Spökbok på g

Spökdags! (Källa)

Nu har min förläggare läst mitt spökmanus och dissat det mer eller mindre fullständigt - och vill gärna ge ut det! Faktum är att hon redan nu pratar om en ny serie.

Hur går detta ihop då? Jo, hon tyckte att storyn måste skrivas om rejält, men hon gillade karaktärerna, tonen och många delar av historien. Vi hade ett möte där hon berättade för mig var hon tyckte att det brast och vad hon tyckte att jag borde göra åt saken i svepande drag.

Jag älskar henne! Skitjobbigt att skriva om, men fanimej värre att släppa ifrån sig skräp.

Så luttrad är jag alltså som författare nuförtiden.

Sömnernas sömn i DN

Min småleende nuna i DN

Döm om min överlyckliga förvåning när nu även Sömnernas sömn fått en halvsida i DN (liksom Visheten vaknar fick för drygt ett år sedan)! Återigen är det Steven Ekholm som varit framme. Jag älskar honom och vill föda hans barn.

Så här står det:

Bokrecension: Tomtarna invaderar Stockholm i ”Sömnernas sömn”

I tredje delen av Elin Säfströms serie om väktaren Tilda är det dags för tomteting i Stockholm, och konflikterna mellan tomtar och troll eskalerar.

Det är sannerligen ingen vila och ingen ro för Stockholms mest överarbeta(n)de tonåring. Elin Säfströms tredje bok om sextonåriga Tilda Modigh som tar ansvar för en frånvarande och dysfunktionell mamma, en mormor som försvunnit, komplicerade kompis- och kärleksrelationer, studier och en hund - och även jobbar heltid för att hålla ordning på världen. En ganska skrämmande bild av en ”duktig flicka” med alldeles för mycket ansvar och alldeles för stort sömnbehov. Men så är hon också Stockholms och hela mittsveriges enda väktare.

”Sömnernas sömn” är den tredje men knappast den avslutande delen om Stockholms många rådare - tomtar, troll och andra väsen som lever och verkar parallellt med oss vanliga mugglare, samt de få som har som uppgift att hålla ordning på dessa ostyriga figurer, väktarna. 

Det finns ytterst få väktare i Sverige och eftersom Tildas mormor, den verkliga väktaren tidigare försvunnit under dramatiska omständigheter, kanske död, men i alla fall borta, ligger nu allt ansvar att hålla ordning i den magiska världen i Stockholm på Tilda. Och likt en gång Harry Potter, visar det sig att vuxenvärlden hållit det mesta av uppdragets natur hemligt för Tilda.

När tomtarna invaderar Stockholm för sitt tomteting hettar det till mellan tomtar och troll och överträdelser sker gång på gång och av allt allvarligare karaktär. Tilda behöver hjälp och hjälp kommer, men kan den utarbetade och stressade sextonåringen lita på någon person alls?

Det är fortfarande det spänstiga och underhållande språket som lyfter böckerna om Tilda. Hennes Stockholmiana hade dock vunnit på att introducera lite fler miljöer i böckerna än de oftast återkommande; mormors lägenhet, tomtarnas pub och trollens sal - och möjligen även några fler magiska väsen (det finns ju en del att välja bland). 

Fast med det sagt, Säfström introducerar faktiskt en helt osannolik typ som helt enkelt måste få större utrymme i kommande böcker; den kortvuxna, skägglösa (!) tomten, Jeanette i dunjacka och Hello Kitty-keps. Helt klart en blivande favorit.


Steven Ekholm

Så, ok, han tycker att miljöerna inte varierar något vidare, vilket gör mig lite förvånad, för förutom de ställen han nämner ovan så förekommer även bl.a. Skansen, Stadshuset och Kungsträdgården i denna bok. Och som invändning betraktat så må det väl vara hänt - jag fick en fucking halvsida i DN IGEN!!!

Döden och flickan eller hur cellon fuckade upp mitt liv

Början på andra satsen av Schuberts stråkkvartett Der Tod und das Mädchen, violin 1

Jag älskar klassisk musik. Vilket är ett oerhört allmänt påstående och därmed inte riktigt sant: jag älskar framförallt stråkmusik, helst i form av kammarmusik (alltså i mindre ensemble, typ en stämma för varje enskilt instrument - inte stor och vräkig symfoniorkester).

När jag var femton började jag spela fiol. Vid det tillfället gjorde jag det för att jag var kär i en kille som spelade fiol, men det är mindre viktigt, för med tiden kom det att bli någonting helt annat och mycket större för mig. F.ö. ville jag på den tiden bli operasångerska, så det var liksom inte helt utanför mitt område.

Nå, jag gick hursomhelst in med den bestämda uppfattningen att det ändå var för sent för mig, jag som var femton(!) år - jag skulle inte ha en chans att någonsin bli bra. Numera vet jag att jag hade kunnat bli typ hur bra som helst, om än inte professionell solist, men det har i vilket fall som helst aldrig varit på tapeten. Trots detta har jag envetet fortsatt genom alla år, visserligen med låååååånga perioder av total avhållsamhet, men jag har alltid kommit tillbaka och alltid älskat att spela när jag väl gjort det - i synnerhet tillsammans med andra glada amatörer.

Enter the cello.

Alltså, när jag började spela cello - egentligen inte förrän för några veckor sedan - så trodde jag ju att det skulle vara som att spela fiol ungefär, vilket bara stämmer delvis. Det är faktiskt ganska annorlunda, även om det så klart inte är helt väsensskilt. Det jag INTE trodde var att mina första taffliga försök på cellon skulle TOTALT FUCKA UPP MITT FIOLSPEL.

Men det gjorde det. Häromdagen plockade jag fram fiolen för att spela en truddelutt. Noterna ovan utgör förstafiolstämman i början på andra satsen i Schuberts stråkkvartet "Der Tod und das Mädchen" (Döden och flickan) - detta kan vara min favoritkvartett, alla kategorier. Den börjar G-G-G-G. Alltså samma, på fiol mycket enkla, ton fyra gånger. Jag satte glad i hågen igång att spela dessa fyra toner.

Redan där upptäckte jag att någonting var seriöst fel. Fingrarna visste inte var tonen låg på strängen och i synnerhet stråken ville ingenting alls! Den gled förvirrat över på fel sträng och visste inte vart den var på väg. Och på den vägen fortsatte det. Som man ser (även om man inte kan läsa noter) så blir det värre längre fram i stycket och när jag väl kom till de partierna så hade jag liksom redan gett upp. Det. Lät. AS. Och det kändes på allvar som om jag aldrig hade hållit i en fiol förut.

Ok, min teori är att det här är ytterst tillfälligt och att jag med lite tålamod kommer att hitta tillbaka till det instrument som jag spelat till och från i trettio (30!) år. Men det var fan inte roligt.

Kuriosa: Strax efter detta fick jag ett mail där man undrade om jag kunde tänka mig att hoppa in på fiol på en liten informell konsert i ett kvartettsällskap där jag är medlem, OCH den person som hastigt hade insjuknat och därför behövde en ersättare var ingen mindre än mannen jag köpte min cello av. Jag kan säga att jag avböjde, vänligt men bestämt.

Nej, jag tänker inte ge upp cellon p.g.a. detta, men jag tänker definitivt ta fram fiolen lite oftare framöver. Dock svävar jag alltså för tillfället i limbo, utan tillgång till något stråkinstrument alls! D.v.s. jag kan inte spela någonting vettigt på vare sig cello eller fiol. Läskigt. 

Tur att jag även fulspelar piano, för annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till just nu.