söndag 9 december 2018

Sömnernas sömn i DN

Min småleende nuna i DN

Döm om min överlyckliga förvåning när nu även Sömnernas sömn fått en halvsida i DN (liksom Visheten vaknar fick för drygt ett år sedan)! Återigen är det Steven Ekholm som varit framme. Jag älskar honom och vill föda hans barn.

Så här står det:

Bokrecension: Tomtarna invaderar Stockholm i ”Sömnernas sömn”

I tredje delen av Elin Säfströms serie om väktaren Tilda är det dags för tomteting i Stockholm, och konflikterna mellan tomtar och troll eskalerar.

Det är sannerligen ingen vila och ingen ro för Stockholms mest överarbeta(n)de tonåring. Elin Säfströms tredje bok om sextonåriga Tilda Modigh som tar ansvar för en frånvarande och dysfunktionell mamma, en mormor som försvunnit, komplicerade kompis- och kärleksrelationer, studier och en hund - och även jobbar heltid för att hålla ordning på världen. En ganska skrämmande bild av en ”duktig flicka” med alldeles för mycket ansvar och alldeles för stort sömnbehov. Men så är hon också Stockholms och hela mittsveriges enda väktare.

”Sömnernas sömn” är den tredje men knappast den avslutande delen om Stockholms många rådare - tomtar, troll och andra väsen som lever och verkar parallellt med oss vanliga mugglare, samt de få som har som uppgift att hålla ordning på dessa ostyriga figurer, väktarna. 

Det finns ytterst få väktare i Sverige och eftersom Tildas mormor, den verkliga väktaren tidigare försvunnit under dramatiska omständigheter, kanske död, men i alla fall borta, ligger nu allt ansvar att hålla ordning i den magiska världen i Stockholm på Tilda. Och likt en gång Harry Potter, visar det sig att vuxenvärlden hållit det mesta av uppdragets natur hemligt för Tilda.

När tomtarna invaderar Stockholm för sitt tomteting hettar det till mellan tomtar och troll och överträdelser sker gång på gång och av allt allvarligare karaktär. Tilda behöver hjälp och hjälp kommer, men kan den utarbetade och stressade sextonåringen lita på någon person alls?

Det är fortfarande det spänstiga och underhållande språket som lyfter böckerna om Tilda. Hennes Stockholmiana hade dock vunnit på att introducera lite fler miljöer i böckerna än de oftast återkommande; mormors lägenhet, tomtarnas pub och trollens sal - och möjligen även några fler magiska väsen (det finns ju en del att välja bland). 

Fast med det sagt, Säfström introducerar faktiskt en helt osannolik typ som helt enkelt måste få större utrymme i kommande böcker; den kortvuxna, skägglösa (!) tomten, Jeanette i dunjacka och Hello Kitty-keps. Helt klart en blivande favorit.


Steven Ekholm

Så, ok, han tycker att miljöerna inte varierar något vidare, vilket gör mig lite förvånad, för förutom de ställen han nämner ovan så förekommer även bl.a. Skansen, Stadshuset och Kungsträdgården i denna bok. Och som invändning betraktat så må det väl vara hänt - jag fick en fucking halvsida i DN IGEN!!!

tisdag 4 december 2018

Döden och flickan eller hur cellon fuckade upp mitt liv

Början på andra satsen av Schuberts stråkkvartett Der Tod und das Mädchen, violin 1

Jag älskar klassisk musik. Vilket är ett oerhört allmänt påstående och därmed inte riktigt sant: jag älskar framförallt stråkmusik, helst i form av kammarmusik (alltså i mindre ensemble, typ en stämma för varje enskilt instrument - inte stor och vräkig symfoniorkester).

När jag var femton började jag spela fiol. Vid det tillfället gjorde jag det för att jag var kär i en kille som spelade fiol, men det är mindre viktigt, för med tiden kom det att bli någonting helt annat och mycket större för mig. F.ö. ville jag på den tiden bli operasångerska, så det var liksom inte helt utanför mitt område.

Nå, jag gick hursomhelst in med den bestämda uppfattningen att det ändå var för sent för mig, jag som var femton(!) år - jag skulle inte ha en chans att någonsin bli bra. Numera vet jag att jag hade kunnat bli typ hur bra som helst, om än inte professionell solist, men det har i vilket fall som helst aldrig varit på tapeten. Trots detta har jag envetet fortsatt genom alla år, visserligen med låååååånga perioder av total avhållsamhet, men jag har alltid kommit tillbaka och alltid älskat att spela när jag väl gjort det - i synnerhet tillsammans med andra glada amatörer.

Enter the cello.

Alltså, när jag började spela cello - egentligen inte förrän för några veckor sedan - så trodde jag ju att det skulle vara som att spela fiol ungefär, vilket bara stämmer delvis. Det är faktiskt ganska annorlunda, även om det så klart inte är helt väsensskilt. Det jag INTE trodde var att mina första taffliga försök på cellon skulle TOTALT FUCKA UPP MITT FIOLSPEL.

Men det gjorde det. Häromdagen plockade jag fram fiolen för att spela en truddelutt. Noterna ovan utgör förstafiolstämman i början på andra satsen i Schuberts stråkkvartet "Der Tod und das Mädchen" (Döden och flickan) - detta kan vara min favoritkvartett, alla kategorier. Den börjar G-G-G-G. Alltså samma, på fiol mycket enkla, ton fyra gånger. Jag satte glad i hågen igång att spela dessa fyra toner.

Redan där upptäckte jag att någonting var seriöst fel. Fingrarna visste inte var tonen låg på strängen och i synnerhet stråken ville ingenting alls! Den gled förvirrat över på fel sträng och visste inte vart den var på väg. Och på den vägen fortsatte det. Som man ser (även om man inte kan läsa noter) så blir det värre längre fram i stycket och när jag väl kom till de partierna så hade jag liksom redan gett upp. Det. Lät. AS. Och det kändes på allvar som om jag aldrig hade hållit i en fiol förut.

Ok, min teori är att det här är ytterst tillfälligt och att jag med lite tålamod kommer att hitta tillbaka till det instrument som jag spelat till och från i trettio (30!) år. Men det var fan inte roligt.

Kuriosa: Strax efter detta fick jag ett mail där man undrade om jag kunde tänka mig att hoppa in på fiol på en liten informell konsert i ett kvartettsällskap där jag är medlem, OCH den person som hastigt hade insjuknat och därför behövde en ersättare var ingen mindre än mannen jag köpte min cello av. Jag kan säga att jag avböjde, vänligt men bestämt.

Nej, jag tänker inte ge upp cellon p.g.a. detta, men jag tänker definitivt ta fram fiolen lite oftare framöver. Dock svävar jag alltså för tillfället i limbo, utan tillgång till något stråkinstrument alls! D.v.s. jag kan inte spela någonting vettigt på vare sig cello eller fiol. Läskigt. 

Tur att jag även fulspelar piano, för annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till just nu.

tisdag 20 november 2018

Författarskola #54 - BULT-kväll för oss som då och då inte vet vad vi håller på med

Nu blir det skola igen! I dubbel bemärkelse.

Exempel på en författare som då och då inte vet vad hon håller på med (Foto: Ola Kjelbye)

Ibland gör jag författarbesök i skolor. Det är ingenting jag vet hur man gör egentligen. Jag bara liksom gör. För vad fan ska jag annars göra?

Men häromkvällen ställdes det till med ett lite möte kring just detta! Det var BULT, Författarförbundets barn- och ungsektion, som hade den goda smaken att uppmärksamma eventuellt behov av gemensam diskussion och idéutbyte när det gäller skrivarpedagogik och liknande.

Och det var ju inte så dumt. Det är alltid trevligt att träffa skrivande kolleger och i det här fallet kändes det otroligt skönt att få prata om de här sakerna som skavt någonstans i bakhuvudet. Vi diskuterade i grupp och gjorde själva en liten övning som innebar att vi fick klistra ihop varsin liten dikt med ord klippta ur tidningar. 

Det jag framförallt tog med mig var en medvetenhet om att ungdomarna måste aktiveras för att orka lyssna. Det var i sig ingen nyhet och jag gör absolut övningar med eleverna när jag är ute, men jag insåg plötsligt att det momentet måste komma mycket tidigare och sprängas in i allt prat lite då och då. Min känsla är att det skulle kunna vara nästan precis vad som helst, bara de får tänka till/skriva aktivt en kort stund då och då.

T.ex. är den lilla övning vi gjorde med den ihopklistrade dikten inte någon dum grej att köra en variant på, tänker jag. Tror att jag ska ta fasta på bl.a. den faktiskt, nästa gång jag är ute i skolorna.

I synnerhet tänker jag försöka att inte pressa in så mycket "nyttigheter" på mina lektioner, utan koncentrera mig på att inte tråka ut ungarna till döds. Då kanske de får för sig att böcker inte är tråkiga de heller, utan provar att plocka upp en någon gång.

tisdag 13 november 2018

Personal shopper

Min nya cello <3

Jag har varit ute och handlat cello. Ovan kan den ses i all sin prakt. Den är ett fynd för endast 24 lök!

Ok, vad hände nu då? Jo, jag har ju en cello, som var ett impulsköp på nätet och det var liksom den som efter många års stirrande på mig från ett hörn här hemma fick mig att äntligen göra slag i saken och faktiskt ta fram eländet och försöka mig på att spela. Sedan hittade jag ju av en slump en lärare, som visade sig vara typ den bästa cellisten i världen - på riktigt! Så där satt jag plötsligt med min pisscello och min riktigt högklassiga lärare. Ingen bra matchning.

Till slut kände jag att, men det här GÅR ju inte längre och började fundera i banor av en ny cello. Problemet är att celli/cellor/cellosar (välj din favvo) är svindyra och dessutom är jag ännu så superusel att jag inte ens kan identifiera ett ok instrument.

Smarta, smarta jag använde mig då helt enkelt av en personal shopper - i detta fall min världsklasscellistlärare. Jag tog helt sonika med mig honom till en violinmakare och så fick han prova några nybörjarinstrument i tjugotusenkronorsklassen. 

Parentes här: Det går knappt att hitta en uthärdlig cello i en så låg(!) prisklass, tydligen. Men jag hade liksom ingen lust att hosta upp mer än typ 20 lax för någonting jag ännu inte riktigt vet om jag någonsin kommer att kunna göra någonting vettigt med.

Nå, tillbaka till köptillfället: Det var som att ha en supermodell som personal shopper! Alltså, allt kommer att se fantastiskt ut på henne, för hon är som gjord för alla moderiktiga kläder, men på mig kommer det att se jävligt skevt ut i vilket fall som helst:) Min lärare var liksom extremt överkvalificerad för jobbet. Återigen: kulturarbetarnas lott.

Nu är den i alla fall min, den här lilla ljuvligheten<3 Ok, i min värld en ljuvlighet - min lärare ba: "It's actually pretty nice. It's really hard to find a nice cello within this price range." Hans egen cello kostar tusentals och åter tusentals dollar. Han har faktiskt inte ens skeppat den till Sverige än, för det är så känsligt att frakta den. Han planerar att flyga hit den i januari. Och då kommer den alltså bokstavligen att ha en egen flygplansstol! Så himla roligt att tänka sig. Men den kommer i alla fall inte att behöva flyga alldeles själv, för dess husse kommer att sitta i stolen bredvid.

Och själva spelandet då? Jovars. Jag låter som ett sådant där klassiskt framförande med Kommunala musikskolan när jag sätter igång. Öronen ber om nåd, men jag lyssnar inte på det ... öh ... örat.

tisdag 6 november 2018

Krakow




Polen motsvarar förväntningarna

Förrförra veckan var jag på en liten resa för att delta i ett event arrangerat av Arbetsförmedlingen (av alla institutioner!). Destinationen var Krakow, Polen, och uppgiften bestod i att pitcha En väktares bekännelser för ett gäng polska förlag, i vag förhoppning om att sälja in boken.

Jag har många fördomar om Östeuropa. Bl.a. tror jag att det ser ut som på bilden ovan i samtliga förorter - och i just detta fall, på väg från flygplatsen in till Krakow, så motsvarade Polen mina förutfattade idéer.

Men så fort man kommer in i Krakow är det hur schysst som helst. Även detta motsvarade mina förväntningar.

Något som definitivt infriade mina fördomar var själva hotellet:




Jesus, liksom! Det var en skrubb! Med heltäckningsmatta och en ca 70 cm bred säng. Det luktade fuktigt också. Och minibaren var ekande tom och helt enkelt urkopplad. Annars hade jag möjligen tagit mig någonting stärkande och svindyrt därifrån.

Noggrant specad prislista i händelse av åverkan

Dock fick man röra sig oerhört försiktigt i detta fuktskadade rum, för priserna vid eventuell skadegörelse var inte nådiga. Det fanns alltså en lista!!! "Disturbing the silence night" sprang loss på 500 zloty (1 zloty = 2,5 SEK)! Och "Remaining the stains coming from body making impossible using the room for another guest (vomiting, blood, etc.)" ska vi inte tala om!

Men shit, vad trevligt jag hade ändå, när jag väl fick träffa de andra författarna. Vi åt middag första kvällen på ett ställe med typ sju meter i tak och väggarna täckta av tavlor. Förvånansvärt bra mat och helt sjukt roligt sällskap.


I Polen gillar man konst

Huvudrätt ...

... samt mina två efterrätter

Oj, vad servitören tyckte att jag var konstig när jag ville ha två efterrätter, men jag stod envist på mig. När de väl kom in förstod jag vad han menade - de var enorma båda två - men på rent pannben satte jag i mig rubbet. Jag gillar efterrätter och hatar känslan av att behöva missa någonting - jag lär väl aldrig besöka just denna restaurang igen, liksom!

Jag och Elin Boardy

Bland det enormt trevliga gänget författare fanns den genomhärliga Elin Boardy. Vi har träffats förr när jag i egenskap av ungdomsboksförfattare besökt ett bokkollo som (bl.a.) hon arrangerade i somras. Jag har dessutom läst hennes bok Tiden är inte än och glatt gett den en femma på Goodreads, för den är awesome! Hon är också begåvad nog att veta var man tittar när man tar en selfie (gud vet vad jag själv har fått för mig att man ska göra med blicken).

Elin var även rar nog att släpa omkring mig på stan morgonen efter, när min ursprungsplan var att ligga på mitt fuktosande hotellrum och läsa (ja, jag erkänner - det handlar om att jag äntligen får vara i fred!).

 Gravsten utanför synagoga

Alltså, Krakow ligger i närheten av Auschwitz-Birkenau. Det är så ofattbart att det var här det hände. När man börjar tänka i de banorna så är det nästan olidligt att gå på stadens gator. När vi besökte en synagoga och såg kyrkogården brast det lite för mig. Det liksom går inte att greppa, men heller inte att ignorera. En märklig känsla av att botten går ur en.

Betydligt muntrare motiv

Sedan är man ju som människa funtad så att man i nästa stund har hämtat sig och börjar fotografera klotter av den här typen. Men riktigt sig själv blir man inte på en bra stund.

Och så själva pitchen då. Den ägde rum på en bokmässa, där Sverige var någon sorts hedersgäst. En massa barn sprang omkring med svenska flaggor de fått i Svenska ambassadens monter. Hursomhelst, där i ett rum som hette typ Budapest (nej, jag tror inte att Budapest ligger i Polen, men det hette så i alla fall) skulle vi (ca 10 författare) hålla våra små presentationer om 8 minuter var.

Kerstin Lundberg Hahn och jag utanför mässan

Karta över mässan (grön cirkel = greenroom där vi satt och väntade, röd cirkel = rummet där vi gjorde våra små framträdanden)

Jag var först ut. Inte så dumt faktiskt. Jag tror att det kan ha varit ca 20 personer i publiken och det kändes helt ok, för rummet var inte speciellt stort. Självfallet började jag med att ursäkta mig för att jag inte talade polska, på polska:

Przepraszam ale nie mówię po polsku. Będę mówić po angielsku.

Denna fras hade en bekant till mig lärt mig, så jag tror att den stämmer. Google Translate var lite halvdant i det här fallet, visade det sig.

Sedan satte jag igång, på klingande amerikanska av alla varianter. Annars brukar jag prata utpräglat brittisk engelska, men jag tänkte att folk eventuellt har lättare att förstå den bräkande, amerikanska varianten och jag var inte säker på hur bra polacker klarar engelska i allmänhet (det visade sig f.ö. att de oftast är skitbra på engelska, så jag kunde nog ha kört min vanliga accent).

Det gick bra. Jag tappade inte bort mig eller så. Folk i publiken såg vänliga ut.

Men det var väl typ det, liksom. Alltså, endast två av de sex anmälda förlagen dök upp, tror jag, och de allra flesta som var där var översättningsstudenter. Himla udda. Ingen av oss författare fick något direkt napp. Dock har vi i efterhand fått information om både vilka som var där och vilka som inte var det, men som anmält sitt intresse. Så det är väl bara att kavla upp ärmarna nu.

Middagen med övriga författarkolleger var minst lika lyckad denna kväll. Elin och jag drog direkt efter mässan och drack champagne på en uteservering och sedan fortsatte det på den vägen. Verkligen supertrevligt!

Champagne med Elin

Mitt plan hem gick dock kl 5.40 på morgonen, vilket gjorde att jag efter några skakiga timmars nästan obefintlig sömn, befann mig i taxin på väg till flygplatsen kl 4.15. Shit vad jag var förstörd när jag kom hem.

Jag mellanlandar på flygplatsen i Warszawa. Svävar mellan liv och död.

Kontentan:
1. Det är roligt att umgås med andra författare.
2. Det är högst osäkert huruvida en sådan här grej någonsin kommer att ge någon konkret avkastning.
3. Ta det lugnt på hotellrummet i Krakow!



tisdag 23 oktober 2018

Förväntningar och that pesky verklighet

Ni vet den där av Bach som jag glatt tänkte spela första gången jag plockade fram cellon ...

Det tog mig inte många toner till att komma fram till att ovanstående var lite väl svår att få till när man aldrig spelat cello tidigare, även om man spelar fiol utan att någon omedelbart dör i akuta öronplågor.

Min cellolärare - som jag alltså träffat en gång - föreslog att jag skulle skaffa de första Suzuki-celloböckerna. Alldeles nyss damp de ned i brevlådan här hemma.

Verkligheten slår till!

I morgon har jag min andra lektion. Kanske får jag då gå loss på French Folk Song. Ska vara en svängig bit har jag hört.

torsdag 18 oktober 2018

Lovande rysningar

Gåshud (Källa)

Skrev just en av slutscenerna i mitt 9-12-manus - alltså inte absoluta slutscenen, men en ganska avgörande sådan - och jag fick själv rysningar. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?

Om nu bara resten av manuset kunde hålla samma klass.