gav Liberalerna i Stockholms stad nya besked gällande Öppna skolplattformen, den app som en grupp föräldrar i början av året utvecklade som en utmanare till Skolplattformen, stadens hårt kritiserade it-plattform för skolan".

Notera särskilt: "en grupp föräldrar" och "i början av året utvecklade".

Häng kvar där en stund.

En grupp föräldrar utvecklade sin version av Skolplattformen i början av året.

Tog det tid? Nej, uppenbarligen inte. Var det dyrt? Det kostade - håll i er nu - NOLL (0!!!) kronor!!! Föräldrarna var helt enkelt trötta på att den befintliga Skolplattformen var så usel och ville själva ha någonting som var bättre och lättare att använda. De gjorde det för egen maskin, på eget initiativ, på sin fritid.

Nu ska visst Stockholms stad köpa denna app. Jag hoppas att föräldrarna i fråga blir stenrika på kuppen.

P.S. Till saken hör att det första som hände när appen kom var att staden genast började motarbeta den med alla medel - de blockerade den och polisanmälde! Ni fattar.

Jag backar några steg

I give you, min kusin Lars Peterstrand (Källa)

Idag känner jag att jag kan backa en aning och se min lilla skrivkris (eller vad vi ska kalla det jag brukar gnälla om) i lämplig proportion till annat. Detta tack vare min kusin Lars Peterstrand och hans artikel i DN.

Herregud, här snackar vi riktiga saker. Om en vecka går vi till val i det här landet och prognoserna ser jävligt dystra ut. Jag hoppas att detta kan göra någon liten skillnad!

Jag vet att han redan blivit uppringd av någon typ som förmodligen tillhörde Granskning Sverige, där man klipper ihop inspelade samtal så att de vinklas åt det håll man vill. Ytterst obehagligt. Och han lär bli bombarderad av hatiska människor på nätet. Bekanta till mig har precis i dagarna råkat ut för trakasserier på Instagram för betydligt mer blygsamma utspel mot extremhögern.

Men heja, Lasse! Riktigt, riktigt bra gjort!

När folk känner sig påhoppade

Matar på med mitt andra inlägg för dagen här. Jag var nämligen nyss med om en märklig grej.

Jag tänker köpa tårtor till ett litet 44-årskalas som jag ska ha (brukar inte ha kalas för mig själv, men min dotter tycker att det är så kul) och frågade därför per mail det tilltänkta bageriet, Thelins, om innehållsförteckning för deras tårtor. I detta mail framgick det tydligt att det handlade om att säkerställa att en ovo-laktovegetarian skulle kunna äta åtminstone någon av tårtorna.

Jag fick ett goddag yxskaft-svar på formen: Våra tårtor innehåller sockerkaksbotten, vaniljkräm, passionsmousse, o.s.v.

Jo, sa jag, det kan jag utläsa från er hemsida. Jag vill ha en innehållsförteckning där man kan se om det förekommer gelatin, lecitin, o.s.v. där någonstans.

Svaret: Det kan jag inte svara på, jag måste prata med bageriet. "Återkom gärna efter semmeldagen".

Ok, tänkte jag. Vad konstigt att ett så stort, väletablerat företag inte har några rutiner kring detta. De borde ha en pdf som de bara skickar direkt så fort någon undrar över någonting. Och kalla mig skitjobbig, men eftersom den här människan uppenbarligen inte hade någon aning om hur han skulle hantera dylika spörsmål, skrev jag något i stil med att "ok, jag fattar, men inför framtida frågor av denna typ kan ni kolla på den här broschyren från Livsmedelsverket, där det framgår tydligt vad ni är skyldiga att kunna informera konsumenten om." Självklart fattade jag att personen som svarade på mailet själv inte var ansvarig för någonting. Jag tänkte att han kunde göra det man gör som anställd: Skickar frågan vidare till någon som har högre lön. Och det var väl exakt vad som hände.

Svaret kom från en annan, förmodligen överordnad person denna gång:

Hej Elin,

Tack för ditt mail och uppläxning kring Livsmedelsverkets regler, reglerna gäller märkning – vår hemsida har ingen märkning.

Vi är väl bevandrade med reglerna kring våra skyldigheter gentemot våra konsumenter, är du missnöjd med något svar är du välkommen att kontakta mig per telefon.

Med vänliga hälsningar,

Och så namn och telefonnummer - som jag genast ringde.

En rasande människa svarade. Jag frågade - utan att på något sätt vara otrevlig eller påtala den mindre trivsamma tonen i hans mail, om det - om de alltså visste vad som gällde - i så fall fanns någon pdf som man kunde få. På detta svarade han att det fanns det visst det, men de hade ju i ett tidigare mail bett mig återkomma efter semmeldagen ... Och sedan ballade det ur på något sätt, så det sista som hände var att han fräste åt mig att "inga vegetarianer kan äta på våra konditorier, så du behöver inte återkomma alls!"

Shit, alltså. Jag har sällan blivit så illa bemött. Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha varit tydligare med att "OM ni inte känner till detta - vilket ni säkert gör - så bifogar jag för säkerhets skull denna broschyr. Jag ber TUSEN GÅNGER om ursäkt ifall ni redan vet vad som gäller. Det är inte meningen att läxa upp någon." Men sanningen är att jag trodde att det var ett företag jag kommunicerade med, inte en lättstött människa som tog det hela som en personlig förolämpning.

Och för er som tror att jag är ett as som går igång på att plåga servicepersonal: Jag är faktiskt extremt snäll - alltid. Det grövsta jag kan göra mig skyldig till - liksom inträffade ovan - är att jag uppenbarligen inte på alla sätt säkerställer att inget av det jag skriver kan tas som en personlig förolämpning.

Möjligen köper jag mina tårtor någon annanstans i framtiden.

Ursäkta, vad fan är det frågan om?

Vad har kvinnan på sig?!

Uppenbarligen har man gjort en uppföljare till Jumanji - ni vet den där gamla filmen där Robin Williams spelar ett brädspel och råkar frammana elefanter (har själv inte sett den, men det tycks vara vad det kokar ned till). På bilden ovan syns casten i den nya filmen.

Hallå? År 2017. VARFÖR är samtliga män klädda i vettig djungelutstyrsel medan den enda kvinnan har knappt 50% av kroppen täckt? Bar mage?! Allvarligt! Tydligen är det fråga om ett gäng ungdomar som sugs in i ett dataspel och blir sina avatarer, men jag tycker nog att man kunde tänka sig lite rimliga kläder i alla fall - det finns ingen lag som säger att en kvinnlig figur i ett dataspel måste se ut som en lallande bimbo.

Pinsamt och dumt. Jag är otroligt trött på det här och jag trodde nog att vi var på väg åt rätt håll, men tydligen inte just denna gång i alla fall.

TILLÄGG:
Ah, nu har jag sett att den flicka som i filmen spelar spelet och väljer(?) den barmagade spelfiguren är en "wallflower" (vad säger man på svenska? panelhöna?). Så då får man väl anta att hon önskar att hon vore en barmagad hottie. Nå, jag gillar det inte i alla fall. Fel signaler till unga flickor som känner sig impopulära. Förmodligen ska det anses vara en förmildrande omständighet att den "snygga" tonårstjejen tvärtom blir en tjock, medelålders man.

P.S. Jag har väl blivit en gnällig tant, antar jag, men faktiskt så vill jag inte att min dotter växer upp under samma omständigheter som jag gjorde och ständigt känner ett outtalat krav på sig själv att vara "läcker".

Is the dark side stronger?

Jag är så trött på att folk överlag har så lätt att välja att härda sitt hjärta och slå ifrån sig när en medmänniska behöver hjälp. Ska det vara så satans svårt att se att det hade kunnat vara DU? Det hade kunnat vara DU som flytt från krig och kaos. Det hade kunnat vara DU som fått ditt hem sönderbombat. Det hade kunnat vara DU som sett din mamma/ditt barn/din vän skjuten på gatan.

Så innan du röstar på Sverigedemokraterna eller sitter och ondgör dig över invandringsproblemet på nästa jobbfika, snälla, TÄNK lite! Tänk efter en gång till.

Det är så förbannat lätt att välja the dark side. Så förbannat svårt att känna någonting för folk utanför den egna sociala kontexten.

Men jag hoppas att Yoda har rätt. Jag hoppas att vanlig jävla mänsklig hyfs är det som vinner i längden.

En pojkes berättelse

Jag tänkte helt enkelt dela med mig av denna text, skriven av en pojke som kom till Sverige för inte alltför länge sedan. Det är en mänsklig skyldighet att ta del av den här typen av berättelser - just denna känns hoppfull och "slutar" lyckligt. Långt ifrån alla gör det.

Hej jag heter Mahmoud, För 6 år sedan, när jag var 11 år inträffade det en läskig och hemsk händelse som förändrade hela mitt liv.

Den syriska inbördeskriget hade redan påbörjats, Denna dag var jag i skolan, Kl 10.00 kom militären till min stad och i mosken ropade de att alla familjer som har barn skulle gå och hämta de, eftersom det var ett problem denna dag. Min pappa körde mot min skola för att hämta sig, men han blev stoppad av militären kontrollpunkt. Militären ville ha min pappas bil eftersom den var så stor. De grep min pappa och tog över hans bil.

Medans min pappa greps var jag fortfarande i skolan. Mina lärare sa till alla oss att vi kunde sluta skolan tidigare och gå hem. Jag gick hem med mina vänner som bodde på samma gata som mig. 

På vägen hem såg jag min pappa i handbojor. Jag började gråta och min pappa sa till mig att gå hem och hämta hans legitimation och pengar från min mamma. 

Jag sprang hem och berättade vad som hade hänt till min mamma, och jag fick pengarna och pappas legitimation från henne. Jag gick till min pappa och gav pengarna, samt hans legitimation till honom. 

Min pappa bad mig att gå hem. Efter att jag gick fyllde militären min pappas bil med olika personer och tvingade min pappa att köra de utanför vår stad. De riktade en pistol mot min pappa och sa att om han inte skjutsade de skulle de skjuta honom. Medans min pappa körde de slog de honom. 

De släppte min pappa klockan 8. Klockan 4 nästa morgon åkte vi direkt till Lebanon. Jag kunde inte ens säga hejdå till mina vänner

Vi tillbringade 2 år i Libanon. Vi bodde hos min mammas familj.
2013 åkte min storebror till Sverige med sina vänner. Han bodde fortfarande i Syrien medans vi var i Libanon, men det blev för farligt för honom eftersom ISIS tog över staden han bodde i. Ett år senare sa jag till min mamma att jag ville åka till min bror. Min mamma frågade då hur jag skulle ta mig till honom. Och jag svarade att jag skulle ta samma väg som min bror.

Min pappa fick reda på detta och därför köpte han 2 biljetter till Turkiet. Dagen innan jag och pappa skulle åka till Turkiet hade vi en stor fest, där alla våra släktingar kom och vi åt god mat och jag fick säga hejdå till alla mina nära och kära. Nästa dag åkte vi till flygplatsen och jag skulle säga hejdå till min mamma. Jag grät och hon grät med. Efter några timmar av flygande kom vi till Turkiet.
Vi bodde där i 19 dagar och varje natt försökte vi åka till Europa, men vi kunde inte. Det tog 3 till 4 timmar att åka buss, men om polisen såg dig så var det kört. Och du skulle hamna i fängelset. 
På den 19:de dagen lyckades vi och vi kunde åka. Vi åkte med en liten båt i början. Efter 4 timmar bytte vi båt och åkte en större båt. Till sist kom vi till en ännu större båt. Innan vi åkte delade smugglarna ut maten som vi skulle äta under resan. 

Vi kunde inte åka direkt eftersom vi var tvungna att vänta på en anna båt som skulle ta med sig mat och vatten till resan. Jag ville inte vänta, jag var rädd att vi skulle bli upptäckta och skickas tillbaka. Jag hade fjärilar i magen ända tills båten med mat kom. 

När den lilla mat båten kom ville kaptenen att vi skulle ta med oss 5 extra personer. Han sa att han inte hade maten med sig, men vi visste att han ljög eftersom vi hade sett maten tidigare. Det blev bråk och kaptenen lämnade ett barn som skulle åka med oss. Pappan till barnet åkte med den lilla båten och ville att hans son skulle åka med oss. 

Problemet var att vi var för många. Den gruppen jag hade rest med var cirka 250 personer, och det fanns 150 andra personer som väntade på oss vid den stora båten. 400 personer var tvungna att åka i samma båt och dela på vatten och mat. Efter 4 dagar fick vi slut på mat, och vi hade inte plats att byta kläder. Det var för trångt så jag och mina vänner fick sova på en tak. Det var kallt att sova där om nätterna. Ombord båten fick vi nöja oss med 5 dadlar och en flaska vatten som vi delade på 3 personer. Detta skulle hålla oss mätta i hela dagen.

Vi levde så här i 9 dagar, efter 9 dagar tog vår mat slut och vi  var tvungna att ringa till röda korset och be om hjälp. När vi berättade att vi var mitt i medelhavet utan vatten, sa dem att de skulle skicka hjälp. Några timmar efter att vi hade ringt kom två båtar med mat och hjälp. Alla vi ombord på båten blev glada och lättade när vi såg båtarna. 

Nästa morgon vaknade vi av att någon skrek. De läckte vatten in i båten. Kaptenen fick reda på detta och var tvungen att ringa röda korset igen. De skickade en stor båt som vi fick åka med till Italien

Jag och mina vänner hittade en plats i båten, och personalen kom och  gav oss mat, maten var riktigt gott. Vi bodde på båten i två dagar sedan  anlände vi i Italien.
När vi fick av båten möttes vi av många poliser och journalister som intervjuade oss. Sen fick vi mat och var tillåtna att ta en dusch.

Jag gick åka en buss till flygplatsen, utan mina vänner. Jag flög först till en stad som heter Sardinien där jag såg mina vänner. Sen flögs jag till Milano. Jag och mina två vänner planerade att ta en bil till danmark, Vi fick betala chauffören väldigt mycket,  men stoppades i Frankfurt av polisen. Polisen tog våra pass och vi fick stanna några timmar i polisstationen. Chauffören fick 1 års fängelse och polisen konfiskerade hans bil.
Efter några timmar släppte polisen oss och min bror åkte och hämtade upp oss vid stationen. Jag kramade min bror för första gången på länge, Direkt efter det köpte vi biljetter till Stockholm.
Sen åkte vi tåg hela vägen till stockholm.

Klockan 4, den 15 oktober 2014, anlände jag i Stockholm för första gången. Vi gick direkt till migrationsverket och gjorde fingeravtryck. Denna dag uppfyllde jag mitt mål efter ett mycket långt och tuff resa. 

Jag levde i stockholm under 1 år. Under denna tid mötte jag många nya människor som t.ex min brors bästa vän, som heter Peter, och Peters pojkvän. Peter hjälpte mig att lära mig att simma och han tog även med mig till gröna lund för första gången.

I Stockholm bodde jag hos två familjer. Först bodde jag hos en familj från Irak. Vi pratade samma språk och jag bodde där med mina två vänner som jag reste med. Jag bodde hos de i tre månader. 

Sedan bodde jag med en svensk kvinna i 7 månader. Hon lärde mig att prata svenska. Hon var en fantastisk person, men jag var tvungen att flytta i slutet. 

Jag flyttade med min storebror till Falköping. Det fanns inga lägenhet i början vi fick bo med min brors kompis. Men sen fick vi en jättefin lägenhet. 
Den 14 april 2017 kom min mamma och pappa och lillasyster till Sverige. De hade väntat på papper sedan jag kom till Sverige två och ett halvt år tidigare. Nu bor vi alla tillsammans, och mina föräldrar går i skola, och börjar lära sig svenska. Och min lilla syster har lärt sig mycket svenska nu. 
Som avslut vill jag bara säga, Jag har gjort något mycket svårt genom att komma till Sverige men jag är ändå glad att jag kunde och fick komma till Sverige. 
I början var det svårt att skaffa vänner eftersom jag inte kunde prata språket. Men nu har jag världens bästa vänner och jag spenderar nästan hela mitt fritid med.

Och innan jag kom till Sverige, kunde jag inte simma. Men nu är jag en av de bästa simmarna i hela Europa.

Så min historia bevisar att allt är möjligt. 

Tack för att ni lyssnade.

Författarskola #38 - mingel

Igår var det dags för förlagsfest på Pirat/Lilla Pirat. Glad i hågen och utstyrd i den blåaste outfit man ö.h.t. kan tänka sig, gav jag mig iväg för att mingla skiten ur folk.

I'm talking seriously BLÅ här!

Det här inlägget hade f.ö. kunnat gå under etiketten "Jag raljerar fritt", men jag tänker att det är nog så instruktivt för aspirerande författare att få höra lite hur det går till på en sådan här fest. Alltså, det går ju till som på vilket annat mingelparty som helst, så klart. Ok, det här ÄR ingen klockren lektion, och ok, jag raljerar fritt, men nu orkar jag inte ändra titeln.

Jag anlände hursomhelst ca tio minuter efter formell starttid, och redan i porten i huset där förlaget har sina lokaler hörde man att det hunnit dra igång rätt bra däruppe. I dörren stod förlagsägarna och tog alla artigt i hand. Jag känner ju, som sagt, knappt igen mig själv i spegeln, men Jan Guillou känner jag definitivt igen och Liza Marklund kunde jag i sammanhanget identifiera med ganska stor säkerhet - i synnerhet eftersom hon presenterade sig som just "Liza" (även om z:t så klart inte hördes). Jag började med att påtala för henne hur LÅNG hon är - 181 cm, visade det sig. Sedan gick jag raskt över till att missa Guillous hand när han försökte skaka min - vi liksom krockade med händerna i fel position. Så inleder ett proffs sitt minglande!

Sedan började det för mig rätt krävande arbetet att försöka känna igen mindre allmänt kända människor, men som jag träffat tidigare på förlagsfesterna. Det är fan inte helt lätt. Folk byter ju hår, t.ex. En tjej som jag träffat flera gånger och är vän med på Facebook kände igen mig och hälsade, och inte förrän då förstod jag vem det var, eftersom hon ÄNDRAT HÅRET! Man kan inte gå omkring och ändra håret och tro att jag ska hänga med i svängarna. Dessvärre har PR-ansvarig på förlaget en vana att byta både frisyr och hårfärg, och detta gör att jag aldrig känner igen henne direkt - inte heller denna gång. Alltså, på riktigt, vi har träffats vid kanske ett tiotal tillfällen! Och VARJE gång sträcker jag osäkert fram handen och undrar i bästa fall försiktigt om det möjligen kan röra sig om Christina - vilket det ju gör, VARJE gång. Hon måste tycka att jag är jordens drygaste idiot.

Jordens drygaste idiot eller ej, så inledde jag i alla fall själva bufféplockandet med att tappa en liten "båt" fylld med någon sorts nudelsallad och i samband med detta skvätta ut hela innhållet ur mitt rödvinsglas över buffébordet. Då hade jag alltså ännu inte hunnit få i mig många droppar av detta vin. Så det började fint även på den fronten.

Jag fortsatte storslaget med att sätta mig vid samma bord som Kristina Ohlsson och Sara Lövestam utan att hälsa ordentligt på dem, eftersom det är så självklart för mig vilka de är - för jodå, DEM känner jag igen utan problem. Sedan började jag pressa Kristina på detaljer kring hur hon kan vara så himla produktiv och huruvida hon skriver synopsis innan hon börjar skriva en bok på allvar, o.s.v. Hon var mycket vänlig och svarade snällt på mina frågor - verkligen en himla rar tjej.

Sedan var det dags för idoldyrkan. Jag gick fram till Lena och Olof Landström och började tjata öronen av dem om sådant de gjorde för närmare ett halvt sekel sedan, d.v.s. Kalles klätterträd, Farbrorn som inte vill va' stor, o.s.v. Men de var så himla gulliga och lät mig pladdra om hur mycket jag älskar de där filmerna än idag och hur även min man och min treåring(!) tycker att de är geniala rakt igenom. De hade själva inte sett dem på länge. "Håller de fortfarande?" frågade Olof ... Så himla mysiga människor.

Steget därifrån till rena stalkerfasoner var inte långt, visade det sig. En ny debutant på förlaget är Johan Ehn med sin bok Down under, som är en berättelse av självbiografisk karaktär. Jag har läst denna bok, och eftersom den bygger på hans eget liv, så tror jag efter detta att jag känner Johan. Han är f.ö. mycket lätt att känna igen av någon anledning och jag kastade mig över honom som en long lost bästis. Han hanterade detta på det allra mest godmodiga sätt.

Bland de mer positiva, ego-boostande upplevelserna igår var ju helt klart när folk faktiskt vid flera tillfällen kom och sa att de läst En väktares bekännelser och att de tyckt om den. I synnerhet en kvinna som hade en barnbokhandel på Söder verkade verkligen jätteförtjust i boken och berättade f.ö. att hon sålt många exemplar. Det är så himla SJUKT att tänka sig. Att någon KÖPER ens bok. Och LÄSER den. Och att åtminstone denna kvinna (Caroline hette hon) verkligen ÄLSKADE den. It boggles the mind.

Och att dessutom se sina egna böcker - både En väktares bekännelser och Visheten vaknar - lite varstans på hyllorna där i förlagets lokaler ... Obegripligt.

Jag träffade även fantastiska Johanna Lindbäck (Bokhora och Bladen brinner). Och Sara Gimbergsson, som skrivit böcker min dotter älskar. Och Pija Lindenbaum, som ju är överbegåvad på alla sätt och vis. Och skittrevliga Mikael Bergstrand. Och lilla ofattbart unga Karl Modig, som alltid livar upp stämningen. Och ett helt gäng andra människor som jag inte vet namnet på, men som det var superintressant att prata med.

Men ok, om det här nu var en författarlektion trots allt, så får vi väl försöka pressa ut någon liten lärdom ur det hela. Hm, kanske att försöka sikta ordentligt när du ska skaka hand med den som äger ditt förlag? Jo, vi säger så. Over and out.

Det här med ansikten

Välkommen till min värld (Källa)

Att gå vägen till och från dagis när jag lämnar min dotter på morgonen är ett riktigt gatlopp för mig. Jag måste hela tiden vara uppmärksam och försöka snegla lagom mycket på varenda människa jag möter för att avgöra ifall jag borde känna igen personen i fråga. Är det en förälder som just lämnat sitt barn? Det är faktiskt något enklare när barnet är med, för av någon anledning känner jag ofta igen dagisbarnen (om de inte är i full vintermundering) - fast det är klart att det inträffar att jag hälsar på folk med barn som inte går på just vårt dagis. Men föräldrar utan barn ... Helt omöjligt. Så jag får vackert snegla och försöka avgöra på den andra personens beteende ifall det är lämpligt att hälsa eller inte.

Detsamma gäller naturligtvis i resten av mitt liv också, men det blir extra tydligt när jag vandrar denna dagliga lilla väg. På jobbet brukar det gå lite bättre, eftersom jag för folk jag ser varje dag börjar utveckla en instinkt som sällan slår helt fel.

Och fester ... Don't get me started. Att hälsa på folk på ett sätt som inte avslöjar ifall jag tror att det är första gången vi träffas, det är fan inte lätt. Man får försöka se tillräckligt engagerad och glad ut för att det ska kunna tolkas som ett kärt återseende. Bättre att hälsa alltför hjärtligt än alltför lamt. 

Om det sedan visar sig att vi verkligen har träffats förr - dagisföräldrar eller festdeltagare - så gäller det att lirka försiktigt för att inte visa HUR fullständigt jag glömt bort tidigare konversationer vi haft. Jag kommer ju aldrig ihåg någonting.

För grejen är denna: Folk måste ju tro att min glömska beror på bristande intresse för deras personer, men så är det INTE. Faktiskt inte alls. Jag är jätteintresserad av människor och allt de har att berätta - det är jag verkligen! Det rör sig helt enkelt om begränsad hjärnkapacitet alternativt någon form av hjärnskada/-missbildning. Jag är helt borta! Det händer även när jag pratat med en god vän om någonting viktigt att jag glömmer bort vad det var. Och det gäller i allra högsta grad när jag t.ex. försöker följa en TV-serie. Jag kan sträckkolla på en hel säsong och ändå missa stora delar av handlingen eftersom jag har noll arbetsminne och inget vidare permanent sådant heller.

Jag försöker då och då föra minnesanteckningar när jag träffat vänner eller varit på fest - helt sjukt men sant. Jag skriver ned sådant vi pratat om och hur läget ser ut i folks liv. Det är ofattbart att det ska behövas, men faktiskt ett bra handikapphjälpmedel. Jag borde vara mer konsekvent när det gäller detta och verkligen sätta det i system, för det är inte rimligt att människor ska behöva berätta samma sak för mig om och om igen.

Du som läser det här och eventuellt träffar mig i något sammanhang och sedan en gång till: Förlåt mig för att jag beter mig som om den andra gången vore den första. Det är en liten störning jag har och jag tror att den förmodligen är värst för mig själv.

Bokmässan 2017

Den här kontroversen som pågår kring bokmässan i Göteborg i höst gör ju ingen människa glad. Det är inga trevliga saker det rör sig om och jag önskar lite naivt att problemet över huvud taget inte existerat. Men nu står den där, elefanten i rummet. Öh, fast då en elefant som precis alla talar om, snarare än tvärtom. Men ni fattar.

Hur ska man göra då? Bojkotta eller ej? 

En massa författare har ju valt att avstå ifrån att delta så länge som Nya Tider är välkomna och jag förstår dem verkligen. Nya Tider är ingenting man vill vara i närheten av, och att de oaptitliga åsikter som får utrymme där hotar att normaliseras i och med att tidningen får vara med och ställa ut på mässan håller jag med om.

Däremot är jag inte säker på att jag vill ge dem detta. Alltså ge Nya Tider min - allas vår - bokmässa. Det känns inte rimligt att det är jag som ska behöva flytta på mig när det inte är jag som har associationer till nynazistiska rörelser. Jag förstår varför man bojkottar - man vill utöva kännbar påtryckning för att tvinga fram ett beslut från arrangörernas sida om att porta ett skrämmande, hatfyllt element - och jag kan självfallet sympatisera även med denna tanke.

Jag lutar dock själv åt att vara där. Vara där och genom min närvaro försöka väga upp lite för det hatfyllda. Jag tänker att jag kanske på något sätt kan neutralisera en av tidningens sympatisörer, liksom en elektron neutraliserar en proton. Lite som jag tänker när jag går och röstar - för det gör jag alltid, även om jag ofta inte riktigt vet vem jag ska rösta på eller varför - att en röst från mig i alla fall i någon mening neutraliserar en röst på Sverigedemokraterna.

Kanske kan jag stryka förbi Nya Tiders lilla monter och säga saker som att "ni är ute och cyklar i ert tänkesätt, för hat har aldrig någonsin lett till någonting bra". Eller något annat som kan låta tandlöst, men som är sant. Jag känner mig inte rustad att skälla ut dem - då kommer jag att misslyckas i min retorik för att jag blir så upprörd - men jag kan påminna om att vänlighet och lite vanlig hyfs är ganska starka krafter. Liksom de där grässtråna som tvingar sig upp genom asfalten.

Men det krävs satans många grässtrån av den typen för att hålla de onda krafterna i samhället stångna. Och jag vill vara ett av dem. Ett retfullt litet grässtrå av vänlighet och vanlig hyfs i ansiktet på NT.

Så, jag har ju uppenbarligen bestämt mig: Jag åker till mässan även i år.

Glädjetjut #5 - påven av alla människor!

Det har sannerligen inte funnits många anledningar till glädjetjut på sistone, i det hårdnande hatklimat som råder världen över, och så kommer påven av alla människor och ändrar på det. För, det är väl kanske inte världsomvälvande i det stora hela, men ändå extremt positivt i det mindre hela.

Att själva överhuvudet för en av världens dammigaste och mest inskränkta institutioner uppmuntrar till amning i självaste Sixtinska kapellet måste ju ändå räknas som någonting glädjande.