lördag 10 augusti 2019

Om tegelstenar

Jag älskar tegelstenar! (Källa)

Jag tycker att jag ofta hör folk klaga när de upplever att böcker är för långa. Exempelvis ska del 5-7 av Harry Potter vara för långa, har jag hört. Och It av Stephen King, är tydligen alldeles för omfångsrik med sina 1138 sidor. Under en lång lässvacka under de senaste åren har jag varit benägen att hålla med. Allt jag pallade var korta små böcker där man kom till saken.

Men nu, när jag (tack vare Helena Dahlgren och hennes bok 100 hemskaste) äntligen kommit ur läströgheten, kommer jag ihåg hur mycket jag älskar tegelstenar. Om jag gillar en bok vill jag vara kvar där så länge som möjligt.

Och precis detta är ju faktiskt just Stephen Kings styrka: långa böcker där man trivs. För, allvarligt talat, vi vet att att karlen inte klarar av slut - det är inte hans forte helt enkelt. Men vägen dit, jösses vad bra det kan vara. Jag inser att jag gillar böcker med många utvikningar och sidospår. Det är också helt ok för mig om det inte handlar om just någonting, bara det är karaktärer man vill hänga med.

Nu senast var det Kings 11/22/63 (om Kennedymordet, fast egentligen inte alls) som hade mig i sitt grepp. 849 sidor som jag njöt av. Detta trots att förutsättningarna för handlingen är helt orimliga. Det sket jag fullständigt i. Jag ville bara vara med huvudpersonen genom denna historia.

Och faktiskt, just i denna bok tyckte jag att slutet höll - på sätt och vis. De sista sidorna var i alla fall alldeles, alldeles underbara.

tisdag 6 augusti 2019

Lite översättningsgnäll

Ben & Holly's Little Kingdom (Källa)

Okej, nu känner jag mig lite gnällig här och tänker ventilera - bara för att jag kan.

Det finns en genial tecknad tv-serie för barn som heter Ben & Holly's Little Kingdom. Den är fantastiskt underhållande även för en vuxen publik. När min dotter (nu fem år) var lite yngre tittade vi på den på originalspråk, eftersom det inte spelade så stor roll - hon hängde inte med så bra i handlingen i alla fall, utan tittade mest på bilderna. Dessutom tror jag inte att den fanns att få tag i på svenska än på den tiden. Nå, jag har i alla fall sett ett oändligt antal avsnitt av denna på engelska och älskat det. Och låt mig säga så här: det är inte speciellt många barnprogram som jag ser på frivilligt.

Dock är min dotter nu så stor att hon självklart kräver att få förstå vad som sägs, varför vi nu ser serien på Netflix där den bl.a. finns på svenska. Och, jesus, vad den tappar! Det har att göra med det svenska röstskådespeleriet - i synnerhet är figuren Nanny Plum (på svenska Nanny Blom) illa castad - men det är också, i vanlig ordning, en fråga om översättning.

För det första: serien handlar om "elves and fairies". Detta har man översatt med "alver och älvor". Fel, fel, fel, fel (som Brasse Brännström hade sagt i Fem myror är fler än fyra elefanter)! Möjligen, möjligen kan det tänkas att "fairies" i detta fall verkligen är älvor, men det är fanimej med ett nödrop i så fall: jag anser att de är tydliga feer med sina vingar och trollspön (okej, visst, vingar är optional på en fe, men ändå). Men vad det gäller "elves" så är de helt ute och cyklar. Det rör sig nämligen om uppenbara (tomte)nissar - de tillverkar t.o.m. uttryckligen leksaker åt jultomten!

Som om inte det vore nog kommer här ett litet axplock av felaktiga översättningar:

"beady eyes" -> "självlysande ögon"

"outrageous" -> "makalöst"

"Charmed, I'm sure." -> "Säkert, jag tror dig."

"caterpillar" -> "tusenfoting" (denna tusenfoting förpuppas dessutom och blir en fjäril!)

I rest my case.

onsdag 17 juli 2019

Spökmanuset ... och några till

Nu tycks det bli spöken av! (Källa)

Efter tre månaders väntan fick jag äntligen besked från mitt förlag angående mitt spökmanus (9-12 år). Kontentan var ungefär att "yes, vi kör!". Men det blir inget konkret förrän semestrar och sådant är över. Kontrakt och tidsplan blir en senare fråga, så ingenting är ännu inristat i berggrunden.

Kul, dock! För detta betyder att jag nästan helt säkert kommer ut med två böcker 2020. Och faktiskt - håll i er nu! - så skulle det kunna bli så mycket som fem (5!) böcker nästa år. Planerar att skriva en till bok för Nypon (lättläst urban fantasy i detta fall); skriver på bidrag till Bonniers manustävling och även om inte just Bonnier vill ha det så kommer manus att vara klart absolut senast vid årsskiftet och det vore väl fan om inte NÅGOT förlag vill ha det; dessutom har jag en annan grej på gång som jag hoppas lite på, men inte vill jinxa genom att sladdra om det för mycket här.

Så ingen bok 2019. Känns lite segt. Jag kommer inte att åka till bokmässan, för det verkar mer meningslöst än vanligt (jag åker till Paris i stället den helgen, vilket ju inte är fy skam det heller!).

Men, som sagt, 2020 ska få kompensera med råge! Helst.


tisdag 2 juli 2019

Oväntad utgivning

Men oj! (Källa)

För en tid sedan blev jag kontaktad av Nypon förlag som ger ut lättlästa böcker för barn och unga. Kvinnan som skrev till mig hade läst mina böcker och gillat dem och med anledning av det undrade hon ifall jag ville skriva någonting för dem. JA! ropade jag och satte glatt igång på känn, fick ihop ett manus och skickade till förlaget. Sedan hände ingenting på några veckor. Jag kontaktade slutligen förlaget och frågade om det kanske inte hade varit någonting för dem, men fick svaret att jo då, det kunde det visst vara. Sedan hände ingenting på flera månader.

Men så hände det igår: jag fick ett mail där det stod att de gärna ger ut mitt manus - efter erforderlig redigering, så klart. Jag fick ett kontraktsförslag och detta kommer att skickas till mig för underskrift.

Plötsligt har jag en bok planerad för utgivning redan i januari nästa år. Jo, det är faktiskt "redan" för hålltiderna kan vara ganska rejäla i den här branschen.

Detta betyder att denna lilla bok av mig - en 9-12-bok med en söt liten kärlekshistoria - garanterat kommer ut innan min spökbok (eventuellt) gör det.

Faktiskt helt oväntat hela grejen och liksom från vänster. Så kan det vara. Tydligen.

fredag 26 april 2019

Att backa bandet tjugo år

Mitt band och jag i min ungdoms (blonda) blomma

Ibland känner man åren som gått alldeles extra tydligt. I morgon kommer det att vara så för mig, för jag ska då ha en liten revival-spelning med mitt gamla band, Två fisk och en fläsk (ja, jag vet - don't ask).

Så här är det nämligen, att en av våra gamla trummisar (som dessvärre inte är med på denna bild) fyller 60 år och ska ha en liten fest på temat "52 år bakom trummorna", där han bl.a. drar ihop några av sina gamla band. Min spontana reaktion när han frågade oss om vi ville köra ett gäng låtar var: "aldrig i helvetet!". Men det sa jag inte. Jag sa: "självklart, när kan ni repa?" För man vill ju inte vara den som pajar saker och ting för andra. Och allvarligt, jag kan liksom göra det här med vänsterhanden - det är inga problem! Jag ser bara ingen som helst anledning för min egen del.

Dessutom är det ju alltså det här med åren. Det känns bara inte lika charmigt att hoppa omkring på en scen längre. Det var ingen stor grej när jag var 20-25. Eller snarare, jag var ett omoget litet as som ville ha allt ljus på mig precis hela tiden, och därför passade det mig utmärkt. Nuförtiden är jag lite trevligare och har inget större rampljussug. Jag lever heller inte i något parallellt universum där jag tror att andra har någon betydande glädje av att höra mig yla och se mig stuffa loss på scen. Att jag inte är så ung och underskön som jag en gång var är ett mindre problem.

Vi har repat en enda gång och det räcker gott och väl, för det rullade i princip på av sig självt - vi har gjort det här så himla många gånger och under så varierande grad av nykterhet att det knappt går att misslyckas. Det var intressant att träffa alla igen - i förekommande fall har vi verkligen inte setts på typ tjugo år! Den främsta skillnaden var dock några gråa hår här och lite mognare hudtyp där, och man vande sig i stort sett direkt vid alla dessa medelålders människor som det plötsligt rörde sig om. Vi lät fanimej exakt som för tjugo år sedan.

Så i morgon kväll blir det en liten promenad down Memory Lane för mig - i högst fysisk bemärkelse.

tisdag 19 mars 2019

Författarskola #55 - hur jävla svårt kan det vara att skriva om ett manus?


Svaret på rubrikens fråga är ett rungande "hur jävla svårt som helst, uppenbarligen".

För det är det. Jag tror visserligen att jag faktiskt har koll på den nya handlingen och den tillåter mig att spara en jädrans massa av ursprungsmanuset, men jesus josef amanda, vad knepigt det är att hålla reda på en textmassa på (visserligen endast) 30.000 ord. Det är så himla stökigt när man håller på och rotar och drar i olika trådar. Vid en rejäl genomläsning kommer man dock förhoppningsvis att kunna gallra ut alla direkta felaktigheter - när man väl kommer så långt!

Hur hanterar man ett manus i gungning? Jag försöker att acceptera att jag inte kan skruva till allting på rätt sätt på en gång, försöker låta det hänga i luften och sväva omkring i limbo utan att för den skull få panik. Och paniken håller sig faktiskt inom rekommenderade gränsvärden, trots allt.

Det visar sig i stället att det är håglösheten som är min nemesis i detta fall. Tendensen att skjuta upp. Att inte orka ta tag i den mentala grepen och mocka ur texten, liksom. (Mockar man med grepar? Försök hålla dig borta från metaforer du inte behärskar, snälla människa!). Bara låta det ligga och gro. Om det ändå bokstavligen grodde av sig självt så hade väl det varit ok, men det gör ju inte det!

En annan sak som frustrerar mig är hur svårt det är att mäta framsteg med manuset. När jag skriver fritt på något nytt kan jag alltid räkna ord och känna mig produktiv vad det än är för ord, bara de är tillräckligt många. I det här fallet famlar jag i mörkret fullständigt.

Mötet med min förläggare kring detta manus var för tre månader sedan. Ett fjärdedels år! Hallå!

Nej, så här kan vi inte ha det.

Så planen är att inte tillåta mig själv att undvika att rota i det här. Det ska rotas varje dag! Om så bara en liten, liten stund. Det fina med små stunder är att de har en tendens att växa bara man tvingar dem att äga rum. Och även om de inte växer så har vi här många-bäckar-små-fenomenet att luta oss tillbaka på. Om jag faktiskt sitter med eländet vareviga jämrans dag, så kommer det till slut att bli färdigt. Om något år. Eller två. Men principen är fortfarande sund.

Jahapp, så är läget. Och detta var väl mitt tips till allmänheten kanske då: Just do it! (Kommer jag att bli stämd nu av skojätten?)

onsdag 6 mars 2019

Men vad fan hände här då?

Whut? (Källa)

Vart försvann kvinnan egentligen? Gick hon upp i rök helt och hållet? Vad hände?

Cellon hände. Absurt nog. Och den drog med sig pianot med full kraft.

Alltså, jag började ju spela cello för några månader sedan. Jag spelar fiol sedan tidigare, men det visade sig snart att det inte hjälpte särskilt mycket och jag kan fortfarande inte spela en vettig ton för att rädda mitt liv.

MEN, beroendet är nu fullt utvecklat. Jag är helt besatt av musik, på ett sätt jag inte varit på typ femton år. När jag inte spelar själv, så lyssnar jag. Och när jag lyssnar kan jag inte göra någonting annat, för så funkar jag. Jag vill ha noll input utöver musiken.

På cellon är det skalor som gäller och på piano spelar jag dels fyrhändiga Mozartsonater (tillsammans med min cellolärare som nu även är min pianolärare, för killen kan typ allting), dels en annan Mozartsonat. Och just nu är soundtracket i mitt liv en Dvořák-stråkkvintett. Jag lever och andas dessa stycken och då hamnar allt annat i bakgrunden.

Men hallå? Var inte du författare? Eller författar-wannabe i alla fall?

Jo, ja. Men det blev ju så svårt när En väktares bekännelser-serien fick sig ett slut(?) och jag började skriva annat som jag inte kände mig helt hemma med. Och så har jag en massa projekt som jag borde jobba på vid sidan av. Och synopsisar jag borde skriva till andra förlag för att försöka få fler bokkontrakt. Som ju en författare gör. Väl?

Så himla typiskt mig att då fly in i ett beroende. Vi får vara glada att det inte är alkohol eller heroin eller något.

Där har vi alltså läget och förklaringen till stiltjen på denna blogg.

Om ni nu undrade.

lördag 5 januari 2019

Men DN ännu en gång!!!

"Sällsynt rolig fantasy" (DN 2019-01-05)

Att hamna i DN inte mindre än två gånger inom loppet av en månad är helt sjukt - sjukt otippat och sjukt rolig (förstås). Den här gången är det Lotta Olsson som tipsar om nordisk fantasy. Åtta andra författare och deras verk omnämndes, bl.a. "Vattnet drar"-trilogin av Madeleine Bäck, "Ättlingarna" av Mats Söderlund och "Idjärvi"-trilogin av Charlotte Cederlund.

Det enda som utgör ett faktiskt omdöme är de första tre orden: "Sällsynt rolig fantasy". Och det var fanimej sällsynt roligt att få höra!

Så overkligt det här, när någon läser ens böcker som om de vore just riktiga böcker och inte bara en avancerad variant av "Mitt sommarlov".