söndag 30 oktober 2016

Gästbloggare

Jag kanske ska nämna att jag just idag gästbloggar på Debutantbloggen, där en Gilla-kollega fixade in mig på ett hörn. Tack, Kalle!

Här är inlägget.

Tåtrampningar

En sak jag lärt mig när jag nu ändå är publicerad författare är att det är hemskt lätt att råka trampa folk på tårna. Det som gått i tryck är oåterkalleligt och om jag skrivit något dumt/oöverlagt/feltolkningsbart så är det bara att leva med det.

Det är tack och lov inga grova grejer som folk hakat upp sig på, men jag har fått erfara principen och det är något jag tacksamt tar med mig i framtiden. Så att jag förhoppningsvis inte behöver klanta till det alltför mycket framöver och hamna i något sorts mordhotsläge.

Med En väktares bekännelser har jag lyckats uppröra två bloggare på följande sätt:
1. Falsk reklam på omslaget.
2. 08:igt ihopklumpande av Norrland.

Den första bloggaren hade identifierat gatan på bokens omslag såsom varande Bangatan i Lund och hon blev besviken på att handlingen aldrig rörde sig utanför Stockholms innerstad. Jag hade själv inte en aning om varifrån bilden kom, men nu när jag vet kan jag förstå att det känns skitskumt. Lite som tekedjan i Kina som använder sosserosen som logga.

Den andra tyckte, med rätta, att jag klumpat ihop Norrland till en stor oformlig massa norr om Stockholm. Och jag erkänner mig sannerligen skyldig till den klassiska stockholmssjukan, där ens närmaste världsbild består av huvudstaden i absoluta mitten, med Norrland som en suddig aning om vildmark uppåt och med allting söderut som en ressträcka ned till kontinenten. Sedan handlar det ju just i det här fallet även om att min femtonåriga huvudperson, stockholmstjejen Tilda, om möjligt, har en ännu snävare bild av världen än jag.

Det här är i vilket fall som helst sådant jag absolut kan leva med, men det har fått mig att tänka över vad i övrigt som skulle kunna uppröra, och det finns en del grejer faktiskt som är potentiellt känsliga.

Till exempel börjar boken med att ett hemlöst troll säljer Situation Stockholm vid Fridhemsplans tunnelbanestation. I min fiktiva värld fungerar det så att människor, om de ser rådare ("sagoväsen" som tomtar och troll) över huvud taget, gör det på ett förvridet sätt, på så vis att de ser vad de tror sig se, snarare än det som verkligen är framför dem. Detta skulle kunna tolkas som att alla hemlösa som säljer Situation Stockholm "egentligen" är troll. Och låt mig understryka här att det INTE är så jag menar. Jag har försökt att i texten förmedla respekt för hemlöshet och människor som sitter i denna oerhört svåra situation, men jag inser att det ändå kan vara en öm punkt. Jag hoppas innerligt att ingen misstolkar detta inledande stycke i boken.

En annan sak som jag tror alltid är känsligt är religion och uttryck som människors tro tar sig. I boken är Tildas bästa vän muslim och har slöja över håret (hajib). Det problematiseras så tillvida att det nämns att hon brukar få kommentarer av folk på grund av detta. Denna flicka har även en ganska extremt sträng pappa och det kan uppfattas som väl stereotypt. Jag nästan förväntar mig att någon kommer att ha synpunkter på detta förr eller senare.

I övrigt kan jag själv tycka att Tilda uttalar sig väl fördomsfullt om olika rådare, men till hennes försvar kan sägas att hon har rätt mycket ansvar på sina axlar och att dessa skilda väsen har en tendens att göra livet surt för henne. Och hon drar i alla fall alla över en kam, får man väl säga. Hon särbehandlar inte någon och favoriserar inte.

Det finns säkert mer saker att irritera sig på, men det här är det jag kan identifiera själv just nu.

Hjälper det om jag säger att jag menar väl?

fredag 28 oktober 2016

Författarskola #3 - hjärnförstoppning


Den här "lektionen" skriver jag till mig själv, eftersom det står bra jävla stilla nu. Jag är i absoluta slutfasen av uppföljaren till En väktares bekännelser och nu har luften gått ur mig helt. Det har nog ganska mycket att göra med vabbande och ryggskott, men även med respons jag fått på första delen.

Men grejen är den att det spelar ingen roll vad det beror på att skrivprocessen stannat upp. Ursäkter är helt ointressanta. Det enda som är intressant är att komma igång igen.

Problemet är bara att jag inte vet hur. Det är det jag ska försöka komma på här.

Jag har skrivit ca femtiofem tusen ord och om den här boken blir ungefär lika lång som den förra - vilket känns rimligt - så är det tio tusen ord kvar. Tio tusen oskrivna ord ... Som ska föra berättelsen framåt och sedan ta den i mål med flaggan i topp.

Spontant känner jag att jag kanske borde börja med att läsa de femtiofem tusen ord som faktiskt redan är nedplitade. För att komma i fas med historien och få en känsla för tempot.

Det här med antal ord kan tyckas som ett trubbigt mätinstrument för ett bokmanus och det kan jag väl hålla med om till viss del, men det är ändå någonting handfast att greppa efter när allt annat tycks bortom kontroll. Och det finns en poäng med att inte fara iväg och låta historien pågå i all evighet. För en relativt oerfaren författare som jag så blir det lättare att hålla ordning på den övergripande dramaturgiska kurvan om man håller det hela lite koncist. De första tre böcker jag skrev låg alla på mellan hundratjugo och hundratrettio tusen ord och det var egentligen för mycket för att jag skulle kunna hantera det.

Nå, tillbaka till manuset. Jag tror att jag bör ta mig tid och stämma av alla karaktärer och deras personliga utvecklingskurva (eller vad man ska kalla det). Då vet jag ju vad som finns kvar att jobba med. Förhoppningsvis.

Och jag vet ju trots allt vad som är själva klimax, det visste jag redan när jag började skriva boken. Jag vet också att det närmar sig - det är bara precis hur jag ska komma dit som är oklart. Och när jag försöker, så händer liksom ingenting. Jag och min gamla nemesis Word-dokumentet stirrar varandra i vitögat, utan att komma någonstans.

Okej, men om jag sätter mig ned och försöker göra en kapitelsynopsis då, i grova drag, ända fram till slutet? Jag brukar annars inte tänka längre än ett eller två kapitel framåt åt gången, även om jag har en god idé om den övergripande berättelsen.

Nämen okej. Då har vi en plan:
1. Läs igenom hela manuset.
2. Stäm av alla karaktärernas personliga kurvor.
3. Gör en grov kapitelsynopsis ända fram till det bittra slutet.

Då rullar vi upp ärmarna och kör. Jag återkommer om hur det funkar för mig.


torsdag 27 oktober 2016

Våga ta steget!

Jag tror att jag ska satsa nu. Våga kasta mig ut i det okända. Det nya. Acceptera att världen rör på sig.

Jag tror helt enkelt att jag ska sluta sätta ett komma efter "hej".

Det finns ju ingen annan människa som gör det nuförtiden. Anledningen till att jag gör det är att vi lärde oss i lågstadiet att så gör man. Men det var ju för jösse namn tidigt 80-tal. Och lärarinnan själv måste ha varit i sextioårsåldern vid den tidpunkten.

Nog för att jag brukar vara motsträvig - ja, rentav reaktionär - språkmässigt, men någon gång ibland måste man ju släppa taget och acceptera att förändring sker runt omkring en, vare sig man vill eller ej. Till och med tyskarna reviderar ju sin stavning då och då (jag sörjer fortfarande alla förlorade ß, men det är jag det).

Så hej alla därute! Nu stryker vi det där förlegade kommat!

tisdag 25 oktober 2016

Språkporr #2 - isländskans envetenhet


Isländska kan vara det vackraste språket på jorden. Jag älskar att lyssna på det. Det är aspirerat (det liksom flåsas lite) på ett alldeles särskilt sätt och den allmänna uppfattningen(?) att allting slutar med -ur visar sig stämma förvånansvärt ofta.

Jag älskar också hur isländskan vägrar att inrätta sig i ledet och låna in främmande ord och i stället hittar på egna. Hör här bara: sjónvarp (tv), sími (telefon) och - min personliga favorit för det låter så himla romantiskt på något sätt - tölva (dator).

Sjónvarp betyder "synkast", och där är ju faktiskt tyskan inne på samma linje med sitt fernsehen (verb) och Fernseher (substantiv) som betyder "fjärrse/-titta" respektive "fjärrseare/-tittare". Sími vet jag faktiskt inte vad det betyder, men jag skulle tro att det är samma ordstam som i söm (seam, som bekant, på engelska). Tölva betyder helt enkelt "räknare" (vi har ju ett gammalt ord på svenska, tälja, som betyder just "räkna"), men oj, vilken fornnordiskt förförisk klang det ordet har jämfört med dator.

Vänta nu! "Dator", ja. Varifrån kommer det egentligen? Tyskan, italienskan och japanskan har här valt den anglicistiska varianten (Computer, computer, respektive コンピュータ(konpyūta)) och franskan och spanskan har en annan, sinsemellan besläktad variant (ordinateur respektive ordenador). Men dator? Det måste ju betyda "givare" (från latinets dare (ge)), men var har vi fått det ifrån?*

Det visar sig att svenskan är lite egensinnig den också ibland. Go svenskan!

* Etymologi för ordet "dator"

Sorgesång #1 - respektlös politiker


Jag är ingen politiskt lagd människa och jag har faktiskt som policy att hålla mig borta från "traditionella" nyheter, såsom de rubriker som ofelbart gör mig ledsen, arg eller rädd, så fort jag råkar leta mig in på någon tidningssajt. MEN ... nu läste jag i alla fall om statssekreterare Erik Bromander och hans jädrans, onödiga respektlöshet för sitt ämbete och vad det innebär i form av förtroende.

Jag vet att jag är naiv, men varför blir man politiker ifall man inte bryr sig? Eller ens har lite vanlig hyfs. Eller slutade man bry sig någonstans på vägen till partitoppen och var det även då man tappade hyfsen?

Jag gissar att det här är bland det mildare som hänt i politiken men som ändå nått massmedia, fast det är väl precis därför jag orkar bry mig och till och med skriva en rad om saken - jag reducerades nämligen inte till en gråtande hög, utan blev mest förbannad.

Men fy satan, Erik Bromander! Fan att du inte kunde bete dig lite hederligt och schysst!

Inte Nostradamus direkt

Oj, vad taskig koll jag visade mig ha när det gäller de nominerade till Augustpriset. Den pinsamma sanningen är att jag knappt hört talas om en enda av de författare som presenterades igår.

Och min egen fina profetia om att Sara Ohlsson skulle ta hem priset, har redan visat sig vara av extremt låg kvalitet. Man är ingen Nostradamus precis.

Jag väljer att se det som en mycket glädjande nyhet, eftersom jag ända sedan jag såg Trumps fula nuna dyka upp i presidentvalssammanhang varit övertygad om att han kommer att vinna hela grejen. Låt även denna profetia visa sig vara undermålig!

Det räcker med en fullblodspsykopat österut. Vi behöver faktiskt inte en i väst också.

Skrivkramp

Varför ska det vara så förbannat svårt att skriva någonting när man måste? Annars brukar det väl flyta på någotsånär. Får jag för mig just nu i alla fall.

Men nu är det trögt. Jag har lovat förlaget att komma med ett första utkast till andra delen av En väktares bekännelser 1 november. Det kommer inte att hända. Enligt mina egna beräkningar har jag skrivit drygt fem sjättedelar, och den sista biten av en bok brukar gå snabbast, men nu har jag liksom nått en sorts puckel precis inför klimax. Som om jag trampar och trampar på låg växel, utan att komma upp till det förbannade backkrönet.

Dessutom ska jag på söndag gästblogga på Debutantbloggen och då blev det plötsligt lite segt att skriva, trots att det inte är någon övergripande dramaturgisk kurva eller miljoner detaljer att hålla reda på i det fallet.

Jag är nog helt enkelt lite dålig på att göra sådant jag måste.

Däremot excellerar jag när det gäller att göra sådant jag inte får. Som att slappa i soffan en hel dag och leva på Ben & Jerry's. Där har jag minsann inga problem.

Go figure.

måndag 24 oktober 2016

Språkporr #1 - spretig japansk harmoni


Nu blir det kanske lite väl esoteriskt här när jag ger ohejdat utlopp åt mitt allmänna språkintresse. Men hey! Det är min blogg!

Ett av de språk jag pluggar är japanska, och om jag under pistolhot skulle bli tvungen att utnämna ett favoritspråk, så skulle det nog ligga bra till.

Bland det bästa med japanska är skriftspråket. Det är tamejfan nästintill omöjligt att lära sig och jag gillar det. Fatta kicken när man lyckas läsa en mening! Dessutom har japanskan inte mindre än tre olika "alfabet": hiragana, katakana och kanji. Det är kombon av dessa sinsemellan mycket olika tecken som blir så fantastiskt varierat och samtidigt så harmoniskt.

Hiragana är ett vanligt fonetiskt stavelsealfabet, där de flesta tecken motsvarar en konsonant-vokal-kombination. Hiragana används bl.a. för att skriva ut inhemska ord och i kombination med kanji för diverse grammatiska konstruktioner.

Katakana motsvarar hiragana på så sätt att det är exakt samma fonetiska kombinationer som betecknas, men katakanan används framförallt för att återge lånord från andra språk.

Så har vi kanji då och det är här det blir knepigt. Det är detta som är de berömda kinesiska tecknen och de är många. Seriöst många. Och nästan vartenda tecken har dessutom åtminstone två "läsningar": on-yomi (kinesisk läsning) och kun-yomi (japansk läsning). Det går alltså sällan att riktigt veta hur ett tecken ska utläsas, ifall man inte redan kan ett ord/en sammansättning.

Och för att sedan avskräcka alla utom de allra envisaste språkfetischisterna, så är det här med ord ett relativt begrepp i japanska. Man skriver utan blanksteg (förutom efter skiljetecken).

Om någon orkat skumma igenom texten så här långt, så kommer nu belöningen. Behold the beauty of Japanese!

日本語の方がスウェーデン語よりきれいな言葉だ。
nihongo no hō ga sūēdengo yori kirē na kotoba da
(Transkriberingen till det västerländska alfabetet kallas för rōmaji.)

Detta betyder "japanska är ett vackrare språk än svenska"*, och det kan man väl tycka vad man vill om, men titta på den heterogena symbolsoppan! Även om man inte kan identifiera vare sig hiragana, katakana eller kanji så kan man här ana att det rör sig om olika teckengrupper. 日本語 (nihongo - japanska) är skrivet med kanji, スウェーデン語 (sūēdengo - svenska) är skrivet med en kombination av katakana (スウェーデン - sūēden) och kanjin för "språk" (語 - go), och exempelvis partikeln の (no), som har en sorts possessiv betydelse, och きれい (kirē - vacker, ren), som är ett s.k. na-adjektiv, är skrivet med hiragana. (きれい skulle f.ö. kunna skrivas med kanji, 綺麗 eller 奇麗, men det brukar, av tradition, skrivas med hiragana.)

Så himla härligt spretig harmoni! 大好き!(dai suki - ung. "jag gillar skarpt")

* Med reservation för att man möjligen borde använda adjektivet 美しい (utsukushī) för "vacker" och 言語 (gengo) för "språk" - jag är faktiskt inte speciellt bra på japanska.


Författarskola #2 - hur börjar man?


Så var det dags igen att påminna sig själv om hur det går till när man börjar skriva en bok - eller i alla fall hur det brukar gå till när jag börjar skriva på en bok. Detta med anledning av att jag nu - förutom att jag är i slutfasen av att skriva färdigt andra delen av En väktares bekännelser - har tänkt påbörja en ny bokserie för en något äldre läsekrets.

Allra, allra först brukar det vara inspiration som gäller. En liten tanke bara. En idé. Kanske uppkommen i samband med att jag läst någonting, sett någonting på tv eller bara funderat fritt. Det måste för mig finnas ett frö som känns rätt och spännande, så att jag känner att jag vill umgås med detta frö och dutta med det i ett år eller längre - det går sällan snabbare än så för mig att få till ett färdigt manus.

Låt oss för enkelhetens skull anta att mitt inspirationsfrö utgörs av tanken "hur skulle det vara om man tappade minnet och var tvungen att hitta tillbaka till sitt eget liv?" Bra så långt, men sedan följer för mig en oerhört osexig, ofta skrämmande oinspirerad process. Jag sätter mig med ett tomt Word-dokument och stirrar på det. Word-dokumentet stirrar tillbaka. Så sitter vi så, tills jag till slut, i ren frustration, slänger ned en mening av typen "En tjej som tappat minnet." Så stirrar vi en stund på varandra igen. "Hon har en pojkvän", skriver jag desperat. Sedan går jag och gör kaffe.

Det kan faktiskt vara så att detta är allt som händer vid det där första tillfället då man bestämt sig för att äntligen konkretisera sitt uppslag. Eller så tar jag min kaffekopp och drämmer ned den vid datorn, fast besluten om att inte ge mig utan strid.

"Hon är kär i en annan än pojkvännen. Han är kär i henne också. Pojkvännen är psykopat." Där fick Word-dokumentet så det teg!

Sedan läser jag igenom det jag producerat och konstaterar att Word-dokumentet vunnit. Det blir ingenting mer och det jag skrivit hittills är kliniskt skräp.

I det här läget brukar jag känna mig gråtfärdig och tänka att idén inte var någonting att hänga i julgran, trots allt. Men sedan påminner jag mig om att det alltid känns så här i början och om att det enda riktigt bergsäkra sättet att inte skriva en bok - och följaktligen garanterat inte få den publicerad - är att ge upp redan på det här stadiet, och bara inte skriva eländet.

Och det är här det tvångsmässiga i mig tar vid. Det som inte tillät mig att sluta skriva under hela den långa tid då mina manus bara var ensliga, olästa filer i min dator. Jag tvingar mig själv att fortsätta min stand-off med Word-dokumentet och försöker att censurera mig själv så lite det bara går. Jag hastskriver ned mina idéer - råa, kantiga och fula som de är. Ut med dem bara. Låt dem stå där, i all sin skriande brist på fantasi.

För det är ok att det inte känns bra. I mitt fall känns det aldrig bra på det här stadiet. Det finns inga garantier för att det blir någon bok, men jag vet att jag om jag envist fortsätter att pressa mig själv på idéer så kommer det så småningom att utkristallisera sig någonting som jag känner att jag kan börja jobba med.

Så där. Då vet jag det. Bara att kavla upp ärmarna, alltså, och gå och stirra skiten ur det där Word-dokumentet.

Augustpriset 2016 - och de nominerade är ...

... inte jag i alla fall.

Idag står litteratursverige stilla och håller andan i väntan på att få reda på vilka de nominerade är till årets Augustpris. Föreställer jag mig. Sanningen är att jag inte ens vet vem mitt förlag (Lilla Pirat/Gilla böcker) nominerat - eller får de nominera flera? Ni ser, jag vet ingenting. Bara att jag själv inte hör till de nominerade. Vilket känns helt självskrivet, eftersom sanningen är att jag inte känner mig som en riktig författare någonstans.

Jag undrar om man någonsin gör det, eller om man fortsätter att känna sig som om en bluff även när man gett ut flera böcker. Det beror väl på vem man är, så klart, men i mitt fall är det nog rätt kört. Det är liksom för obegripligt att jag äntligen är publicerad, efter drygt tio års lika envetet som misslyckat skrivande. Jag är för gammal för att någonsin komma över det fantastiska som hänt (42 år i skrivande stund).

Och något Augustpris kan jag nog tryggt se mig om efter i stjärnorna även i fortsättningen. Jag tror helt enkelt inte att jag skriver tillräckligt bra. Eller tillräckligt seriöst. Mitt mål - om vi nu kan tala om mål när det gäller någonting man gör mer eller mindre tvångsmässigt - är alltid bara att underhålla. Inte nödvändigtvis med humor hela tiden, utan även med en skvätt gråt, men det går inte att komma ifrån förströelsemomentet liksom. Jag vill att man glömmer sin egen tillvaro en liten stund, utan att jag på något sätt försöker svara på några viktiga livsfrågor. För det är väl sådant riktiga författare gör?

För övrigt bryr sig nog inte riktiga författare om priser och utmärkelser i någon högre grad. I alla fall inte äkta konstnärssjälar, som den mest motsträvige Nobelprisvinnaren sedan Sartre. Vad jag vet har Bob Dylan ännu inte sagt ett pip om saken.

Men för att återkomma till Augustpriset: Om jag får gissa, så är det Sara Ohlsson med sin bok Ingen normal står i regnet och sjunger som nominerats från förlagets sida (till kategorin bästa barn- och ungdomsbok). Jag hoppas och tror att hon tar hem hela klabbet - det är hon värd.

söndag 23 oktober 2016

Författarskola #1 - adverb


Kvack? Har kvinnan fått komplett galopperande hybris? Hon får en bok publicerad och sedan tror hon att hon sitter inne på alla svaren!

Nix, sådant storhetsvansinne är jag inte drabbad av. Men däremot behöver jag påminna mig själv om en del av de saker jag ändå lärt mig under de drygt tio år som jag skrev böcker som ingen människa ville läsa, helt enkelt eftersom de var oläsliga. Även sådant som mina redaktörer på förlaget (Lilla Piratförlaget/Gilla böcker) gjort mig uppmärksam på under redigeringsprocessen med En väktares bekännelser, måste jag försöka internalisera.

Det vill säga, liksom gäller hela den här bloggen, så är allt jag skriver mest riktat till mig själv.

Nu ska vi go 101 här och fundera över en av de saker som omedelbart avslöjar en nybörjartext: överanvändning av adverb. För att lite raskt damma av eventuellt mindre aktuella grammatikkunskaper, så är adverb den ordklass som beskriver verb, adjektiv eller hela satser. Det är en ganska stökig samling ord som pressats in under denna benämning. Några exempel är "glatt", "plötsligt" och "alltså". Alldeles utmärkta och oumbärliga ord i sig, men oj, vad man får akta sig för att strö dem omkring sig med alltför stor iver.

Det första exemplet, "glatt", är av typen som helt enkelt fungerar som bestämning till främst verb. Vid första anblicken kan det kännas som en vettig byggsten att använda för att liva upp sina verb och göra dem mer uttrycksfulla, men det är bedrägligt. Jag vet egentligen inte varför, men av någon anledning så känns det nästan alltid klumpigare att skriva "hon log glatt" än att formulera om det till "hon log ett glatt leende". Nu är "hon log ett glatt leende" inte speciellt snyggt det heller och jag skulle nog hellre bygga om det hela till någonting i stil med "Hon log och hon såg så glad ut att jag själv blev alldeles lycklig." Okej, nu "fuskade" vi lite och la dit en massa ny information, men det är ju det det ytterst handlar om - det är oftast inget självändamål att vara koncis när man skriver skönlitterärt. En annan variant är att skriva om vad som fick det där leendet att se så glatt ut, t.ex. "Hon log. När hon gjorde det skrynklade hennes näsa ihop sig på ett otroligt charmigt sätt och fick henne att se ut som en fyraåring som just sagt 'bajs'."

"Plötsligt" är ett bra exempel på ett adverb som bör undvikas så långt det bara går. Det är liksom aldrig riktigt bra, men ibland är det nödvändigt. Använd det då och aldrig annars, det är mitt råd. Jag brukar också försöka variera med "med ens", "genast" eller liknande, men bara för att få lite variation, för dessa uttryck är ännu fulare, tycker jag. Hur jag än gör så brukar jag dock få ett alarmerande överskott av "plötsligt" i mina texter, men det är bara att göra sitt bästa och hoppas att ingen (hypotetisk) läsare stör sig på det alltför mycket.

Sedan kommer vi till min svagaste punkt: adverb av typen "alltså". Jag älskar dem och hänger glatt (se där - här ignorerar jag glatt mina egna kloka råd (och där en gång till, men nu hejdar jag mig)) upp dem som små julgranskulor överallt i mina texter hela tiden. Tonen blir väldigt familjär och samtalsmässig av ord som "alltså", "liksom", "ju" och "näppeligen", vilket gör sig väl framförallt när man skriver i första person (jag-form) och det gör jag nästan alltid. Och det är ju inget fel med det, men jag har lärt mig att man måste gallra en aning för att folk ska stå ut i längden. Framförallt den ena av mina två redaktörer på förlaget var på mig som en igel under redigeringsprocessen och gjorde därmed hela manuset, enligt mina estimat, ungefär sju gånger bättre.

Så, det var dagens lektion. Hoppas att jag lärde mig någonting, eller åtminstone borstade av gammal kunskap som redan fanns där.

lördag 22 oktober 2016

Ben & Jerry's och feta, smaskiga larver

Jag gillar redan det här med att blogga. Vetskapen om att jag kan tjata om vad som helst utan att egentligen pröva någons tålamod känns befriande på något sätt. Snacka om budgetterapi!

Nu låter det som om jag brukar plåga mina vänner till förbannelse genom att älta saker, men så är det inte (hoppas jag). Fast automatiskt censurerar jag mig själv en aning när jag vet att det bara kommer att vara trist att höra på.

Som nu, när jag har ont i ryggen. Jag har så ONT i ryggen! Ajajajajajaj! Jag kan knappt sova på nätterna, efter att jag gjorde något fel när jag tränade i tisdags (lördag nu).

Det vill ingen människa höra på, även om alla mina rara vänner med all säkerhet skulle uttrycka sin sympati och komma med goda råd och uppmuntrande tillrop. Men nu slipper de det. För nu är jag minsann bloggare. Nu får cyberspace ta all skit. Tough luck, cyberspace!

Men, allvarligt, det här med att träna, varför ska det vara så himla svårt att få till en vettig, hållbar rutin? I kombination med en vettig, hållbar diet dessutom. Varför är det rocket science, liksom? Borde inte organismen själv förstå vad den behöver och sedan se till att man inte vill något hellre än att följa sunda impulser? Vi är ju för satan framevolutionerade för att vara lite optimerade, tänker man.

Och, ja ja, jag vet att det här suget efter att slappa framför Netflix med en Ben & Jerry's i högsta hugg är en form av optimering. När vi strövade omkring på savannen för hundra tusen år sedan så var vi så illa tvungna att spara på energin och äta oss så sanslösa som möjligt ifall vi oförhappandes skulle komma över en stärkelserik rot eller en särskilt fet och smaskig larv.

Men ändå, liksom. De kan sätta en gumma på månen, men inte göra så att vi vill leva på ett sätt som är bra för oss. Inte jag i alla fall. Jag vill leva mitt liv framför min dator och bara gå till frysen då och då när jag behöver min Ben & Jerry's-fix.

Som nu till exempel.


Alla bloggar utom jag




Okej, nu ska här bloggas! Kvinnan på bilden ovan är jag, Elin Säfström, nyutgiven debutantförfattare. Boken jag håller upp med ett fånigt leende på läpparna är boken jag helt osannolikt lyckats få publicerad, En väktares bekännelser. Som man kan se är jag mäkta stolt.

Och allvarligt talat, det kan jag gott vara, tycker jag. Såsom jag kämpat för att bli utgiven författare. Jag har skrivit och skrivit och skrivit, utan att någon velat veta av det jag med sådan möda producerat. Men, efter tio års träget plitande fick jag äntligen napp hos Lilla Piratförlaget/Gilla böcker.

Nu ska inte den här bloggen handla om precis just bara det - för det ändamålet har jag en hel hemsida (envaktaresbekannelser.se) och även en blogg (En väktares bekännelser) där jag uteslutande tjatar om denna bok och mina framgångar och misslyckanden kring den.

"Jaha, varför vill du blogga då?", undrar den vetgirige. Svar: För att alla andra gör det.

Nja, det är väl inte hela sanningen, men det känns faktiskt lite så.

Jag har i alla år skytt allt vad sociala medier heter. Jag finns inte på Facebook, Twitter eller Instagram och jag kommunicerar med mina vänner via WhatsApp och sms. Saken är den att jag tyckt att det känts lite väl privat att basunera ut detaljer om mitt liv på nätet.

Samtidigt saknar jag min ungdoms dagbok, som visserligen var ytterst privat - komplett med ett litet hänglås på (som dock gick att dyrka upp med en nagel) - men där jag fick chansen att älta ett och annat utan att köra slut på mina vänners tålamod.

Och det är väl det som är tanken här. Att jag ska kunna älta och fundera i det oändliga. Och att jag plötsligt, efter alla dessa skygga år, gör det offentligt är väl för att jag då åtminstone kan föreställa mig en empatisk, vänligt inställd själ som läser det jag skriver och nickar förstående och lite moderligt så där: "Jag känner med dig, du okända kvinna."

Risken är väl att man i stället blir utsatt för det berömda näthatet. Då slutar jag nog omedelbart. Eller så håller jag huvudet högt och bloggar vidare, fast besluten om att inte låta någon trycka ned mig i skorna. Vi får se.

Det allra mest sannolika, förstås, är att ingen människa någonsin hittar hit till mitt lilla krypin. Det finns ju en del annat att läsa på nätet, om man ska vara lite litotesig.

Så mest av allt skriver jag till mig själv. Hej, jag, och välkommen till bloggosfären (eller vad det heter)!