Kvack? Har kvinnan fått komplett galopperande hybris? Hon får en bok publicerad och sedan tror hon att hon sitter inne på alla svaren!
Nix, sådant storhetsvansinne är jag inte drabbad av. Men däremot behöver jag påminna mig själv om en del av de saker jag ändå lärt mig under de drygt tio år som jag skrev böcker som ingen människa ville läsa, helt enkelt eftersom de var oläsliga. Även sådant som mina redaktörer på förlaget (Lilla Piratförlaget/Gilla böcker) gjort mig uppmärksam på under redigeringsprocessen med En väktares bekännelser, måste jag försöka internalisera.
Det vill säga, liksom gäller hela den här bloggen, så är allt jag skriver mest riktat till mig själv.
Nu ska vi go 101 här och fundera över en av de saker som omedelbart avslöjar en nybörjartext: överanvändning av adverb. För att lite raskt damma av eventuellt mindre aktuella grammatikkunskaper, så är adverb den ordklass som beskriver verb, adjektiv eller hela satser. Det är en ganska stökig samling ord som pressats in under denna benämning. Några exempel är "glatt", "plötsligt" och "alltså". Alldeles utmärkta och oumbärliga ord i sig, men oj, vad man får akta sig för att strö dem omkring sig med alltför stor iver.
Det första exemplet, "glatt", är av typen som helt enkelt fungerar som bestämning till främst verb. Vid första anblicken kan det kännas som en vettig byggsten att använda för att liva upp sina verb och göra dem mer uttrycksfulla, men det är bedrägligt. Jag vet egentligen inte varför, men av någon anledning så känns det nästan alltid klumpigare att skriva "hon log glatt" än att formulera om det till "hon log ett glatt leende". Nu är "hon log ett glatt leende" inte speciellt snyggt det heller och jag skulle nog hellre bygga om det hela till någonting i stil med "Hon log och hon såg så glad ut att jag själv blev alldeles lycklig." Okej, nu "fuskade" vi lite och la dit en massa ny information, men det är ju det det ytterst handlar om - det är oftast inget självändamål att vara koncis när man skriver skönlitterärt. En annan variant är att skriva om vad som fick det där leendet att se så glatt ut, t.ex. "Hon log. När hon gjorde det skrynklade hennes näsa ihop sig på ett otroligt charmigt sätt och fick henne att se ut som en fyraåring som just sagt 'bajs'."
"Plötsligt" är ett bra exempel på ett adverb som bör undvikas så långt det bara går. Det är liksom aldrig riktigt bra, men ibland är det nödvändigt. Använd det då och aldrig annars, det är mitt råd. Jag brukar också försöka variera med "med ens", "genast" eller liknande, men bara för att få lite variation, för dessa uttryck är ännu fulare, tycker jag. Hur jag än gör så brukar jag dock få ett alarmerande överskott av "plötsligt" i mina texter, men det är bara att göra sitt bästa och hoppas att ingen (hypotetisk) läsare stör sig på det alltför mycket.
Sedan kommer vi till min svagaste punkt: adverb av typen "alltså". Jag älskar dem och hänger glatt (se där - här ignorerar jag glatt mina egna kloka råd (och där en gång till, men nu hejdar jag mig)) upp dem som små julgranskulor överallt i mina texter hela tiden. Tonen blir väldigt familjär och samtalsmässig av ord som "alltså", "liksom", "ju" och "näppeligen", vilket gör sig väl framförallt när man skriver i första person (jag-form) och det gör jag nästan alltid. Och det är ju inget fel med det, men jag har lärt mig att man måste gallra en aning för att folk ska stå ut i längden. Framförallt den ena av mina två redaktörer på förlaget var på mig som en igel under redigeringsprocessen och gjorde därmed hela manuset, enligt mina estimat, ungefär sju gånger bättre.
Så, det var dagens lektion. Hoppas att jag lärde mig någonting, eller åtminstone borstade av gammal kunskap som redan fanns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar