måndag 27 november 2017

Jag tycker till #16 - Storks


Min kombinerade läs- och filmtittarsvacka tycks ha lättat lite nu, efter det positiva beskedet från förlaget angående mitt manus (del 3 av En väktares bekännelser) och jag har idag med behållning börjat läsa min bloggkollegas (Louise Baumgärtner) debutroman, Skuggvinter.

Men hursomhelst, när jag nu varit i denna svacka har det visat sig att barnfilmer varit det enda som funkat för mig. Jag har med framgång kunnat se om filmer som t.ex. Trolls och Zootropolis/Zootopia och jag har konsumerat avsnitt efter avsnitt av Svampbob(!). Dessutom har jag sett en del nytt och då bland annat Storks (2016).

Och jag älskar den. Har faktiskt sett den två gånger på lika många dagar.

Först var jag inte helt såld, eftersom det klassiskt nog handlar om en film där karaktärerna utgörs till ca 95% av manliga varelser. Det hör till mina käpphästar och jag blir så otroligt irriterad av det.

Dock vann filmen till slut mitt hjärta, och mest av allt mitt modershjärta. För det här handlar om storkar som levererar bebisar - eller ja, när filmen börjar så har de egentligen slutat med det, men så blir en till i alla fall av misstag och då måste den också levereras (i lönndom). Och ett genomgående tema i filmen är att bebisar är underbara och alla som ser en sådan kommer att smälta ohjälpligt.

Jag hade inte fattat ett skit av detta innan jag blev mamma. Det hade gått över huvudet på mig totalt och jag hade undrat vad alla tramsade om. Men som det är nu tycker jag att det är så himla FINT! Just det faktum att bebisar - som vi alla vet är skitjobbiga och långt ifrån alltid helhjärtat önskade - visas som någonting superhärligt som visserligen kan vara besvärligt, men som man gladeligen lägger ned sitt liv för, det går hem hos mig. Idealiserat som satan, men ändå i grunden så himla SANT. Den här kärleken man känner som stundom hotar att vrida sönder hjärtat på en ... Att den får sådant fritt spelrum, det gör mig lycklig och gör att jag älskar filmen, trots extrem övervikt av manliga varelser.

I slutet - och det är inga major spoilers i detta, eftersom vi alla fattar vartåt det barkar från filmruta ett - så får ett gäng människor sina hett efterlängtade bebisar av storkarna, och här är det faktiskt plötsligt väldigt framåt och oinsnöat. Det förekommer klassiska kvinna-man-par så klart, men även ensamstående och samkönade par. Inte en dag för tidigt att det visas på ett naturligt sätt i en barnfilm.

Liksom många tecknade filmer, så är denna ännu bättre när man ser den en andra gång. Misstänker att jag kommer att se den fler gånger framöver.

fredag 24 november 2017

Glädjetjut #6 - förlaget gillar!


Ett högst personligt och oaltruistiskt litet tjut av lika delar glädje och lättnad idag: Min förläggare har läst råmanuset till tredje delen av En väktares bekännelser-serien - och hon gillar!

Jag citerar ohämmat ur mailet: "jag är så impad! Det är så spännande! Och så väl uppbyggt!
Åh, vad du har tagit till dig av det vi har pratat om. Bra jobbat!"

Puh! Har verkligen varit ur gängorna i väntans tider. Behöver bara hämta mig lite även från detta positiva besked, känner jag.

onsdag 22 november 2017

Totalblockering

Ok, det är inte bara min läsning som är totalt uppfuckad, nu klarar jag inte att kolla på serier heller. Eller film. Jag orkar knappt plugga japanska och då är tamejfan botten nådd.

MEN, jag tror att jag identifierat grundproblemet. Så här är det: Råmanus till min tredje del(?!) i En väktares bekännelser-serien ligger hos förlaget och väntar på sin dom. Leva eller dö? Vinna eller försvinna? Alltså, jag har ju ändå slitit lite med även detta manus (litotesfestival här tydligen) och jag har INGEN ANING om huruvida förlaget kommer att vilja ta i det med plasthandskar eller ej.

Därför har min hjärna kopplat ned. Bommat till butiken och satt upp en skylt: "Stängt tillsvidare"

Återkommer när jag återfått livsgnistan. Eller möjligen tappat den helt.

lördag 18 november 2017

Författarskola #46 - störning


Då hade jag tänkt gå vidare lite med den här dramaturgikurvan som den rutinerade manusförfattaren Alex Haridi berättade om på Författarförbundets kurs för någon månad sedan. Vi har hunnit till moment nummer tre: störningen.

Jaha ja, man kan ju gissa rätt bra vad det handlar om. Vi har ju alltså anslag samt presentation under bältet och nu känns det inte helt orimligt att någonting kommer in och stör historien en aning. Nästan undantagslöst är det ju så i böcker/filmer/tv-serier att det händer något skit, som liksom utgör handlingen, eller vad man ska säga. Jag vet inte om jag uppfattat saken rätt, men jag tror att störningen generellt är exakt den konflikt vi i någon mening kommer att röra oss omkring framöver.

Låt oss fundera över vad i hela friden det kan handla om i praktiken. Redan här börjar jag tappa bort mig och har en känsla av att jag kan svara "fel". Men vi gör ett försök. Jag grottar i vanlig ordning ned mig i mina egna böcker, eftersom jag kan dem utan och innan.

I En väktares bekännelser - där min huvudperson, Tilda, är ensam med väktaransvaret i stan, eftersom mormor rest bort - tror jag att störningen utgörs av att hennes frivillige informatör, tomten Knappeman, kommer till hennes skola och säger till henne att det ryktas om att det finns en häxa i stan som håller på med någonting otillåtet (kapitel 3). Ryktet är lite väl löst för att riktigt oroa Tilda, men det är faktiskt fröet till bokens huvudsakliga "problem".

I Visheten vaknar anser jag nog att störningen kommer i och med att både Knappeman och mormor oberoende av varandra säger till Tilda att det är något på gång med trollen (kapitel 4). Tilda har själv upplevt avvikande beteende hos trollen redan i första kapitlet, men det hade lätt kunnat röra sig om en engångsföreteelse. Här vid tillfället för störningen får vi reda på att det är någonting mer allmänt i görningen.

"Yay! Vad härligt att vi får veta saker om dina böcker som vi inte har läst och inte får någon vidare lust att läsa heller av vad vi har hört hittills."

Ok. Men Harry Potter då? Hm, det var faktiskt ett tag sedan jag läste The Philiosopher's Stone senast, så jag kommer inte riktigt ihåg. Är det när ormen pratar med Harry och sedan slipper lös ur sitt terrarium? Jag får för mig det. Det är väl första indikationen på att Harry besitter någon sorts förmåga bortom det normala? Eller så har jag helt fel.

Någonting i den här stilen tror jag att störningen kan utgöras av - OM jag fattat någonting rätt. Under kursen så fick vi bl.a. lyssna på en kort radiopjäs av Alex Haridi själv och sedan försöka bena ut de olika dramaturgiska momenten. Gissa vem som inte klarade av den lilla övningen. Jag tycker helt enkelt att det är skitsvårt att tänka på/se de här sakerna.

Men så har vi ju det här alldeles avgörande med att vi inte pratar om någon exakt vetenskap, så det finns väl, strikt talat, inga absolut rätta svar. Vilket är lite trösterikt ändå, om man klarar av den typen av rörelsefrihet. Det kan ju också kännas lite stressande för någon, men jag tror faktiskt att jag hör till dem som snarare blir lite lugnad av tanken.

Som vanligt tror jag att man gör klokast i att bara vara medveten om teorin bakom hantverket och sedan följa slaviskt/strunta helt i det (eller något mellanting var som helst på skalan) utefter vad man själv känner att man mår bäst av. När man själv mår bra, så mår historien bra, får jag för mig.

torsdag 16 november 2017

Läskramp

Nu har jag problem här, det är alldeles tydligt. Jag läser inte. I alla fall inte böcker.

Böcker är väl ändå min hjärnas favoritflyktväg? Vad är problemet? Vill den inte fly helt plötsligt?

Jo, det vill den så klart. Men det är tydligen svårare att plocka upp och läsa en bok än att stirra på någon tv-serie, vad skit som helst, just nu.

Lite har det väl med den översvämmande läskön att göra. Eller mycket kanske. En känsla av hopplöshet lägrar sig över mig när jag tänker på allt som borde läsas. Som om det vore en plikt och inte det bästa jag vet.

Dessutom har jag samvetskval. Jag är en slalomläsare av rang och det resulterar allt som oftast i böcker som blir lämnade någonstans mitt i och som sedan ligger och skaver på mitt lässamvete. Jag vet att om jag ska ta mig an dessa böcker igen så borde jag verkligen börja om från början, eftersom jag har noll minne, men det känns som "slöseri med tid".

Ursäkta? Är DET slöseri med tid? Ok, men timmarna som tillbringas framför inte överdrivet sevärda tv-serier med något hundratal avsnitt vardera, är inte det slöseri?

Mm.

Inte för att jag blir mer lässugen av det lilla argumentet.

Min kloka redaktör, Ada, har någon gång rått mig att läsa om någonting som jag verkligen gillar - typ Harry Potter - för att bryta igenom lässvackan (nix, det var inte så länge sedan jag hade samma problem som nu). Men förutom att DET om något känns som slöseri med tid, så vill jag inte ens läsa någonting jag gillar.

Jag orkar helt enkelt inte läsa.

Stört.

onsdag 15 november 2017

Jag tycker till #15 - 3%


Ok, lägg ned allt ni håller på med och se den här serien omedelbart! På riktigt. Det är Netflix och den heter 3%. Finns inget att vänta på! Sjas!

Men ok, ifall du vill höra lite om vad den handlar om samt min personliga upplevelse av den så kan du väl hänga kvar en stund.

Jag är oerhört misstänksam mot serier som heter någonting med siffror. Jag har blivit besviken alltför många gånger. Sense8. The 4400. The 100. The 142.57. (Ok, den sista var påhittad.) Därför var jag extremt osugen på den här. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag ens klickade på den, men jag är glad att jag gjorde det. För den är fantastisk!

I korthet handlar det om att den största delen av befolkningen lever i misär i en enorm kåkstad, medan - just det - tre procent bor på en ö, Maralto, där samhället ser helt annorlunda ut och där alla lever i harmoniskt välstånd. För att få en chans att hamna på Maralto så måste man genomgå "processen", vilket man i så fall gör en enda gång, när man är 20 år gammal - endast tre procents genomströmning på den uttagningen, som man kan gissa. Sedan finns det naturligtvis en grupp rebeller som kallas för "a Causa" och som vill störta hela denna samhällsordning.

Här kommer listan med anledningar till att se serien:

  1. Det är en dystopi av hög klass.
  2. Den är brasiliansk.
  3. De goda är inte så förbannat goda och de onda är inte så förbannat onda.
  4. Det handlar - liksom alla de bästa dystopierna - om en uttagning.
  5. Kvinnor får finnas och vara aktiva.
Punkt 1: Förutsättningarna sitter där, även om världen känns väldigt liten och begränsad (liksom i The Hunger Games, och det hindrar ju inte den från att vara skitbra). Dessutom är det riktigt bra skådespeleri, med visserligen presentabla, men inte undersköna skådisar. Man tror på det, liksom.

Punkt 2: Tack gode, gode gud att vi slipper det amerikanska bräkandet för en gångs skull! Det är extremt exotiskt i sig att det utspelar sig någon annanstans i världen än där vi är vana. Det bidrar också till att det känns mer genuint.

Punkt 3: Shit, vad huvudpersonen och övriga "goda" karaktärer beter sig illa. De skyr inga medel för att gå vidare i processen.  Och hjälp, vad de "onda" karaktärerna har sympatiska, förmildrande sidor.

Punkt 4: Åh! Uttagningar! Jag ÄLSKAR dem! Jag kan avslöja att mitt eget dystopiprojekt handlar om just en uttagning. Jag får aldrig nog av dem. Att utsätta folk för olika sjuka tester, fysiska och psykologiska. För mig är det höjden av spänning.

Punkt 5: Och kvinnorna då. Är de snyggare än genomsnittet? Jepp, men det är väl även männen i så fall. Finns det kvinnor som är onödigt mycket uppdollade? Nja, njo. Det finns en, men jag tycker hon funkar skitbra precis på det sättet. OCH, tjejerna är verkligen inga mesar. Långt därifrån. Den tyngsta i hela bunten är en kvinna. Och man spelar heller inte på kvinnornas sexuella framtoning. Inget trams, liksom. Det förekommer i alla fall en sexscen (möjligen flera?) och då är det den coolaste kvinnan som driver det hela och allt sker på hennes villkor. En ovanlig detalj är f.ö. att tjejerna i uttagningen inte har några bh:ar, vilket jag tycker är befriande. Det innebär bl.a. att den coolaste tjejens bröst INTE sitter någonstans uppe vid nyckelbenen, utan där bröst normalt faktiskt sitter(!). (Sedan kan eventuellt någon tycka att just precis bh-friheten är utmanande på ett typiskt objektifierande vis, men jag håller inte med.)

Där har ni det. Bara att se den så fort ni får en 8 x 45 min-lucka i era scheman.

måndag 13 november 2017

Is the dark side stronger?


Jag är så trött på att folk överlag har så lätt att välja att härda sitt hjärta och slå ifrån sig när en medmänniska behöver hjälp. Ska det vara så satans svårt att se att det hade kunnat vara DU? Det hade kunnat vara DU som flytt från krig och kaos. Det hade kunnat vara DU som fått ditt hem sönderbombat. Det hade kunnat vara DU som sett din mamma/ditt barn/din vän skjuten på gatan.

Så innan du röstar på Sverigedemokraterna eller sitter och ondgör dig över invandringsproblemet på nästa jobbfika, snälla, TÄNK lite! Tänk efter en gång till.

Det är så förbannat lätt att välja the dark side. Så förbannat svårt att känna någonting för folk utanför den egna sociala kontexten.

Men jag hoppas att Yoda har rätt. Jag hoppas att vanlig jävla mänsklig hyfs är det som vinner i längden.

söndag 12 november 2017

Saker som jag accepterar såsom varande sanning men som jag inte kan tro på

Lång titel, kort inlägg. Eftersom jag är i en smärtsam redigeringsfas med aktuellt manus så blir det visst inga fantastiskt inspirerande och givande författarskolelektioner om delar av den dramaturgiska kurvan, utan här kommer bara några hastigt nedklottrade tankar.

Saker som jag accepterar såsom varande sanning men som jag inte kan tro på:

  1. Jorden har svävat omkring i världsrymden i sin nuvarande form i mer än fyra miljarder år, och den har ännu inte kallnat rakt igenom! Hallå! Över fyra miljarder år i nästintill absolut nollpunkts-temperatur! Och skiten brinner fortfarande i mitten!
  2. Den mänskliga hjärnan, med allt vad den innebär av medvetande och i vissa fall extrem begåvning eller rentav savantism (ja, vad heter det då?), är ett system som spontanuppstått genom evolution. (Som av en händelse under samma period då jorden INTE HUNNIT KALLNA!)
  3. Kvantfysik. Punkt.
  4. Flygplan. D.v.s. plåtskal som flyger i luften. Med folk i. Fast vi alla fattar att det inte är rimligt!
  5. Pi. Vadå liksom? Cirkeln FINNS ju. Så varför går det inte att uttrycka i ett tal med ett ändligt antal decimaler. Ok, jag fattar att det är talsystemet som är begränsat. But still.
Det får räcka så länge. Manuset kallar!

torsdag 2 november 2017

Sorgesång #9 - döden


Min väns vän, J, dog igår. Hon hade under många år kämpat mot bröstcancer och denna övergick sedan i sekundär skelettcancer. Sekundär skelettcancer är en av de där riktigt elaka cancerformerna som nästan alldeles säkert är en dödsdom, med i snitt 2-3 år kvar att leva för den drabbade. Jag vet inte exakt hur länge J levde efter att hon fick diagnosen, men det var inte längre än så.

Hon lämnar två barn och make efter sig. En familj som levt under den ständiga skuggan av hennes sjukdom under så lång tid. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva så.

Det är så himla sorgligt och orättvist och jag vill bara vrida världen rätt igen, men det kommer ju inte att hända. Så i stället tänker jag vara glad att jag lever. Aktivt glad. Strunta i småsaker som eventuella dåliga recensioner eller andra pluttiga små korn av obehag i mitt liv.

Jag lever. Min familj lever. Mina vänner lever.

Hur jävla mycket tur har jag inte?

onsdag 1 november 2017

Författarskola #45 - presentation


Jamen, ska vi ta och gå vidare då, i den dramaturgiska kurvan - eller den dramaturgiska valen, om man så vill. I Författarskola #43 raljerade jag om det s.k. anslaget, vilket alltså är den absoluta början på en bok (det gäller så klart även andra berättande konstformer, liksom film, men jag är författare, så jag håller mig till den aspekten). Den här gången tar vi oss ett steg framåt, till presentationen.

Rent fysiskt befinner vi oss förmodligen några stycken in i texten, och nu är det dags att lära känna huvudpersonen lite grand, sätta bakgrunden, o.s.v. Här är det t.ex. ok att gå ned i intensitet, ifall anslaget varit av det dramatiska, actionfyllda slaget.

Det är med andra ord, känner jag, ett slags andrum. Vi kan berätta i lugn och ro och breda ut oss lite. Var befinner vi oss? Vilken tid pratar vi om ungefär - är det ett historiskt drama, nutida, eller sci-fi? Är det fantasy eller diskbänksrealism? Vem är det historien handlar om? Vad bryr hon sig om just nu? Vad har han för omedelbara bestyr på gång? Vad tänker hon på?

Har vi någon viktig bakgrundshistoria att redogöra för, gör vi det lämpligen här. Vi lägger grunden till hela berättelsen. Inte själva konflikten - den kommer senare - men vi presenterar liksom en situation som vi sedan kan ställa till, eller vad man ska säga.

Eftersom jag skriver mina egna böcker (en tautologi av rang) så tänker jag även denna gång i första hand leta lite i dem efter detta dramaturgiska element.

I En väktares bekännelser har jag en jädrans massa bakgrund att redovisa, så grundligt som möjligt, utan att därför bli tråkig och Wikipediamässig. Min huvudperson, Tilda, är "väktare" och jag behöver redogöra för vad det är. Ett rimligt grepp är att visa det, i stället för att berätta, och det är precis vad jag gör. I första kapitlet räddar hon en stackars hund från att bli uppäten av ett troll. Medan jag visar detta, ser jag till att presentera detaljerna att a) hundens husse inte kan se att trollet är just ett troll, förrän det liksom är för sent (jag introducerar begreppet "vändsyn"), b) Tilda har något som heter "väktarröst" som får trollet att lyda henne mot sin vilja, och c) Tilda har en sång ("glömskevisan") som hon kan sjunga för att göra en människa medgörlig och lättpåverkad. Samtidigt visar jag genom Tildas attityd att hon är a) extremt van vid den här typen av situationer, b) extremt trött på den här typen av situationer, c) förmodligen är rätt ung, eftersom hon tycker att det är pinsamt att sjunga glömskevisan.

Sedan gör jag någonting som man i allmänhet ska akta sig för, tror jag. Jag låter Tilda presentera sig själv och berätta om sitt liv som väktare. Det kan väldigt lätt bli fel, föreställer jag mig, eftersom det är en extremform just av att berätta och inte visa - och vi vet ju alla att det är "show don't tell", som gäller. Här gör jag alltså precis det motsatta. Men jag har redan visat en hel del av det jag sedan berättar om, vilket möjligen kan vara en förmildrande omständighet. Anledningen till att jag ändå berättar på det här viset, är för att det är en väldigt ovanlig situation/värld som ska etableras.

Efter det beskrivande/berättande stycket (inte att förväxla med ett skrivtekniskt stycke i det här fallet), går jag tillbaka till den actionscen jag lämnade Tilda i tidigare.

Presentationen i En väktares bekännelser är superlång. Shit, vad lång den är! Det tar fanimej ages innan det händer någonting jobbigt som uppenbart har med Tilda att göra. Härmed bryter jag mot alla konstens regler. Det är nämligen meningen att det ska komma en "störning" härnäst, som ställer allting på ända och gör att huvudpersonen får problem av något slag. Tilda har visserligen ett problem redan från början i och med att mormor, som normalt fungerar som hennes trygga punkt i tillvaron, är bortrest och hon är ensam med ansvaret - vilket jag f.ö. presenterar redan i anslaget. Dock, ska också sägas, så har jag i stället ett gäng småstörningar, i form av lösa rykten, en jordvätteinvasion och pinsamma möten med Tildas stora förälskelse. Och hela tiden - i många, många kapitel - fortsätter jag att presentera den komplicerade, obekanta världen.

I Visheten vaknar går jag mer direkt på sak. Eftersom jag lite smått räknar med att man läst En väktares bekännelser så behöver jag inte hålla på att tjata sönder de omkringliggande omständigheterna, utan jag kan köra på bara. Redan i första kapitlet beter sig trollen ovanligt illa och lyckas paja Tildas dejt. Det rör sig om huvudkonflikten i boken, som alltså tar sin början redan här. Samtidigt försöker jag pressa in en massa info för att fräscha upp läsarens minne av världen, alternativt försöka ge en läsare som inte läst första delen en chans att hänga med.

Och sedan då? Jo, jag gör det igen. I kapitel två låter jag Tilda berätta om sitt liv. Det kändes som om det fortfarande var en nödvändig sak att göra. Kanske redundant - jag vet inte. Men gjort är gjort.

I övrigt sätter jag så klart - i båda böckerna - tonen för berättelsen. Tildas ofta ironiska/sarkastiska berättande utgör en humoristisk (hoppas jag) grund som genomsyrar hela boken. Jag låter det också framgå sådana saker som att det förmodligen är nutid, att vi befinner oss i Stockholm, samt att det är ganska kallt (höst i EVB, vinter i VV).

Nå. Detta är alltså någonting om presentationen i mina egna två utgivna böcker. Hyperintressant för gemene man, m.a.o. Eller inte, typ. Det är bara det att jag känner mina egna texter så väl att jag kan hitta och beskriva detaljerna i det jag bygger upp. För att stolpa upp det i någon annans text krävs mycket mer. Bl.a. tid som jag inte riktigt har.

Tänk i stället själva på det här nästa gång ni börjar läsa en bok. Och kolla ditt eget manus. Vad får du med? Hur visar du det? Är du alltför förklarande (som jag)? Är det någonting mer du borde försöka pressa in?

Typ så.