Dr Cox-fenomenet

Dr Cox med armarna bakom huvudet på det där Dr Coxiga viset

Jag älskar Scrubs. Förmodligen ungefär på samma nivå som Johanna Lindbäck älskar Skam - d.v.s. skitmycket. Min favoritkaraktär, möjligen tillsammans med Elliot Reid, är Dr Cox. Så fort han dyker upp i rutan ler jag lyckligt och jag tycker att vartenda ord karlen häver ur sig är pure genious.

Kul. Men vadårå?

Jo, det finns ett problem med detta för själva skådisen John C. McGinley, som han tydligen heter - hade ingen aning förrän jag googlade nu. Och exakt det är problemet. Alltså, att jag inte visste vad skådisen hette, eftersom han för mig ÄR Dr Cox. Grejen är den, att jag någon gång sett honom flasha förbi i biroller i betydligt allvarligare sammanhang. Och vad händer då? Jo, jag ler lyckligt - i vanlig ordning - eftersom jag bara ser min älskade Dr Cox. Men strax efter övergår detta i besvikelse, eftersom han ju inte är det, tydligen, just nu i alla fall. Han är bara tråkig och birollig och jag vill inte att han ska vara sådan!

Inte förrän nu kommer jag till poängen: Jag är Dr Cox (hybris!). För den pyttelilla, fjuttfanbase jag har, så är jag rädd att ett avsteg från den smålustiga, pladdriga stilen i En väktares bekännelser-serien skulle innebära ett liknande dilemma. "Vad fan gör hon nu?" liksom. "Det här är ju inte alls kul."

Jag skulle ju vilja skriva så mycket annat, i en helt annan stil. Även om Tildas (huvudpersonen i EVB) röst är så oerhört naturlig för mig, och jag även tidigare i mina outgivna (tack gode gud!) feelgoodböcker hållit en liknande, lätt ironisk, självdistansierande ton, så vill jag inte finna mig själv fastcementerad där för all framtid.

Den stora, avgörande skillnaden mellan mig och Dr Cox är att jag möjligen, möjligen har några tusen läsare medan han alldeles garanterat har miljontals dyrkande fans världen över. Vilket är bra i detta fall, eftersom jag m.a.o. inte har något problem. Än. Men det tål att tänka på hursomhelst.

Sist på bollen

Jag är fantamej nästan alltid sist på bollen. Jag var sist i Sverige med att skaffa mobiltelefon en gång i världen (1997) och Facebook skaffade jag för knappt ett år sedan.

Nu är det The Walking Dead det gäller. Har inte gett den en chans förrän nu. Men jädrar i min lilla låda!

Relationer och gråtrist vardag i en värld som ligger långt utanför det vanliga - där har vi min grej. Jag ÄLSKAR det! Det är ju faktiskt vad jag skriver själv, även om The Walking Dead och En väktares bekännelser har lika mycket i övrigt att göra med varandra som damskor och en tunna sill.

Shit, vad inspirerad jag känner mig nu. Och EVB föddes faktiskt ur en tv-serie (den i övrigt hopplösa The Grim), så det är alls inte omöjligt att det kommer någonting av detta till slut.

Jag tycker till #10 - The OA

Tyvärr kan jag inte säga så mycket om den här Netflix-serien, för den gör sig bäst om man inte vet någonting alls om den. Men jag kan tycka till.

Och, oj, vad jag gillar! Gillar, gillar, gillar!!! Löv, löv, löv!!!

Den är så himla oförutsägbar. Och mystisk. Och skådisarna är briljanta. Och ser ut som vanliga människor. Nästan. I alla fall många av dem.

Snacka om suggestiv stämning! Och trådar som får ligga lite halvt orörda. Men inte på ett jobbigt sätt.

Tydligen har de två personer som står bakom serien, Brit Marling och Zal Batmanglij(sic!), gjort två andra produktioner tillsammans tidigare - dessa måste jag nu se! Det kommer också en säsong 2 av The OA, och jag kommer att se även denna, även om risken är att det på något sätt skiter sig i och med detta.

Men alltså, jag kan inte nog prisa denna serie. Se den, för jösse namn!

Jag tycker till #8 - Skam

Men det här var väl fantastiskt glädjande?! Att det plötsligt dök upp en ungdomsserie från ingenstans som liksom har alla rätt!

För det här är bra. Riktigt bra. På det där sättet man själv skulle vilja få till, som författare i ungdomsboksgenren (vilket fortfarande känns helt sjukt att jag kan kalla mig!). Man vill fånga sin tilltänkta publik på just det här viset. Bara sätta en krok av sympati med karaktärerna i själen på folk och inte släppa taget förrän boken är slut - och helst inte riktigt då heller, så klart.

Och, ojojojojoj, vad den där själskroken sitter i det här fallet. Man älskar dem allihop: Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Man våndas med dem, och gläds, så klart, när det finns en liten ljusning i deras rätt så knepiga tillvaro. Det är i sanning inte lätt att vara tonåring - något vi alla kan relatera till - men i de här tjejernas fall så har de trots allt varandra, även om det inte sällan uppstår slitningar dem emellan. Och det är just den grundläggande tryggheten som ändå finns i tjejernas relation som gör att jag kan slappna av och låta mig dras med i alla svängningar, utan att själv gå sönder av smärtsamma igenkänningsminnen från min egen ungdom.

Att det ska behöva göra så förbannat ont att vara ung! Just när man är som mest sårbar. Kausaliteten går väl rimligtivs i allmänhet åt andra hållet - att man är sårbar när man är ung och det är därför det gör så ont - men det är lätt att tänka tvärtom och att det är någon sorts Murphys lag som är i farten.

Sedan all denna fysiska skönhet som slår emot det medelålders ögat. Vilka vackra unga människor! Och så VET man med nästintill absolut säkerhet att de går omkring och hatar sitt eget utseende. Jag vet hur jag avskydde hur jag såg ut, och jag vet hur jag idag baxnar när jag ser foton på mig själv från tjugofem år sedan - för jag var en blomstrande skönhet! Liksom i stort sett ALLA unga människor. Så förfärligt att tänka sig att de förmodligen ägnar en betydande mängd tid åt att plåga sig själva på obefintliga grunder. Det ska också sägas att jag tycker att serien är befriande fri från kroppsfixering! Anledningen till att jag kom in på någonting som tangerar detta är väl helt enkelt mina egna upplevelser från ungdomen. (F.ö. pekade min två och ett halvt år gamla dotter på den pausade skärmen, som just då visade en närbild på den rödlätta karaktären Eva, och sa "det är mamma". Lilla gullunge. Hon ser sin mamma genom ett kraftfullt kärleksfilter.)

Och William då. Hjälp. När jag ser den där blicken delas jag i två delar: Den vuxna delen skulle aldrig ta i pojken med tång, ens i teorin - jag är hjärtligt ointresserad av småpojkar - men den andra delen - tonårsflickan i mig som vägrar att helt ge upp andan - hon faller både hand- och hjälplöst.

Blicken som fäller tonårshjärtan (och vissa delar av medelålders sådana)

Nu vill jag skriva någonting lika bra som Skam. Men hur fan ska det gå till? Dessutom är jag lite nervös för att folk ska tro att jag rippat min egen karaktär Imane (bästis till min protagonist i En väktares bekännelser) från den här serien - hon är, liksom Sana, klok, rivig muslim i hijab.

Min rekommendation till alla är: Se den här serien! Den finns på SVT Play. Seså! Bara att sätta igång!