fredag 26 april 2019

Att backa bandet tjugo år

Mitt band och jag i min ungdoms (blonda) blomma

Ibland känner man åren som gått alldeles extra tydligt. I morgon kommer det att vara så för mig, för jag ska då ha en liten revival-spelning med mitt gamla band, Två fisk och en fläsk (ja, jag vet - don't ask).

Så här är det nämligen, att en av våra gamla trummisar (som dessvärre inte är med på denna bild) fyller 60 år och ska ha en liten fest på temat "52 år bakom trummorna", där han bl.a. drar ihop några av sina gamla band. Min spontana reaktion när han frågade oss om vi ville köra ett gäng låtar var: "aldrig i helvetet!". Men det sa jag inte. Jag sa: "självklart, när kan ni repa?" För man vill ju inte vara den som pajar saker och ting för andra. Och allvarligt, jag kan liksom göra det här med vänsterhanden - det är inga problem! Jag ser bara ingen som helst anledning för min egen del.

Dessutom är det ju alltså det här med åren. Det känns bara inte lika charmigt att hoppa omkring på en scen längre. Det var ingen stor grej när jag var 20-25. Eller snarare, jag var ett omoget litet as som ville ha allt ljus på mig precis hela tiden, och därför passade det mig utmärkt. Nuförtiden är jag lite trevligare och har inget större rampljussug. Jag lever heller inte i något parallellt universum där jag tror att andra har någon betydande glädje av att höra mig yla och se mig stuffa loss på scen. Att jag inte är så ung och underskön som jag en gång var är ett mindre problem.

Vi har repat en enda gång och det räcker gott och väl, för det rullade i princip på av sig självt - vi har gjort det här så himla många gånger och under så varierande grad av nykterhet att det knappt går att misslyckas. Det var intressant att träffa alla igen - i förekommande fall har vi verkligen inte setts på typ tjugo år! Den främsta skillnaden var dock några gråa hår här och lite mognare hudtyp där, och man vande sig i stort sett direkt vid alla dessa medelålders människor som det plötsligt rörde sig om. Vi lät fanimej exakt som för tjugo år sedan.

Så i morgon kväll blir det en liten promenad down Memory Lane för mig - i högst fysisk bemärkelse.

tisdag 19 mars 2019

Författarskola #55 - hur jävla svårt kan det vara att skriva om ett manus?


Svaret på rubrikens fråga är ett rungande "hur jävla svårt som helst, uppenbarligen".

För det är det. Jag tror visserligen att jag faktiskt har koll på den nya handlingen och den tillåter mig att spara en jädrans massa av ursprungsmanuset, men jesus josef amanda, vad knepigt det är att hålla reda på en textmassa på (visserligen endast) 30.000 ord. Det är så himla stökigt när man håller på och rotar och drar i olika trådar. Vid en rejäl genomläsning kommer man dock förhoppningsvis att kunna gallra ut alla direkta felaktigheter - när man väl kommer så långt!

Hur hanterar man ett manus i gungning? Jag försöker att acceptera att jag inte kan skruva till allting på rätt sätt på en gång, försöker låta det hänga i luften och sväva omkring i limbo utan att för den skull få panik. Och paniken håller sig faktiskt inom rekommenderade gränsvärden, trots allt.

Det visar sig i stället att det är håglösheten som är min nemesis i detta fall. Tendensen att skjuta upp. Att inte orka ta tag i den mentala grepen och mocka ur texten, liksom. (Mockar man med grepar? Försök hålla dig borta från metaforer du inte behärskar, snälla människa!). Bara låta det ligga och gro. Om det ändå bokstavligen grodde av sig självt så hade väl det varit ok, men det gör ju inte det!

En annan sak som frustrerar mig är hur svårt det är att mäta framsteg med manuset. När jag skriver fritt på något nytt kan jag alltid räkna ord och känna mig produktiv vad det än är för ord, bara de är tillräckligt många. I det här fallet famlar jag i mörkret fullständigt.

Mötet med min förläggare kring detta manus var för tre månader sedan. Ett fjärdedels år! Hallå!

Nej, så här kan vi inte ha det.

Så planen är att inte tillåta mig själv att undvika att rota i det här. Det ska rotas varje dag! Om så bara en liten, liten stund. Det fina med små stunder är att de har en tendens att växa bara man tvingar dem att äga rum. Och även om de inte växer så har vi här många-bäckar-små-fenomenet att luta oss tillbaka på. Om jag faktiskt sitter med eländet vareviga jämrans dag, så kommer det till slut att bli färdigt. Om något år. Eller två. Men principen är fortfarande sund.

Jahapp, så är läget. Och detta var väl mitt tips till allmänheten kanske då: Just do it! (Kommer jag att bli stämd nu av skojätten?)

onsdag 6 mars 2019

Men vad fan hände här då?

Whut? (Källa)

Vart försvann kvinnan egentligen? Gick hon upp i rök helt och hållet? Vad hände?

Cellon hände. Absurt nog. Och den drog med sig pianot med full kraft.

Alltså, jag började ju spela cello för några månader sedan. Jag spelar fiol sedan tidigare, men det visade sig snart att det inte hjälpte särskilt mycket och jag kan fortfarande inte spela en vettig ton för att rädda mitt liv.

MEN, beroendet är nu fullt utvecklat. Jag är helt besatt av musik, på ett sätt jag inte varit på typ femton år. När jag inte spelar själv, så lyssnar jag. Och när jag lyssnar kan jag inte göra någonting annat, för så funkar jag. Jag vill ha noll input utöver musiken.

På cellon är det skalor som gäller och på piano spelar jag dels fyrhändiga Mozartsonater (tillsammans med min cellolärare som nu även är min pianolärare, för killen kan typ allting), dels en annan Mozartsonat. Och just nu är soundtracket i mitt liv en Dvořák-stråkkvintett. Jag lever och andas dessa stycken och då hamnar allt annat i bakgrunden.

Men hallå? Var inte du författare? Eller författar-wannabe i alla fall?

Jo, ja. Men det blev ju så svårt när En väktares bekännelser-serien fick sig ett slut(?) och jag började skriva annat som jag inte kände mig helt hemma med. Och så har jag en massa projekt som jag borde jobba på vid sidan av. Och synopsisar jag borde skriva till andra förlag för att försöka få fler bokkontrakt. Som ju en författare gör. Väl?

Så himla typiskt mig att då fly in i ett beroende. Vi får vara glada att det inte är alkohol eller heroin eller något.

Där har vi alltså läget och förklaringen till stiltjen på denna blogg.

Om ni nu undrade.

lördag 5 januari 2019

Men DN ännu en gång!!!

"Sällsynt rolig fantasy" (DN 2019-01-05)

Att hamna i DN inte mindre än två gånger inom loppet av en månad är helt sjukt - sjukt otippat och sjukt rolig (förstås). Den här gången är det Lotta Olsson som tipsar om nordisk fantasy. Åtta andra författare och deras verk omnämndes, bl.a. "Vattnet drar"-trilogin av Madeleine Bäck, "Ättlingarna" av Mats Söderlund och "Idjärvi"-trilogin av Charlotte Cederlund.

Det enda som utgör ett faktiskt omdöme är de första tre orden: "Sällsynt rolig fantasy". Och det var fanimej sällsynt roligt att få höra!

Så overkligt det här, när någon läser ens böcker som om de vore just riktiga böcker och inte bara en avancerad variant av "Mitt sommarlov".