Manus i akut behov av hjälp

 

Var är jag och vart är jag på väg? Hallå? Någon? (Källa)

Aldrig tidigare har jag väl varit så medveten om hur mycket ett pågående råmanus kommer att behöva redigeras. Jag brukar vara så himla noggrann med att försöka se till att det håller ihop redan i första rundan. Här är det fullständigt high chapparal från början till slut.

 

Som oftast i mina böcker så finns det något slags mysterium - eftersom det är feelgood så är det inte den springande punkten här - och det känns viktigt att det drivs på på ett bra, sammanhängande sätt, där man strukturerat går från (felaktig) teori till (felaktig) teori, tills man slutligen landar i upplösningen.

Men jag måste främst se till att de känslomässiga trådarna rullar på ett naturligt, organiskt sätt, så att alla kan känna att (den visserligen i vanlig ordning helt galna) historien funkar så att man blir tillfredsställd på det vis genren utlovar, och inte känner att det förekommer några konstiga hopp i den emotionella logiken.

Jag har dessutom tre lager av tidslinjer: nutid, närliggande dåtid och fjärran dåtid. Jag kan bara hoppas att det inte blir alltför rörigt, men kan samtidigt se en framtida (i det här läget ytterst osannolik) förläggare säga åt mig att stryka åtminstone en av dessa.

Jag har skrivit 56000 ord, så det finns ingen återvändo. Bara att skriva sig igenom eländet och oroa sig för den astronomiska redigeringen i ett senare läge.

VAB + redigering = big no-no

 

Don't go there! (Källa)

Att försöka redigera ett manus samtidigt som man vabbar ... Bara nej! Gör det inte!

En unge som pladdrar om sina ponnyer och kräver ständig feedback i form av kommentarer kring detta, gör att man hela tiden tappar tråden och potentiellt sett klantar till det så att manuset blir ÄNNU stökigare än det redan är.

Bara en liten livsläxa.

Dubbla projekt

 

Dubbla projekt (Källa)

Jag är sådan som klarar av att ha två skrivprojekt igång samtidigt. Det är t.o.m. så att det ökar min totala produktivitet. Jag har säkert dragit liknelsen förut, men det är som extramagen man visar sig ha när det är dags för efterrätt efter en diger middag: det finns alltid plats för efterrätt. D.v.s. jag har utrymme för att klämma ut mer text i ett annat projekt, när jag inte kan få fram ett ord till i det jag nyss jobbat med. (Ok, i efterrättsfallet handlar det om att trycka in någonting i sig och i skrivfallet att pressa ut något, men ändå.)

Men vad bra! Då jobbar jag väl alltid så då? Med dubbla projekt.

Nej. Det gör jag inte. För att jag som vanligt inte presterar på topp - inte ens i närheten! Som alltid är trögheten där och förlamar. Att sätta igång ett projekt till tar emot som fan. Jag bara orkar inte.

Plus att jag har svårt att bestämma mig för vilket projekt det skulle vara. Jag har ett gäng idéer och påbörjade manus på bara några tusen ord, så vilket skulle funka just nu? 

När jag pratar om ett projekt till avser jag f.ö. råmanus. Att skriva nytt parallellt, det är det som (i teorin) funkar. Redigeringsprojekt har en tendens att döda all kreativitet utanför det som behöver stötas och blötas. Så det som händer när jag är tvungen att redigera - p.g.a. att ett förlag faktiskt vill ha något jag skrivit, vilket ju har företräde - är att allt annat avstannar.

Jag gillar inte att redigera. Jag gillar att skriva nytt. Så en korkad grej jag har en tendens att göra är att skjuta upp redigering till förmån för att skriva råmanus. På det sättet är jag en lallande fåne.

Som det är nu, har jag ett manus som behöver redigeras: det eländiga spökmanuset som det gått så mycket troll i. Förlaget (Bonnier Carlsen) har gett mig en massa feedback och jag borde redigera så att tangenterna glöder, men det är bara det att mitt andra manus - tävlingsmanuset i BC:s manustävling som avgjordes förra våren (och där manuset alltså gick obemärkt förbi) - liksom har trängt sig före och är det som så småningom kommer att ta upp all min tid. Det hjälper ju heller inte att spökmanuset redan gått så många vändor och aldrig tycks bli riktigt användbart.

Men det jag gör är alltså just nu att skriva på ett spontant feelgoodmanus, som inget förlag ens känner till och som inte på något vis har en tydlig målgrupp eller något annat som gör det potentiellt sett attraktivt för förlagen.

Dubbla råmanusprojekt i all ära, men medan jag skriver det här inser jag så klart vad jag måste tvinga mig till den närmaste framtiden: låta feelgoodråmanuset och spökmanuset i akut behov av redigering bli mina dubbla projekt i stället.

Så. Då har vi rett ut det. At ease!

Författarskola #56 - personlig utveckling och inre harmoni

Spökis - andra varvet (Källa)

Så ... jag hade äntligen möte med min förläggare häromdagen angående mitt spökmanus (9-12 år). Hon inledde med att säga att "jag har rätt mycket här" (att säga om manuset, alltså) och det lät ju lite olycksbådande sådär. Men fick jag panik? Inte jag inte. Nej då, den rutinerade författaren tog detta med största jämnmod. Det är faktiskt sant! Och inte blev jag speciellt skakad när jag blev ombedd att ta bort en karaktär och därmed hälften av historien. Också detta dagsens sanning. Och så fortsatte det. Faktum är att min förläggare var oerhört imponerad över min sansade reaktion.

Kan det vara så att jag kommit ett steg längre som författare, eller rentav som människa? Jag som alltid varit så rädd för kritik och tagit allt så personligt och hårt. Jag tror fan det och det är naturligtvis oerhört befriande. Det öppnar så många möjligheter att inte vara låst vid sitt manus i befintligt skick.

Vi ska heller inte glömma här att jag alltså redan skrivit om detta manus rejält. Redan där tog jag det hela på ett sansat och städat sätt, men jag tror att jag har lyft mig själv ytterligare en nivå nu. Jag känner mig lite allsmäktig, på något sätt. Tryggheten i att känna att "jag kommer att kunna få ihop det här" är så himla ... öh, betryggande (en författare kan självfallet variera sitt ordval på ett exemplariskt vis).

Framtiden känns ljus, helt enkelt. Inte för att jag tror att jag kommer att spotta ur mig en massa skitbra manus, utan för att jag vet att jag kommer att spotta ur mig en massa halvbra manus som jag sedan - om intresse från förlag finns - kommer att kunna skriva om tills det blir någonting att ha. Yay!

Läs f.ö. mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som i princip handlar om just det här.

Författarskola #55 - hur jävla svårt kan det vara att skriva om ett manus?

Svaret på rubrikens fråga är ett rungande "hur jävla svårt som helst, uppenbarligen".

För det är det. Jag tror visserligen att jag faktiskt har koll på den nya handlingen och den tillåter mig att spara en jädrans massa av ursprungsmanuset, men jesus josef amanda, vad knepigt det är att hålla reda på en textmassa på (visserligen endast) 30.000 ord. Det är så himla stökigt när man håller på och rotar och drar i olika trådar. Vid en rejäl genomläsning kommer man dock förhoppningsvis att kunna gallra ut alla direkta felaktigheter - när man väl kommer så långt!

Hur hanterar man ett manus i gungning? Jag försöker att acceptera att jag inte kan skruva till allting på rätt sätt på en gång, försöker låta det hänga i luften och sväva omkring i limbo utan att för den skull få panik. Och paniken håller sig faktiskt inom rekommenderade gränsvärden, trots allt.

Det visar sig i stället att det är håglösheten som är min nemesis i detta fall. Tendensen att skjuta upp. Att inte orka ta tag i den mentala grepen och mocka ur texten, liksom. (Mockar man med grepar? Försök hålla dig borta från metaforer du inte behärskar, snälla människa!). Bara låta det ligga och gro. Om det ändå bokstavligen grodde av sig självt så hade väl det varit ok, men det gör ju inte det!

En annan sak som frustrerar mig är hur svårt det är att mäta framsteg med manuset. När jag skriver fritt på något nytt kan jag alltid räkna ord och känna mig produktiv vad det än är för ord, bara de är tillräckligt många. I det här fallet famlar jag i mörkret fullständigt.

Mötet med min förläggare kring detta manus var för tre månader sedan. Ett fjärdedels år! Hallå!

Nej, så här kan vi inte ha det.

Så planen är att inte tillåta mig själv att undvika att rota i det här. Det ska rotas varje dag! Om så bara en liten, liten stund. Det fina med små stunder är att de har en tendens att växa bara man tvingar dem att äga rum. Och även om de inte växer så har vi här många-bäckar-små-fenomenet att luta oss tillbaka på. Om jag faktiskt sitter med eländet vareviga jämrans dag, så kommer det till slut att bli färdigt. Om något år. Eller två. Men principen är fortfarande sund.

Jahapp, så är läget. Och detta var väl mitt tips till allmänheten kanske då: Just do it! (Kommer jag att bli stämd nu av skojätten?)

Spökbok på g

Spökdags! (Källa)

Nu har min förläggare läst mitt spökmanus och dissat det mer eller mindre fullständigt - och vill gärna ge ut det! Faktum är att hon redan nu pratar om en ny serie.

Hur går detta ihop då? Jo, hon tyckte att storyn måste skrivas om rejält, men hon gillade karaktärerna, tonen och många delar av historien. Vi hade ett möte där hon berättade för mig var hon tyckte att det brast och vad hon tyckte att jag borde göra åt saken i svepande drag.

Jag älskar henne! Skitjobbigt att skriva om, men fanimej värre att släppa ifrån sig skräp.

Så luttrad är jag alltså som författare nuförtiden.

Författarskola #53 - sämre och sämre dag för dag

Hur ska jag knäcka mig igenom den här tegelmuren (ja, vad fan heter det på svenska då?) (Källa)

Nu går det dåligt på allvar här. Jag har sprängt 25000-ordsbarriären på mitt 9-12-manus och upplösningen är i vardande. Men ni skulle se scenen jag just skrev (om)! Den funkar inte! Jag försöker referera till tidigare saker för att få allt att hålla ihop, men det är som om vissa saker borde komma före andra, men då måste andra saker också göra det och då håller INGENTING ALLS.

Ni hör, det går inte ens att förklara. Men känslan kanske ni varit med om någon gång. "Det här går inte att knyta ihop."

Men får jag panik? Nej då, inte jag inte. Möjligen en mild, mild släng. Är det någonting jag lärt mig genom att arbeta med redaktör så är det att texten/berättelsen är mer formbar än man tror. Man måste inte hitta rätt från början. Manuset kan gott få gunga omkring i limbo en bra stund.

Så jag kämpar på helt enkelt. Lämnar den skakiga scenen bakom mig och fortsätter framåt. Gudarna ska veta att det finns mycket annat tidigare i texten som skaver betänkligt. Allt sådant kommer jag tillbaka till. Jag tänker bara ta mig till slutet först. Se var jag hamnar i slutändan. Och sedan gå tillbaka och modellera om allting så att det passar. Och sedan förmodligen ändra slutet. Och så gå tillbaka och pilla lite till. Och så dutta lite med slutet. Och ja, ni fattar.

Just nu känns det tamejfan som om detta manus blir sämre och sämre ju mer jag skriver på det, men det skiter jag i. Det kommer att vara som en vildvuxen trädgård som jag sedan kan börja hyfsa till med sekatör eller fucking motorsåg om det krävs. 

Har jag nämnt att jag hade en tomt en gång? Har jag berättat om hur den urartade över tid till oigenkännlighet? 

Nå, nu är det ju inte en fysisk trädgård vi pratar om här, så det kommer säkert att gå MYCKET BÄTTRE.

Lite risig

Fri tolkning av hur jag ser ut nu

Faktiskt lite sjuk här. Man glömmer hur det är mellan varven. Hur jävla seg man blir på alla sätt och vis. Det är fan inget roligt.

Extra besvärligt blir det när en äkta, orubblig, hardcore-deadline närmar sig. Sömnernas sömn ska till tryck före sommaren, är det tänkt. I praktiken ska jag vara helt klar innehållsmässigt denna vecka. Bara korr nästa.

Men tänk om jag missar stora, enorma luckor i handlingen, bara för att jag är lite svag i både kropp och huvud! Nå, jag har haft en bra stund på mig, sammantaget. Och jag har ju världens bästa redaktörer som är som hökar på texten. Tack gode gud.

Idag hittade jag en rätt stor grej, trots allmänt dis i skallen. Bra det då. Men hur mycket mer döljer sig under ytan?!

Så. Himla. Seg.

Hoppas att du mår bättre än jag, du eventuella läsare av trist sjukinlägg.

Intervju med Elin Säfström

Foto: Ola Kjelbye

Fråga: Hej, Elin! Det var länge sedan. Vad pysslar du med nuförtiden?

Svar: Redigering.

Fråga: Det var ett kortfattat svar. Vill du utveckla lite?

Svar: Finns inte så mycket mer att säga. Jag försöker göra någonting sammanhängande och läsligt av en text som beter sig som fucking kvicksand under mina fingrar.

Fråga: Ok, så det känns inte som om det går så bra?

Svar: Har påven en rolig hatt?

Fråga: Det var ju inte så mycket ett svar som en fråga. Fast ok, han har väl det. Även om jag tycker att The Popemobile är ännu roligare. Men du, hur hanterar du redigeringen nu då? Böjd över datorn 24-7?

Svar: Både jag och manuset har blivit som magneter för varandra. Tyvärr med repellerande poler.

Fråga: Så du kommer liksom inte åt det, eller?

Svar: Jo, det gör jag väl. Men det känns som om jag vill resa mig från datorn hela tiden. Eller typ öppna något annat dokument. Eller browsern. Skriva något annat. Som ett meningslöst blogginlägg t.ex.

Fråga: Så det blir ingenting gjort?

Svar: Jo! Det blir det, jag lovar. Men motståndet är ingenting mindre än episkt.

Fråga: Kanske att jag ska lämna dig i fred med din redigering då?

Svar: Nej, lämna mig inte åt mitt öde! Hjälp mig!

Fråga: Vad kan jag göra för dig?

Svar: Skaffa en piska och flagellera loss! Så att jag kommer någonvart!

Fråga: Jag vet inte om flagellera är ett existerande verb, men det låter som om det skulle kunna betyda att jag ska piska mig själv?

Svar: Inte så långt från sanningen, kanske.

Fråga: Kan jag inte gå och hämta lite kaffe åt dig i stället?

Svar: Ok. Det får väl duga.

Fråga: Du ser besviken ut. Varför?

Svar: Jag hade velat ha champagne.

Fråga: Men ska jag gå och hämta det då?

Svar: NEJ!!! Jag kan väl inte jobba på manuset med alkohol i kroppen! Det är som att fylleköra sig igenom det.

Fråga: Ok. Kaffe får det bli då?

Svar: [surmulen tystnad]

Fråga: En sista fråga bara: Varför är du så långt ned på fotot här uppe? Halva bilden är ju typ ... tak, eller något?

Svar: Fråga Ola Kjelbye som tog den. Min teori är att han tyckte att bakgrunden var roligare än jag. Och visst, han hade en poäng. Kolla bara på mitt manus: En studie i dravel och tristess.

Fråga: Ok, en sista, sista fråga då: Menar du allvar nu?

Svar: Om manuset? Nej, ok. Så farligt är det inte. Men prova själv att leva med dina egna lustigheter inpå bara skinnet i en ändlös loop. Det är lite Inför lyckta dörrar över det.

Fråga: Öh, ok, det blir en sista, sista, sista fråga på det: Inför lyckta dörrar?

Svar: Google it. Har inte tid med det här längre. Manuset kommer inte att utföra HLR på sig självt. Och hämta det där satans kaffet!

Nyfallen snö

Jaha ja. Så var jag där igen. Jag ska precis baxa mitt aktuella manus den sista biten - alltid den tyngsta! - och känner att jag knappt kommer att palla. Fast jag vet att jag kommer att göra det, på ett eller annat sätt - för det är så det går till om man någonsin vill se en färdig bok med sitt namn på.

Men, vad händer inom mig i detta läge? Jo, en sprillans ny idé börjar ta form. En som jag verkligen gillar och tror på. Det bara kliar i händerna efter att få börja skriva, även om jag vet att jag måste vänta lite tills berättelsen har något litet rangligt skelett att bekötta (what?). Men ojojojojoj, vad jag vill ägna mig åt detta nya, fräscha, i stället för det kaos som är mitt huvudmanus i nuläget.

Jag vet att jag pratat om detta fenomen förut och jämfört det med nyfallen snö: Det där manuset som inte ens är påbörjat. Som fortfarande är jungfruligt och hägrande. Än så länge helt fritt från skavanker och knöligheter. Fritt från text! Det är ju alltid texten som ställer till det och förstör ens fina idéer.

Men nu får den nyfallna snön vänta lite, för jag har en massa gammal slaskig, pissgul modd att skotta mig igenom först.

Författarskola #36 - redigeringskoma och det bittra slutet

Jodå, nog har jag varit avskärmad från världen i allmänhet på sistone. Det har liksom inte funnits utrymme för annat än det allra mest grundläggande. Och manuset då (Visheten vaknar, uppföljare till En väktares bekännelser - ifall jag inte tjatat tillräckligt ihärdigt om det). Det har varit manuset, manuset och manuset, för absolut hela slanten. Jag är nu i ett läge där jag inte tål att se en mening i sagda manus. Jag vill aldrig mer läsa eländet, thank you very much.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är dåligt. Jag är nog själv ganska nöjd på ett teoretiskt plan. Tror jag. Det är svårt att avgöra i detta läge, då blotta titeln sätter igång kräkreflexen.

Det här med att låta sitt manus gå till tryck, det är faktiskt lite traumatiskt. För till tryck måste det gå, men jag föreställer mig att jag hade kunnat lägga in mitt veto ifall jag verkligen, verkligen hade velat hejda det hela en stund till. Så, jo, jag har låtit det gå till tryck. I någon mening.

Detta föregicks naturligtvis av ett gäng redigerings- samt korrundor (svårläst ord, men tänk till så fattar du). Ändlösa rundor. Mycket värre än förra gången. Hela arbetet med den här boken har överlag varit mycket större än med En väktares bekännelser. Mina redaktörer har fått göra ett digert, för att inte säga övermäktigt jobb. Shit, vad vi har flyttat runt saker, dubbelkollat och skruvat till. Och hade det inte varit för mina redaktörer, så hade det över huvud taget inte blivit någon bok. För råmanuset var fan inte bra.

Min tacksamhet vet inga gränser. Och här är dagens lektion: Det är fantastiskt att inte vara ensam om ett manus. Släpp in redaktörerna och låt dem pressa dig lite till, trots att du egentligen vill lägga dig ned och självdö för att slippa gå in och pilla i manuset igen. Och när det bara står still, fimpa stoltheten och ta deras förslag rakt av. Jag har gjort det vid upprepade tillfällen den här gången, när jag helt enkelt inte kommit någonvart själv.

Bristerna i manuset är dock mina, och enbart mina. Ingen av mina två underbara redaktörer har producerat halvmesyrer, utan i mån av förekomst så är de egenhändigt skapade av yours truly.

Författarskola #35 - land i sikte!

Idag hade jag förmodligen mitt sista redigeringsmöte för Visheten vaknar. Det är redaktör nr 2 (Klara) som tagit över stafettpinnen från redaktör nr 1 (Ada). Efter detta är det meningen att vi ska klara oss rätt bra på mailkontakt fram till deadline för ny version av manuset 21 juni. Efter det är det ren korrekturläsning i avsikt att utrota direkta fel och åtgärda endast sådana klumpigheter i språket (upprepningar, o.s.v.) som vi dittills missat, och bara inte kan leva med när vi väl upptäckt dem.

Sedan går boken till tryck. Svindlande nog.

Min redaktör gav mig idag en bibba fysiska papper (manuset) med korrigeringar samt en liten guide till korrekturtecken, för att jag jag ö.h.t. ska kunna utläsa vad hon avser med sina digra anteckningar i marginalen. Dessa korrigeringar är alltså någonting utöver korrläsning i vanlig bemärkelse och handlar om att hon styr upp mitt språk i största allmänhet. Det rör sig om omformuleringar samt strykningar av sådant som är onödigt eller överanvänt. Liksom alla (?) författare har jag saker jag hela tiden hemfaller åt, i form av småord ("liksom", "ju", "alltså"). Jag har också andra, mer betydelsebärande ord/ordled/stående formuleringar, som jag har en tendens att gödsla med (exempelvis vet jag att jag måste ta det lite lugnt med efterledet -artad och det finns mer sådant where that came from). Dessutom är jag kanske lite väl förtjust i uppfinningsrika (hybris!) liknelser/metaforer. Sådana saker fångar redaktören upp åt mig, och utgör på så sätt ett skyddsnät som jag är gråtmilt tacksam över.

Utöver språket så har även redaktör nr 2 en del tankar om innehållet och förslag på sådant hon vill ändra/förtydliga/tona ned o.s.v. Det är egentligen det som är den potentiellt plågsamma biten och det som gjorde att det var med viss vånda jag tog mig till förlaget idag. Jo, hon hade tankar, och vissa av dessa av den obekväma typen som jag instinktivt sparkar bakut emot. Men, vis av erfarenhet så tog jag det lugnt och öppnade mitt sinne - hur zen som helst - med mantrat "redaktören har alltid rätt" ekande i mitt inre. Och nog fan hade hon det, insåg jag till slut. Hon hade verkligen rätt. Så himla skönt att vara i så goda händer!

Återstår alltså nu att redigera allt från pappersbibban in i datorn och lösa olika problem, språkliga och innehållsmässiga. Och som det är nu känns det inte ens speciellt jobbigt. Jag fixar det, är min försiktiga övertygelse (om en sådan alls är möjlig).

Slutet är nära och Visheten vaknar finns i förlagets höstkatalog, så det är inte läge att backa.

Författarskola #34 - varsågod nästa!

Idag bestämde vi oss, jag och min redaktör, för att lämna manuset vidare till ... tryck? Icke sa Nicke. Till nästa redaktör är det rätta svaret. Jag har ingen aning om ifall det är så man brukar jobba på förlag, men på mitt är det i alla fall så det går till.

Nu har jag och redaktör nr 1 (Ada) stött och blött manuset till förbannelse och hon har lirkat och lirkat med mig och min text så att den ska vara någotsånär läslig och sammanhängande. Jag kan inte nog tacka henne för vad hon gjort denna gång. Vi bråkade runt även med det förra manuset, men den här gången var det fråga om ännu mer gapande brister i texten som vi var tvungna att få styr på. Jag vet inte hur många gånger nr 1 gav respons på en ny version med (de här parafraserade) orden "jättebra ändringar, men [något problem som vi redan pratat om] funkar inte riktigt än". I förekommande fall kvarstod exakt samma problem som hon påtalat redan i den tidigare omgången.

Men nu - hör och häpna - är vi någorlunda i hamn (försök att föreställa er den tyngsta emfas ni kan på ordet "någorlunda" här) och det är dags för stötnings- och blötningsvända 2.0. Nu är det redaktör nr 2 (Klara) som kommer att komma och peka på avgrundsglupande hål i storyn som på något sätt gått både mig och redaktör nr 1 förbi. Dessutom kvarstår några ställen där jag och nr 1 inte har kunnat komma överens och då är det nr 2 som får utslagsrösten, kan man väl säga. Så mycket gummihandsksarbete kvarstår, trots allt.

Dock är det tänkt att arbetet tillsammans med nr 2 faktiskt ska resultera i den färdiga produkten inom en snar(!) framtid. Det betyder att det är hon som också leder jakten på småfel språkligt och interpunktionsmässigt, och rent allmänt kommer att be mig omformulera fula passager där jag tomtat till det (som en gammal engelsklärare till mig skulle ha uttryckt saken - INGEN pun intended, tro mig!). Det kan vara nog så påfrestande, men det kommer inte i närheten av hur tungt det bitvis kan kännas att pilla i de stora dragen i berättelsen.

Men sedan har vi då sista korr-rundorna. När vi ska utrota allt som i trädgårdsvärlden skulle motsvaras av ogräs. Typos, upprepningar av ord o.s.v., och där vi dessutom har allra sista chansen att rätta till eventuella sakfel, såsom omöjliga tidsförhållanden och missuppfattade namn eller fenomen.

Låt mig vara tydlig med exakt hur jobbigt det är att komma till den punkt då man är beredd att säga att "okej, vi kör - skicka den till tryck!". Det är nästan så att den punkten inte infinner sig. Det som räddar situationen är förlagets deadline med tryckeriet. Jag minns hur jag vred och vände mig på natten efter att jag sagt "ok - ta den nu, innan jag ångrar mig!". Mailade nr 2 mitt i natten, har jag för mig, om någonting som hon sedan övertygade mig om att vi inte behövde ändra.

Hm, nu har vi kommit en bit ifrån ämnet och rusat lite i förväg. För den där slutvåndan kommer senare. Snart, men inte precis nu. Först ska nr 2 och jag slåss om saken i några ronder.

Manus inskickat

Det händer inte så vansinnigt mycket på den här bloggen just nu, kan man lugnt påstå. Det har varit manushets här hemma, men nu har jag i alla fall lyckats få iväg en ny version till min redaktör.

Med blandade känslor, ska understrykas. Jag har verkligen jobbat om ganska stora delar (tycker jag själv) och det har blivit bättre än det var, det har det. Men är det tillräckligt?

Fick senast igår frågan ifall det skulle komma en uppföljare - från en som gillade En väktares bekännelser, alltså. Och när man tänker på saken så är det lite jobbigt. För den som gillade den första boken kanske blir oerhört besviken på den som vi håller på att färdigställa nu.

Välkommen till författaryrket, m.a.o. Det var detta jag ville, till varje pris.

Författarskola #14 - efter första redigeringsmötet

Igår hade jag det något fruktade, första redigeringsmötet för mitt nya manus (uppföljaren till En väktares bekännelser). Och det var ok. Det var faktiskt det.

Otroligt skönt att ha det bakom sig. Det är väldigt läskigt när man inte har någon aning om var bilan kommer att falla. Vilka darlings man kommer behöva döda. Men det var faktiskt ingenting stort. Visst, min redaktör var inte alls med på vissa saker som jag trodde att jag hade gjort så himla genomtänkt. Och vid ett tillfälle trodde jag att hon skulle kräva att jag fimpade en rätt stor grej, som jag upplever som viktig och som genomsyrar hela storyn. Men det ordnade upp sig när jag fick förklara mig lite. Överhuvudtaget så är min redaktör väldigt mottaglig för mina förklaringar och pressar mig inte till stora förändringar i onödan. Det känns som om hon litar ganska väl på mitt berättande.

Vi landade hursomhelst i att vi båda ska läsa manuset igen med allt det vi pratat om i åtanke. Det känns helt ok allting.

Dagens lektion: Det behöver inte vara så blodigt alla gånger, det här med manusredigering.

Författarskola #13 - inför första redigeringsmötet

Ok, så i morgon har jag första redigeringsmötet angående mitt manus, som är en uppföljare till En väktares bekännelser, och som (informellt) antagits av förlaget. Det är en lätt skrämmande situation, men jag vet lite mer om den nu, så jag känner mig inte lika stel av fasa som förra gången.

Det är hursomhelst nu jag kommer att få veta var min redaktör anser att manuset brister och det är inte så lätt att ta till sig alla gånger. Jag vet av erfarenhet att saker man själv tycker är briljanta kommer att sågas jämsmed fotknölarna och olika gapande hål i storyn som man själv inte tänkt på kommer att blottläggas. Dessutom kommer saker som man själv vet med sig i bakhuvudet att de inte är riktigt hundra, men som man ignorerat och hoppats att ingen annan ska reagera på, att dras upp till ytan och granskas med lupp. Krav kommer att ställas på förbättringar som man inte har någon aning om hur man ska få till utan att råka dra i någon tråd så att hela storyn nystas upp och upplöses i intet.

Det enda jag vet redan nu är att min redaktör anser att "det behöver bli mer spännande, tidigare i boken" (exakt citat). Meningen är att jag ska ha en hel hög med starka idéer att presentera i morgon (det är inte ett krav från henne, utan mer ett krav jag har på mig själv). Men ni fattar? "Mer spännande." Inte helt lätt att pressa in i en "färdig" story.

Men här är grejen: Jag är inte helt illgrön längre som författare betraktat (om än fortfarande något rå) och jag vet att det faktiskt GÅR att göra någonting åt ett manus, även om det spontant känns helt omöjligt. Jag vet också att jag inte är helt solokvist. Visst, det är jag som förväntas göra jobbet - inte helt oväntat eftersom jag är författaren - men jag vet också att redaktören är där för att stötta och hjälpa till, inte bara kritisera sönder. Mina frön till idéer kan ta fastare form med hennes hjälp. Det blir otroligt mycket lättare och bättre (är jag övertygad om) när jag får lufta mina tankar med henne. Sådant som är oanvändbart kommer att dissas direkt, och sådant som kan vara någonting att hänga i julgran kommer att komma upp till ytan och få en chans att utvecklas.

Det är det här som är jobbet.* Det jobb jag kämpade så under tio år för att uppnå.

Och jag vet också att förlaget inte antar manus för att vara snälla. Vi kommer att prata jättemycket om det som är dåligt med det, men det viktiga är egentligen att de tycker att det är så pass bra att de vill satsa på det och ge ut det. Det är inte gratis att ge ut böcker, och de gör det inte som en sorts välgörenhet, och heller inte bara för att de brinner för det de gör, utan det är också så att de har en affärsverksamhet att sköta. Faktum är att vi så smått diskuterar ett tidigare utgivningsdatum än det vi sa innan förlaget såg det nya manuset och detta betyder sannolikt att de faktiskt tycker att det håller ganska bra redan nu.

Dagens lektion: Det är inte farligt att få kritik och det är heller inte omöjligt att redigera manus, även om det till en början kan kännas både smärtsamt och ogenomförbart.


*Min makes kloka ord till mig, som jag ofta tänker på.