torsdag 18 oktober 2018

Lovande rysningar

Gåshud (Källa)

Skrev just en av slutscenerna i mitt 9-12-manus - alltså inte absoluta slutscenen, men en ganska avgörande sådan - och jag fick själv rysningar. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?

Om nu bara resten av manuset kunde hålla samma klass.


onsdag 17 oktober 2018

Öh, cello?

Övningsinstrument (Källa)

Jag har precis haft min första cellolektion. Eller vad vi ska kalla det.

Grejen är ju den att man inte bara kan sätta sig ned och spela hur som helst. Man måste hålla allting rätt, och sätta ned fingrarna på rätt sätt. Sådant. Det var ett jädrans pillande med stacklet, vinklande av cellokroppen och fipplande med båggreppet, utan att en ton blev spelad.

Eller, ok, jag fick dra stråken fram och tillbaka över alla strängar. Och jag fick spela pizzicato medan jag flyttade pekfingret längs greppbrädan.

Mest fick jag hålla en blyertspenna med fingerspetsarna och liksom jobba med fingrarna i det greppet.

Nu har jag köpt tre nybörjarböcker på nätet. Köp varm korv nästa. 

tisdag 16 oktober 2018

Biblioteksersättning

Men, ska lilla jag verkligen få biblioteksersättning?!

Biblioteksersättning utbetalas som någon sorts allmosa av Sveriges författarfond. Det är inga pengar som "finns" egentligen, utan bara något slags plåster på såren som någon har tyckt att de stackars utlånade upphovsmännen ska ha. Det är direkt relaterat till antal utlån och ersättningen för 2017 var 1,01 kr per utlån.

Så do the math. Jag är helt chockad faktiskt. För detta betyder att det rör sig om ganska exakt 4500 utlån av mina böcker (4456, om man ska vara petig) och det är ju fanimej helt otroligt!

Anna Jakobsson Lund tipsade mig på Instagram om att (för att få lite överblick) tänka mig detta som ett gäng skolklasser, alltså i grupper om 30 personer, där varje person håller min bok i handen. Det blir 148 och en halv klass i mitt fall. Det är en JÄVLA MASSA klasser.

Är man en riktig författare nu, när man bevisligen har flera tusen läsare? Jag tror fan det.

måndag 15 oktober 2018

Krakow nästa

Anyone for tomtar och troll? (Källa)

Jag tror att bilden ovan föreställer den polska staden Krakow. Det är i alla fall till Krakow jag ska åka om lite drygt en vecka och pitcha En väktares bekännelser för att förhoppningsvis få något polskt förlag att nappa. Fråga mig inte. Det är en lång historia som involverar Arbetsförmedlingen(!) och inte på något sätt mitt förlag.

Nå, jag talar inte polska. Inte ens lite. Så presentationen jag ska hålla inför de förhoppningsvis hänryckta förlagspolackerna måste vara på engelska.

Jag har själv inga problem med engelska, MEN jag föreställer mig att polackerna kan ha det lite till mans och kvinns. Vilket betyder att jag måste dra ned den språkliga nivån en aning. Och DET är svårt. För man tappar så mycket.

När jag pratar om mina böcker så brukar jag göra det i ungefär samma ton som jag har i själva texten: lite smålustigt (får jag för mig) och med språkligt schvung, liksom. Inte lite smålamt och konkret. Men om man ska få en publik som inte är jättebra på presentationsspråket att kunna ta till sig innehållet i presentationen, så är det A och O att bli förstådd.

Jag vet vad jag tänker trycka på ungefär: det exotiska i det hela (Sverige, tomtar och troll - kom och köp!). Men jag tycker fan att det är lite knepigt utan att använda mig av greppet språkliga finesser.

Ok, låt mig vidga detta, förresten. När jag talar inför folk över huvud taget, så jobbar jag i stort sett alltid med humor och språkliga finesser. Faktum är att humorn ligger mycket i hur jag använder språket. Att plötsligt prata enkelt och begripligt är helt enkelt lååååångt utanför min comfort zone.

Åtta minuter har jag på mig. Åtta minuter som ska fyllas med någonting lagom enkelt och samtidigt våldsamt intressant.

"Hello. My name is Elin Säfström. I have written av very funny and exotic book about gnomes and trolls in Sweden. Please, buy it!" (Läses med grav svensk brytning.)

Inte fullt åtta minuter än. Jobbar på det.

torsdag 11 oktober 2018

Cello igen då

Ok, mina vänner. Så här var det att jag råkade hitta en lapp uppklistrad utanför mitt lokala bibliotek:

Cellolektioner annonseras!

Det kändes som om det var lite av ödet, eftersom jag precis just givit mig i kast med cellon. Så jag hörde av mig och fick så småningom även svar. Vi ska förmodligen ha en första lektion på onsdag nästa vecka.

Peachy.

Men eftersom karlen har ett lite ovanligt efternamn så gick det ganska bra att googla honom och dessutom kunde man hitta honom på Youtube.

Håll i er.

I give to you, my future cello teacher:



Jag, efter att jag sett videon:

WTF???

Nämen, allvarligt talat. Först skrattade jag i flera minuter åt det absurda i det hela. Ska JAG sitta och ta upp DEN människans tid? För några ynka hundringar?

Men den tanken var inte så rolig i längden, visar det sig. För fattar ni vad detta innebär? Man kan spela cello SÅ DÄR! Och ÄNDÅ vara tvungen att ge kreti och pleti lektioner för att försörja sig.

Shit alltså, det är inte lätt att vara kulturarbetare.

onsdag 10 oktober 2018

Författarskola #53 - sämre och sämre dag för dag

Hur ska jag knäcka mig igenom den här tegelmuren (ja, vad fan heter det på svenska då?) (Källa)

Nu går det dåligt på allvar här. Jag har sprängt 25000-ordsbarriären på mitt 9-12-manus och upplösningen är i vardande. Men ni skulle se scenen jag just skrev (om)! Den funkar inte! Jag försöker referera till tidigare saker för att få allt att hålla ihop, men det är som om vissa saker borde komma före andra, men då måste andra saker också göra det och då håller INGENTING ALLS.

Ni hör, det går inte ens att förklara. Men känslan kanske ni varit med om någon gång. "Det här går inte att knyta ihop."

Men får jag panik? Nej då, inte jag inte. Möjligen en mild, mild släng. Är det någonting jag lärt mig genom att arbeta med redaktör så är det att texten/berättelsen är mer formbar än man tror. Man måste inte hitta rätt från början. Manuset kan gott få gunga omkring i limbo en bra stund.

Så jag kämpar på helt enkelt. Lämnar den skakiga scenen bakom mig och fortsätter framåt. Gudarna ska veta att det finns mycket annat tidigare i texten som skaver betänkligt. Allt sådant kommer jag tillbaka till. Jag tänker bara ta mig till slutet först. Se var jag hamnar i slutändan. Och sedan gå tillbaka och modellera om allting så att det passar. Och sedan förmodligen ändra slutet. Och så gå tillbaka och pilla lite till. Och så dutta lite med slutet. Och ja, ni fattar.

Just nu känns det tamejfan som om detta manus blir sämre och sämre ju mer jag skriver på det, men det skiter jag i. Det kommer att vara som en vildvuxen trädgård som jag sedan kan börja hyfsa till med sekatör eller fucking motorsåg om det krävs. 

Har jag nämnt att jag hade en tomt en gång? Har jag berättat om hur den urartade över tid till oigenkännlighet? 

Nå, nu är det ju inte en fysisk trädgård vi pratar om här, så det kommer säkert att gå MYCKET BÄTTRE.


torsdag 4 oktober 2018

Min gamla nemesis ...

... cellon

Hur många år sedan var det jag köpte min cello? Jag vet inte riktigt. Jag tror att min dotter hade kommit till världen, så det bör inte ha varit mer än fyra år sedan. Som jag minns det var det en julklapp till mig själv. En bra sådan, eftersom jag länge tänkt att jag skulle skaffa en cello.

Fint så, men sedan har i stort sett detta hänt:

Cellon, snett bakom gitarren

Där har den stått i ett hörn och stirrat på mig med anklagande min. Jag har då och då gett den ett ursäktande leende och sedan gått vidare med mitt liv.

Men igår skulle det ske! Jag tog fram åbäket och stämde det med rätt stor möda. Sedan plockade jag fram noterna jag köpte på bokmässan.

Ni vet den där av Bach

För den som inte läser a vista bara så där, så är det precis det stycke ni tror att det är: det där som nästan är synonymt med cello, liksom.

Bara att börja spela då.

Men hörni, cello visar sig vara SVÅRT! Hör och häpna. Jag tänkte att det var som en uppblåst fiol (som jag spelar) vänd åt fel håll och att det skulle ge sig självt bara man faktiskt satte sig med cellon mellan knäna.

Jag kom typ en takt. Och då var det en gräslig takt. Sedan fick jag lika ont i fingrarna som man får av gitarr när man inte är van.

Men jag är fan ingenting om inte envis. Så jävla tjurskallig. Kanske rentav lika tjurskallig som cellon.

Vi får väl se vem som vinner, cellon eller dess matte.