Författarskola #56 - personlig utveckling och inre harmoni

Spökis - andra varvet (Källa)

Så ... jag hade äntligen möte med min förläggare häromdagen angående mitt spökmanus (9-12 år). Hon inledde med att säga att "jag har rätt mycket här" (att säga om manuset, alltså) och det lät ju lite olycksbådande sådär. Men fick jag panik? Inte jag inte. Nej då, den rutinerade författaren tog detta med största jämnmod. Det är faktiskt sant! Och inte blev jag speciellt skakad när jag blev ombedd att ta bort en karaktär och därmed hälften av historien. Också detta dagsens sanning. Och så fortsatte det. Faktum är att min förläggare var oerhört imponerad över min sansade reaktion.

Kan det vara så att jag kommit ett steg längre som författare, eller rentav som människa? Jag som alltid varit så rädd för kritik och tagit allt så personligt och hårt. Jag tror fan det och det är naturligtvis oerhört befriande. Det öppnar så många möjligheter att inte vara låst vid sitt manus i befintligt skick.

Vi ska heller inte glömma här att jag alltså redan skrivit om detta manus rejält. Redan där tog jag det hela på ett sansat och städat sätt, men jag tror att jag har lyft mig själv ytterligare en nivå nu. Jag känner mig lite allsmäktig, på något sätt. Tryggheten i att känna att "jag kommer att kunna få ihop det här" är så himla ... öh, betryggande (en författare kan självfallet variera sitt ordval på ett exemplariskt vis).

Framtiden känns ljus, helt enkelt. Inte för att jag tror att jag kommer att spotta ur mig en massa skitbra manus, utan för att jag vet att jag kommer att spotta ur mig en massa halvbra manus som jag sedan - om intresse från förlag finns - kommer att kunna skriva om tills det blir någonting att ha. Yay!

Läs f.ö. mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som i princip handlar om just det här.