Vett och sans

 

Öppna skolplattformen är här för att stanna

En kort uppföljning av mitt inlägg om bl.a. Skolplattformen:

Det handlade om det orimliga i att en webbapp med ytterst begränsad funktionalitet har kostat staden (oss) en miljard kronor att utveckla - bokstavligen! Tid tog det också. Och fult och användarfientligt blev det. Min tes i inlägget var att detta hade kunnat göras på ett mycket mer effektivt och framförallt billigare sätt.

Så här står det i DN idag: "I förra veckan gav Liberalerna i Stockholms stad nya besked gällande Öppna skolplattformen, den app som en grupp föräldrar i början av året utvecklade som en utmanare till Skolplattformen, stadens hårt kritiserade it-plattform för skolan".

Notera särskilt: "en grupp föräldrar" och "i början av året utvecklade".

Häng kvar där en stund.

En grupp föräldrar utvecklade sin version av Skolplattformen i början av året.

Tog det tid? Nej, uppenbarligen inte. Var det dyrt? Det kostade - håll i er nu - NOLL (0!!!) kronor!!! Föräldrarna var helt enkelt trötta på att den befintliga Skolplattformen var så usel och ville själva ha någonting som var bättre och lättare att använda. De gjorde det för egen maskin, på eget initiativ, på sin fritid.

Nu ska visst Stockholms stad köpa denna app. Jag hoppas att föräldrarna i fråga blir stenrika på kuppen.

P.S. Till saken hör att det första som hände när appen kom var att staden genast började motarbeta den med alla medel - de blockerade den och polisanmälde! Ni fattar.

Tjeckien, av alla länder

Tjeckiens flagga, tydligen

Tjeckien, som på min tid hette Tjeckoslovakien och då, inte helt otippat, var sammanslaget med Slovakien, är ett land i Östeuropa. Där slutar min kunskap om Tjeckien.

Låt oss kolla Wikipedia.

Huvudstad: Prag (okej, det visste jag egentligen)

Språk: tjeckiska (väntat ändå)

Valuta: tjeckisk krona (krona? - det var som fan!)

Befolkning: 10.551.219 (Sveriges befolkning är 10.182.291 till antalet)

Tjeckiens främsta positiva egenskap: de vill ge ut En väktares bekännelser(!)

Ok, det sista står inte på Wikipedia, men det är dock sant. (Eller? Drömde jag det där mailet från förlaget? Låt mig kolla igen, för säkerhets skull ... Jo, mailet existerar.)

Nu ska vi komma ihåg att saker och ting har en tendens att skita sig, så jag ska väl inte ropa hej så himla högt. Än. Men jag hoppas på att så småningom få hojta med mina lungors fulla kraft.

En liten, liten marknad och ett litet, litet språk - precis som Sverige och svenskan - men dock (OM det nu blir av) min debut som översatt författare!

Från vänster

Oväntat från vänster (Källa)

Ibland händer det grejer man absolut inte hade väntat sig. Någonting som kommer in från vänster, liksom. Som när ett förlag som refuserade ens manus för fem år sedan plötsligt hör av sig och vill göra en ljudbok av manuset.

Det är väl eventuellt helt enkelt för bra för att vara sant. Inte alls omöjligt att det skiter sig även denna gång.

Men må så vara i sådana fall. Jag är i alla fall överlycklig.

Spökmanuset ... och några till

Nu tycks det bli spöken av! (Källa)

Efter tre månaders väntan fick jag äntligen besked från mitt förlag angående mitt spökmanus (9-12 år). Kontentan var ungefär att "yes, vi kör!". Men det blir inget konkret förrän semestrar och sådant är över. Kontrakt och tidsplan blir en senare fråga, så ingenting är ännu inristat i berggrunden.

Kul, dock! För detta betyder att jag nästan helt säkert kommer ut med två böcker 2020. Och faktiskt - håll i er nu! - så skulle det kunna bli så mycket som fem (5!) böcker nästa år. Planerar att skriva en till bok för Nypon (lättläst urban fantasy i detta fall); skriver på bidrag till Bonniers manustävling och även om inte just Bonnier vill ha det så kommer manus att vara klart absolut senast vid årsskiftet och det vore väl fan om inte NÅGOT förlag vill ha det; dessutom har jag en annan grej på gång som jag hoppas lite på, men inte vill jinxa genom att sladdra om det för mycket här.

Så ingen bok 2019. Känns lite segt. Jag kommer inte att åka till bokmässan, för det verkar mer meningslöst än vanligt (jag åker till Paris i stället den helgen, vilket ju inte är fy skam det heller!).

Men, som sagt, 2020 ska få kompensera med råge! Helst.

Oväntad utgivning

Men oj! (Källa)

För en tid sedan blev jag kontaktad av Nypon förlag som ger ut lättlästa böcker för barn och unga. Kvinnan som skrev till mig hade läst mina böcker och gillat dem och med anledning av det undrade hon ifall jag ville skriva någonting för dem. JA! ropade jag och satte glatt igång på känn, fick ihop ett manus och skickade till förlaget. Sedan hände ingenting på några veckor. Jag kontaktade slutligen förlaget och frågade om det kanske inte hade varit någonting för dem, men fick svaret att jo då, det kunde det visst vara. Sedan hände ingenting på flera månader.

Men så hände det igår: jag fick ett mail där det stod att de gärna ger ut mitt manus - efter erforderlig redigering, så klart. Jag fick ett kontraktsförslag och detta kommer att skickas till mig för underskrift.

Plötsligt har jag en bok planerad för utgivning redan i januari nästa år. Jo, det är faktiskt "redan" för hålltiderna kan vara ganska rejäla i den här branschen.

Detta betyder att denna lilla bok av mig - en 9-12-bok med en söt liten kärlekshistoria - garanterat kommer ut innan min spökbok (eventuellt) gör det.

Faktiskt helt oväntat hela grejen och liksom från vänster. Så kan det vara. Tydligen.

Faran över

Nämen hörni, oj vad han skrämde upp mig, favvobloggaren. Jag var till slut tvungen att lyssna på avsnittet av podden Because You Know Wines där jag är med. Jag var rädd för att få höra en sluddrande, osammanhängande fyllekärring, men sanningen är att jag, trots att jag hade några glas innanför västen, lät som helt vanliga lilla jag.

Jag skulle i helt nyktert tillstånd lätt kunna ha kallat vändpunkt för "brytpunkt" och glömma delar av uttrycket "mycket snack i liten verkstad". Och det här med en man som heter Olof - jag minns att jag gjort samma grej förut. Jag tycks helt enkelt föredra namnet Olof. So shoot me.

Närå, det ni hör i podden (om någon nu skulle komma sig för att lyssna) är helt enkelt moi, när jag är på pladdrigt humör.

P.g.a. några innanför västen.

Hoppsan, cirkelbevis här tydligen.

Och så var DN-Steven framme igen

Här är en sida från DN:s kulturbilaga i lördags:

Varför har hon med den här plottriga bilden? Man ser ju inte ett skit.

Sant, men låt mig zooma in lite.

Den fina, fina Steven Ekholm

För er som tycker att det är lite väl suddigt på bilden står det så här:

Att Stockholm är fullt av tomtar och troll visste väl alla. I fortsättningen på "En väktares bekännelser" kliver de svenska sagovarelserna fram i all sin eklektiska prakt. För de som kan se dem alltså. Originellt, spännande och med ett njutbart rappt språk.

Och det handlar alltså om Visheten vaknar, som hamnade på tredjeplats bland årets bästa barn- och ungdomsböcker 2017, om Steven Ekholm får välja. Och det får han gärna för mig!

Det rör sig om samma man som skrev en halvsida om Visheten vaknar i DN för inte så vansinnigt länge sedan. Kanske har han bara läst tre barn- och ungdomsböcker i år, vad vet jag. Jag blir i alla fall hemskt glad.

Men, detta är ju alltså en och samma person som Gillat Visheten vaknar vid två tillfällen. Det fina är att han gör det i DN:s kulturbilaga!

P.S. Det börjar väl bli dags att läsa "Anrop från inre rymden" av Elin Nilsson. En bok som alltså inte bara blivit augustnominerad, utan även valts som bästa barn- och ungdomsbok i år av två av fem recensenter ovan.

I DN igen!!

"Världsklass"

Idag ägnar jag mig hundraprocentigt åt narcissism. Jag blev så lycklig över att ovanstående recension av "Visheten vaknar" återfanns i dagens DN. Jag har även denna gång haft snortur med recensenten - Steven Ekholm fullkomligt älskar.

Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll

“Visheten vaknar” är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, “En väktares bekännelser”. Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.

Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.

Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.

Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.

Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!

Steven Ekholm

Alltså, vad säger man? "Tack, Steven" känns inte tillnärmelsevis tillräckligt.

Informellt ja

Tack gode, gode, gode gud!!! Det var visst ingen renodlad bajskorv jag producerat senaste året - det tyckte i alla fall inte min förläggare. Jag har fått informellt ja på att ge ut uppföljaren till En väktares bekännelser.

Ojojojojojoj, vilken lättnad!

Sedan vill man ju se ändringar av olika slag, men det är jag inte alls lika livrädd för den här gången. Inför stora redigeringsrundan med En väktares bekännelser var jag helt förlamad av skräck, men det visade sig att allting blev bättre av att både jag själv och andra (proffs, dessutom) tänkte efter ordentligt ett antal varv till.

Så, nu till angrepp på manuset!

Skryt

Nu kommer lite oklädsamt skryt här, för jag blev så himla glad att det på något sätt inte räckte att skriva i min andra blogg om detta:

Jag fick en så himla fin recension häromveckan (hittade den igår) av en bona fide tonåring! Det är så svårt att få veta någonting om vad ungdomarna själva tycker om min bok (som har formell målgrupp 12-15 år), och det är så fantastiskt roligt att få höra att någon av dem tycker att den är bra. Annars går det ju inte att veta någonting om hur den faktiskt tas emot. Jag känner inte så många ungdomar, och dem jag känner har jag ingen lust att pracka på boken och sedan fråga ut - de måste ju få välja själva. Dessutom är de alla så väluppfostrade att de skulle frisera sin upplevelse av tvångsläsningen.

Nå, här är den tvättäkta tonåringens recension:

Detta är den sista boken som jag läste 2016. Och visst avslutade jag året på topp!
...

Wow! Det här är lätt en av de bästa böckerna jag läste 2016. Jag fastnade direkt för den spännande historien. Jag gillar verkligen blandningen av Tildas privatliv och hennes väktarliv. Boken är lagom lång, har ett lättläst språk och en väldigt intressant historia som gör att den snabbt läses ut.

Genom historien får jag som läsare ta del av olika typer av ledtrådar så att jag också kan lösa problemet som dyker upp. Detta gör att jag ganska snabbt räknar ut hur det ligger till i staden, vem som är den onda, men sen visar det sig att jag har blivit lurad och så kommer jag på den riktiga skurken istället. Perfekt balans i ledtråderiet så att intresset och spänningen hålls uppe, men allt inte avslöjas på en gång.

Tilda är enligt mig en underbar karaktär. Väldigt realistiskt. Hon har en favoritlärare, som blir ersatt av en lärare som hon inte alls gillar, hon har sin kompis, kärleken Hakim som inte verkar vara kär i henne. Allt är inte tipp topp, och så ser det ju ut hos en tonåring.

Omslaget är så fint! Dock lite svårt att fota, med de skimriga bokstäverna.

Jag vet inte vad det var som gjorde att ”En väktares bekännelser” så sjukt bra. Jag kan inte sätta fingret på det, alltså så är helheten bra. Alla delarna fungerar bra, underbart språk, rolig och spännande historia, det finns humor och charm, igenkännande karaktär. Riktigt, riktigt bra! Stark rekommendation!

Fortfarande hög på detta omdöme. (Förlåt mig, lakritsboken, för att jag tjatar sönder din recension!)

I DN

DN tipsar om min bok!

Detta är så stort för mig att det tål lite redundans (finns ett inlägg även i min blogg helt tillägnad En väktares bekännelser och jag har också lagt upp detta foto både på Facebook och Instagram). Lotta Olsson är DN:s barn- och ungdomslitteratursskribent och det är hon som här tipsar om min bok.

Det är två ord som liksom dansar ut framför mina ögon i en liten gemensam jitterbug: "rolig" och "skicklig" - resten är ju egentligen bara ett referat (där dessutom Tildas mormor felaktigt refereras till som "farmor").

Jodå, nu är man tveklöst författare. Yay!!!