torsdag 12 december 2019

Stipendiechock

Chock, fast av det goda slaget

Igår fick jag på morgonen ett meddelande på Messenger från min kära kollega och vän Elisabeth Östnäs: "Grattis till stipendiet!" Jag ba: "Stipendiet?" Men när jag kollade mailen kunde jag mycket riktigt konstatera att Sveriges Författarfond hade bestämt sig för att ge mig ett så kallat ettårigt arbetsstipendium om 60.000 kronor.

Och visst hade jag sökt stipendium, det var jag vagt medveten om, men jag hade sedermera helt glömt bort det, eftersom jag egentligen trodde att det var uteslutet att jag verkligen skulle få något.

Så här såg mailet från Författarfonden ut:

Ettårigt arbetsstipendium

Stipendierådet vid Sveriges författarfond har den 10 december 2019 beslutat att tilldela dig ett arbetsstipendium på 60 000 kr. Stipendiet är skattefritt.

Beloppet kommer att utbetalas till dig inom de närmaste veckorna.
Vi ber dig meddela till vilket konto du önskar få stipendiet insatt på senast den 16 december 2019.

Totalt har 1040 ansökningar behandlats i höst. Tillgängliga medel tillät att 190 ansökningar kunde bifallas.

190 pers har alltså fått stipendier! Nästan en på fem av de sökande. Det betyder att man som författare har ganska goda chanser att få detta, i synnerhet om man ligger på och söker år efter år. Helt fantastiskt ju! Hade ingen aning.

Faktum är att jag på mina böcker (4 st, inklusive "När jag vågar" som inte kommit ut än) hittills tjänat ungefär en jämförbar summa, eftersom det mesta (typ) försvinner i form av skatt. Så plötsligt nästan dubblerades mina författarrelaterade inkomster (om man bortser ifrån författarbesök och sådant som faktiskt ger en bra slant när man väl får ett gig)!

Åtminstone tre av mina författarkompisar fick också stipendier - två av dem (i synnerhet en) på en större summa än den jag fick. Himla glad för det, för de förtjänar det verkligen.

Det här är alltså någonting som verkligen spelar roll i den här branschen. Så glad att jag fick reda på det på det här oväntat supervälkomna viset!

måndag 4 november 2019

Tjeckien, av alla länder

Tjeckiens flagga, tydligen

Tjeckien, som på min tid hette Tjeckoslovakien och då, inte helt otippat, var sammanslaget med Slovakien, är ett land i Östeuropa. Där slutar min kunskap om Tjeckien.

Låt oss kolla Wikipedia.

Huvudstad: Prag (okej, det visste jag egentligen)

Språk: tjeckiska (väntat ändå)

Valuta: tjeckisk krona (krona? - det var som fan!)

Befolkning: 10.551.219 (Sveriges befolkning är 10.182.291 till antalet)

Tjeckiens främsta positiva egenskap: de vill ge ut En väktares bekännelser(!)

Ok, det sista står inte på Wikipedia, men det är dock sant. (Eller? Drömde jag det där mailet från förlaget? Låt mig kolla igen, för säkerhets skull ... Jo, mailet existerar.)

Nu ska vi komma ihåg att saker och ting har en tendens att skita sig, så jag ska väl inte ropa hej så himla högt. Än. Men jag hoppas på att så småningom få hojta med mina lungors fulla kraft.

En liten, liten marknad och ett litet, litet språk - precis som Sverige och svenskan - men dock (OM det nu blir av) min debut som översatt författare!

måndag 28 oktober 2019

Från vänster

Oväntat från vänster (Källa)

Ibland händer det grejer man absolut inte hade väntat sig. Någonting som kommer in från vänster, liksom. Som när ett förlag som refuserade ens manus för fem år sedan plötsligt hör av sig och vill göra en ljudbok av manuset.

Det är väl eventuellt helt enkelt för bra för att vara sant. Inte alls omöjligt att det skiter sig även denna gång.

Men må så vara i sådana fall. Jag är i alla fall överlycklig.

tisdag 15 oktober 2019

Vansinne på makro- och mikronivå

Kanske världens fulaste webbsida

Jag vet inte om någon annan än jag har reagerat på det här med Skolplattformen, som varit så omskrivet i dagarna. Det rör sig alltså om en webbplattform för att (som jag förstår det) registrera schema och anmäla frånvaro.

Ok, lyssna nu, för detta är vansinne på makronivå: Denna webbapp - som man dessutom haft enorma problem med i form av förseningar, säkerhetsaspekten, samt ej implementerad funktionalitet - har kostat skattebetalarna ... Gissa - det är helt omöjligt att göra det om man inte läst tidningsartiklarna! Nu kommer svaret här: cirka EN MILJARD kronor.

Hahahhahahaahaauuuuuuuääääääääääääääähhhhhhh!!!!!!!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Seriöst.

Jag läste en artikel där man jämförde med andra projekt som kostat lika mycket. Det handlade om sista säsongen av GoT och en satellit som skickats till Mars!!!

HUR ska man orka???

Så här tänker jag som programmerare/projektledare - och jag kommer att räkna så högt att det är helt orimligt, bara för att illustrera vansinnet: Jag skulle sätta 5-7 utvecklare på projektet och sedan ge dem ett år. Vi vill ha bra utvecklare, så vi betalar en miljon till var och en under detta år. Vid slutet av vårt tänkta år är allting färdigt OCH fungerar som det är tänkt.

Alltså, i allra, allra värsta fall 7 miljoner kronor.

I stället lägger man ned EN MILJARD och det bidde fan en tumme!

Frågan inställer sig osökt: Vad - exakt VAD - har man gjort för att spendera dessa pengar??? Har man hyrt in ett hundratal konsulter för att fysiskt sprätta tusenlappar rakt ut i Östersjön? Det räcker väl inte för att slösa bort en miljard inom en rimlig framtid? Orkar inte räkna efter nu, för det gör fysiskt ont i mig att man varit så jävla oaktsam och stenkorkad.

Det var makrovansinnet. Nu kommer vi till mikrovansinnet.


Vad man kan hitta i sitt Happy Meal för tillfället

McDonald's har en drive där de stoppar en liten My Little Pony-figur i varje Happy Meal (om man inte vill ha Transformers i stället). Min dotter är tokig i My Little Pony och framförallt är hon tokig i dessa figurer. Hon har ställt in sig på att hon ska få varenda en - det rör sig om sex stycken olika.

Men det är ju så att de där jädrans figuerna inte alltid finns! Ofta har ett visst McDonald's endast en av dem, så att man kan få x antal Pinkie Pie, men ingen av de andra. Och denna kampanj kommer inte att pågå för evigt!

Vad gör man som mamma då?

Jo, man besöker olika McDonald's för att hitta saknade figurer och sedan börjar man googla skiten ur det hela. Idag köpte jag två av figurerna på eBay. Det kostade mig endast 25 dollar ... På McDonald's kan man få enbart leksaken för 10 spänn. Idag fick jag faktiskt en Rainbow Dash gratis när jag frågade efter vilka av ponnyerna de hade tillgängliga.

Men trots detta saknar jag fortfarande en figur: Applejack. Jag har letat med ljus och lykta!

Så snälla, om det är någon som har en Applejack (längst upp till vänster på bilden - OBS! måste vara från McDonald's-kampanjen 2019 (ej att förväxla med 2018)), please, please, låt mig köpa den! Jag betalar upp till 25 dollar.

Eller mer. Mammor, ni vet.

fredag 11 oktober 2019

Ditt och datt (bland annat Paris)

Jag har varit i Paris. Jag drack champagne. Nähä?!

Paris är ju faktiskt inte så dumt, blev jag akut påmind om när jag var där förrförra helgen. Jag och två medelålders tanter (å det positivaste!) till. Det var vin, vin, vin och så mycket sightseeing vi orkade med. Helt perfekt.

Himla roligt också att upptäcka att franskan funkar så bra. Alltså, jag lyckas säkert klämma in fem fel i en mening om lika många ord, men jag KAN föra en konversation. I stort sett utan praktiska problem eftersom jag även - och det här är det knepiga med franskan - förstår vad de säger! Jag får (än en gång) tacka mig själv för min egen envishet här, för det var fanimej inte lätt att ta sig dit: jag fick lyssna på obegriplig fransk radio till förbannelse innan jag började kunna urskilja någonting alls av vad de sa.

Här följer några bilder från Paris:

Eiffeltornet är ju ändå Eiffeltornet

Även Triumfbågen är ju ändå Triumfbågen

Louvren begick vi inte misstaget att försöka besöka - köerna är skrämmande

Det är ju så stört vackert med Seine om natten

Det ofattbara i att Notre-Dame faktiskt brann

Jag drack även rödvin i Paris (och jag tycker spontant att det låter som en palindrom, men det är det ju inte)

Jaha, annars då?

Jo, jag var med om någonting oväntat och väldigt trevligt häromkvällen. Jag var på 16-årskalas för min makes kusinbarn och pratade bl.a. med kusinens frus brors fru (finns det ett ord för den relationen? dubbelpyssling eller något?) och det visade sig att hon jobbade på ett förlag som ger ut studentlitteratur (kommer inte ihåg vad det hette nu). Vi kom in på att jag är författare och denna kvinnas tolvåriga(?) dotter satt bredvid. Flickan läste mycket, sa hon - oerhört glädjande i sig. Jag började fråga vilka böcker hon läst och vi gick igenom Ingelin Angerborn, Kristina Ohlsson, o.s.v. - hon hade läst rubbet. Hennes mamma frågade mig vad jag hade skrivit och jag svarade som vanligt i undvikande ordalag: "Äsch, det är bara några böcker. Ingenting någon känner till." Typiskt mig. Till slut när man pressade mig klämde jag fram att första boken heter "En väktares bekännelser". Då utbrister (ja, faktiskt, fast jag aldrig använder det ordet annars) flickan: "De är jättebra!"

Lång, raljerande historia, men för mig var det alldeles fantastiskt, för det var första gången jag varit med om något sådant. Jag blev alldeles starstruck - ja, av flickan, alltså, inte mig själv.

I övrigt tröskar jag på med mitt skrivande. Det bör, som sagt, i alla fall bli två böcker under 2020. Spökmanuset ska skrivas om en gång till och kommer med all sannolikhet ut hösten 2020. Den lättlästa - vars titel nu tycks bli "När jag vågar" - kommer i januari.

Jag skriver också på ett tävlingsmanus som känns ganska lovande, faktiskt. Alltså, inte så att jag tror att jag har en chans att vinna, men jag gillar själv historien och tänker att mitt förlag nog kommer att plocka upp den så småningom. Det fina med att det är en tävling är att manuset kommer att bli klart (så klart det nu kan bli innan fullskalig redigering inför utgivning) till deadline som är 3 januari.

Ja, det var nog allt just för tillfället.

onsdag 18 september 2019

Författarskola #56 - personlig utveckling och inre harmoni

Spökis - andra varvet (Källa)

Så ... jag hade äntligen möte med min förläggare häromdagen angående mitt spökmanus (9-12 år). Hon inledde med att säga att "jag har rätt mycket här" (att säga om manuset, alltså) och det lät ju lite olycksbådande sådär. Men fick jag panik? Inte jag inte. Nej då, den rutinerade författaren tog detta med största jämnmod. Det är faktiskt sant! Och inte blev jag speciellt skakad när jag blev ombedd att ta bort en karaktär och därmed hälften av historien. Också detta dagsens sanning. Och så fortsatte det. Faktum är att min förläggare var oerhört imponerad över min sansade reaktion.

Kan det vara så att jag kommit ett steg längre som författare, eller rentav som människa? Jag som alltid varit så rädd för kritik och tagit allt så personligt och hårt. Jag tror fan det och det är naturligtvis oerhört befriande. Det öppnar så många möjligheter att inte vara låst vid sitt manus i befintligt skick.

Vi ska heller inte glömma här att jag alltså redan skrivit om detta manus rejält. Redan där tog jag det hela på ett sansat och städat sätt, men jag tror att jag har lyft mig själv ytterligare en nivå nu. Jag känner mig lite allsmäktig, på något sätt. Tryggheten i att känna att "jag kommer att kunna få ihop det här" är så himla ... öh, betryggande (en författare kan självfallet variera sitt ordval på ett exemplariskt vis).

Framtiden känns ljus, helt enkelt. Inte för att jag tror att jag kommer att spotta ur mig en massa skitbra manus, utan för att jag vet att jag kommer att spotta ur mig en massa halvbra manus som jag sedan - om intresse från förlag finns - kommer att kunna skriva om tills det blir någonting att ha. Yay!

Läs f.ö. mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som i princip handlar om just det här.

lördag 10 augusti 2019

Om tegelstenar

Jag älskar tegelstenar! (Källa)

Jag tycker att jag ofta hör folk klaga när de upplever att böcker är för långa. Exempelvis ska del 5-7 av Harry Potter vara för långa, har jag hört. Och It av Stephen King, är tydligen alldeles för omfångsrik med sina 1138 sidor. Under en lång lässvacka under de senaste åren har jag varit benägen att hålla med. Allt jag pallade var korta små böcker där man kom till saken.

Men nu, när jag (tack vare Helena Dahlgren och hennes bok 100 hemskaste) äntligen kommit ur läströgheten, kommer jag ihåg hur mycket jag älskar tegelstenar. Om jag gillar en bok vill jag vara kvar där så länge som möjligt.

Och precis detta är ju faktiskt just Stephen Kings styrka: långa böcker där man trivs. För, allvarligt talat, vi vet att att karlen inte klarar av slut - det är inte hans forte helt enkelt. Men vägen dit, jösses vad bra det kan vara. Jag inser att jag gillar böcker med många utvikningar och sidospår. Det är också helt ok för mig om det inte handlar om just någonting, bara det är karaktärer man vill hänga med.

Nu senast var det Kings 11/22/63 (om Kennedymordet, fast egentligen inte alls) som hade mig i sitt grepp. 849 sidor som jag njöt av. Detta trots att förutsättningarna för handlingen är helt orimliga. Det sket jag fullständigt i. Jag ville bara vara med huvudpersonen genom denna historia.

Och faktiskt, just i denna bok tyckte jag att slutet höll - på sätt och vis. De sista sidorna var i alla fall alldeles, alldeles underbara.