Jag raljerar fritt #4 - sociala medier

Like or no like?

Nu har jag funnits på Facebook i snart två månader och på Instagram några veckor, så nu anser jag mig kvalificerad att uttala mig om sociala medier. Mitt omdöme? Bloody EXHAUSTING! Alltså, verkligen. Hur orkar folk? Hur orkar jag?

Facebook är som ett sådant där kontrollrum på en tv-station där man kör alla kanaler samtidigt. Skvalet av folk som skriker i mun på varandra är öronbedövande.

Och har ni tänkt på att det känns som om man inte känner ens sina riktiga vänner (as opposed to Facebookvänner - som f.ö. borde kallas något annat, typ "kontakter" eller "folk som syns i mitt flöde för att jag klickade på en knapp")? När man ser deras inlägg, så är det som om de blivit främlingar.

Och det är på något sätt kutym att söka upp gamla bekantskaper - eller för all del, låta Facebook göra jobbet åt en, vilket det gör skrämmande väl - och sedan skicka iväg en vänförfrågan utan att på något sätt i övrigt kontakta personen i fråga. Man har inte hörts på tio år, sedan skickar/får man en vänförfrågan och så skickar man inte ens ett personligt meddelande i samma veva. I alla andra sammanhang hade ett jämförbart beteende setts som socialt apart.

Instagram är ju i stort sett likadant, men det känns på något vis lite mer hemtrevligt. Det är väl för att det är personliga bilder och inte länkar till artiklar om SD-politiker som sagt någonting så idiotiskt att man bara vill gå och skjuta sig snarare än att leva en sekund till i den här världen.

Jaharu, säger den som läst så här långt? Varför avslutar du inte dina konton och slipper alltihop, så slipper vi ditt gnäll också?

För att jag är fast nu. Jag skulle känna mig avskärmad från världen om jag slutade.

Och det ÄR inte bara skit med det ständiga flödet. För första gången i världshistorien har jag lite allmän koll på vad vänner och bekanta håller på med, vad de brinner för, vad de har för spännande på g. Jag får bok-, film-, och serietips och glada nyheter om trevliga saker som hänt folk. Jag får en spännande inblick i folks liv - folk som jag inte riktigt känner, men är intresserad av/nyfiken på/beundrar, utan att behöva stövla in och tränga mig på. Och inte minst får jag ett spontant inflöde av kattungar som umgås med bebisar på bedårande sätt, utan att själv behöva söka aktivt på Youtube. Och allt detta gör mig glad.

Jag har också lite koll på den allmänna politiska debatten - vilket jag inte haft tidigare - och även om den allt som oftast (som i fallet med den tänkta SD-politikern) gör mig helt förstörd av förtvivlan, så tycker jag att det är mitt ansvar att släppa in lite av det obehagliga som pågår runt omkring mig, i stället för att bara stoppa huvudet i sanden och vissla så högt jag kan för att inte höra allt elände (en aning svårt att vissla med huvudet i sanden, men ni fattar). Det går inte att blunda helt och hållet. Det är faktiskt direkt farligt att blunda helt och hållet, tror jag.

Och om man skulle finna någon specifik källa alltför påfrestande, så kan man faktiskt klicka bort den ur sitt liv. Jag var ett tag med i en Facebookgrupp som retade gallfeber på mig - och jag gick ur den. Det var så enkelt så.

Och det är faktiskt mitt ansvar att inte ägna all min vakna tid åt att kolla det ständiga flödet. På samma sätt som jag själv ansvarar för att inte ägna mitt liv åt att äta choklad och stirra på Scrubs - vilket jag utan problem skulle kunna hemfalla åt om jag inte vakade över mig själv som en hök. Jag har lätt för att bli beroende av saker. Jag är beroende av bl.a. japanska glosor, kakor, WhatsApp (där jag bara pratar med mina allra närmaste vänner), champagne, böcker, programmering, Schubert, fiol, gitarr, tysk grammatik, isländska kasusböjningar, Tetris, kinesiska tecken, Wordfeud - allt i olika omgångar och i högre eller lägre grad vid varje given tidpunkt. Man får själv försöka styra sina beroenden och hålla dem på en behaglig nivå.

Och om vi ska ta bloggandet också i samma veva, så är det nästan uteslutande positivt för mig. Jag trivs, visar det sig, med att ha en form av dagbok att vända mig till. Och näthatet har jag (ännu) inte blivit utsatt för alls - med stor sannolikhet eftersom det är så oerhört få som läser vad jag skriver. Det får f.ö. gärna fortsätta vara en ytterst selekt skara, vad mig anbelangar - den här underbara bloggaren som jag tokälskar har blivit alltför populär för sitt eget bästa och mår piss för allt hat hon måste sålla bort varje dag.

Jag har också oerhörd glädje av att läsa andras bloggar och det känns som om jag hittat ett antal mer eller mindre likasinnade, som blivit som en sorts brevvänner (för dig som är under 35 så är det någonting som existerade före Internet och därför helt ointressant). Det är supermysigt. Även om det tar tid det också. Massor av tid.

Och tid var ju ingenting jag hade i öveflöd innan jag började blogga/läsa bloggar och gick med på Facebook och Instagram heller.

MEN, som sagt, jag väljer själv. Och jag väljer att stanna här i informationsflödet. For now.

När det blir för mycket kan jag ju också välja att sätta allting i flygplansläge och gå och leka med kottar och pinnar i stället en stund. Tills jag är redo för bruset igen.