söndag 1 augusti 2021

Deppigaste inlägget ever

Ok, nu blir det inte roligt här. Mitt råd är att sluta läsa redan nu om du känner att du inte pallar mer elände i ditt liv.

För dig som blev kvar: det gäller klimatet.

2018 var året då jag förstod att vi var körda. Det här kommer inte att lösa sig. Vi går mot den typ av kris som drabbade dinosaurierna. Dit har vi lyckats ta oss på typ hundra (100!) år.

Människan är det sämsta som någonsin hänt jorden. Evolution gone bad!

Fast jorden klarar sig väl i längden. Bygger långsamt upp någon form av fungerande liv. Men kommer det att finnas människor?

Min gissning är ja, under överskådlig framtid. Inte på något sätt i samma förödande mängder som nu, men människor är som kackerlackor. Det är nog svårt att ta livet av varenda en av oss.

Dock försöker vi göra just det. Inte på mikronivå, men på makronivå. Den där nivån som ingen av oss kan påverka individuellt. Endast ett gemensamt krafttag av astronomiska mått kan åstadkomma någonting över huvud taget.

Det är inte ens i närheten av att hända. De galna psykopaterna/narcissisterna som sitter vid makten över hela världen har ingen tanke på att göra någonting annat än att stoppa huvudet i sanden och fortsätta härska i lugn och ro.

Inte heller folkvalda, i princip välvilliga politiker, som våra i Sverige, tänker göra något särskilt dramatiskt. Det är helt enkelt inte "ekonomiskt försvarbart". Vilket kan vara det dummaste någon sagt, någonsin.

Och även om hela Sverige skulle uppföra sig exemplariskt med noll klimatavtryck så är vi fucking obetydliga globalt! Det bästa vi framburit är stackars Greta Thunberg. En av de unga människor som blir sittande med den här katastrofen när den förvärras i turbofart.

Det här med unga, ja. Jag har ett barn. Och här har vi det som får hjärtat att stelna som cement av ångest: hur ska det gå för min dotter? Hur kommer hennes liv att se ut?

Om det bara vore jag, liksom. Min generation. Då skulle det eventuellt gå att bära känslomässigt. Men nu är det inte oss det primärt gäller.

Allt detta är så fruktansvärt att egentligen ingenting över huvud taget av det man gör/planerar/gnäller över i övrigt spelar någon som helst roll. Det spelar fanimej INGEN roll huruvida jag lyckas med mitt författarskap och andra strävanden.

Här träder en mycket mänsklig egenskap in och räddar dagen: jag slutar tänka på det. Oftast tänker jag inte på att det är kört. Jag oroar mig över jobb och pengar och semester och manus och sömnsvårigheter. Som om det spelade någon roll i längden.

För människor är idioter. Även jag.

tisdag 27 juli 2021

Semester

 

Jag, i blårandig hatt vid poolen. Inte. (Källa)

Jag har en stark känsla av att jag skrivit precis det här inlägget förut, men det tål att skrivas igen i vilket fall som helst.

Semester, ja. Poolhäng, champagne och frid och fröjd. Idel glada miner.

Eller hur?

Semester är den mest hektiska, ångestladdade tiden på året. Allt ska ske! Man ska göra allt det där man aldrig hinner annars. Och man ska njuuuta! Bara chilla och ha det gott. Och med årets jädrans pangväder ska man självfallet vara UTE! Passa på! Hur ofta kan man i Sverige vara ute och ha picknick eller sitta på uteservering utan att vara insvept i minst fem filtar?! Skynda att ta vara på detta tillfälle!

Vem dukar inte i princip under av denna press?

Och så det här med barn. Som klättrar på väggarna. Och vill leka. Med sin gamla mamma. Som hatar att leka.

Alla skrivprojekt står på paus. Dagarna handlar om att överleva.

Jag är helt slut.

tisdag 25 maj 2021

Hur gick det med de tusen orden om dagen då?

 

De tusen orden (Källa)

I ett tidigare inlägg här skrev jag högmodigt om mitt mål att skriva tusen ord om dagen. I ett annat inlägg framgick att jag låg på exakt 60000 ord. Det var 20 april. I skrivande stund består manuset av 72839 ord. Låt oss för enkelhetens skull avrunda det till 73000.

73000 - 60000 = 13000

Tusen* ord om dagen gällde dock bara vardagar, vilket det funnits ca 25 stycken av sedan 20 april (lite beroende på om man räknar inklusive eller inte, men det spelar ingen roll här - vi är ute efter the big picture).

13000 / 25 = 520

Ca 500 ord per vardag sedan jag låg på 60000.

Ok, jag har vabbat (vilket är samma sak som helg i min bok (inte den jag skriver, utan den mer allmänna, tillvaromässiga boken)), men inte till den milda grad som man kan tro. Ok, dottern var nog ledig typ torsdag-fredag kring Valborg, vilket i praktiken är samma sak som vab.

Still, ca 500 ord per vardag. Jag har med andra ord misslyckats med att uppnå mitt mål att skriva tusen ord om dagen.

Den stora frågan är nu: är jag missnöjd med resultatet? Spontant ja, det är jag. Men om jag ställer mig en bit ifrån mig själv och ser på det hela, så tycker jag faktiskt inte att jag behöver vara det. Jag har ändå kommit halvvägs och det är fanimej inte så himla pjåkigt det.

Jag bestämmer mig härmed för att vara rätt nöjd, utan att för den skull rucka på mitt mål att faktiskt skriva tusen ord om (var)dagen.

En helt annan fråga är vad det är för jädrans ord jag skrivit. Men det tar vi sedan.

*Notera hur jag växlar hej vilt mellan att skriva siffror och skriva ut räkneorden. Sådan är jag, tydligen.


torsdag 29 april 2021

Jag klagar över mitt manus, alternativt Aaargh!


 Dags för ett namnbyte? (Källa)

Det enda jag gjort sedan jag återupplivade den här bloggen är att klaga över mitt manus. Kanske är det dags att byta namn, helt enkelt. Jag tänker mig "Jag klagar över mitt manus", alternativt "Aaargh!".

Det jag definitivt inte kommer att göra är att sluta klaga över mitt manus. Det förtjänar all klagan det kan få!

Det är nämligen en långrandig text som dessutom inte hänger ihop och historien är FÖR galen. Den är galen på det sättet som inte är roligt längre. För att det ska vara roligt måste det vara någotsånär trovärdigt. Inte verklighetstrovärdigt, utan "suspension of disbelief"-trovärdigt. Den som är bekant med min bok "I väntan på Jacques" vet att den är en vansinnig fars full av nästintill slap-stick-humor. Den är helt enkelt knäpp i kvadrat. MEN, nuvarande manus är några snäpp värre i sin svåröverblickbara rörighet kombinerat med fullständigt osannolika scenarier.

Dessutom rör jag mig i tre olika tidsplan. Hurra, liksom. Jag har troligen straffat ut mig redan där.

Men det är för sent att vända om nu. Jag tänker heller inte försöka redigera existerande text i någon högre grad. Jag måste bara vidare i det här läget. Pannbena mig igenom skiten. Så får vi se vad jag har att Sisyfosarbeta med sedan.

Shit, vad jag stallar genom att hänga här. Tillbaka till grottekvarnen!

tisdag 20 april 2021

60000 ord

60000 ord

Så här såg det ut alldeles nyss i mitt pågående manus. När jag av en slump kollade på antal ord så visade det sig finnas exakt 60000 sådana*. Av någon anledning har jag fått för mig att 90000 ord är någon sorts standard (är det för att jag vet att Storytel Originals ligger däromkring?), så det är ungefär vad jag räknar med i slutändan. Det betyder i så fall att jag är två tredjedelar igenom manuset - självfallet inte något absolut (eventuellt inte ens relevant) estimat, i synnerhet som att slutprodukten (blir det någon sådan, tro?) per nödvändighet kommer att vara intill oigenkänlighet kullkastad och ombyggd. Men något av en milstolpe ändå.

Paniken är oförändrad. Den ligger konstant och maler medan jag skriver mig längre och längre ifrån någonting som ö.h.t. går att använda - det är i alla fall känslan. Planen är trots detta att skriva ca 30000 ord till och försöka knyta ihop saker och ting så gott det går.

Jag vet att det kommer ett "sedan", men jag tänker försöka skjuta upp alla tankar på detta så länge. Det får rulla på nu, så ser vi var vi hamnar. Det kan inte bli värre än oanvändbart.

* Den uppmärksamma läsaren noterar att det är 4000 ord mer än i mitt inlägg för två veckor sedan. Så mycket för "1000 ord om dagen". Det största problemet har varit - ni har säkert gissat det - vabbning.

fredag 9 april 2021

Manus i akut behov av hjälp

 

Var är jag och vart är jag på väg? Hallå? Någon? (Källa)

Aldrig tidigare har jag väl varit så medveten om hur mycket ett pågående råmanus kommer att behöva redigeras. Jag brukar vara så himla noggrann med att försöka se till att det håller ihop redan i första rundan. Här är det fullständigt high chapparal från början till slut.
 
Som oftast i mina böcker så finns det något slags mysterium - eftersom det är feelgood så är det inte den springande punkten här - och det känns viktigt att det drivs på på ett bra, sammanhängande sätt, där man strukturerat går från (felaktig) teori till (felaktig) teori, tills man slutligen landar i upplösningen.

Men jag måste främst se till att de känslomässiga trådarna rullar på ett naturligt, organiskt sätt, så att alla kan känna att (den visserligen i vanlig ordning helt galna) historien funkar så att man blir tillfredsställd på det vis genren utlovar, och inte känner att det förekommer några konstiga hopp i den emotionella logiken.

Jag har dessutom tre lager av tidslinjer: nutid, närliggande dåtid och fjärran dåtid. Jag kan bara hoppas att det inte blir alltför rörigt, men kan samtidigt se en framtida (i det här läget ytterst osannolik) förläggare säga åt mig att stryka åtminstone en av dessa.

Jag har skrivit 56000 ord, så det finns ingen återvändo. Bara att skriva sig igenom eländet och oroa sig för den astronomiska redigeringen i ett senare läge.

lördag 27 mars 2021

Barnprogram jag rekommenderar



Seriöst min favoritserie på Netflix

Ofrånkomligen ser våra barn en massa skräp på "tv" nuförtiden, helt enkelt eftersom utbudet är ginormous och ungefär så långt ifrån min barndoms Clownen Manne, Staffan och Bengt och Språka på serbokroatiska som man kan komma.

Ni som är i min ålder minns den lilla jingeln: "Kom nurå! Vadå?! Barnprogram i teve två!" Sedan följde en kvart (eller var det möjligen en hel halvtimme?) av Staffan Westerbergsk ångest samt svartvita stillbilder (typ av något barn som plaskade i pölar med gummistövlar i någon tröstlös förort) med tillhörande berättarröst. Och på lördagarna satt vi som klistrade vid tv:n och genomled Gomorron Sverige för att en lååååång bit in i programmet få se den halva ((som jag minns det)!!!) tecknade film som då visades. Typ Kalle Anka.

Och det var det, liksom. Sedan fick vi snällt gå och leka med våra kottar och pinnar.

Nu finns det en uppsjö av barnprogram, tillgängliga dygnet runt. Så himla skönt när man, som jag, verkligen INTE gillar att leka. (Ja, jag borde begränsa mitt barns skärmtid - jag vet! Skäll inte på mig!) Det ger mig tid och utrymme till vuxensaker som t.ex. att dricka kaffe och läsa en bok i fred. Jag har inga problem med att stänga ute ljudet från tv:n/telefonen/iPaden.

Det finns dock tillfällen då jag faktiskt lyfter blicken från vad jag nu håller på med för att själv följa det min dotter tittar på. För i det där outsinliga utbudet av barnprogram, i allmänhet utgjort av skräp som Daniel Tiger och Pyjamashjältarna, finns det fantastiska pärlor som jag själv älskar att titta på.

Ta t.ex. My Little Pony - Friendship is Magic, en modern take på fenomenet med samma namn som kom någon gång på 80-talet (liiiite för sent för mig - jag vet att min tre år yngre lillasyster hade några färgglada ponnyer med borstbara manar). Denna version är inget mindre än min favoritserie på Netflix. Jag tittar ofta på den när dottern inte ens är hemma.

Vad är det som är så bra med den då, undrar ni. Allt, säger jag. Det där med "Friendship is Magic" kan ju skrämma bort vem som helst - det låter så himla cheesy. Men tänk efter en gång till. Just det, vänskap ÄR faktiskt magiskt*, och det är en stor del i denna series styrka: de sex "huvudponnyerna" ("the mane ponies"🙈 vilket lyckligtvis faller bort i översättningen) är underbara karaktärer som, trots sina olikheter, är mycket goda vänner: det är just personligheterna allting bygger på, att man tycker så himla mycket om dem alla.

Dessutom är det skitroligt! Humor som verkligen funkar på mig. Det här är helt enkelt en sådan där serie som passar alla åldersgrupper: där fyraåringen ser färgglada ponnyer som studsar omkring, ser den vuxna relationer och extremt trivsam humor. Ja, varje avsnitt är en "lektion" i hur man bör bete sig mot folk, men det är faktiskt inte så dumt att påminnas om det då och då. Ibland brister ponnyerna ut i sång, men har man barnasinnet aktiverat så är det bara trevligt.

Och det finns fler lysande barnprogram! Exempelvis She-Ra, som är en amerikansk tecknad serie med starka influenser från japansk old school-anime. Tecknarstilen må vara ålderdomlig, men innehållet är genialt. Riktigt roligt manus, charmiga karaktärer, och politisk korrekthet som INTE står en upp i halsen. Detta är för lite större barn, då det rör sig om krig och förödelse (låter kanske lite avskräckande), men min sexåring ser den med stor behållning - det var hon som upptäckte serien.

I övrigt kan jag rekommendera följande:

  • Charlie & Lola - helst engelska
  • Ben & Holly's Little Kingdom - måste ses på engelska för att inte tappa för mycket
  • Bagel & Beckys show - Svampbob-crazy stil på SVT Play
  • Unikitty - någon sorts Lego-spinoff, även denna i crazystil
  • Barbie - Life in the Dreamhouse - en fantastisk parodi på hela tramset med den typen av dockor (OBS! INTE att förväxla med allt annat tecknat Baribieskräp som finns)
Se där, ett litet axplock. När ni tröttnar på The Crown, typ.

* I den svenskdubbade versionen har man översatt det med just "magiskt", vilket ju är ett adverb, och det är väl ok i det här fallet, men jag har funderat mycket över ifall man inte skulle ha ett adjektiv alternativt ett substantiv här ändå.