Jag tycker till #20 - Ghostbusters (2016)

Ghostbusters (2016), redo för spökcombat

Den här filmen gjorde mig verkligen arg. Riktigt jävla pissförbannad. Jag menar, vad fan är det frågan om?

För den har ju blivit totalsågad, det var allt jag visste om den. Synd, tänkte jag, för det var en sådan bra idé med enbart kvinnor i spökjägargänget. Kvinnor som dessutom inte var Natalie Portman, Scarlett Johansson, Jennifer Lawrence och Alicia Vikander - typ, ni fattar vad jag är ute efter. Verkligen tråkigt att filmen tydligen var så dålig.

Men sanningen här är ju så himla mycket mer sorglig: Den ÄR inte dålig, visar det sig i försök. Den är skitrolig! Och casten är underbar! Garanterat den bästa av Ghostbustersfilmerna.

Så vad är problemet? Varför så sågad? Det finns nog dessvärre bara ett rimligt svar på detta: Det var kvinnor i huvudrollerna, och de var dessutom inte klassiskt undersköna, utan utseendemässigt helt vanliga.

Shit, vad jag blir förbannad. Jag kokar så att det bara pyser ur öronen på mig.

Men jag försöker samla mig här och se några äkta brister hos filmen. Och handlingen är ju sådär, det är den. Och hela stilen med den här typen av lysande, omkringfarande och i förekommande fall lite tokroliga spöken är inte min grej. Och, ja ... Det är Ghostbusters, helt enkelt. Inte så kul i sig.

Men dialogen! Underbar. Och casten! Så jävla charmig och rolig. Hela upplägget med lite halvlyckade människor som kämpar i motvind! Skitbra.

Jag är väldigt trött och desillusionerad. Trodde faktiskt att vi kommit längre. Blä.

Jag tycker till #19 - Tomb Raider

Undersköna, superdeffade Vikander som Lara Croft

Nämen, hörni, den här var väl inget vidare? Är det jag som egentligen inte gillar genren? Alltså typ matinéaction. Jo, så kan det nog vara.

Men det är inte bara det, tror jag. Det var så orimligt hela grejen. Det var någonting om en gammal japansk dödsgudinna som var inspärrad djupt inne i berget på en svårtillgänglig ö. Och en idiot till pappa (Laras) som tyckte att det var viktigare att jaga efter denna gudinna än att finnas på plats hos sitt barn under hennes uppväxt. Nå, Lara hittar i alla fall pappan på den där ön. Och så småningom även gudinnan.

Som inte är någon gudinna, förresten, utan en smittbärande drottning, som frivilligt låtit sig spärras in i berget för att inte smitta någon mer. Något Lara inser genom att kasta en hastig blick på några muraler i gravkammaren. Men liket smittar fortfarande. Man blir lite svart liksom, och dör inom någon minut. För övrigt löser hon också lite raskt någon sorts färggåta som jag aldrig riktigt förstod, hängande över en avgrund. Det korrekta svaret var grönt, så mycket vet jag.

Jag har glömt vem det var som ville sprida smittan. Någon ond organisation, Trinity(?). Som har en man på plats på denna ö. Där sitter han som en bitter gammal Kurtz som inte får åka hem förrän han fått tag i den japanska drottningens kvarlevor. Han känner sig mycket ensam, förstår man, fast han har ett gäng henchmen och slavar omkring sig. När Lara kommer blir han påmind om sina egna döttrar och känner sig extra grinig.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies gamla mantel som Lara Croft och det med den äran ändå, tycker jag. Flickan är ett under av spänst och skönhet och lyckas dessutom kännas väldigt sympatisk i denna något hopplösa roll, där hon endast i undantagsfall har repliker längre än några få ord. Hon springer snyggt och försöker inte hålla en klädsam ansiktsmin i fysiskt krävande situationer. Det ser fan ut som om hon kämpar.

Förmodligen har hon haft samma pt som Alexander Skarsgård inför Tarzanfilmen. Hon har nästan lika framträdande rutor på magen.

Detta inlägg blev ungefär lika trist som filmen.

Jag tycker till #18 - Altered Carbon

En härlig vy över en framtida stad

Altered Carbon, ja. Netflix nya stora seriesatsning. En dystopi där man kan köpa sig en ny kropp (sleeve) och implantera sitt medvetande (lagrat i en enhet som kallas stack) i denna. Detta gör så klart att rika människor kan leva för evigt, medan fattiga människor har det minst lika eländigt som alltid.

Detta är förutsättningarna.

En ytterligare förutsättning är förresten Joel Kinnaman. Nu lika deffad som Alexander Skarsgård inför Tarzanrollen. Är han cool och stenhård? Jovars. Ser han bra ut? Ja. Alltså, JA. Jesus, ja.

Hur ser människan ut egentligen? Här visserligen en aning kladdig efter upptinandet, men ändå! Jesus, vilken hunk.

Jfr. vår andra Hunk med stort H. Tänk vilka vikingar vi har exporterat till Hollywood ändå!

Men räcker det med att karlen ser ut som en gud? Nja. Visserligen är jag rätt immun mot att charmeras av utseende (jag är en brain girl alla gånger!), men jag tror att även andra skulle hålla med om att det är lite tunt som enda kvalifikation hos en tv-serie.

För någonstans misslyckas man med den här serien, trots frimodiga sci-fi-tag. Jag älskar skitig, lite depraverad framtid, men jag älskar ändå inte det här. Kanske är det att handlingen är så rörig att jag inte riktigt hänger med. Fast jag är nästan alltid mer eller mindre borta när jag kollar på serier (p.g.a. monumentalt dåligt minne) och det brukar inte hindra mig från att uppskatta upplevelsen ändå.

Är det den ständiga, supertrista sexfixeringen? Det är bra mycket naket och en massa tröga scener på typ strippklubbar och sådant. Jag har så SVÅRT för den där typen av syndiga miljöer/scenarier. Det tråkar verkligen ut mig aktivt. Jag måste vara extra känslig på något sätt, eftersom jag tycker att sex i film och böcker i stort sett alltid med fördel kunde strykas oavkortat. Det låter som om jag är pryd, men det är inte det det handlar om. Nej, det är bara någonting som jag inte är det minsta intresserad av i "konstnärlig" form. Hehe, clean teen passar mig utmärkt:)

Jag vet fan inte. Men det når i alla fall inte hela vägen. Dock finns detaljer som är bra och på det hela taget blir jag inspirerad till att själv skriva. För mig räcker det ganska långt.

Jag tycker till #17 - Divergent

Jag säger bara WOW. Jag är golvad. Det här var bland det mest omskakande jag bevittnat.

Jag pratar om filmatiseringen av Veronica Roths bok Divergent.

Och maken till pure CRAP får man leta efter, med fucking ljus och lykta! Vilket jävla trams! Och illa genomfört. Helt charmlöst på alla upptänkliga sätt.

Jag brukar inte börja med att se filmen när det finns en bok, men den här gången tänkte jag ge mig på den destillerade varianten direkt, eftersom jag har annat att läsa och misstänkte att det ändå inte skulle bli någon ny favorit. Men jag kunde väl aldrig ana att den skulle vara SÅ till den milda grad USEL.

Världsbygget! Hjälp. Dessa "factions". Ska man skratta eller gråta? Märker att jag spontant gör det förra. Vad fan, liksom? Ok, det är inte ovanligt att man i dystopi behandlar just detta om strikt uppdelning av människor och fråntagandet av rätten till en avvikande åsikt - fullt begripligt, eftersom det är precis det som då och då drabbar samhällen och gör dem till vidriga styggelser som måste bekämpas till varje pris - men det är någonting så oerhört töntigt över de här olika grupperna (kopierat från Wikipedia: Abnegation (the selfless), Amity (the peaceful), Candor (the honest), Dauntless (the brave) and Erudite (the intelligent)). Och det hela känns så LITET. Även om man tänker sig att den absolut största delen av Chicagos befolkning utplånats så blir det bara pluttigt, på något sätt.

Så har vi de ytterligt charmbefriade ungdomarna. Shit. Och dialogen. Suck. Och tristessen. Blä. Och den fjantiga flagghämtningen. Urk. Och den superskumma simuleringen. What? Och - gode, gode gud! - när de hoppar av och på det där jädrans tåget! Hahahahaha! (Fast inte på det glädjefyllda viset.)

Och det bara fortsätter, liksom. Vet uppriktigt sagt inte hur jag lyckades hålla ut till det bittra slutet. Kanske hoppades jag på någon liten ljusglimt, vem vet? Det kom i alla fall ingen sådan. Det var bara, bara pinsamt och dåligt.

Jag vill tydliggöra att jag uttrycker mig så här skoningslöst helt enkelt eftersom jag är ganska övertygad om att Veronica Roth aldrig kommer att läsa detta (trots Google Translate och dess obegränsade möjligheter). Dessutom kan det ju möjligen hända att boken är fantastisk, men att filmmakarna misslyckats kapitalt (host host Harry Potter). Och OM du skulle läsa detta, Veronica, så hoppas jag att du inte blir alltför ledsen, utan att du obekymrat skrattar hela vägen till banken.

Jag tycker till #16 - Storks

Min kombinerade läs- och filmtittarsvacka tycks ha lättat lite nu, efter det positiva beskedet från förlaget angående mitt manus (del 3 av En väktares bekännelser) och jag har idag med behållning börjat läsa min bloggkollegas (Louise Baumgärtner) debutroman, Skuggvinter.

Men hursomhelst, när jag nu varit i denna svacka har det visat sig att barnfilmer varit det enda som funkat för mig. Jag har med framgång kunnat se om filmer som t.ex. Trolls och Zootropolis/Zootopia och jag har konsumerat avsnitt efter avsnitt av Svampbob(!). Dessutom har jag sett en del nytt och då bland annat Storks (2016).

Och jag älskar den. Har faktiskt sett den två gånger på lika många dagar.

Först var jag inte helt såld, eftersom det klassiskt nog handlar om en film där karaktärerna utgörs till ca 95% av manliga varelser. Det hör till mina käpphästar och jag blir så otroligt irriterad av det.

Dock vann filmen till slut mitt hjärta, och mest av allt mitt modershjärta. För det här handlar om storkar som levererar bebisar - eller ja, när filmen börjar så har de egentligen slutat med det, men så blir en till i alla fall av misstag och då måste den också levereras (i lönndom). Och ett genomgående tema i filmen är att bebisar är underbara och alla som ser en sådan kommer att smälta ohjälpligt.

Jag hade inte fattat ett skit av detta innan jag blev mamma. Det hade gått över huvudet på mig totalt och jag hade undrat vad alla tramsade om. Men som det är nu tycker jag att det är så himla FINT! Just det faktum att bebisar - som vi alla vet är skitjobbiga och långt ifrån alltid helhjärtat önskade - visas som någonting superhärligt som visserligen kan vara besvärligt, men som man gladeligen lägger ned sitt liv för, det går hem hos mig. Idealiserat som satan, men ändå i grunden så himla SANT. Den här kärleken man känner som stundom hotar att vrida sönder hjärtat på en ... Att den får sådant fritt spelrum, det gör mig lycklig och gör att jag älskar filmen, trots extrem övervikt av manliga varelser.

I slutet - och det är inga major spoilers i detta, eftersom vi alla fattar vartåt det barkar från filmruta ett - så får ett gäng människor sina hett efterlängtade bebisar av storkarna, och här är det faktiskt plötsligt väldigt framåt och oinsnöat. Det förekommer klassiska kvinna-man-par så klart, men även ensamstående och samkönade par. Inte en dag för tidigt att det visas på ett naturligt sätt i en barnfilm.

Liksom många tecknade filmer, så är denna ännu bättre när man ser den en andra gång. Misstänker att jag kommer att se den fler gånger framöver.

Jag tycker till #15 - 3%

Ok, lägg ned allt ni håller på med och se den här serien omedelbart! På riktigt. Det är Netflix och den heter 3%. Finns inget att vänta på! Sjas!

Men ok, ifall du vill höra lite om vad den handlar om samt min personliga upplevelse av den så kan du väl hänga kvar en stund.

Jag är oerhört misstänksam mot serier som heter någonting med siffror. Jag har blivit besviken alltför många gånger. Sense8. The 4400. The 100. The 142.57. (Ok, den sista var påhittad.) Därför var jag extremt osugen på den här. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag ens klickade på den, men jag är glad att jag gjorde det. För den är fantastisk!

I korthet handlar det om att den största delen av befolkningen lever i misär i en enorm kåkstad, medan - just det - tre procent bor på en ö, Maralto, där samhället ser helt annorlunda ut och där alla lever i harmoniskt välstånd. För att få en chans att hamna på Maralto så måste man genomgå "processen", vilket man i så fall gör en enda gång, när man är 20 år gammal - endast tre procents genomströmning på den uttagningen, som man kan gissa. Sedan finns det naturligtvis en grupp rebeller som kallas för "a Causa" och som vill störta hela denna samhällsordning.

Här kommer listan med anledningar till att se serien:

1. Det är en dystopi av hög klass.
2. Den är brasiliansk.
3. De goda är inte så förbannat goda och de onda är inte så förbannat onda.
4. Det handlar - liksom alla de bästa dystopierna - om en uttagning.
5. Kvinnor får finnas och vara aktiva.

Punkt 1: Förutsättningarna sitter där, även om världen känns väldigt liten och begränsad (liksom i The Hunger Games, och det hindrar ju inte den från att vara skitbra). Dessutom är det riktigt bra skådespeleri, med visserligen presentabla, men inte undersköna skådisar. Man tror på det, liksom.

Punkt 2: Tack gode, gode gud att vi slipper det amerikanska bräkandet för en gångs skull! Det är extremt exotiskt i sig att det utspelar sig någon annanstans i världen än där vi är vana. Det bidrar också till att det känns mer genuint.

Punkt 3: Shit, vad huvudpersonen och övriga "goda" karaktärer beter sig illa. De skyr inga medel för att gå vidare i processen.  Och hjälp, vad de "onda" karaktärerna har sympatiska, förmildrande sidor.

Punkt 4: Åh! Uttagningar! Jag ÄLSKAR dem! Jag kan avslöja att mitt eget dystopiprojekt handlar om just en uttagning. Jag får aldrig nog av dem. Att utsätta folk för olika sjuka tester, fysiska och psykologiska. För mig är det höjden av spänning.

Punkt 5: Och kvinnorna då. Är de snyggare än genomsnittet? Jepp, men det är väl även männen i så fall. Finns det kvinnor som är onödigt mycket uppdollade? Nja, njo. Det finns en, men jag tycker hon funkar skitbra precis på det sättet. OCH, tjejerna är verkligen inga mesar. Långt därifrån. Den tyngsta i hela bunten är en kvinna. Och man spelar heller inte på kvinnornas sexuella framtoning. Inget trams, liksom. Det förekommer i alla fall en sexscen (möjligen flera?) och då är det den coolaste kvinnan som driver det hela och allt sker på hennes villkor. En ovanlig detalj är f.ö. att tjejerna i uttagningen inte har några bh:ar, vilket jag tycker är befriande. Det innebär bl.a. att den coolaste tjejens bröst INTE sitter någonstans uppe vid nyckelbenen, utan där bröst normalt faktiskt sitter(!). (Sedan kan eventuellt någon tycka att just precis bh-friheten är utmanande på ett typiskt objektifierande vis, men jag håller inte med.)

Där har ni det. Bara att se den så fort ni får en 8 x 45 min-lucka i era scheman.

Jag tycker till # 14 - The Handmaid's Tale

Nu när semestern äntligen är slut och jag åter är tillbaka på mitt oförskämt fria jobb, så har jag återigen tid att dela med mig av mina högintressanta tankar och funderingar om stort och smått. [Allmänt jubel.]

Så nu är det väl dags att prata om den bästa bok jag läst efter Björnstad och, i samma andetag, serien som bygger på denna: The Handmaid's Tale. Både boken och serien har varit SÅ mycket i ropet på sistone (och jag räknar kallt med att alla som eventuellt läser det här inlägget känner till handlingen på ett ungefär), men jag har i det längsta undvikit dem eftersom jag helt enkelt var rädd. Rädd, eftersom det rör sig om en dystopi som känns alldeles för nära verkligheten. Det finns redan ställen i världen idag där situationen liknar den som Atwood målar upp och ingenting säger att det inte skulle kunna hända någonting liknande även i den "fria" världen. Jag tänker t.ex. på Trumps utspel angående transsexuella inom försvaret - för det är exakt så det börjar, tänker jag mig, när man går åt helt fel håll i ett samhälle.

Till sist läste jag i alla fall boken. Och läste. För jag kunde inte sluta. Den är så fantastisk, helt enkelt. Och sättet varpå handlingen och backstoryn rullas upp genom jag-personan Offred är verkligen skickligt. Man vill bara läsa lite till för att få veta vad i helvete det är som hänt och hur de kunnat hamna i den här situationen. Jag har aldrig tidigare läst någonting av Atwood, men jag är helt fascinerad av hennes språk. I normala fall har jag rätt svårt för en stil som börjar tangera den "litterära", men det är bland annat just denna stil som förhöjer den här texten.

Serien är också riktigt, riktigt bra. På vissa sätt kanske ännu mer intressant, eftersom man inte är helt begränsad till huvudpersonens jag och man får tillgång till andras bakgrundshistorier, och den är lika svindlande suggestiv som boken. Dock finns det i boken en mycket mer påtaglig instängdhet och skräck, som jag på vissa ställen kan sakna i serien. Känslan av att man inte vågar tala med någon och av att vara ständigt, fullständigt övervakad. Offred i serien kan komma undan med vissa saker som inte hade kunnat ske i boken och hon kan vid vissa tillfällen vara mer frispråkig. Dessutom finns det omkring henne personer som känns som vänligt inställda, åtminstone potentiella bundsförvanter. I boken är det förbannat tunnsått med sådana. Serien känns också helt enkelt mer hoppfull - som om det möjligen skulle kunna lösa sig i slutändan, i alla fall för Offred och hennes närmaste. Så inte i boken.

Ibland förekommer rena fadäser i serien, som när vi får veta att Offred endast en gång i månaden får raka benen, då bakom en stängd dörr, med övervakning utanför denna. Så många saker är fel här. För det första: Raka benen?! Som om det vore en livsnödvändighet! Och tänk att bara få göra det en gång i månaden! För det andra: Att en handmaid ("tjänarinna" på svenska?) skulle bli lämnad ensam med ett rakblad, även om bara en så lång stund som krävs för att raka benen. Man skulle väl i detta osannolika fall se till att det sker under aktiv övervakning. Det finns fler exempel på detaljer i serien som helt strider mot känslan i boken, där Offred bland annat då och då gömmer undan lite smör i ett papper i skon för att kunna smörja ansiktet ... Men i stort är även serien helt strålande och jag ser verkligen fram emot nästa säsong, även om det per definition rör sig om ett rejält avsteg från den ursprungliga berättelsen.

En sak stör mig väldigt mycket, på ett oerhört obehagligt sätt. Det är nämligen så - både i boken och ännu mer uttalat i serien - att bara man kommer över gränsen till Kanada så ordnar sig allting. I serien får vi se ett organiserat och välkomnande mottagande av flyktingar. Det svider verkligen, eftersom man vet att det i verkligheten väldigt sällan går till på det sättet. De allra första flyktingarna brukar väl bli hyfsat väl emottagna, när omvärlden fortfarande bryr sig och ännu inte tycker att de utgör ett stort besvär eller rentav ett hot. Sedan hårdnar inställningen fort och klimatet kallnar exponentiellt. I verkligheten hade det alltså i praktiken varit så att man varit långtifrån trygg bara i och med att man lyckats fly till ett annat land. Risken att bli hemskickad igen hade varit överhängande. Det är så jävla läskigt att tänka på.

Men hur det än är med den saken så tycker jag att man bör våga läsa och se den här fantastiska berättelsen. Den är väl värd det.

Jag tycker till #13 - Skam igen!

Jag har tidigare skrivit om just Skam, men jag tycker inte att det gör serien rättvisa att bara ha ett ynka inlägg om den. Den är helt enkelt för makalös för det. Vi är just nu mitt uppe i säsong 4 och jag vet åtminstone en bloggare och författare som lever och andas denna serie, och jag tror inte att vi andra än långt efter.

Innevarande säsong handlar om Sana, den rivigaste och rejälaste av alla karaktärerna. Så himla bra att det handlar om henne den här gången! Hon är praktiserande muslim, vilket gör saker och ting komplicerade då och då, inte minst när alla omkring henne regelbundet dricker alkohol och har sex med allt och alla. Trots detta är hon alltså den kanske mest accepterande och fördomfria karaktären i hela serien. Vilket ju är så himla befriande bara det! I en islamofob värld kan det sannerligen vara på sin plats. I denna säsong får vi också möta hennes familj och även denna skildras nyanserat med vederbörlig respekt, trots att det faktiskt rör sig om en djupt troende, "aktivt" religiös familj. För mig känns det som om det är otroligt mycket på tiden. (Ni får ursäkta mig om det finns drivor av den typen av skildringar out there - jag hänger inte med så bra här i världen och för mig är det i alla fall nytt.)

Utmärkande för Skam är just att man undviker stereotypa karaktärer och schablonkonflikter och det är väl rimligen det som gör att man ÄLSKAR serien så reservationslöst. Jag får en känsla av att seriemakarna funderat ungefär så här: "Vad skulle ske nu enligt klassisk dramaturgi?" och sedan medvetet fimpat den varianten för att i stället tänka "Vad hade vanliga, vettiga människor gjort i verkligheten?" Jag kan inte sätta fingret på det riktigt - om jag det kunde skulle jag omedelbart skriva någonting Skam-likt och bli Sveriges mest ansedda ungdomsboksförfattare - men någonting gör att man bara ÄR där med karaktärerna.

Häromdagen när jag hade sett det senaste avsnittet gick jag omkring och kände mig deppig. När jag blev aktivt medveten om detta och frågade mig själv vad som var felet så insåg jag att det inte handlade om mig och mitt liv. Det var Sana jag kände med och det var det som gjorde mig så låg.

Ok, det är kanske inte världens roligaste att gå omkring och vara deppig, men vad säger det om serien?! Att den är helt fucking fantastisk! Kanske den bästa serie jag någonsin sett. Sida vid sida med Firefly. Möjligen.

Ett litet dilemma för mig är att jag själv i min egen "serie" En väktares bekännelser (det finns än så länge bara en del utgiven, men nästa kommer i september i år - alltså en bok, inte en tv-serie i detta fall) har en karaktär som också hon är en jordnära och vettig muslim i hijab, vilket gör att jag faktiskt måste vänta ut lite hur den här säsongen löper ut innan jag bestämmer hur kurvan ska se ut för min egen lilla figur framöver. Lite sjukt, men attributen tonårig muslim + hijab + klok- och rivighet är så sällsynta (vad jag vet) i kulturyttringar av olika slag (läs böcker, tv-serier, film) att det inte kan hjälpas att jag måste hålla min Imane ordentligt skild från Sana. Det känns verkligen så, även om de så klart för mig är två oerhört olika personer.

Men det är ju ganska ointressant för alla andra än för mig. Det viktiga här är att man genast måste se Skam om man inte redan har gjort det.

Jag tycker till #12 - Älvis och Elvy

Jag har lånat en barnbok på biblioteket för min treåriga dotters räkning och föll själv pladask för Älvis och Elvy: ett år i två liv av Charlotta Björnulfson (förlag Fimafeng, som möjligen tycks vara nedlagt sedan 2010 då boken kom?). Min dotter gillar den också förvånansvärt mycket med tanke på att den är avsedd för sex år och uppåt, och jag skulle vilja hävda att den förmodligen vinner på att man är en aning äldre än så.

Bokens två protagonister är älgtjuren Älvis och den ensamma stugdväljerskan Elvy, vilkas öden korsas av en slump en dag. De slår följe av och till och tar del av varandras liv, och det är bara så himla fint. För de går in med öppet sinne och fascineras av upplevelsen, även om de sedan finner aspekter av den andras tillvaro främmande och obekväma. Båda växer genom mötet med varandra och utvecklar nya sidor hos sig själva.

När man ser omslaget kan man lätt få för sig att det är en lustig berättelse, men det är verkligen inte dess främsta egenskap. Stämningen är snarast melankolisk och ensamheten har en stor roll i det hela. Språket är poetiskt vackert och rofyllt, och som språkivrare rent allmänt så blir jag väldigt lycklig över en barnbok där man ogenerat svänger sig med ord som skvattram, långkål och basthud.

Björnulfson står för både text och bild och ATT jag kommer att läsa allt annat hon skrivit/tecknat.

Jag tycker till #11 - Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

SPOILER ALERT rakt igenom! Läs inte om du inte vill veta något om boken/filmen!

När jag började läsa Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs blev jag helt betagen. Jag visste absolut noll om handlingen - precis som jag vill ha det - och jag älskade att dras med in i det okända. Fotona som är en integrerad del av boken gav mig gåshud, trots att jag då inte visste att det rörde sig om "äkta" foton, som för författaren legat till grund för hela berättelsen.

Dock upplevde jag att boken tappade allteftersom saker och ting förklarades och handlingen liksom definierades. Och sanningen är att jag ännu inte (efter många månader) kommit mig för att avsluta bok två (Hollow City). Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att tappa intresset, men lite hade det att göra med att jag fick reda på det här med fotona och vartefter de presenterades i bok två, så kändes det så himla krystat att storyn byggde på dem. Det började helt enkelt lukta skoluppsats. Fast det är inte hela sanningen, i och med att jag faktiskt tappade sugen lite grann redan i första boken.

Jag förstår om folk som älskade boken blir direkt upprörda av Tim Burtons filmatisering, för han har sannerligen tagit sig friheter. Det flippar ur mer och mer, med större och större avsteg från boken allteftersom filmen lider. Men jag blev i alla fall glad. Jag tyckte på allvar att det funkade bättre som en galen Burtonfilm än som bok. Jag kunde släppa mina reservationer kring handlingen och bara låta det vara vansinnig freakshowromantik.

Särskilt mycket gillade jag Eva Greens Miss Peregrine. Jag fick aldrig någon känsla alls för denna kvinna i boken, men här tyckte jag att hon fick en rejäl personlighet. Och snygg frisyr.

Om jag använde mig av en betygskala så skulle nog denna film få i.a.f. 7 av 10.

Jag tycker till #10 - The OA

Tyvärr kan jag inte säga så mycket om den här Netflix-serien, för den gör sig bäst om man inte vet någonting alls om den. Men jag kan tycka till.

Och, oj, vad jag gillar! Gillar, gillar, gillar!!! Löv, löv, löv!!!

Den är så himla oförutsägbar. Och mystisk. Och skådisarna är briljanta. Och ser ut som vanliga människor. Nästan. I alla fall många av dem.

Snacka om suggestiv stämning! Och trådar som får ligga lite halvt orörda. Men inte på ett jobbigt sätt.

Tydligen har de två personer som står bakom serien, Brit Marling och Zal Batmanglij(sic!), gjort två andra produktioner tillsammans tidigare - dessa måste jag nu se! Det kommer också en säsong 2 av The OA, och jag kommer att se även denna, även om risken är att det på något sätt skiter sig i och med detta.

Men alltså, jag kan inte nog prisa denna serie. Se den, för jösse namn!

Jag tycker till #9 - Assassin's Creed

Igår kväll var jag med två vänner och såg Assassin's Creed. När filmen var slut blinkade vi mot det ovana ljuset och tittade yrvaket på varandra. Vad fan var det där för någonting?

Det var nämligen obegripligt. Och ganska trist.

Så här: När man går och ser en film baserad på ett dataspel så får man räkna med lite dramaturgiska brister - det är jag med på och jag var fullt beredd på detta - men det man rättmätigen kan se fram emot är ju cgi:at eye candy galore. Tre saker förväntade jag mig, saker som jag uppfattat som grundpelare i det här spelet: välkoreograferade slagsmål, renässansparkour och - framförallt - folk som ser coola ut i huva. Och visst, alla dessa ingredienser fanns med, men i alltför låg grad. Det mesta av handlingen utspelade sig i någon sorts obegriplig forskningsanläggning. Man fokuserade på storyn i stället för på sagda grundpelare. Ingen förstår varför.

Handlingen är nämligen helt rubbad och ingen suspension of belief kan rå på detta faktum. Jag har fått bekräftat av en expert (min 43-årige make) att storyn i princip stämmer med spelet, så i grunden får man väl acceptera den, men man borde ha gjort allt för att förpassa den till bakgrunden, snarare än att låta den dominera hela filmen. För man kan koka ned det till detta: Under renässansen kom Edens äpple bort. De använder en maskin (the Animus) för att flytta in nu levande människor i sina förfäders minnen för att försöka lokalisera det. Äpplet innehåller den fria viljans DNA och det är skurkarnas intention att ta ifrån folk just den fria viljan. Ok, backa lite: Den fria viljans DNA(!). Och uppenbarligen, visade det sig, var äpplet ett bouleklot som det räckte att man höll upp i luften för att det skulle börja göra sin grej.

Och detta hade jag kunnat köpa - inga problem - ifall jag bara fått lite mer balettvåld i bullet time.

Men det ska han ha, Fassbender, att han ser stört cool ut i huva. Det var faktiskt hela behållningen.

Jag tycker till #8 - Skam

Men det här var väl fantastiskt glädjande?! Att det plötsligt dök upp en ungdomsserie från ingenstans som liksom har alla rätt!

För det här är bra. Riktigt bra. På det där sättet man själv skulle vilja få till, som författare i ungdomsboksgenren (vilket fortfarande känns helt sjukt att jag kan kalla mig!). Man vill fånga sin tilltänkta publik på just det här viset. Bara sätta en krok av sympati med karaktärerna i själen på folk och inte släppa taget förrän boken är slut - och helst inte riktigt då heller, så klart.

Och, ojojojojoj, vad den där själskroken sitter i det här fallet. Man älskar dem allihop: Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Man våndas med dem, och gläds, så klart, när det finns en liten ljusning i deras rätt så knepiga tillvaro. Det är i sanning inte lätt att vara tonåring - något vi alla kan relatera till - men i de här tjejernas fall så har de trots allt varandra, även om det inte sällan uppstår slitningar dem emellan. Och det är just den grundläggande tryggheten som ändå finns i tjejernas relation som gör att jag kan slappna av och låta mig dras med i alla svängningar, utan att själv gå sönder av smärtsamma igenkänningsminnen från min egen ungdom.

Att det ska behöva göra så förbannat ont att vara ung! Just när man är som mest sårbar. Kausaliteten går väl rimligtivs i allmänhet åt andra hållet - att man är sårbar när man är ung och det är därför det gör så ont - men det är lätt att tänka tvärtom och att det är någon sorts Murphys lag som är i farten.

Sedan all denna fysiska skönhet som slår emot det medelålders ögat. Vilka vackra unga människor! Och så VET man med nästintill absolut säkerhet att de går omkring och hatar sitt eget utseende. Jag vet hur jag avskydde hur jag såg ut, och jag vet hur jag idag baxnar när jag ser foton på mig själv från tjugofem år sedan - för jag var en blomstrande skönhet! Liksom i stort sett ALLA unga människor. Så förfärligt att tänka sig att de förmodligen ägnar en betydande mängd tid åt att plåga sig själva på obefintliga grunder. Det ska också sägas att jag tycker att serien är befriande fri från kroppsfixering! Anledningen till att jag kom in på någonting som tangerar detta är väl helt enkelt mina egna upplevelser från ungdomen. (F.ö. pekade min två och ett halvt år gamla dotter på den pausade skärmen, som just då visade en närbild på den rödlätta karaktären Eva, och sa "det är mamma". Lilla gullunge. Hon ser sin mamma genom ett kraftfullt kärleksfilter.)

Och William då. Hjälp. När jag ser den där blicken delas jag i två delar: Den vuxna delen skulle aldrig ta i pojken med tång, ens i teorin - jag är hjärtligt ointresserad av småpojkar - men den andra delen - tonårsflickan i mig som vägrar att helt ge upp andan - hon faller både hand- och hjälplöst.

Blicken som fäller tonårshjärtan (och vissa delar av medelålders sådana)

Nu vill jag skriva någonting lika bra som Skam. Men hur fan ska det gå till? Dessutom är jag lite nervös för att folk ska tro att jag rippat min egen karaktär Imane (bästis till min protagonist i En väktares bekännelser) från den här serien - hon är, liksom Sana, klok, rivig muslim i hijab.

Min rekommendation till alla är: Se den här serien! Den finns på SVT Play. Seså! Bara att sätta igång!

Jag tycker till #7 - Suicide Squad

Jag har funderat en del över varför vissa filmer fungerar och andra inte. Det är jag inte ensam om. Om man det visste så skulle väl alla filmer vara av den typen som fungerar. Vilket exempelvis denna film tyvärr inte är.

Men varför fungerar den inte? Det verkar vara så goda förutsättningar. Superhjältar - eller mest superskurkar - och CGI-upphottat glädjevåld brukar ju kunna bli hur bra som helst.

Till syvende och sist är det väl så att man måste gilla karaktärerna. Eller avsky dem. Eller någonting. Man kan inte bara inte bry sig, för då faller det platt.

Och så måste man fundera lite över hur man castar. Att ha Will Smith som hårding fungerar aldrig. Det bara går inte. Vi älskar honom för mycket och vet hur himla mysig han är. Nuförtiden kan man möjligen, möjligen få honom att se någorlunda vuxen ut - tills för några år sedan var även detta omöjligt - men det räcker ju inte.

Alltså, det går ju bara inte ...

Och att axla The Joker efter Jack Nicholson och Heath Ledger är ju också dessvärre nästan omöjligt. Jag tycker att de kanske har satsat åt rätt håll - med en komplett institutionsgalning - men det når inte hela vägen. Eller ens halvvägs.

Cuh-rayzee - men inte tillräckligt övertygande

Hans flickvän är väl den som funkar bäst. Även om jag är allergisk mot tjejer i tros-minimala shorts och hopplösa skor i superhjälte/-skurksammanhang. Eller i alla sammanhang, om jag ska vara ärlig. Men visst, hon är lite charmig på sitt sätt. Och hennes repliker är de som funkar bäst.

Okej, trots väldigt små byxor

För annars är replikerna också det som drar ned den här filmen. Om man ska ha oneliners så får man fantamej se till att de går hem. Nu kommer jag dessvärre inte ihåg tillräckligt från filmen för att kunna återge en enda replik, men oerhört fritt parafraserat så säger krokodilkillen (vad han nu hette) så här: "You are only guests underground, I live there" (detta strax innan han kastar sig ned i ett översvämmat tunnelbanesystem). Han säger också - apropå att till och med den undersköna tros-shorts-tjejen är "ugly on the inside" - att "I'm beautiful". Jag tror att vi förväntas tycka att det är charmigt.

Killer Croc, hette han visst - här iförd 70-talsbrun plyschhuva

När Will Smith sedan också påstår att han aldrig älskat någon, för någonting i stil med att "how could I do what I do if I had?" så vill vi bara stänga av filmen. För allvarligt talat, om inte Will Smith älskat någon, så har ingen av oss gjort det (för övrigt framgår det från första filmrutan att han älskar sin dotter över allt annat, och det är ju heller inte meningen att vi ska tro honom, men ändå).

I övrigt är det något trams med urgamla häxvarelser som ska ta över jorden. Språket de pratar är schysst. Punkt.

And the rest is silence (filmen dör en stilla död efter att indirekt ha uttalat denna berömda replik från Hamlet).

Jag tycker till #6 - Rogue One

O, lycka! Där - som man säger - satt den! Den bästa Star Wars-filmen sedan ... någonsin?

Nej, nu ska vi inte förhasta oss. Allting bygger ju på att de tre originalfilmerna (episodes IV-VI) var revolutionerande fantastiska när de kom och har hållit makalöst väl genom åren, tack vare genomtänkt, genomarbetat världsbygge + hantverksglädje + hejdundrande jävla fantasifullhet.

Och låt mig göra en liten avstickare här och fundera över just detta med fantasifullhet. Har ni sett någon intervju med George Lucas? Slår han er som en festlig kille? Vill man - om man inte vet att han är pappa till ett av filmhistoriens x antal underverk - hamna bredvid honom under en längre middag? Är det bara jag som tänker att jag skulle somna med ansiktet i räkcocktailen? And yet, liksom. Han har tänkt ut - om inte allt - så det mesta av detta vidunderliga fenomen som är Star Wars.

Kul kille?

Åter till saken: Ingenting kan mäta sig med originalrullarna i fråga om genomslagskraft och paradigmskapande, men, oj, vad bra den här filmen var. Den var tamejfan helt jävla suverän!

Man har hållit vinkningarna till de gamla filmerna på en lagom nivå. Precis så mycket som man vill ha och inte mer. Med risk för SPOILERS så flashar saker förbi som vi alla som var med när det begav sig känner igen och kan le åt eller bara få gåshud av: R2-D2 och C-3PO (jepp, det är den stavning jag föredrar) är med i ganska exakt en sekund, ljuden är så starwarska att man får ståpäls och jag kan t.o.m. tycka att det är lite roligt när våra hjältar råkar gå in i just de fula fiskar som Luke sedan kommer att stöta på i Mos Eisley-cantinan.

Remember dessa styggingar?

Likaså har man hållit CGI:n till ett minimum ... Öh, nej. Rättelse: Man har hållit den uppenbara ful-CGI:n till ett minimum. Man har på ett charmigt sätt återgått till en hel del masker och i övrigt lågmälda bakgrundsanimationer vad gäller de olika rymdvarelser som förekommer. I stället för att låta stora, ritade vidunder trampa förbi i förgrunden bara för att "titta, vi kan animera!". (Och Sy Snootles originalframförande! Vad jag saknar det i den "förbättrade" Return of the Jedi!'' (Läs mer om denna tragik och se underbara filmsnuttar här.))

I stället för detta ...

... fick vi detta

Men animera kan de verkligen nuförtiden och - håll i er nu, för här kommer en bekännelse (samt SPOILER) av stora mått - jag hade alltså ingen aning om att Moff Tarkin var fucking animerad!! Jag är typen som absolut inte vill veta ett skit i förväg om en film, och detta hade alltså gått mig totalt förbi - och det FORTSATTE att gå mig förbi HELA filmen!! Visst, jag tänkte att de hade fräschat upp honom en aning i datorn och jag tyckte mig se någon form av neurologiskt problem med hans ansiktsmuskler ibland, vilket jag tillskrev hans framskridna ålder. Men, jesus, vad de lurade mig! Och det är ju fruktansvärt pinsamt, eftersom allt alla talar om är hur illa CGI:ad Tarkin är. Om jag hade tänkt efter i EN enda sekund, så hade jag ju fattat att han rimligen knappast ens kunde vara vid liv fyrtio(!) år after the fact (och Peter Cushing dog ju alltså mycket riktigt 1994), men jag är en extremt lättlurad åskådare och brukar helt enkelt inte tänka så klart när jag är inne i någonting.

The real thing? CGI? Fråga inte mig, tydligen

För här kommer det viktigaste: inne i det var just vad jag var. Från första stund, när Mads Mikkelsen stod där med sina läppar och bara var så himla Star Wars! Hela historien med (SPOILER) hans dotter som var tvungen att klara sig på egen hand var så himla gripande och hjärtskärande (särskilt för en förälder, vill jag påstå - jag som fortfarande är lite ny på den fronten). Och det var inte en massa trams. Det var blodigt allvar mest hela tiden. Missförstå mig inte nu - jag gillar ett gott skämt lika mycket som någon annan (har ni tänkt på att folk som säger så alltid ljuger?) - men jag tyckte att det räckte fantastiskt väl med den cyniske, fullständigt otöntige roboten K-2, som jag tokälskade!

Lång och cynisk (nej, inte John Cleese)

Hur var det med kvinnor i universum då? Fanns det några den här gången, förutom den vackra protagonisten? Nja, njo. Den där pottfrippade senatorn ("Many Bothans died to bring us this information") var ju med (ej CGI:ad, utan re-castad och - hör och häpna - föryngrad) och även en till rebelledare(?) av kvinnligt kön som hade några repliker. Dessutom hade rebellerna inte mindre än två kvinnliga stridspiloter (eller var det en och samma?). Annars var det faktiskt rätt tunnsått.

"Many Bothans died to bring us this information" no 1

"Many Bothans dies to bring us this information" no 2

Nej, hörni, mednördar. Nu slutar jag att skriva en massa tjafs om det här, så att ni i stället omedelbart kan rusa iväg och se filmen!

Jag tycker till #5 - Star Trek: Beyond

Star Trek har alltid dragits med major problems. Och många av dessa tycker jag faktiskt att man har försökt åtgärda (med varierad framgång) i den här filmen.

Det är ju ingenting konstigt med att ett futuristiskt rymdkoncept som tillkom på det glada sextiotalet är behäftat med en massa trams - det är snarare oundvikligt. Allting är i någon mån ett barn av sin tid, och Star Trek är det eventuellt lite mer än många andra saker.

I min ungdom rådde något slags Coca Cola-vs-Pepsi-krig mellan Star Trek och Star Wars och jag var militant Star Wars-fan. Såpass fanatisk att jag egentligen inte sett tillräckligt mycket Star Trek för att alls uttala mig. Men det tänker jag göra i alla fall. Folk som verkligen vet någonting om Star Trek kan förfasa sig allt de vill och peka på olika felaktigheter i inlägget, men det må vara hänt. Det som nämns här är mer känslomässiga, högst subjektiva fakta.

Vad är det för problem jag anser att Star Trek haft genom alla år då? Här är några av dem:

1. Alla i världsrymden pratar obruten engelska (klingon i all ära, men det är inga problem att vid behov övergå till engelska).

2. Alla utomjordingar är fullständigt humanoida, så när som på benstrukturen i pannan. Eller, i förekommande fall, pottfrippa och spetsiga öron.

Tungt utomjordingskap

Lättare utomjordingskap

3. Livet ute i rymden är sterilt och okomplicerat, utan närmare påverkan på dem vars tillvaro detta utgör.

4. Rymdskeppet Enterprise är utrustat med någon sorts energisköldar(?) vars kapacitet mäts i procent. Det enda som händer medan sköldarna håller på att ge upp är att det börjar spraka i hörnen på kommandobryggan.

5. Alla prekära, planetärt situerade situationer kan lösas genom att man beamas upp i skeppet.

6. Vulcans (såsom allas vår Mr Spock) kan inte för sitt liv - ens efter att ha levt tillsammans med människor i åratal - begripa vad det är vi talar om när vi använder metaforer.

"What the f***?"

7. Vulcanhälsningen är fruktansvärt töntig.

Hur bemöts dessa problem i filmen? Jo, det ska jag berätta:

1. I den här filmen, i stället för att alla obesvärat talar världsrymdens lingua franca (engelska), så blir besättningsmedlemmarna hela tiden lika ställda över att utomjordingarna pratar engelska. Såpass ställda att de frågar: "How can you speak our language?" Och utomjordningarnas engelska är dessutom bruten på olika charmiga sätt. Min absoluta favorit är kvinnan av utomjordisk härkomst som inte talar engelska alls (utan någonting som låter som en blandning av något slaviskt språk och isländska), men vars språk simultanöversätts av någon sorts programvara. Det är lite som när man tittar på en engelskspråkig dokumentärfilm översatt till franska: Så fort själva berättarrösten (som är på franska) försvinner och det övergår i direktprat (någon välrenommerad forskare eller dylikt uttalar sig om ett eller annat) så lägger man en ljudmatta av franska över engelskan, så att det blir omöjligt att lyssna på/förstå något av språken. Här är det dock extremt lyckat! Om man som jag är en inbiten språknörd, så är det helt underbart att höra dämpad "utomjordiska" strax under den begripliga, lätt dataintonerade engelskan. Slå det, Siri!

Icke engelsktalande utomjording med toppigt huvud, får en översättningsdevice av en annan utomjording - även denne med toppigt huvud (dock inte med exakt samma benstruktur, vilket gör att vi förstår att han kommer från en helt annan planet än den icke engelsktalande utomjordingen)

2. De flesta aliensarna i filmen är fortfarande ganska ordentligt humanoida, men det finns undantag. Och man har utökat benstrukturen i pannan, så att alienskapet i stället omfattar hela huvudet (se illustration ovan). I förekommande fall med en sorts "gripkam" på hjässan, där man kan förvara saker. (Okej, okej, det har omfattat hela huvudet även tidigare, men inte med fullt fungerande gripkam i alla fall!)

3. I stället för att alla utan att fundera över saken flyger omkring i rymden stardate efter stardate, så tänker de på sina familjer och Kirk själv har faktiskt planerat att han ska lägga ned hela grejen, efter innevarande uppdrag. För övrigt är det väldigt fint att det visar sig att Sulus familjesituation är av det mindre traditionella slaget, helt utan att man komplicerar saken: Han har (ser det ut som) en dotter tillsammans med sin pojkvän/make. Inga konstigheter där, liksom. Sådant bejublas. Det känns också som att man på så sätt har försökt röra sig en bit bort från sextiotalet. Det har man däremot inte när det gäller den kvinnliga delen av besättningen på Starship Enterprise: Kvinnorna går omkring i löjligt kortkorta små klänningar i typiskt sextiotalssnitt. Det tycker jag faktiskt att man lätt hade kunnat ordna, utan att döda Star Trek-själen. Men men, man kan inte få allt. Hur gled jag in på genus här? Jag vet inte, men grejen är i alla fall att de försökt få människor att vara människor. Det är läskigt och jobbigt att vara ute i det okända hela tiden.

4. När det gäller skeppets skyddssköldar så nämns de knappt! Visst, "shields are inoperable" och de ska rerouta någon energy-blablabla on the fly när det börjar gå illa, och någon procentsats nämns väl kanske i detta sammanhang, men det sprakar inte i hörnen på kommandobryggan, utan (SPOILER ALERT) The Enterprise går sönder och samman och störtar till sitt fördärv. Plain and simple. (Okej, det har visst hänt även förr, men jag gillade att skeppet verkligen föll i bitar och att vi slapp "shields are down to x percent"-tjatet.)

5. Beamandet är inte heller det problemfritt. Man kan bara beama ett visst antal människor i taget och helst bara en i taget (för att de olika individerna inte ska blandas ihop huller om buller). Man behöver ha någon sorts signal-device på sig också. Tror jag. Jag kommer inte ihåg, men något var det med det där i alla fall. Det var åtminstone adresserat. Kudos!

6. Spock är riktigt gråtfärdig på sina ställen i filmen och smärta uthärdar han endast relativt stoiskt. Fortfarande säger han dock frekvent saker i stil med att "I fail to see the relevance of <insert något metaforiskt uttalande som en jording skulle köpa rakt av, utan att fundera över saken>". Men annars vore ju karlen inte Spock!

Spock har ont

7. Vulcanhälsningen används med måtta. En gång, tror jag. Och annars hade väl de seriösa fansen startat ett världskrig.

För övrigt kan jag säga att, inte helt oväntat, så måste Kirk i slutet dra i ett antal spakar på ett svåråtkomligt ställe för att rädda en hel (extremt Eschersk) rymdstad. Säkerhetsanordningar får självfallet aldrig finnas lättåtkomligt - vilket ju är en allmän filmsanning, som inte Star Trek ensamt ska lastas för. Dock kom jag då att tänka på följande Dilbert-strip:

Jag tycker till #4 - Independence Day: Resurgence

Where to start, liksom? Det här är en riktigt trött film. Problemen med den hopar sig och blir till en enda gröt, så det är svårt att bena ut det. Dessutom är det knepigt att komma ihåg någonting om den över huvud taget så här någon dag i efterhand. Den lämnar inte direkt några minnen för livet.

Apropå det, så förväntas man i denna film komma ihåg saker från den tjugo år gamla föregångaren. Och det gör man ju inte. Annat än att det då fortfarande (jfr detta inlägg) var så COOLT när rymdskeppen täckte hela himlen. För det var första gången vi såg det. Ingen kan glömma när Will Smith var ute och hämtade tidningen och sakta höjde blicken (och det är ju inte bara för att pojken var vacker som en sommardag).

Vacker som den sommardag som omger honom här

Men ingenting annat kommer vi ihåg. Varför skulle vi? Dock förväntas vi även känna igen skådisar som var med förra gången - trots att de i förekommande fall anlagt skägg.

Det här förväntas vi ta med en gång

Jeff Goldblum känner man ju igen, så klart, eftersom Jeff Goldblum alltid är Jeff Goldblum och aldrig någon annan än just Jeff Goldblum. Och han är SÅ Jeff Goldblum även i denna film. Det är som om han blir bättre och bättre på det med åren (lite som Per Oscarsson som alltid spelade Per Oscarsson och bodde in denna roll mer och mer, allteftersom åren gick).

Hur mycket Jeff Goldblum kan man bli?

Den här gången är förresten skeppet större. Det är unbelievably fucking humongous! Jag parafraserar en dialog rörande detta:
"It's gonna land in the Atlantic."
"What part of the Atlantic?"
"All of it."
Men det räcker ju inte, tyvärr. Det kan komma ett skepp stort nog att sluka hela jordklotet. Ingen i salongen drar efter andan.

Det är också ett annat rymdskepp inblandat. Från en annan planet. Det är klotrunt och alla som var med förra gången det begav sig typ drömmer om det. Eller ritar det på väggen. Ni fattar läget. Det skjuts också ned så fort det dyker upp. Och det går alldeles utmärkt, helt enkelt eftersom det skulle vi aldrig ha gjort (SPOILER ALERT: Det tillhör godhjärtade fiender till de andra alienserna).

En av mina favoriter är skeppet med försupna sjömän någonstans i utkanten av Atlanten (uppenbarligen det enda skepp som överlevt landningen) som engageras av USAs försvarsmakt för att hålla koll på hur det går när aliensarna (SPOILER ALERT) borrar hål i jorden för att kunna suga ut dess inre och ha som bränsle till sitt skepp. På något sätt får de på denna båt upp en skärmbild med en schematisk illustration över hur långt man kommit med borrningen och exakt hur lång tid det är tills jordens kärna är nådd. När saker och ting löser upp sig, har jag för mig att det är två minuter kvar.

Ett helt gäng människor är huvudpersoner och man kunde inte bry sig mindre om dem. Jag kommer inte ihåg vilka som överlevde eller dog. De flesta överlevde, tror jag. Men det gjorde mig detsamma. De enda som var lite småintressanta, var ett äldre par, varav den ena dog - och där grät jag den enda tår filmen framkallade hos mig (jag som annars gråter så fort förtexterna drar igång) - som hade en rätt rar relation med kärleksbevis i form av orkidéer och misslyckade stickningsprojekt.

Nu minns jag ingenting mer. Filmen liksom löses upp i mitt sinne allteftersom jag försöker berätta om den. Jo, en sak: Framemot slutet galopperar aliensarnas drottning (stor som Empire State Building) över Area 51 (och då har man inte kunnat låta bli att slänga in en skolbuss full med barn i hennes väg) och man beskjuter henne från alla håll och kanter. Men det är inte så mycket mer med det. Jag har bara aldrig tidigare sett exakt detta förr på film.

Här kommer aliendrottningen rusande i full fart

Jag kom förresten på en annan grej vi minns från första filmen, trots alla år som gått: De planterade ett datorvirus i moderskeppets system. Med en Mac. Jesus. Alltså, okej, man skulle kunna förstöra alienteknologi genom fysisk åverkan, det är jag med på, men att ens komma på tanken att försöka interfejsa mellan en Mac och ett vilt främmande, utomjordiskt datasystem. Det går ju för fan knappt att koppla ihop en Mac med en Windowsmaskin! Och progressbaren (eller, som min man kallar det, "framfartsribban")!! DEN glömmer vi aldrig!

"Uploading virus"!!!

Jag tycker till #3 - Breakfast at Tiffany's

Frukost vid Tiffany's, bokstavligen

Jag har länge tänkt att jag borde se denna film, men av någon anledning tog det alltså fyrtiotvå år innan jag gjorde slag i saken.

Bilden är från första scenen i filmen, och den visar mycket riktigt huvudpersonen Holly Golightly (Audrey Hepburn) när hon äter medhavd frukost på stående fot utanför juvelaffären Tiffany's i New York. Helt klart ett plus i kanten att vi redan här, innan ens förtexterna rullat förbi, får förklaringen till titeln, som jag alltid har undrat över.

Och vad handlar filmen om i övrigt då? Jo, om en ung kvinna som lever på ett gäng sugar daddies och om hur hon träffar en fattig, lätt uppgiven författare, Paul Varjak (George Peppard), som lever på en sugar mama - det är ju lite jämlikt och fint. De blir grannar och lär känna varandra huvudsakligen genom att klättra upp och ned till varandras fönster via brandtrappan på utsidan av huset. Needless to say, så blir de så småningom kära, men hon visar sig mycket svårare än han när det gäller att bejaka detta.

Vad tyckte jag? Jovars. Inte så dum på sina ställen. Och ett underhållande tidsdokument.

Exempelvis får vi uppleva ett dekadent party à la 60-tal, där det släpps lös på ett gäng sätt. Bland annat får man se en kvinna framför en spegel som först står och skrattar mot sig själv och lite senare får man se samma kvinna stå och gråta och banka på spegeln. Hepburn sätter eld på en stor lila hatt genom att röka med en halvmeterlång cigaretthållare (se bilden, där det tyvärr inte framgår att hatten är bjärt lila). Det dansas och kryps på golvet (och vi får se att en kvinna har något så cuhraaazy som en fotledsklocka) och kvinnor slänger sig upp på olika män och blir lyfta hit och dit, samtidigt som spriten flödar och det skriks och skrattas. Till slut ringer den japanske hyresvärden polisen som kommer och avslutar partyt (men då har båda våra huvudpersoner redan smitit iväg åt varsitt håll).

Dekadensen vet inga gränser

Paul undersöker fotledsklockan han upptäcker medan han kryper på golvet å det dekadentaste

Den "japanske" hyresvärden är f.ö. ett kapitel för sig. Det är Mickey Rooney som man stoppat in stora löständer i käften på och hoppats att det på något sätt ska göra honom etniskt övertygande. För att ro hem poängen har de även gett honom risväggar, en futon, en kort replik på japanska ("Urusai!" = "Bullrigt/Bråkigt/Störande/Håll tyst!") och ett japanskklingande namn som jag inte kan dra mig till minnes just för tillfället. Sedan får han vid upprepade tillfällen stå och hojta argt till sina hyresgäster och slå sig på olika slapstick-vis. Ett underligt inslag i en annars tillbakalutat småhumoristisk film och en intressant inblick i vad som ansågs okej på 60-talet.

Mickey Rooney är "japan"

Vi får också uppleva hattar (utöver den som stacks i brand). Och det är ju faktiskt värt det att se filmen bara av den anledningen.

Sombrero

Irriterande fjädrar som måste vibrera strax i utkanten av hattbärarens synfält

Svamp? Klocka? Roadkill?

Som sagt, filmen är ett barn av sin tid. Det röks naturligtvis ohämmat och oavbrutet. Inte minst sängröks det, vilket med dagens ögon ser direkt häpnadsväckande vidrigt ut. I en scen är fröken Golightly tillsammans med Paul på en sorts stripp-pub. Hon är heller inte den enda kvinnan där, utan det sitter ett gäng uttråkade, välklädda damer bland alla män. Och under filmens gång dyker Golightlys ex-make upp och berättar glatt att han tog hand om den stackars flickungen när hon var föräldralös och övergiven och att han sedan, när hon skulle fylla fjorton, friade till henne. Han kan väl vara i femtiofemårsåldern, så rimligen var han kring fyrtio vid det tillfället ... Ingen reagerar på detta.

Brandfarligt, men läckert(?)

Stripp-pubben

Ex-maken vill ha tillbaka sin barnbrud

Även besöket på biblioteket där de ska ta sig en titt på Pauls enda utgivna roman (här kan jag själv känna igen mig i hundraåttio!) är intressant, främst genom att man påminns om hur det var innan datorkatalogiseringen på bibblan. Jag hittade aldrig någonting på den tiden (det såg ju likadant ut när jag var ung, även om vi då nått 80-/90-tal).

Den bästa scenen i hela filmen är nog när de båda huvudpersonerna besöker Tiffany's (på mer normalt vis) och försöker hitta någonting att köpa för max 10 dollar. Det är fint på något sätt. Mannen bakom disken visar sig vara så sympatisk.

Mannen bakom disken på Tiffany's är oväntat rar

Men behöver man se filmen efter att ha läst det här och sett bilderna? Nej. Nej, det kan man nog hoppa över.