Efter Bokmässan

Jag strax nedanför mina böcker i Lilla Piratförlagets monter på bokmässan

Men det där var ju inte så dumt! Två dagar bokmässa, torsdag-fredag. Jag hade det verkligen superkul och träffade en massa trevliga människor. Inte minst stötte jag på ett helt gäng av alla dem jag haft någon sorts kontakt med via sociala medier. Riktigt roligt!

Jag träffade en massa författare irl för allra första gången: Mia Öström, Christin Ljungqvist, Anna Bågstam Ryltenius, Ann-Charlotte Ekensten, Helena Dahlgren, Christina Lindström, Anna Arvidsson, Anna Jakobsson Lund, Michaela von Kügelgen, m.fl. Dessutom var Jennifer Niven där och deltog på förlagsmiddagen på kvällen. Trots att jag ännu inte läst något av henne (vilket jag ska ändra på snarast) så var jag något starstruck - vi pratar en kvinna med miljontals läsare världen över. Lite svindlande tanke.

Äntligen fick jag träffa genomtrevliga Ann-Charlotte Ekensten!

Sedan hade jag den stora glädjen att få träffa några av mina läsare. I synnerhet Elvira och Lexie är jag oerhört glad att jag fick träffa. Så himla mysiga tjejer båda två - och båda två äkta tonåringar (16 respektive 15, är jag hyfsat säker på). Det var verkligen kul att få se dem i verkligheten, inte minst eftersom jag haft en del kontakt med dem bägge via mail.

I övrigt fick jag äntligen träffa favvobloggaren David - det var inte en sekund för tidigt! Jag gillar verkligen honom och önskar att han bodde här i stan, så att jag kunde tvångsfika med honom åtminstone på veckobasis.

Jag och favvobloggaren, oarya, en aning suddiga i kanterna

Dessutom träffade jag Jonna Zeitler och Emma Kreü från Because You Know Wines och vi fann verkligen varandra på fredagseftermiddagen, då vi tog några glas skumpa ihop och gjorde en liten intervju. Jag hade gärna hängt med dem typ resten av mässan, men jag var tvungen att ta tåget hem bara några timmar senare.

Jag och BYKW-tjejerna minglar inför tillkännagivandet av Årets Bok 2017

Några av de snittar vi minglade i oss vid detta tillfälle

Annars tog jag underligt få bilder och de flesta har jag nog Instagrammat redan, men lite redundans har väl aldrig tagit död på någon, tänker jag:

Jag hittade knappt min egen röv på mässan (NOLL lokalsinne), men förvisso champagnebaren - på ren instinkt!

Mässans första glas på sagda champagnebar

Jag leker att jag är Kristina Ohlsson

Sängen där jag sov utan barn och som jag inte lämnade förrän jag kände att jag sovit färdigt!

Hoppsan, här har jag visst producerat ett inlägg av noll komma noll intresse för någon annan än för mig själv. Men det är ju min blogg, så jag tar mig den friheten:)

Bokmässan

Men hörni! Nu är det visst bokmässa strax. I morgon tar jag 5.51-tåget ned till Sveriges baksida (skämt! jag gillar Göteborg!). Sedan ska det minglas. Hoppas det går bättre att träffa folks händer den här gången (jfr detta).

För den som råkar befinna sig där nere ser mina planerade tider ut på följande sätt:

Torsdag 28 sept 12.15-12.25: Samtal om Visheten vaknar, Piratförlagets scen (B05:42)

Fredag 29 sept 17.30-17.40: Att skriva fantasy för barn och unga, Biblioteks- & berättarscenen (D02:01)

Efter grejen på fredagen måste jag rusa till taxin innan den blir en pumpa och kasta mig på tåget hem.

I övrigt fri lek. Jag ska träffa allt och alla. Och dricka vin. Och sova utan barn. Och vakna utan barn. Och äta hotellfrukost - utan barn!

Yay!

(Jag älskar min dotter över allt annat, men det har inte varit mycket barnfritt de senaste dryga tre åren.)

Jag känns igen på sjukt långt, platt och trist hår, samt vilt spejande blick, då jag gör mitt bästa för att a) hitta i en obekant miljö, b) hitta folk jag känner, samt c) hitta folk jag inte känner men gärna vill träffa lik förbannat.

Vi ses där!

När man börjar städa garderoben ...

... vet man att skrivflytet inte riktigt vill infinna sig. Man kan dessutom ana att paniken ligger på lur. För varför skulle man annars börja ta i någonting som man avskyr att hålla på med och som man med framgång ignorerat i drygt tre år? Sedan min dotter föddes har jag blundat för det växande kaoset i garderoben och bara dragit igen skjutdörren, medan jag med ena handen hållit emot allt det som varit på god väg att välla ut.

Panik är kanske inte riktigt ordet för den molande oro som ligger och mal i kroppen, det rör sig om en lägre intensitetsnivå. Men obehaget finns definitivt där, hela tiden.

Jag tror att det brukar vara lite så här för mig i det läge jag befinner mig nu, då jag skrivit ca två tredjedelar/tre fjärdedelar av ett manus: Jag ifrågasätter precis allting och vet inte hur jag någonsin ska komma i mål. Och jag har ju kommit i mål tidigare. Det har jag bevis för, i form av två utgivna böcker.

Ok, så jag kommer förmodligen att slutföra projektet, så tillvida att det kommer att finnas ett färdigt råmanus. Men sedan då? Går det att redigera upp till någonting någotsånär läsbart?

Tiden får utvisa.

Men det fina med det här är i alla fall att garderoben blivit typ tjugo kilo lättare.

Författarskola #40 - att hantera framgång

Shit, vad jag tog i här i rubriken. Men för mig var det onekligen en hittills ojämförlig framgång att bli så synnerligen positivt recenserad i DN. Och jag blev så klart helt sjukt glad!! Världens lyckligaste!!

MEN ... Det kommer förstås ett "men" här, som ni förstår, i form av "Jag kommer aldrig mer att kunna leva upp till det här. Mitt nuvarande manus suger ju! Det är i fullständigt kaos! Gud, vad dum jag kommer att känna mig när alla blir djupt besvikna på nästa del!"

Mm. Ni ser. Aldrig nöjd. Jobbig människa.

Javisst. Jobbig och osäker. Needy, som de flesta(?) författare och konstnärer i stort. Antar jag.

Men vi skiter en stund i alla mina många personliga tillkortakommanden och frågar oss i stället: Hur gör man då? För att fortsätta skriva, för att inte oroa sig sönder och samman över det manus man har på gång, utan låta det växa fram på liknande sätt som de första två i serien.

You tell me, liksom. Men på något sätt ska jag ha ett råmanus klart inom mindre än två månader, har jag tänkt. Detta för att hinna göra en egen grovredigering innan jag lämnar in det till förlaget och hoppas att de kan tänka sig att nådigast göra ett försök att förädla det så pass att det kvalar in för utgivning.

Då är vi tillbaka i "skriv bara!" Och det är nog typ det enda jag kan göra. En del av mig vill sätta mig och skriva en detaljerad synopsis från punkten där jag befinner mig nu, men resten av mig vet vid det här laget att det är rätt så dödfött. Jag kommer på det allra mesta just genom att skriva. Det är möjligt att jag skulle kunna utveckla ett annat sätt att skriva med tiden, men att försöka göra det nu i vild panik, känns inte spontant som någon bra grej.

Så här är min plan: Jag tänker än så länge låtsas att manuset inte kommer att bli utgivet. Jag skriver för mig själv, för att få veta hur det går för Tilda. Blir det sedan tillräckligt bra, så att jag - och förlaget - tror att någon annan skulle kunna ha glädje av det, blir det kanske en bok av det. Jag har inte skrivit något kontrakt och behöver inte strikt talat komma med en del tre av "En väktares bekännelser" ö.h.t. (Sedan är det ju rätt bra för min relation till förlaget om det blir så, men de vet allt - föreställer jag mig - om projekt som bara inte riktigt vill lyckas.)

Så la-la-la-la-la, nu skriver jag för mig själv ... Bara myspys här ...

Och vet ni vad, vad gäller "Visheten vaknar" så känns det som om jag inte behöver oroa mig längre (i den mån jag nu gjort det). En skitbra recension i DN trumfar liksom allt på ett effektivt sätt:) Så kom igen, såga mig! Lite försiktigt och snällt i alla fall.

Nu fortsätter jag med mitt manus här. Det är bara mitt manus. La-la-la-la-la ...

I DN igen!!

"Världsklass"

Idag ägnar jag mig hundraprocentigt åt narcissism. Jag blev så lycklig över att ovanstående recension av "Visheten vaknar" återfanns i dagens DN. Jag har även denna gång haft snortur med recensenten - Steven Ekholm fullkomligt älskar.

Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll

“Visheten vaknar” är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, “En väktares bekännelser”. Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.

Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.

Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.

Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.

Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!

Steven Ekholm

Alltså, vad säger man? "Tack, Steven" känns inte tillnärmelsevis tillräckligt.

Författarskola #39 - halvvägs eller i limbo?

Så här står det till med mitt aktuella manus (En väktares bekännelser del tre): Jag har skrivit 34242 ord. Bevisligen - för det säger Word, och har Word sagt det så är det så. Det borde betyda att jag kommit ungefär halvvägs - jag har för mig att En väktares bekännelser ligger på ca 65000 ord och Visheten vaknar på drygt 70000.

Men betyder det verkligen det? Jag vet fan inte. För det är lite limbovarning här. Manuset befinner sig i ett obestämt tillstånd, som gör att det är svårt att veta ifall det verkligen någonsin kommer att bli ett fullständigt manus, och om det i så fall kommer att ha så väldigt mycket att göra med det som är skrivet i dagsläget.

Jag har medvetet skrivit lite "lösare" denna gång än jag gjort med tidigare manus. Detta eftersom jag vet hur mycket man kommer att behöva pilla med alltihop under redigeringen i vilket fall som helst. Så min tanke har varit att lämna mer öppet för den processen redan från början. Men ok, skillnaden är inte jättestor, eftersom jag alltid skriver lite på känn, snarare än enligt en förbestämd synopsis. Däremot känner jag att jag är ute och cyklar nu mer än någonsin tidigare. Utan stödhjul och offpist. "Hjälp" är ordet som spontanbildas i min lätt panikslagna hjärna - ni vet lite så där som det i skräckfilm kan uppstå sår formade som bokstäver på den demonbesattas hud: HELP ME

Jag har ju ännu inte fått så mycket reaktioner på Visheten vaknar, eftersom den faktiskt inte kommit ut än, men de få jag tagit del av har varit av positiv karaktär, så där vet jag att jag inte misslyckats fullständigt i precis allas ögon. Det är väl därför som all prestationsångest nu riktats om till innevarande projekt. Och det gör mig i sin tur ännu coolare i min inställning inför mottagandet av Visheten vaknar: "Jaså, du gillade inte Visheten vaknar? Nähäru. Då ska du se trean! Där kan vi snacka bottenlös katastrof."

Men vad gör man nu då, när man känner paniken fladdra i maggropen och demonbokstäverna ligga och bränna precis under epidermis?

Här är mitt förslag: Skriv på. Skriv "färdigt". Hantera kaoset när det väl finns en stomme att stå på. Var inte rädd för att behöva skriva om rubbet, för rubbet kommer sannolikt inte att vara rubbet - inte egentligen. Att flytta om, ta bort, lägga till, fila och dutta kan räcka rätt långt. Och se till att det viktigaste finns med, d.v.s. att karaktärerna känner någonting och har relationer sinsemellan. Det är ändå mycket viktigare än dramaturgisk kurva och trovärdig handling, anser jag. Fantasy och fantastik i all ära, men om man inte har några personer som står mitt i alltihopa och känner sig otillräckliga på olika sätt, så har man liksom ändå ingenting att komma med.

Författarskola #38 - mingel

Igår var det dags för förlagsfest på Pirat/Lilla Pirat. Glad i hågen och utstyrd i den blåaste outfit man ö.h.t. kan tänka sig, gav jag mig iväg för att mingla skiten ur folk.

I'm talking seriously BLÅ här!

Det här inlägget hade f.ö. kunnat gå under etiketten "Jag raljerar fritt", men jag tänker att det är nog så instruktivt för aspirerande författare att få höra lite hur det går till på en sådan här fest. Alltså, det går ju till som på vilket annat mingelparty som helst, så klart. Ok, det här ÄR ingen klockren lektion, och ok, jag raljerar fritt, men nu orkar jag inte ändra titeln.

Jag anlände hursomhelst ca tio minuter efter formell starttid, och redan i porten i huset där förlaget har sina lokaler hörde man att det hunnit dra igång rätt bra däruppe. I dörren stod förlagsägarna och tog alla artigt i hand. Jag känner ju, som sagt, knappt igen mig själv i spegeln, men Jan Guillou känner jag definitivt igen och Liza Marklund kunde jag i sammanhanget identifiera med ganska stor säkerhet - i synnerhet eftersom hon presenterade sig som just "Liza" (även om z:t så klart inte hördes). Jag började med att påtala för henne hur LÅNG hon är - 181 cm, visade det sig. Sedan gick jag raskt över till att missa Guillous hand när han försökte skaka min - vi liksom krockade med händerna i fel position. Så inleder ett proffs sitt minglande!

Sedan började det för mig rätt krävande arbetet att försöka känna igen mindre allmänt kända människor, men som jag träffat tidigare på förlagsfesterna. Det är fan inte helt lätt. Folk byter ju hår, t.ex. En tjej som jag träffat flera gånger och är vän med på Facebook kände igen mig och hälsade, och inte förrän då förstod jag vem det var, eftersom hon ÄNDRAT HÅRET! Man kan inte gå omkring och ändra håret och tro att jag ska hänga med i svängarna. Dessvärre har PR-ansvarig på förlaget en vana att byta både frisyr och hårfärg, och detta gör att jag aldrig känner igen henne direkt - inte heller denna gång. Alltså, på riktigt, vi har träffats vid kanske ett tiotal tillfällen! Och VARJE gång sträcker jag osäkert fram handen och undrar i bästa fall försiktigt om det möjligen kan röra sig om Christina - vilket det ju gör, VARJE gång. Hon måste tycka att jag är jordens drygaste idiot.

Jordens drygaste idiot eller ej, så inledde jag i alla fall själva bufféplockandet med att tappa en liten "båt" fylld med någon sorts nudelsallad och i samband med detta skvätta ut hela innhållet ur mitt rödvinsglas över buffébordet. Då hade jag alltså ännu inte hunnit få i mig många droppar av detta vin. Så det började fint även på den fronten.

Jag fortsatte storslaget med att sätta mig vid samma bord som Kristina Ohlsson och Sara Lövestam utan att hälsa ordentligt på dem, eftersom det är så självklart för mig vilka de är - för jodå, DEM känner jag igen utan problem. Sedan började jag pressa Kristina på detaljer kring hur hon kan vara så himla produktiv och huruvida hon skriver synopsis innan hon börjar skriva en bok på allvar, o.s.v. Hon var mycket vänlig och svarade snällt på mina frågor - verkligen en himla rar tjej.

Sedan var det dags för idoldyrkan. Jag gick fram till Lena och Olof Landström och började tjata öronen av dem om sådant de gjorde för närmare ett halvt sekel sedan, d.v.s. Kalles klätterträd, Farbrorn som inte vill va' stor, o.s.v. Men de var så himla gulliga och lät mig pladdra om hur mycket jag älskar de där filmerna än idag och hur även min man och min treåring(!) tycker att de är geniala rakt igenom. De hade själva inte sett dem på länge. "Håller de fortfarande?" frågade Olof ... Så himla mysiga människor.

Steget därifrån till rena stalkerfasoner var inte långt, visade det sig. En ny debutant på förlaget är Johan Ehn med sin bok Down under, som är en berättelse av självbiografisk karaktär. Jag har läst denna bok, och eftersom den bygger på hans eget liv, så tror jag efter detta att jag känner Johan. Han är f.ö. mycket lätt att känna igen av någon anledning och jag kastade mig över honom som en long lost bästis. Han hanterade detta på det allra mest godmodiga sätt.

Bland de mer positiva, ego-boostande upplevelserna igår var ju helt klart när folk faktiskt vid flera tillfällen kom och sa att de läst En väktares bekännelser och att de tyckt om den. I synnerhet en kvinna som hade en barnbokhandel på Söder verkade verkligen jätteförtjust i boken och berättade f.ö. att hon sålt många exemplar. Det är så himla SJUKT att tänka sig. Att någon KÖPER ens bok. Och LÄSER den. Och att åtminstone denna kvinna (Caroline hette hon) verkligen ÄLSKADE den. It boggles the mind.

Och att dessutom se sina egna böcker - både En väktares bekännelser och Visheten vaknar - lite varstans på hyllorna där i förlagets lokaler ... Obegripligt.

Jag träffade även fantastiska Johanna Lindbäck (Bokhora och Bladen brinner). Och Sara Gimbergsson, som skrivit böcker min dotter älskar. Och Pija Lindenbaum, som ju är överbegåvad på alla sätt och vis. Och skittrevliga Mikael Bergstrand. Och lilla ofattbart unga Karl Modig, som alltid livar upp stämningen. Och ett helt gäng andra människor som jag inte vet namnet på, men som det var superintressant att prata med.

Men ok, om det här nu var en författarlektion trots allt, så får vi väl försöka pressa ut någon liten lärdom ur det hela. Hm, kanske att försöka sikta ordentligt när du ska skaka hand med den som äger ditt förlag? Jo, vi säger så. Over and out.