onsdag 13 juni 2018

Längtar efter läsning

Den här typen av läsning, alltså

Det känns alltsomoftast som om jag tappat det här med att läsa. Alltså, ren nöjesläsning. Den typ av läsning som öppnar en helt ny värld och sveper en med sig, så att man inte för allt smör i Småland vill lägga ned boken.

Sedan jag blev utgiven författare handlar så mycket om att studera böcker. Jag kan inte hjälpa det. På något plan studerar jag hela tiden dramaturgi, språk och gestaltning. Helt sjukt - och så tråkigt! Jag jämför mig också ständigt med andra författare och känner mig otillräcklig och rentav usel. Det ger ju ingen varm och luddig känsla direkt, och det svärtar ned läsningen.

Jag har också blivit alltför bra på att "gissa skurken". I en deckare jag läste för inte så länge sedan visste jag vem mördaren var i kapitel 3. Jag kan också förutse vändningar i någon mån, för jag är så himla medveten om att det aldrig kommer att vara smärtfritt för huvudpersonen. Förut var jag så härligt aningslös och trög och ba "Va? Hände det nu?! Det hade jag aldrig kunnat aaaana!!!".

Jag vill ha tillbaka min oförstörda, naiva läsning, utan negativ bismak! Jag vill försjunka i böcker och bara njuta. Går det att både få ha sin författarkaka och äta sin läsningskaka?

Gud, jag hoppas verkligen det. Jag jobbar på det.

tisdag 12 juni 2018

Jag tycker till #20 - Ghostbusters (2016)

Ghostbusters (2016), redo för spökcombat

Den här filmen gjorde mig verkligen arg. Riktigt jävla pissförbannad. Jag menar, vad fan är det frågan om?

För den har ju blivit totalsågad, det var allt jag visste om den. Synd, tänkte jag, för det var en sådan bra idé med enbart kvinnor i spökjägargänget. Kvinnor som dessutom inte var Natalie Portman, Scarlett Johansson, Jennifer Lawrence och Alicia Vikander - typ, ni fattar vad jag är ute efter. Verkligen tråkigt att filmen tydligen var så dålig.

Men sanningen här är ju så himla mycket mer sorglig: Den ÄR inte dålig, visar det sig i försök. Den är skitrolig! Och casten är underbar! Garanterat den bästa av Ghostbustersfilmerna.

Så vad är problemet? Varför så sågad? Det finns nog dessvärre bara ett rimligt svar på detta: Det var kvinnor i huvudrollerna, och de var dessutom inte klassiskt undersköna, utan utseendemässigt helt vanliga.

Shit, vad jag blir förbannad. Jag kokar så att det bara pyser ur öronen på mig.

Men jag försöker samla mig här och se några äkta brister hos filmen. Och handlingen är ju sådär, det är den. Och hela stilen med den här typen av lysande, omkringfarande och i förekommande fall lite tokroliga spöken är inte min grej. Och, ja ... Det är Ghostbusters, helt enkelt. Inte så kul i sig.

Men dialogen! Underbar. Och casten! Så jävla charmig och rolig. Hela upplägget med lite halvlyckade människor som kämpar i motvind! Skitbra.

Jag är väldigt trött och desillusionerad. Trodde faktiskt att vi kommit längre. Blä.

söndag 3 juni 2018

Intervju med Elin Säfström

Foto: Ola Kjelbye

Fråga: Hej, Elin! Det var länge sedan. Vad pysslar du med nuförtiden?

Svar: Redigering.

Fråga: Det var ett kortfattat svar. Vill du utveckla lite?

Svar: Finns inte så mycket mer att säga. Jag försöker göra någonting sammanhängande och läsligt av en text som beter sig som fucking kvicksand under mina fingrar.

Fråga: Ok, så det känns inte som om det går så bra?

Svar: Har påven en rolig hatt?

Fråga: Det var ju inte så mycket ett svar som en fråga. Fast ok, han har väl det. Även om jag tycker att The Popemobile är ännu roligare. Men du, hur hanterar du redigeringen nu då? Böjd över datorn 24-7?

Svar: Både jag och manuset har blivit som magneter för varandra. Tyvärr med repellerande poler.

Fråga: Så du kommer liksom inte åt det, eller?

Svar: Jo, det gör jag väl. Men det känns som om jag vill resa mig från datorn hela tiden. Eller typ öppna något annat dokument. Eller browsern. Skriva något annat. Som ett meningslöst blogginlägg t.ex.

Fråga: Så det blir ingenting gjort?

Svar: Jo! Det blir det, jag lovar. Men motståndet är ingenting mindre än episkt.

Fråga: Kanske att jag ska lämna dig i fred med din redigering då?

Svar: Nej, lämna mig inte åt mitt öde! Hjälp mig!

Fråga: Vad kan jag göra för dig?

Svar: Skaffa en piska och flagellera loss! Så att jag kommer någonvart!

Fråga: Jag vet inte om flagellera är ett existerande verb, men det låter som om det skulle kunna betyda att jag ska piska mig själv?

Svar: Inte så långt från sanningen, kanske.

Fråga: Kan jag inte gå och hämta lite kaffe åt dig i stället?

Svar: Ok. Det får väl duga.

Fråga: Du ser besviken ut. Varför?

Svar: Jag hade velat ha champagne.

Fråga: Men ska jag gå och hämta det då?

Svar: NEJ!!! Jag kan väl inte jobba på manuset med alkohol i kroppen! Det är som att fylleköra sig igenom det.

Fråga: Ok. Kaffe får det bli då?

Svar: [surmulen tystnad]

Fråga: En sista fråga bara: Varför är du så långt ned på fotot här uppe? Halva bilden är ju typ ... tak, eller något?

Svar: Fråga Ola Kjelbye som tog den. Min teori är att han tyckte att bakgrunden var roligare än jag. Och visst, han hade en poäng. Kolla bara på mitt manus: En studie i dravel och tristess.

Fråga: Ok, en sista, sista fråga då: Menar du allvar nu?

Svar: Om manuset? Nej, ok. Så farligt är det inte. Men prova själv att leva med dina egna lustigheter inpå bara skinnet i en ändlös loop. Det är lite Inför lyckta dörrar över det.

Fråga: Öh, ok, det blir en sista, sista, sista fråga på det: Inför lyckta dörrar?

Svar: Google it. Har inte tid med det här längre. Manuset kommer inte att utföra HLR på sig självt. Och hämta det där satans kaffet!

fredag 18 maj 2018

Sömnernas sömn


Hittade nu Sömnernas sömn (tredje delen i En väktares bekännelser-serien) på förlagets hemsida. Det betyder att den finns! Hoppas jag. Jag sliter i alla fall med den i mitt anletes svett just nu. Och det är väl bara att fortsätta med det då, eftersom det finns ett recensionsdatum och allt!

onsdag 16 maj 2018

Författarskola #51 - redaktörer


Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Redaktörer, det är fanimej det bästa som finns. En författares personliga skyddsänglar. Och skyddsnät! Och skyddsallting. Jag ÄLSKAR mina redaktörer.

För, ja, jag är i den lyxiga sitsen att jag har två. Jag vet inte hur det är på andra förlag, men så är det i alla fall på Gilla böcker-delen av Lilla Piratförlaget. Och det är tamejfan ren magi!

VAD jag hade gjort utan dessa båda redaktörer, det vet jag inte. Jo, förresten. Jag hade fått ut urusla böcker och jag hade insett alldeles för sent att de var just urusla. Det hade jag fått erfara först när de sågande recensionerna börjat trilla in.

Och det är som om de räddar mig mer och mer, trots att jag nog upplever ändå att jag blir något bättre/säkrare/mer rutinerad (?) vad det gäller skrivhantverket. En väktares bekännelser hade verkligen inte varit något att hänga i julgran utan dem. Visheten vaknar hade varit pissdålig. Men den senaste, Sömnernas sömn (som alltså är på g till hösten), hade tamejsatan varit en ren katastrof!

Jag har också blivit bättre på att ta till mig det de säger. I början slog jag ifrån mig precis hela tiden och tyckte att de bara drog och ryckte i allting så att det hotade att gå sönder helt och hållet, men nu VET jag att det bara kan bli bättre. Och ca 95% av tiden har de 100% rätt. De övriga 5% får vi diskutera och bråka lite (i all vänskaplighet) och då brukar vi tillsammans i slutändan få till någonting vi kan leva med allihop.

Ojojojojoj, vad de räddar mig. Om och om och om igen.

I Visheten vaknar har jag skrivit i mitt "författarens tack": Tack Ada. Tack Klara. För att ni i princip skrev boken åt mig. Och jag säger som Arwen när hon försäkrar Aragorn om att hon visst tänker vara tillsammans med honom trots hans opraktiska dödlighet: And to that I hold.

torsdag 3 maj 2018

Författarskola #50 - att bli refuserad


Det här med refuseringar tar inte slut i.o.m. att man en gång blivit publicerad. Nix. Jag har just blivit mer eller mindre standardrefuserad. Sånt är livet.

Detaljer, tack!

Jo, jag hade en idé till en Storytel Original-ljudbok. Det rör sig om Storytels egna, specialskrivna böcker främst avsedda att lyssna på. Exempelvis Anna Bågstam Ryltenius debutroman Stockholm Psycho är skriven i detta format. För att bli aktuell för den här typen av projekt skickar man inte in ett färdigt manus, utan man skriver en s.k. pitch på några få sidor, och det var precis vad jag gjorde.

Det fina med det här var ju att det gick att hosta ur sig en idé på ganska kort tid. Jag gjorde detta och fick faktiskt ett svar där de sa att de var lite intresserade och undrade om jag kunde skicka in några konkreta sidor ur (det icke-existerande) manuset. Jajamensan, tänkte jag, och skrev genast en möjlig början. Jag tyckte att det blev skitbra!

Det tyckte inte de. Igår fick jag ett standardrefuseringsmail:

Hej Elin,

tack för att vi fick läsa ditt textprov och din pitch. Tyvärr har vi nu kommit fram till att den här berättelsen inte riktigt passar för vår utgivning, men vi vill verkligen önska dig lycka till på annat håll. Hoppas att du inte låter dig nedslås av detta utan behåller skrivlusten, berättelser är ju det bästa som finns.

Vänliga hälsningar,
Storytel Original-redaktionen

Inga problem, Storytel Original-redaktionen! Jag har varit här förut. Jag har fått SÅ många standardrefuseringar att det är som att komma hem igen. Det är inte ett kärt återseende, inte på något sätt, men jag kan det här. Och min skrivlust går liksom inte att kväsa, har det visat sig i försök. För ja, kära Storytel Original-redaktion, jag kunde inte sagt det bättre själv: berättelser är ju det bästa som finns.

Så ni ser, eventuella läsare tillika skribenter, det är ingen ohejdad dans på rosor bara för att man fått in en fot i dörrspringan.

Att träffa en författarkollega

Jag och Louise Baumgärtner

Alltså, det här med att träffa och rentav umgås med folk som är intresserade av samma sak som man själv ... Det är tamejfan helt fantastiskt! Inte förrän jag blev utgiven författare har jag med regelbundenhet stött på folk inom samma gebit, men nu bara rullar det på här. I helgen var den normalt Göteborgstraktsdväljande Louise Baumgärtner uppe en sväng här i stan och trots att hon tydligen var ganska ordentligt sjuk hälsade hon på hemma hos mig.

Och shit, vad vi pladdrade. Det är så vansinnigt INTRESSANT att lyssna på en författare överhuvudtaget, tycker jag. Jag antar att jag tycker det eftersom jag brinner för samma sak som godtycklig utövare av denna typ. När det dessutom funkar på det rent personliga planet så drar det iväg och blir bara så jävla BRA, liksom. Exakt detta hände och jag ville aldrig att hon skulle gå hem.

I synnerhet inte när bubblet åkte fram, vilket det har en tendens att göra om jag har någonting att säga till om i saken. Och vi var ju hemma hos mig. Dessutom avslöjade Louise när hon väl var på plats att det råkade vara hennes födelsedag och då hade jag ju liksom inte ens något VAL.

Louise har förresten haft vänligheten att skriva om vårt möte hon med idag på sin blogg.

Läs f.ö. genast hennes utmärkta spänningsroman Skuggvinter!