fredag 26 februari 2021

Motstånd

 


Sådant motstånd idag! Jag ORKAR inte skriva på mitt manus. Jag vill inte. Jag kan inte.

Klart jag vill. Klart jag kan. Klart att jag kommer att göra det.

Disciplin och trägenhet är nämligen a och o. Som jag brukar predika för var och en som ids lyssna: "Det enda säkra sättet att aldrig skriva en bok är att inte skriva alls."

Jag vet att det är så. Fattar inte hur jag någonsin pallat tidigare - men bevis finns! I förekommande fall i form av utgivna böcker. I samtliga fall har jag känt mig lika lost som nu. Motståndet har varit lika monumentalt.

Det är så mycket annat som drar. Pianot t.ex. Och cellon. Och japanskan. Och böcker (skrivna av andra). Och sociala medier, så klart - detta gift. Har på sistone även börjat läsa tecknade serier på Webtoon. Inte minst p.g.a. mitt nya, oväntade serieprojekt. Kort sagt, en massa annat är så mycket enklare - bara att konsumera, liksom.

Och det här då. Bloggen. Och att läsa andras bloggar. Ett perfekt sätt att prokrastinera.

Ska nog faktiskt ta och läsa lite bloggar nu. Innan jag, trots allt, sätter igång med dagens mödosamma tröskande fram till målet om 1000 ord.

tisdag 23 februari 2021

Vad händer sedan då?

Varför har jag så svårt att tänka ut vad som ska hända härnäst när jag skriver ett manus? Jag fattar inte. Det är som att jag måste sitta vid datorn, framför det öppna dokumentet och i princip ha fingrarna på tangentbordet för att jag ska kunna pressa fram en liten bit till.

Andra författare kan ta långa, härliga skogspromenader (visserligen inte min grej) och tänka på sin historia och sina karaktärer och få olika uppenbarelser. Och skriva synopsis som har med saken att göra. De få gånger jag lyckats klämma fram någon form av synopsis så blir den inaktuell i samma stund som jag börjar skriva på själva manuset (du vet vad jag pratar om, Eva).

Ändå blir det i förekommande fall färdiga böcker av det där eländet jag värker fram med sådan möda. Obegripligt.

Och den där mödan gör det förbannat trögt att ens komma igång. Jag prokrastinerar i det längsta.

Exempelvis sitter jag här och skriver detta inlägg, enkom för att slippa börja på dagens pensum om 1000 ord. Skärp dig, människa!

Ok.

söndag 21 februari 2021

1000 ord

Jag är fast besluten om att skriva 1000 ord om dagen. Ja vardagen, alltså. Helger är alltför fulla av tvångslek och pulkaåkning.

Vad skriver jag då? Troligen mestadels skräp, men det är i alla fall en feelgood det ska bli, är det tänkt. Det är meningen att det ska vara roligt. Det känns inte speciellt roligt. I synnerhet inte när jag sitter där på 713 ord och fan inte vet vad jag ska hitta på härnäst. Jag önskar att jag hade en synopsis. Det har jag inte. Eller rättare sagt, jag har faktiskt en, men den har jag frångått så totalt att den inte längre är relevant.

Och här sitter man, publicerad och fin, men fullständigt famlande i luften vad gäller pågående manus - rent utgivningsmässigt. Kommer något förlag att vilja ta i manuset med tång? Kommer det att förbli ett bryålådsprojekt för evigt?

Snacka om att man som författare svävar i limbo. Men jag är van vid det.

Jag tröskar på. 1000 ord/vardag. Det blir i alla fall text. Kanske kommer det att kunna redigeras ihop till något någorlunda sammanhängande. Och det har ju faktiskt hänt att förlag plockat upp mina grejer förr.

lördag 20 februari 2021

Strumpdockan

Jag har börjat skriva och rita en tecknad serie. Den handlar om en kvinna (jag) som fått en oönskad strumpdocka på handen.

Go figure. Jag drömde den här serien och det verkade vara en bra idé fortfarande när jag vaknade! Hur ofta händer det, liksom?

Hursomhelst så går det hela ut på att den här strumpdockan hela tiden ger uttryck för kvinnans (mina) inre tankar och känslor. Typ.

Här ovan är den senaste. Det tog en förbannad tid att rita eldstad och hela klabbet.

Hej, jag heter Elin

Vem fasiken var det här nu igen?

Tjena, alla monsterdiggare (referens som endast de i min ålder kan ta)! Kommer ni ihåg mig? Knappast. Jag kommer knappt ihåg mig själv. I alla fall inte i samband med den här bloggen.

Den har ju varit död nu ett tag, denna blogg, med sporadiska dödsryckningar då och då. Jag vet egentligen inte varför det rann ut i sanden - jag älskar ju att skriva en massa strunt som inte en jävel kan komma och lägga sig i med konstruktiv kritik (som i alla andra sammanhang då man skriver).

Jaha. Läget då? Tja, det knallar väl och går.

Sedan sist så har jag i alla fall blivit upplockad av ett större förlag, nämligen Bonnier Carlsen. De hade, som några kanske minns, en manustävling (9-12 år) med deadline 3 januari 2020. Jag skrev ett bidrag som där gick obemärkt förbi, utan att hamna i någon "brahög" eller så. Sedan skickade jag det till BC:s allmänna manusavdelning (typ manus@bc.com), där jag blev standardrefuserad.

Eller, vänta nu, jag hade ju faktiskt skickat det direkt till förläggaren på BC och inte fått något svar alls, innan jag skickade till den stora, allmänna manushögen. Det visade sig sedermera att mailet den gången hamnat i förläggarens skräpkorg.

Hursomhaver, när jag sedan - efter en lång stund - var i kontakt med sagda förläggare angående ett annat manus, så bad jag henne ödmjukast att slänga ett öga på tävlingsmanuset också.

Det gjorde hon. Och blev eld och lågor!

Så kan det alltså gå till. Kom ihåg det, ni som standardrefuseras till förbannelse.

Till saken hör att ett annat hyfsat stort och ytterst välrenommerat förlag redan i princip stod med ett trebokskontrakt i handen, beredda att skriva avtal för samma manus.

Så detta stackars ignorerade manus kom slutligen till det läge att jag var tvungen att välja förlag, vilket visade sig ytterst smärtsamt, eftersom jag älskade båda förläggarna vid första ögonkastet.

Så blev det då BC, trots allt, och jag tror att det blir bra. Fast det vet vi inte, förrän boken (eller böckerna, faktiskt, då det är tänkt att bli en serie och jag i.a.f. redan har avtal på två av delarna) kommer ut, någon gång kring slutet av detta decennium.

Nej då, så farligt är det inte, men rimligen blir det väl inte förrän hösten 2022.

Jaja, så ser branschen ut, och jag plitar vidare på andra manus så länge. För det är ju så man gör när man skriver böcker: man plitar och plitar och hoppas att någon ska vilja ha. Det här är första gången jag haft avtal på en oskriven bok (alltså del 2), men den kan jag inte riktigt börja med förrän vi redigerat skiten ur befintligt manus.

Vi får väl se vad det blir i slutändan.

Over and out.

söndag 10 maj 2020

Hello World!

Klassisk första kod för programmerarrookies - här i Basic som är motsvarigheten till T Rex i ålderdomlighet (Källa)

Men så har man vant sig lite då. Vid corona. Social isolering. Sådant.

Min tidigare coronadeppighet har övergått i ett slags lugn som inte är helt ovälkommet. (Nej, jag vill inte att corona ska finnas. Nej, jag vill inte att folk ska dö. Nej, jag vill inte att folks ekonomi ska krascha.) Det är vilsamt att inte ha alternativet att umgås med folk.

Jag gillar folk, det gör jag verkligen. I förekommande fall. Men de tar tid och kraft om man ska ha med dem att göra. Ett kärt besvär förvisso. But still.

Jag är nu mer lik mitt gamla vanliga jag, d.v.s. mitt pre-författarjag. Innan jag hittade alla dessa underbara, litteraturrelaterade människor var jag en enstöring av rang. Nu får jag vara den personen igen. Det är lite skönt.

Fast det är också skönt att corona inte kom 1990, eller ens 2006 eller så, innan vi hade tillgång till vettig videokommunikation. Min dotters far- och morföräldrar kan träffa henne virtuellt. Alla fyra deltog via iPad vid påsklunchen i påskas. Jag har videofikat med flera av mina vänner. Dotterns pianolektioner kan fortgå, eftersom vi kör digitalt.

Lugnet har dock medfört att jag halkat av sociala medier i allmänhet lite grand. Kanske ingen helt negativ grej. Det krävs tid och kraft även för att hålla sig à jour med sina flöden featuring alla dessa vänner och bekanta som man faktiskt vill ha lite koll på. En avvägningsfråga, så klart.

Skrivandet får faktiskt ta plats nu, på ett annat vis än för bara några veckor sedan. Det är en bra sak.

Så hej världen igen, fast på ett lite nytt sätt.


söndag 29 mars 2020

Deppiga coronatider

Blott ett skal av mig själv

Det här med coronaviruset/covid-19, det är ju typ det deppigaste som har hänt i modern tid. Det var vi inte beredda på. Klimatkrisen kändes överhängande nyss, men den påverkade inte våra liv varje dag på samma handgripliga sätt.

Alltså, det är klart att klimatkrisen fortfarande är överhängande, men den är även tillfälligt överskuggad. Dock har det ju omedelbart visat tydliga tecken på förbättrad miljö när man i praktiken stängt ned hela länder. Det är ju bra, men jag tror dessvärre inte att det kommer att ha någon större inverkan. När vi tar oss ur det här så småningom (peppar, peppar) så kommer ekonomin vara katastrofal och jag tror att industrier kommer att poppa upp som svampar och besudla planeten som aldrig förr.

I det lilla - d.v.s. för mig här hemma - innebär ju viruset att jag för det mesta håller mig hemma med min familj. Visserligen älskar jag att sitta hemma och dutta med böcker och studier, men jag har också en social sida som börjar bli lite trött på att man inte kan gå ut och ha det lite trevligt med folk. Eller ens träffa sina vänner i hemmets lugna vrå.

Faktum är att jag har deppat ihop ganska rejält. En oväntad och ganska sund bieffekt är att jag inte vill ha champagne(!). I synnerhet är det alkoholen jag inte vill ha, eftersom jag tror att den skulle dra ned mig ännu djupare i glädjelösheten. Igår köpte jag faktiskt en flaska Rickard Juhlins avalkoholiserade bubbel, för smaken av champagne saknar jag, men det var naturligtvis bara sött och trist. Fick i mig ett enda glas. Bättre än ingenting, eventuellt.

En lite bra sak är att jag har blivit mycket försiktigare med att slänga mat. Jag sparar rester och använder dem i något nytt dagen därpå. Mycket vegetariskt blir det också. Varför? För att jag tänker att det här så småningom verkligen kan påverka livsmedelstransporter på ett sätt som märks.

Toapappret är jag dock inte orolig för. Är det något vi har här i Sverige så är det träd.