onsdag 15 augusti 2018

Back in business

Folk som följer mig på Instagram har förmodligen sett detta lilla collage förr

Sömnernas sömn är här nu, i fysisk form. Den kommer inte ut rent formellt förrän någon gång i början av september, men jag fick hem en låda med en hel hög ex häromdagen.

Och jag är också här nu, i någorlunda fysisk form (öh?). Tillbaka från semestern, back in business. Är det tänkt. Min dotter har varit på dagis i två dagar nu och jag har fått ägna mig åt skrivandet för första gången på sex veckor.

Blockeringen är inte total. Bara nästan. För så här är det: Jag har hållit på med En väktares bekännelser-serien och inte minst Sömnernas sömn så mycket och så länge att jag fan inte vet hur man gör någonting annat. Oarya luftade nyligen i en kommentar på Insta en undran om vad som kommer härnäst för min del. Och inte fan vet jag. Jag vet bara att det ska bli någonting annat än Tilda och jag vet att det måste bli tillräckligt bra för att förlaget ska vilja ha det. De kommer inte att ge ut vad skit som helst bara för att vi har bondat över både redigering och drinkar. Tyvärr! En hård bransch det här, vilket jag är ytterst medveten om.

Jag har ett gäng påbörjade manus (10 000-15 000 ord/styck) men inget av dem gör mig särskilt sugen på att fortsätta. Jag vet inte vilket jag ska satsa på. Eller om jag ska skriva någonting helt nytt. Det börjar bli läskigt, och jag inser att chansen att jag ska ha någonting till bokmässan i Göteborg 2019 är nästan obefintlig. Jaha, vore det hela världen då? Nej, kanske inte, men känslan av att falla ur flowet är obehaglig. Är jag färdig nu, liksom? Var det här mina tre utgivna böcker, punkt?

Dock är jag sådan som inte sitter still och väntar på att saker och ting ska lösa sig på ett magiskt och perfekt sätt, utan jag tar fram propplösaren och avloppsrensarsugkoppen och börjar rota. I mitt fall innebär det att jag just nu, trots allt, försöker skriva på två av de ungdomsmanus jag ändå påbörjat. Inte för att jag tycker att de är särskilt lovande, utan för att jag ju måste göra någonting och dessa två är mina bästa bets för utgivning på mitt förlag.

Men shit, hörni, vad det är svårt att skriva böcker! Jag vet inte vad som ska hända härnäst när jag sitter och stirrar på det öppna dokumentet och försöker se hur historien ska utvecklas. Då sätter jag mig med ett annat dokument och försöker göra en övergripande punktlista över handlingsmoment. Sedan går jag tillbaka till manuset, inte ett dugg klokare än förr. Men jag skriver ändå. Mödosamt, långsamt, och faktiskt rätt glädjelöst. Fast hur ofta skriver man glädjefullt? Inte är det speciellt ofta. Inte för mig i alla fall.

Och allvarligt, var är mina hemtama tomtar och troll? Som man alltid kan slänga in som ett billigt gag. Och bli glad av själv, liksom. Inte för att jag skulle vilja fastna i Tilda resten av mitt författarliv, men hela den idén var jag så sjukt pepp på från start. Faktum är att jag anade ganska tidigt att det skulle funka den här gången: att jag skulle få manuset utgivet. Jag hade inte vågat yttra det vid det tillfället, skrockfullt nervös för att jinxa hela grejen, men jag vet att jag faktiskt tänkte att "fan den här gången har jag någonting". Men så känner jag inte nu. Verkligen inte.

Kort sagt, David - och alla ni andra - jag är lite lost just nu. Men jag har inte gett upp hoppet. Det kommer någonting. Även om jag just nu har känslan av att min nästa utgivna(???!!!) bok kommer att bli rätt lam. Som ett övergångsförhållande, ni vet. När man går från en riktig kärlek till en annan. Det är lätt att man klämmer in något fjösigt litet försök däremellan.

Men, å andra sidan, därifrån kan det bara gå uppför!

Eller hur var det nu?:|

fredag 29 juni 2018

Korrläsning pågår

Ett s.k. "satt" manus för korrläsning

Jaha ja, då var det dags för korrläsning på allvar. Slut på möjligheterna att göra några egentliga förändringar i manuset. Eventuella klumpigheter - annat än de allra mest språkligt uppenbara - kommer att få stå kvar, som ett Stonehenge i evigheters evighet.

Men, som sagt, det är ju inte Harry Potter vi talar om här. Världen håller inte andan. Till allra största delen kunde den faktiskt inte bry sig mindre om eventuella idiotier i min lilla text.

Skönt det då.

Still:|


tisdag 26 juni 2018

Pros and cons

Om Hogwarts skriver jag ju inte

Ja, deadline för Sömnernas sömn närmar sig med stormsteg, men det är ju faktiskt inte Harry Potter jag skriver. Fördelarna med detta är många:
  1. Hela världen väntar inte andlöst på boken
  2. Miljontals människor kommer inte att sitta och aktivt leta fel och logiska luckor i texten
  3. Sociala medier kommer inte att flöda över av diskussioner rörande bokens eventuella brister
  4. Ingen kommer att försöka göra en film som blir usel
  5. Jag behöver inte skaffa en falsk initial och försöka dölja mitt kön
Det finns ju nackdelar också, gudbevars:
  1. Jag har ingen privatjet
  2. Jag har inte besparingar på x antal miljarder
  3. Läskunnigheten i världen har inte ökat markant p.g.a. mina böcker
  4. Ingen kommer att försöka göra en film på böckerna ö.h.t.
Men annars så. NU, ska jag skriva färdigt min bok.

måndag 25 juni 2018

Lite risig

Fri tolkning av hur jag ser ut nu

Faktiskt lite sjuk här. Man glömmer hur det är mellan varven. Hur jävla seg man blir på alla sätt och vis. Det är fan inget roligt.

Extra besvärligt blir det när en äkta, orubblig, hardcore-deadline närmar sig. Sömnernas sömn ska till tryck före sommaren, är det tänkt. I praktiken ska jag vara helt klar innehållsmässigt denna vecka. Bara korr nästa.

Men tänk om jag missar stora, enorma luckor i handlingen, bara för att jag är lite svag i både kropp och huvud! Nå, jag har haft en bra stund på mig, sammantaget. Och jag har ju världens bästa redaktörer som är som hökar på texten. Tack gode gud.

Idag hittade jag en rätt stor grej, trots allmänt dis i skallen. Bra det då. Men hur mycket mer döljer sig under ytan?!

Så. Himla. Seg.

Hoppas att du mår bättre än jag, du eventuella läsare av trist sjukinlägg.

onsdag 13 juni 2018

Längtar efter läsning

Den här typen av läsning, alltså

Det känns alltsomoftast som om jag tappat det här med att läsa. Alltså, ren nöjesläsning. Den typ av läsning som öppnar en helt ny värld och sveper en med sig, så att man inte för allt smör i Småland vill lägga ned boken.

Sedan jag blev utgiven författare handlar så mycket om att studera böcker. Jag kan inte hjälpa det. På något plan studerar jag hela tiden dramaturgi, språk och gestaltning. Helt sjukt - och så tråkigt! Jag jämför mig också ständigt med andra författare och känner mig otillräcklig och rentav usel. Det ger ju ingen varm och luddig känsla direkt, och det svärtar ned läsningen.

Jag har också blivit alltför bra på att "gissa skurken". I en deckare jag läste för inte så länge sedan visste jag vem mördaren var i kapitel 3. Jag kan också förutse vändningar i någon mån, för jag är så himla medveten om att det aldrig kommer att vara smärtfritt för huvudpersonen. Förut var jag så härligt aningslös och trög och ba "Va? Hände det nu?! Det hade jag aldrig kunnat aaaana!!!".

Jag vill ha tillbaka min oförstörda, naiva läsning, utan negativ bismak! Jag vill försjunka i böcker och bara njuta. Går det att både få ha sin författarkaka och äta sin läsningskaka?

Gud, jag hoppas verkligen det. Jag jobbar på det.

tisdag 12 juni 2018

Jag tycker till #20 - Ghostbusters (2016)

Ghostbusters (2016), redo för spökcombat

Den här filmen gjorde mig verkligen arg. Riktigt jävla pissförbannad. Jag menar, vad fan är det frågan om?

För den har ju blivit totalsågad, det var allt jag visste om den. Synd, tänkte jag, för det var en sådan bra idé med enbart kvinnor i spökjägargänget. Kvinnor som dessutom inte var Natalie Portman, Scarlett Johansson, Jennifer Lawrence och Alicia Vikander - typ, ni fattar vad jag är ute efter. Verkligen tråkigt att filmen tydligen var så dålig.

Men sanningen här är ju så himla mycket mer sorglig: Den ÄR inte dålig, visar det sig i försök. Den är skitrolig! Och casten är underbar! Garanterat den bästa av Ghostbustersfilmerna.

Så vad är problemet? Varför så sågad? Det finns nog dessvärre bara ett rimligt svar på detta: Det var kvinnor i huvudrollerna, och de var dessutom inte klassiskt undersköna, utan utseendemässigt helt vanliga.

Shit, vad jag blir förbannad. Jag kokar så att det bara pyser ur öronen på mig.

Men jag försöker samla mig här och se några äkta brister hos filmen. Och handlingen är ju sådär, det är den. Och hela stilen med den här typen av lysande, omkringfarande och i förekommande fall lite tokroliga spöken är inte min grej. Och, ja ... Det är Ghostbusters, helt enkelt. Inte så kul i sig.

Men dialogen! Underbar. Och casten! Så jävla charmig och rolig. Hela upplägget med lite halvlyckade människor som kämpar i motvind! Skitbra.

Jag är väldigt trött och desillusionerad. Trodde faktiskt att vi kommit längre. Blä.

söndag 3 juni 2018

Intervju med Elin Säfström

Foto: Ola Kjelbye

Fråga: Hej, Elin! Det var länge sedan. Vad pysslar du med nuförtiden?

Svar: Redigering.

Fråga: Det var ett kortfattat svar. Vill du utveckla lite?

Svar: Finns inte så mycket mer att säga. Jag försöker göra någonting sammanhängande och läsligt av en text som beter sig som fucking kvicksand under mina fingrar.

Fråga: Ok, så det känns inte som om det går så bra?

Svar: Har påven en rolig hatt?

Fråga: Det var ju inte så mycket ett svar som en fråga. Fast ok, han har väl det. Även om jag tycker att The Popemobile är ännu roligare. Men du, hur hanterar du redigeringen nu då? Böjd över datorn 24-7?

Svar: Både jag och manuset har blivit som magneter för varandra. Tyvärr med repellerande poler.

Fråga: Så du kommer liksom inte åt det, eller?

Svar: Jo, det gör jag väl. Men det känns som om jag vill resa mig från datorn hela tiden. Eller typ öppna något annat dokument. Eller browsern. Skriva något annat. Som ett meningslöst blogginlägg t.ex.

Fråga: Så det blir ingenting gjort?

Svar: Jo! Det blir det, jag lovar. Men motståndet är ingenting mindre än episkt.

Fråga: Kanske att jag ska lämna dig i fred med din redigering då?

Svar: Nej, lämna mig inte åt mitt öde! Hjälp mig!

Fråga: Vad kan jag göra för dig?

Svar: Skaffa en piska och flagellera loss! Så att jag kommer någonvart!

Fråga: Jag vet inte om flagellera är ett existerande verb, men det låter som om det skulle kunna betyda att jag ska piska mig själv?

Svar: Inte så långt från sanningen, kanske.

Fråga: Kan jag inte gå och hämta lite kaffe åt dig i stället?

Svar: Ok. Det får väl duga.

Fråga: Du ser besviken ut. Varför?

Svar: Jag hade velat ha champagne.

Fråga: Men ska jag gå och hämta det då?

Svar: NEJ!!! Jag kan väl inte jobba på manuset med alkohol i kroppen! Det är som att fylleköra sig igenom det.

Fråga: Ok. Kaffe får det bli då?

Svar: [surmulen tystnad]

Fråga: En sista fråga bara: Varför är du så långt ned på fotot här uppe? Halva bilden är ju typ ... tak, eller något?

Svar: Fråga Ola Kjelbye som tog den. Min teori är att han tyckte att bakgrunden var roligare än jag. Och visst, han hade en poäng. Kolla bara på mitt manus: En studie i dravel och tristess.

Fråga: Ok, en sista, sista fråga då: Menar du allvar nu?

Svar: Om manuset? Nej, ok. Så farligt är det inte. Men prova själv att leva med dina egna lustigheter inpå bara skinnet i en ändlös loop. Det är lite Inför lyckta dörrar över det.

Fråga: Öh, ok, det blir en sista, sista, sista fråga på det: Inför lyckta dörrar?

Svar: Google it. Har inte tid med det här längre. Manuset kommer inte att utföra HLR på sig självt. Och hämta det där satans kaffet!