Författarskola #13 - inför första redigeringsmötet

Ok, så i morgon har jag första redigeringsmötet angående mitt manus, som är en uppföljare till En väktares bekännelser, och som (informellt) antagits av förlaget. Det är en lätt skrämmande situation, men jag vet lite mer om den nu, så jag känner mig inte lika stel av fasa som förra gången.

Det är hursomhelst nu jag kommer att få veta var min redaktör anser att manuset brister och det är inte så lätt att ta till sig alla gånger. Jag vet av erfarenhet att saker man själv tycker är briljanta kommer att sågas jämsmed fotknölarna och olika gapande hål i storyn som man själv inte tänkt på kommer att blottläggas. Dessutom kommer saker som man själv vet med sig i bakhuvudet att de inte är riktigt hundra, men som man ignorerat och hoppats att ingen annan ska reagera på, att dras upp till ytan och granskas med lupp. Krav kommer att ställas på förbättringar som man inte har någon aning om hur man ska få till utan att råka dra i någon tråd så att hela storyn nystas upp och upplöses i intet.

Det enda jag vet redan nu är att min redaktör anser att "det behöver bli mer spännande, tidigare i boken" (exakt citat). Meningen är att jag ska ha en hel hög med starka idéer att presentera i morgon (det är inte ett krav från henne, utan mer ett krav jag har på mig själv). Men ni fattar? "Mer spännande." Inte helt lätt att pressa in i en "färdig" story.

Men här är grejen: Jag är inte helt illgrön längre som författare betraktat (om än fortfarande något rå) och jag vet att det faktiskt GÅR att göra någonting åt ett manus, även om det spontant känns helt omöjligt. Jag vet också att jag inte är helt solokvist. Visst, det är jag som förväntas göra jobbet - inte helt oväntat eftersom jag är författaren - men jag vet också att redaktören är där för att stötta och hjälpa till, inte bara kritisera sönder. Mina frön till idéer kan ta fastare form med hennes hjälp. Det blir otroligt mycket lättare och bättre (är jag övertygad om) när jag får lufta mina tankar med henne. Sådant som är oanvändbart kommer att dissas direkt, och sådant som kan vara någonting att hänga i julgran kommer att komma upp till ytan och få en chans att utvecklas.

Det är det här som är jobbet.* Det jobb jag kämpade så under tio år för att uppnå.

Och jag vet också att förlaget inte antar manus för att vara snälla. Vi kommer att prata jättemycket om det som är dåligt med det, men det viktiga är egentligen att de tycker att det är så pass bra att de vill satsa på det och ge ut det. Det är inte gratis att ge ut böcker, och de gör det inte som en sorts välgörenhet, och heller inte bara för att de brinner för det de gör, utan det är också så att de har en affärsverksamhet att sköta. Faktum är att vi så smått diskuterar ett tidigare utgivningsdatum än det vi sa innan förlaget såg det nya manuset och detta betyder sannolikt att de faktiskt tycker att det håller ganska bra redan nu.

Dagens lektion: Det är inte farligt att få kritik och det är heller inte omöjligt att redigera manus, även om det till en början kan kännas både smärtsamt och ogenomförbart.


*Min makes kloka ord till mig, som jag ofta tänker på.