Vansinne på makro- och mikronivå

Kanske världens fulaste webbsida

Jag vet inte om någon annan än jag har reagerat på det här med Skolplattformen, som varit så omskrivet i dagarna. Det rör sig alltså om en webbplattform för att (som jag förstår det) registrera schema och anmäla frånvaro.

Ok, lyssna nu, för detta är vansinne på makronivå: Denna webbapp - som man dessutom haft enorma problem med i form av förseningar, säkerhetsaspekten, samt ej implementerad funktionalitet - har kostat skattebetalarna ... Gissa - det är helt omöjligt att göra det om man inte läst tidningsartiklarna! Nu kommer svaret här: cirka EN MILJARD kronor.

Hahahhahahaahaauuuuuuuääääääääääääääähhhhhhh!!!!!!!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Seriöst.

Jag läste en artikel där man jämförde med andra projekt som kostat lika mycket. Det handlade om sista säsongen av GoT och en satellit som skickats till Mars!!!

HUR ska man orka???

Så här tänker jag som programmerare/projektledare - och jag kommer att räkna så högt att det är helt orimligt, bara för att illustrera vansinnet: Jag skulle sätta 5-7 utvecklare på projektet och sedan ge dem ett år. Vi vill ha bra utvecklare, så vi betalar en miljon till var och en under detta år. Vid slutet av vårt tänkta år är allting färdigt OCH fungerar som det är tänkt.

Alltså, i allra, allra värsta fall 7 miljoner kronor.

I stället lägger man ned EN MILJARD och det bidde fan en tumme!

Frågan inställer sig osökt: Vad - exakt VAD - har man gjort för att spendera dessa pengar??? Har man hyrt in ett hundratal konsulter för att fysiskt sprätta tusenlappar rakt ut i Östersjön? Det räcker väl inte för att slösa bort en miljard inom en rimlig framtid? Orkar inte räkna efter nu, för det gör fysiskt ont i mig att man varit så jävla oaktsam och stenkorkad.

Det var makrovansinnet. Nu kommer vi till mikrovansinnet.

Vad man kan hitta i sitt Happy Meal för tillfället

McDonald's har en drive där de stoppar en liten My Little Pony-figur i varje Happy Meal (om man inte vill ha Transformers i stället). Min dotter är tokig i My Little Pony och framförallt är hon tokig i dessa figurer. Hon har ställt in sig på att hon ska få varenda en - det rör sig om sex stycken olika.

Men det är ju så att de där jädrans figuerna inte alltid finns! Ofta har ett visst McDonald's endast en av dem, så att man kan få x antal Pinkie Pie, men ingen av de andra. Och denna kampanj kommer inte att pågå för evigt!

Vad gör man som mamma då?

Jo, man besöker olika McDonald's för att hitta saknade figurer och sedan börjar man googla skiten ur det hela. Idag köpte jag två av figurerna på eBay. Det kostade mig endast 25 dollar ... På McDonald's kan man få enbart leksaken för 10 spänn. Idag fick jag faktiskt en Rainbow Dash gratis när jag frågade efter vilka av ponnyerna de hade tillgängliga.

Men trots detta saknar jag fortfarande en figur: Applejack. Jag har letat med ljus och lykta!

Så snälla, om det är någon som har en Applejack (längst upp till vänster på bilden - OBS! måste vara från McDonald's-kampanjen 2019 (ej att förväxla med 2018)), please, please, låt mig köpa den! Jag betalar upp till 25 dollar.

Eller mer. Mammor, ni vet.

Jag backar några steg

I give you, min kusin Lars Peterstrand (Källa)

Idag känner jag att jag kan backa en aning och se min lilla skrivkris (eller vad vi ska kalla det jag brukar gnälla om) i lämplig proportion till annat. Detta tack vare min kusin Lars Peterstrand och hans artikel i DN.

Herregud, här snackar vi riktiga saker. Om en vecka går vi till val i det här landet och prognoserna ser jävligt dystra ut. Jag hoppas att detta kan göra någon liten skillnad!

Jag vet att han redan blivit uppringd av någon typ som förmodligen tillhörde Granskning Sverige, där man klipper ihop inspelade samtal så att de vinklas åt det håll man vill. Ytterst obehagligt. Och han lär bli bombarderad av hatiska människor på nätet. Bekanta till mig har precis i dagarna råkat ut för trakasserier på Instagram för betydligt mer blygsamma utspel mot extremhögern.

Men heja, Lasse! Riktigt, riktigt bra gjort!

Bokmässan 2017

Den här kontroversen som pågår kring bokmässan i Göteborg i höst gör ju ingen människa glad. Det är inga trevliga saker det rör sig om och jag önskar lite naivt att problemet över huvud taget inte existerat. Men nu står den där, elefanten i rummet. Öh, fast då en elefant som precis alla talar om, snarare än tvärtom. Men ni fattar.

Hur ska man göra då? Bojkotta eller ej? 

En massa författare har ju valt att avstå ifrån att delta så länge som Nya Tider är välkomna och jag förstår dem verkligen. Nya Tider är ingenting man vill vara i närheten av, och att de oaptitliga åsikter som får utrymme där hotar att normaliseras i och med att tidningen får vara med och ställa ut på mässan håller jag med om.

Däremot är jag inte säker på att jag vill ge dem detta. Alltså ge Nya Tider min - allas vår - bokmässa. Det känns inte rimligt att det är jag som ska behöva flytta på mig när det inte är jag som har associationer till nynazistiska rörelser. Jag förstår varför man bojkottar - man vill utöva kännbar påtryckning för att tvinga fram ett beslut från arrangörernas sida om att porta ett skrämmande, hatfyllt element - och jag kan självfallet sympatisera även med denna tanke.

Jag lutar dock själv åt att vara där. Vara där och genom min närvaro försöka väga upp lite för det hatfyllda. Jag tänker att jag kanske på något sätt kan neutralisera en av tidningens sympatisörer, liksom en elektron neutraliserar en proton. Lite som jag tänker när jag går och röstar - för det gör jag alltid, även om jag ofta inte riktigt vet vem jag ska rösta på eller varför - att en röst från mig i alla fall i någon mening neutraliserar en röst på Sverigedemokraterna.

Kanske kan jag stryka förbi Nya Tiders lilla monter och säga saker som att "ni är ute och cyklar i ert tänkesätt, för hat har aldrig någonsin lett till någonting bra". Eller något annat som kan låta tandlöst, men som är sant. Jag känner mig inte rustad att skälla ut dem - då kommer jag att misslyckas i min retorik för att jag blir så upprörd - men jag kan påminna om att vänlighet och lite vanlig hyfs är ganska starka krafter. Liksom de där grässtråna som tvingar sig upp genom asfalten.

Men det krävs satans många grässtrån av den typen för att hålla de onda krafterna i samhället stångna. Och jag vill vara ett av dem. Ett retfullt litet grässtrå av vänlighet och vanlig hyfs i ansiktet på NT.

Så, jag har ju uppenbarligen bestämt mig: Jag åker till mässan även i år.

Sorgesång #6 - att skjuta sig själv i foten

Eftersom den skada som just skett är så oerhörd och jag inte orkar säga så mycket mer om den just nu, så tänkte jag ondgöra mig över en vagt relaterad sak.

Igår tittade jag på Trump-installationen medan jag lagade mat med köksfläkten på och samtidigt pågick barnprogram på tv i bakgrunden, vilket tillsammans gjorde att jag inte hörde så förfärligt mycket av vad som sades. En sak hörde jag dock: hur den kvinnliga kommentatorn sköt sig själv och alla oss andra kvinnor i foten genom att kommentera vad Hillary Clinton, Michelle Obama och andra damer i bild hade på sig, vem som härmat vems garderob o.s.v. De två manliga kommentatorerna var lätt roade och den kvinnliga kommentatorn sa fnittrande: "Women care about these things."

Och visst, det står var och en fritt att både intressera sig för och tycka till om vad kvinnliga politiker valt för kläder och hur man upplever att det fungerar, men man kan INTE göra det i den här typen av sammanhang och tro att det inte påverkar saker och ting. Det är nämligen inte någonting man kan prata om utan att sänka nivån på diskussionen, eftersom det man ofelbart gör är att man sänker kvinnorna några snäpp. Under männen, vars utseende oerhört sällan diskuteras över huvud taget.

Det kan tyckas vara en liten sak att hänga upp sig på - och visst, det var sannerligen inte det värsta som hände i och med gårdagens installation - men det hör till de idiotier här i världen som jag tycker att man bör sträva efter att få ett slut på.

Sorgesång #5 - Trump

Jag tror att fyra av mina fem sorgesångsinlägg handlar om en och samma sak, en och samma psykopat. Monstret som alldeles strax tar över efter den enda amerikanska president som någonsin gett mig positiva vibbar. Trump, däremot, ger mig de sämsta vibbarna någonsin. Jag mår illa av att tänka på karlen och vad han kan tänkas ställa till med.

Aldrig förr har jag känt mig så gråtfärdig över en politisk utveckling, även om värre saker hänt (?). Förmodligen eftersom USA syns så himla tydligt, och eftersom jag annars är så oerhört illa insatt i världsläget. Jag var så deprimerad efter valet i november att jag hade svårt att sova och när jag vaknade på morgnarna drabbades jag återigen av insikten om vad som inträffat - ni vet, som det kan vara när någon dött eller när man blivit dumpad.

Jag är så otroligt ledsen idag att jag har svårt att tänka på annat. Vill inte, liksom. Kan det inte bara ha varit en mardröm allt det här? Snälla?!

Nähä. Då går jag och drar någonting gammalt över mig.

Sorgesång #4 - En psykopat vid makten

Återigen är det Trump som orsakar min sorg. Han är inte ens på plats i Vita huset än, men läs det här.

Kontentan är att vi har en livsfarlig man i närmast absolut maktposition i det oerhört mäktiga och internationellt inflytelserika USA. Han tillsätter olika, honom trogna, pajasar (ej harmlösa sådana) på politiska toppositioner och skapar på så sätt en fullständigt galen administration. Han hetsar ohämmat mot den som har mage att kritisera honom, håller journalister på så stort avstånd det bara går, bedriver hejdlös nepotism, samt gör vad han kan för att få till effektiv censur i media.

Det läskigaste av allt, vilket berörs i denna artikel (se ovan), är väl hur man kan tänka sig att han kommer att bete sig vid nästa val, när han löper risk att förlora den makt han tillskansat sig ...

Får man hoppas att någon dör en plötslig galopperande död? Förmodligen inte. Men det kan nog inte hjälpas i det här fallet.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Sorgesång #3 - hat

Nu känns det som om chocken har börjat lägga sig världen över. Chocken över att Trump kunde bli vald till president. Nu, i en "modern" västvärld, där man lätt kan få för sig att de flesta ändå har en jämförelsevis sund syn på tillvaron.

Men, nej, det visade sig att det lönade sig att ge uttryck för ett hejdlöst hat, stå och spotta lögner omkring sig och hetsa mot både enskilda personer och grupper. Att bete sig som ett riktigt praktsvin gav resultat. Det gav makt. Frivilligt överlämnad av en stor, stor del av alla människor i USA.

Vi tar det igen. De flesta - om jag förstått det rätt* efter att alla röster räknats ordentligt - av landets invånare ville ha en man, lika fylld av vrålande hat och ohämmade lögner som Hitler på sin tid, som nationens överhuvud.

Nej, jag har inte kommit över chocken.



*Rättelse: Det verkar som om jag inte hade förstått riktigt, men röstantalet låg i alla fall bra nära hälften.

Överlevnadsstrategi

Okej, nu är det så här. Fullständig katastrof. Det värsta som hänt på länge. Och rimligtvis kommer det att bli värre under de åtta år han förväntas sitta. Galningen Trump.

Vad gör man nu då?

Det här kommer att låta löjligt, men det skiter jag i (jag tror inte att det är någon som läser den här bloggen i alla fall, annat än möjligen mina närmaste vänner): Jag tänker bli lite bättre själv. Lite vänligare, lite mer hjälpsam, lite mer öppen för att försöka förstå andra människor.

Sjukt nog kommer jag att tänka på Ricky Gervais i serien Derek, där han för en gångs skull spelar en oerhört sympatisk, något lite intellektuellt utmanad, person. Han säger någonting i stil med att "kindness is a kind of magic". Och det är ju det. Och Någon ska veta att det är precis vad världen behöver just nu.

Vi vet alla att SD kommer att gå framåt även här, så vi måste verkligen mobilisera all vänlighet vi har, för att försöka balansera upp världen. Jag kommer att dra mitt pyttepyttelilla strå till den sorgligt trasiga, hopplöst nedtrampade stacken.

Men först, just idag, för att uthärda den initiala smärtan: mina goda vänner Ben & Jerry.

Katastrof!!!

Katastrofen är ett faktum. Trump vann. Vi har officiellt en fullblodspsykopat på tronen i det där redan så himla läskiga landet. Vad i helvete ska vi ta oss till?!

Sorgesång #2 - en mardröm

Jag vaknar till en mardröm. Och jag visar mig med 95% säkerhet vara Nostradamus ändå. Det ser ut som om det jävla aset kommer att vinna.

En del av mig vill bara lägga mig ned och dö. Världen känns ogästvänlig och skrämmande. Livsfarliga giganter på båda sidor om oss.

Ingen bra morgon.

En stilla bön

Gode Någon
Gör så att världen inte blir ännu värre däran än den redan är
Låt galenskapen stanna på den nivå där den redan befinner sig
Låt det räcka med psykopater i maktställning nu
Någon vet att det finns alldeles tillräckligt många som det är
Snälla, rara Någon
Låt inte Trump vinna

Tåtrampningar

En sak jag lärt mig när jag nu ändå är publicerad författare är att det är hemskt lätt att råka trampa folk på tårna. Det som gått i tryck är oåterkalleligt och om jag skrivit något dumt/oöverlagt/feltolkningsbart så är det bara att leva med det.

Det är tack och lov inga grova grejer som folk hakat upp sig på, men jag har fått erfara principen och det är något jag tacksamt tar med mig i framtiden. Så att jag förhoppningsvis inte behöver klanta till det alltför mycket framöver och hamna i något sorts mordhotsläge.

Med En väktares bekännelser har jag lyckats uppröra två bloggare på följande sätt:
1. Falsk reklam på omslaget.
2. 08:igt ihopklumpande av Norrland.

Den första bloggaren hade identifierat gatan på bokens omslag såsom varande Bangatan i Lund och hon blev besviken på att handlingen aldrig rörde sig utanför Stockholms innerstad. Jag hade själv inte en aning om varifrån bilden kom, men nu när jag vet kan jag förstå att det känns skitskumt. Lite som tekedjan i Kina som använder sosserosen som logga.

Den andra tyckte, med rätta, att jag klumpat ihop Norrland till en stor oformlig massa norr om Stockholm. Och jag erkänner mig sannerligen skyldig till den klassiska stockholmssjukan, där ens närmaste världsbild består av huvudstaden i absoluta mitten, med Norrland som en suddig aning om vildmark uppåt och med allting söderut som en ressträcka ned till kontinenten. Sedan handlar det ju just i det här fallet även om att min femtonåriga huvudperson, stockholmstjejen Tilda, om möjligt, har en ännu snävare bild av världen än jag.

Det här är i vilket fall som helst sådant jag absolut kan leva med, men det har fått mig att tänka över vad i övrigt som skulle kunna uppröra, och det finns en del grejer faktiskt som är potentiellt känsliga.

Till exempel börjar boken med att ett hemlöst troll säljer Situation Stockholm vid Fridhemsplans tunnelbanestation. I min fiktiva värld fungerar det så att människor, om de ser rådare ("sagoväsen" som tomtar och troll) över huvud taget, gör det på ett förvridet sätt, på så vis att de ser vad de tror sig se, snarare än det som verkligen är framför dem. Detta skulle kunna tolkas som att alla hemlösa som säljer Situation Stockholm "egentligen" är troll. Och låt mig understryka här att det INTE är så jag menar. Jag har försökt att i texten förmedla respekt för hemlöshet och människor som sitter i denna oerhört svåra situation, men jag inser att det ändå kan vara en öm punkt. Jag hoppas innerligt att ingen misstolkar detta inledande stycke i boken.

En annan sak som jag tror alltid är känsligt är religion och uttryck som människors tro tar sig. I boken är Tildas bästa vän muslim och har slöja över håret (hajib). Det problematiseras så tillvida att det nämns att hon brukar få kommentarer av folk på grund av detta. Denna flicka har även en ganska extremt sträng pappa och det kan uppfattas som väl stereotypt. Jag nästan förväntar mig att någon kommer att ha synpunkter på detta förr eller senare.

I övrigt kan jag själv tycka att Tilda uttalar sig väl fördomsfullt om olika rådare, men till hennes försvar kan sägas att hon har rätt mycket ansvar på sina axlar och att dessa skilda väsen har en tendens att göra livet surt för henne. Och hon drar i alla fall alla över en kam, får man väl säga. Hon särbehandlar inte någon och favoriserar inte.

Det finns säkert mer saker att irritera sig på, men det här är det jag kan identifiera själv just nu.

Hjälper det om jag säger att jag menar väl?

Sorgesång #1 - respektlös politiker

Jag är ingen politiskt lagd människa och jag har faktiskt som policy att hålla mig borta från "traditionella" nyheter, såsom de rubriker som ofelbart gör mig ledsen, arg eller rädd, så fort jag råkar leta mig in på någon tidningssajt. MEN ... nu läste jag i alla fall om statssekreterare Erik Bromander och hans jädrans, onödiga respektlöshet för sitt ämbete och vad det innebär i form av förtroende.

Jag vet att jag är naiv, men varför blir man politiker ifall man inte bryr sig? Eller ens har lite vanlig hyfs. Eller slutade man bry sig någonstans på vägen till partitoppen och var det även då man tappade hyfsen?

Jag gissar att det här är bland det mildare som hänt i politiken men som ändå nått massmedia, fast det är väl precis därför jag orkar bry mig och till och med skriva en rad om saken - jag reducerades nämligen inte till en gråtande hög, utan blev mest förbannad.

Men fy satan, Erik Bromander! Fan att du inte kunde bete dig lite hederligt och schysst!

Inte Nostradamus direkt

Oj, vad taskig koll jag visade mig ha när det gäller de nominerade till Augustpriset. Den pinsamma sanningen är att jag knappt hört talas om en enda av de författare som presenterades igår.

Och min egen fina profetia om att Sara Ohlsson skulle ta hem priset, har redan visat sig vara av extremt låg kvalitet. Man är ingen Nostradamus precis.

Jag väljer att se det som en mycket glädjande nyhet, eftersom jag ända sedan jag såg Trumps fula nuna dyka upp i presidentvalssammanhang varit övertygad om att han kommer att vinna hela grejen. Låt även denna profetia visa sig vara undermålig!

Det räcker med en fullblodspsykopat österut. Vi behöver faktiskt inte en i väst också.