Katastrof

 

Min hand

Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.

Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.

För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.

Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.

Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.

Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.

Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!

Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

Vett och sans

 

Öppna skolplattformen är här för att stanna

En kort uppföljning av mitt inlägg om bl.a. Skolplattformen:

Det handlade om det orimliga i att en webbapp med ytterst begränsad funktionalitet har kostat staden (oss) en miljard kronor att utveckla - bokstavligen! Tid tog det också. Och fult och användarfientligt blev det. Min tes i inlägget var att detta hade kunnat göras på ett mycket mer effektivt och framförallt billigare sätt.

Så här står det i DN idag: "I förra veckan gav Liberalerna i Stockholms stad nya besked gällande Öppna skolplattformen, den app som en grupp föräldrar i början av året utvecklade som en utmanare till Skolplattformen, stadens hårt kritiserade it-plattform för skolan".

Notera särskilt: "en grupp föräldrar" och "i början av året utvecklade".

Häng kvar där en stund.

En grupp föräldrar utvecklade sin version av Skolplattformen i början av året.

Tog det tid? Nej, uppenbarligen inte. Var det dyrt? Det kostade - håll i er nu - NOLL (0!!!) kronor!!! Föräldrarna var helt enkelt trötta på att den befintliga Skolplattformen var så usel och ville själva ha någonting som var bättre och lättare att använda. De gjorde det för egen maskin, på eget initiativ, på sin fritid.

Nu ska visst Stockholms stad köpa denna app. Jag hoppas att föräldrarna i fråga blir stenrika på kuppen.

P.S. Till saken hör att det första som hände när appen kom var att staden genast började motarbeta den med alla medel - de blockerade den och polisanmälde! Ni fattar.

Tabu var det här

 

Förbjudet att beträda detta område! (Källa)

Jag skrev färdigt ett råmanus i somras. Ett feelgoodmanus. Jag håller precis på att läsa igenom det för att se om det är något att ha.

Till min förvåning tycker jag faktiskt det. Jag sitter till och med och fnissar för mig själv åt mina underfundigheter (ocharmigt, jag vet!). Det håller ihop bättre än jag trodde. Jag kommer att kunna jobba med det här och komma någonvart. Eventuellt ända till utgivning (utmanar jag ödet genom att skriva här).

Det är bara ett problem: ämnet är tabu från början till slut. Det handlar nämligen om en gravt överviktig kvinna som mår uruselt p.g.a. sin fetma och hela tiden refererar till sig själv som en värdelös tjockis. Jag ger dessutom sken av att hon verkligen skulle kunna må bättre själsligt genom att gå ned i vikt.

Min gissning är att folk skulle bli oerhört upprörda lite till mans och kvinns. Man får nog inte vara så o-pk nuförtiden. Att antyda att det är något fel med att vara överviktig - eller snarare att man är en sämre person för att man är överviktig - är mer eller mindre otänkbart. Sedan tror jag att det inte spelar så stor roll att det är hon som rackar ned på sig själv hela tiden.

Att se någon kalla sig själv "ett värdelöst fetto" i skrift tror jag kan vara oerhört stötande för många. Samtidigt vet vi alla att det finns massor med människor som känner just så!

Eventuellt hade det varit mer ok om jag själv vore ordentligt överviktig, även om det inte är säkert. Det är jag inte, men saken är den att jag mycket väl hade kunnat vara det. Jag har absolut en ätstörning, där jag ständigt måste vakta på mig själv. Om jag släppte alla hämningar skulle jag äta kakor och glass dygnet runt. Så jag känner så väl igen mig i denna kvinna. Och jag gillar henne verkligen, dessutom.

Nå, nu är manuset vad det är. Problematiken är själva grunden i berättelsen, så jag kan - och vill - inte fimpa den.

Vi får väl se vad folk tycker och tänker i slutändan.