Nu känns ingenting riktigt bra här. Faktum är att jag undrar vad i helvete jag håller på med. På ett högst allmänt plan författarmässigt.
Saken är den att jag precis läst en mycket hyllad bok, och jag gillade den inte. På riktigt så förstod jag inte varför alla - och jag menar verkligen alla - är så ense om dess storhet. För mig gjorde den i stort sett ingenting. Inte språkligt. Inte storymässigt. Inte karaktärsmässigt.
Vad är det för fel på mig? Och om nu alla är så överens om att den är så bra, vad har jag då att komma med vad gäller mitt eget författeri? Det känns ju som om jag missat något alldeles grundläggande här.
Visst, jag fattar att vi pratar om subjektivitet i dess renaste form så fort det handlar om böcker och huruvida de är bra eller inte, men i just detta fall kände jag att jag kanske saknar någonting i mitt eget skrivande som liksom är alldeles avgörande för att riktigt nå sin läsares hjärta.
Dumt, antar jag, att titta på det någon annan skrivit och låta det påverka en över huvud taget, bara för att man själv inte uppfattar det som alla andra gjort. Det här med vad som är "bra" är ju ett så vitt och subjektivt begrepp att det knappast går att ta på och bara för att "alla" gillar den här boken som jag inte förstår mig på, så föreligger inget logiskt förhållande som gör gällande att folk inte kan gilla det jag själv skriver.
Det var bara det att jag hade förväntat mig att bli förförd, och så blev jag inte det. Läste faktiskt färdigt mest för att se ifall det där som alla pratar om skulle komma lite längre fram, men det gjorde aldrig det. Och nu känner jag mig lite dum, som inte ser kejsarens kläder, typ. Nej, det var fel, för det är ju jag som inte kan se det som faktiskt är framför ögonen på mig, medan alla andra gör det.
Ok, vad lär vi oss av det här då? Skit i vad andra skriver? Det finns fler än ett sätt att vara läsvärd på? Alla måste inte älska allt? Det finns i själva verket en poäng just med att man upplever saker olika? All of the above?
Jag vet inte, men det verkar ju i alla fall bara finnas en enda sak att applicera på sitt eget skrivande: Försök inte att skriva som någon annan, särskilt inte om du inte gillar hur denna någon skriver.
Och det är ok att inte vara/tycka/känna precis som alla andra.
Alltså, vad är jag? Femton? Måste jag verkligen berätta det här för mig själv? Kanske har vi här själva kärnan till varför min femtonåriga huvudperson i En väktares bekännelser allmänt anses så åldersmässigt övertygande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar