Författarskola #57 - när det går halvbra

Jaha, liksom (Källa)

Så här en och en halv vecka efter släpp står det klart att min feelgoodljudbok I väntan på Jacques inte faller alla i smaken. Det var ganska väntat eftersom den är så otroligt skruvad, men betygen på Goodreads är verkligen extremt usla. Jag har fått sex betyg hittills: fyra treor och två tvåor, vilket ger ett snitt på 2,67. Jag har aldrig varit i närheten av så låga siffror med En väktares-serien.

Antalet lyssningar på Storytel är i skrivande stund 81 och snittet där är 3,28 - vilket faktiskt inte är något alarmerande uselt betyg på just feelgood, har jag upptäckt. Folk verkar älska att såga den typen av böcker.

Precis just nu fick jag dessutom veta att det spökmanus jag trodde var planerat till hösten, inte kommer att bli aktuellt förrän till nästa vår. Himla trist att jag hade missuppfattat det där - hade legat på lite annars.

Så det verkar trots allt bara bli två böcker i år för mig: min lättlästa När jag vågar (f.ö. fem betyg på Goodreads med snittbetyg 3,40) samt I väntan på Jacques. Ja, om man inte räknar En väktares bekännelser i Tjeckien då.

Men det är väl ändå inte fy skam det, egentligen.

Läxa: bara att kämpa på här! Det är författarens lott.

Författarskola #56 - personlig utveckling och inre harmoni

Spökis - andra varvet (Källa)

Så ... jag hade äntligen möte med min förläggare häromdagen angående mitt spökmanus (9-12 år). Hon inledde med att säga att "jag har rätt mycket här" (att säga om manuset, alltså) och det lät ju lite olycksbådande sådär. Men fick jag panik? Inte jag inte. Nej då, den rutinerade författaren tog detta med största jämnmod. Det är faktiskt sant! Och inte blev jag speciellt skakad när jag blev ombedd att ta bort en karaktär och därmed hälften av historien. Också detta dagsens sanning. Och så fortsatte det. Faktum är att min förläggare var oerhört imponerad över min sansade reaktion.

Kan det vara så att jag kommit ett steg längre som författare, eller rentav som människa? Jag som alltid varit så rädd för kritik och tagit allt så personligt och hårt. Jag tror fan det och det är naturligtvis oerhört befriande. Det öppnar så många möjligheter att inte vara låst vid sitt manus i befintligt skick.

Vi ska heller inte glömma här att jag alltså redan skrivit om detta manus rejält. Redan där tog jag det hela på ett sansat och städat sätt, men jag tror att jag har lyft mig själv ytterligare en nivå nu. Jag känner mig lite allsmäktig, på något sätt. Tryggheten i att känna att "jag kommer att kunna få ihop det här" är så himla ... öh, betryggande (en författare kan självfallet variera sitt ordval på ett exemplariskt vis).

Framtiden känns ljus, helt enkelt. Inte för att jag tror att jag kommer att spotta ur mig en massa skitbra manus, utan för att jag vet att jag kommer att spotta ur mig en massa halvbra manus som jag sedan - om intresse från förlag finns - kommer att kunna skriva om tills det blir någonting att ha. Yay!

Läs f.ö. mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som i princip handlar om just det här.

Författarskola #55 - hur jävla svårt kan det vara att skriva om ett manus?

Svaret på rubrikens fråga är ett rungande "hur jävla svårt som helst, uppenbarligen".

För det är det. Jag tror visserligen att jag faktiskt har koll på den nya handlingen och den tillåter mig att spara en jädrans massa av ursprungsmanuset, men jesus josef amanda, vad knepigt det är att hålla reda på en textmassa på (visserligen endast) 30.000 ord. Det är så himla stökigt när man håller på och rotar och drar i olika trådar. Vid en rejäl genomläsning kommer man dock förhoppningsvis att kunna gallra ut alla direkta felaktigheter - när man väl kommer så långt!

Hur hanterar man ett manus i gungning? Jag försöker att acceptera att jag inte kan skruva till allting på rätt sätt på en gång, försöker låta det hänga i luften och sväva omkring i limbo utan att för den skull få panik. Och paniken håller sig faktiskt inom rekommenderade gränsvärden, trots allt.

Det visar sig i stället att det är håglösheten som är min nemesis i detta fall. Tendensen att skjuta upp. Att inte orka ta tag i den mentala grepen och mocka ur texten, liksom. (Mockar man med grepar? Försök hålla dig borta från metaforer du inte behärskar, snälla människa!). Bara låta det ligga och gro. Om det ändå bokstavligen grodde av sig självt så hade väl det varit ok, men det gör ju inte det!

En annan sak som frustrerar mig är hur svårt det är att mäta framsteg med manuset. När jag skriver fritt på något nytt kan jag alltid räkna ord och känna mig produktiv vad det än är för ord, bara de är tillräckligt många. I det här fallet famlar jag i mörkret fullständigt.

Mötet med min förläggare kring detta manus var för tre månader sedan. Ett fjärdedels år! Hallå!

Nej, så här kan vi inte ha det.

Så planen är att inte tillåta mig själv att undvika att rota i det här. Det ska rotas varje dag! Om så bara en liten, liten stund. Det fina med små stunder är att de har en tendens att växa bara man tvingar dem att äga rum. Och även om de inte växer så har vi här många-bäckar-små-fenomenet att luta oss tillbaka på. Om jag faktiskt sitter med eländet vareviga jämrans dag, så kommer det till slut att bli färdigt. Om något år. Eller två. Men principen är fortfarande sund.

Jahapp, så är läget. Och detta var väl mitt tips till allmänheten kanske då: Just do it! (Kommer jag att bli stämd nu av skojätten?)

Författarskola #54 - BULT-kväll för oss som då och då inte vet vad vi håller på med

Nu blir det skola igen! I dubbel bemärkelse.

Exempel på en författare som då och då inte vet vad hon håller på med (Foto: Ola Kjelbye)

Ibland gör jag författarbesök i skolor. Det är ingenting jag vet hur man gör egentligen. Jag bara liksom gör. För vad fan ska jag annars göra?

Men häromkvällen ställdes det till med ett lite möte kring just detta! Det var BULT, Författarförbundets barn- och ungsektion, som hade den goda smaken att uppmärksamma eventuellt behov av gemensam diskussion och idéutbyte när det gäller skrivarpedagogik och liknande.

Och det var ju inte så dumt. Det är alltid trevligt att träffa skrivande kolleger och i det här fallet kändes det otroligt skönt att få prata om de här sakerna som skavt någonstans i bakhuvudet. Vi diskuterade i grupp och gjorde själva en liten övning som innebar att vi fick klistra ihop varsin liten dikt med ord klippta ur tidningar. 

Det jag framförallt tog med mig var en medvetenhet om att ungdomarna måste aktiveras för att orka lyssna. Det var i sig ingen nyhet och jag gör absolut övningar med eleverna när jag är ute, men jag insåg plötsligt att det momentet måste komma mycket tidigare och sprängas in i allt prat lite då och då. Min känsla är att det skulle kunna vara nästan precis vad som helst, bara de får tänka till/skriva aktivt en kort stund då och då.

T.ex. är den lilla övning vi gjorde med den ihopklistrade dikten inte någon dum grej att köra en variant på, tänker jag. Tror att jag ska ta fasta på bl.a. den faktiskt, nästa gång jag är ute i skolorna.

I synnerhet tänker jag försöka att inte pressa in så mycket "nyttigheter" på mina lektioner, utan koncentrera mig på att inte tråka ut ungarna till döds. Då kanske de får för sig att böcker inte är tråkiga de heller, utan provar att plocka upp en någon gång.

Författarskola #53 - sämre och sämre dag för dag

Hur ska jag knäcka mig igenom den här tegelmuren (ja, vad fan heter det på svenska då?) (Källa)

Nu går det dåligt på allvar här. Jag har sprängt 25000-ordsbarriären på mitt 9-12-manus och upplösningen är i vardande. Men ni skulle se scenen jag just skrev (om)! Den funkar inte! Jag försöker referera till tidigare saker för att få allt att hålla ihop, men det är som om vissa saker borde komma före andra, men då måste andra saker också göra det och då håller INGENTING ALLS.

Ni hör, det går inte ens att förklara. Men känslan kanske ni varit med om någon gång. "Det här går inte att knyta ihop."

Men får jag panik? Nej då, inte jag inte. Möjligen en mild, mild släng. Är det någonting jag lärt mig genom att arbeta med redaktör så är det att texten/berättelsen är mer formbar än man tror. Man måste inte hitta rätt från början. Manuset kan gott få gunga omkring i limbo en bra stund.

Så jag kämpar på helt enkelt. Lämnar den skakiga scenen bakom mig och fortsätter framåt. Gudarna ska veta att det finns mycket annat tidigare i texten som skaver betänkligt. Allt sådant kommer jag tillbaka till. Jag tänker bara ta mig till slutet först. Se var jag hamnar i slutändan. Och sedan gå tillbaka och modellera om allting så att det passar. Och sedan förmodligen ändra slutet. Och så gå tillbaka och pilla lite till. Och så dutta lite med slutet. Och ja, ni fattar.

Just nu känns det tamejfan som om detta manus blir sämre och sämre ju mer jag skriver på det, men det skiter jag i. Det kommer att vara som en vildvuxen trädgård som jag sedan kan börja hyfsa till med sekatör eller fucking motorsåg om det krävs. 

Har jag nämnt att jag hade en tomt en gång? Har jag berättat om hur den urartade över tid till oigenkännlighet? 

Nå, nu är det ju inte en fysisk trädgård vi pratar om här, så det kommer säkert att gå MYCKET BÄTTRE.

Författarskola #52 - Mitt sommarlov

Dags för ett pompöst inlägg av den här typen igen. Varför? För att jag har någonting otroligt insiktsfullt och smart att dela med mig av till mina skrivande kolleger?

I wish.

Nej, det handlar om att jag upplever ett fenomen genomgående när jag skriver och jag hoppas att jag kan lära mig någonting av det. Men först måste jag ta reda på vad, och ibland kommer jag faktiskt på saker genom att skriva de här "lektionerna".

Ok, här kommer det: Jag upplever hela tiden att jag skriver någonting som är skrämmande likt mina uppsatser från grundskolan. "Mitt sommarlov" all over again, liksom. "Sedan åto vi matsäck", som min salig far brukade säga när han pratade om den typen av skrivande. Den typen av skrivande som uppstår i kombinationen av bristande erfarenhet, låg entusiasm och yttre tvång: oinspirerat, osammanhängande, klumpigt i största allmänhet.

Jag hatade verkligen att skriva uppsats i skolan. Tvånget och prestationsångesten där bidrog nog starkt till att jag inte upptäckte att jag faktiskt VILL skriva förrän vid trettio års ålder. Jag var så rädd för att vara dålig att jag aldrig vågade tänka tanken, tror jag. Och grejen är den att jag har en del av det där kvar inom mig.

När jag får en dålig recension så tänker jag: "Jamen, självklart - vem vill läsa om mitt sommarlov, liksom?". När jag får en bra recension tänker jag: "Ser de inte att det är en uppsats om mitt sommarlov?"

Eftersom Sömnernas sömn kommit ut nu så har jag fått lite återkoppling i dagarna och det är som vanligt med viss ångest jag mottager denna, men så fort den är negativ känner jag mig ganska hemma: "Ah, äntligen såg de igenom min bluff!" Och när boken gillas: "Puh, jag slapp undan igen!"

En person på Instagram tyckte mycket om alla tre böckerna och frågade om en fortsättning var att vänta eller om det kanske var något nytt på gång. Och DET väckte mig på något vis ur en dvala jag inte var medveten om att jag hamnat i. Plötsligt blev jag akut medveten om att det finns folk som gillar det jag skrivit och som hoppas på mer - om än någonting annat. Någonting lika inspirerat - för nog fan är En väktares bekännelser-serien i alla fall en ganska inspirerad sommarlovsskildring. Det vill säga att det som försiggår nu i mitt skrivliv inte är uteslutande mitt eget problem! En läskig och något svindlande tanke.

Och tyvärr är allt jag producerar just nu en uppsats om ett ganska mediokert sommarlov. Jodå, på ytan handlar det om någonting helt annat, men den finns där: kombinationen av bristande erfarenhet/entusiasm och någon form av (visserligen självpåtaget) tvång.

Resultatet ser ut ungefär så här:

"Det var en gång en tjej som träffade ett spöke. Sedan åt hon matsäck."

Men lärdomen vi skulle dra av det här nu då? Vad bidde det?

Eventuellt detta:

Det som är "Mitt sommarlov" för mig, behöver inte vara det för andra. Men om jag nu skriver för att så småningom i bästa fall bli läst så får jag försöka se till att skildra ett inspirerat sommarlov. D.v.s. kanske kommer jag alltid att uppleva mitt eget skrivande som extremt haltande, men man måste ändå gå all in och ge allt man har. OM man hoppas på att någon ska ha någon glädje av det man skriver.

Vet inte om pågående projekt går att rädda i det här läget, men jag ska göra mitt allra bästa. Tack och lov(?) så säger ju förlaget stopp om det visar sig vara raffinerat skräp.

Författarskola #51 - redaktörer

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Redaktörer, det är fanimej det bästa som finns. En författares personliga skyddsänglar. Och skyddsnät! Och skyddsallting. Jag ÄLSKAR mina redaktörer.

För, ja, jag är i den lyxiga sitsen att jag har två. Jag vet inte hur det är på andra förlag, men så är det i alla fall på Gilla böcker-delen av Lilla Piratförlaget. Och det är tamejfan ren magi!

VAD jag hade gjort utan dessa båda redaktörer, det vet jag inte. Jo, förresten. Jag hade fått ut urusla böcker och jag hade insett alldeles för sent att de var just urusla. Det hade jag fått erfara först när de sågande recensionerna börjat trilla in.

Och det är som om de räddar mig mer och mer, trots att jag nog upplever ändå att jag blir något bättre/säkrare/mer rutinerad (?) vad det gäller skrivhantverket. En väktares bekännelser hade verkligen inte varit något att hänga i julgran utan dem. Visheten vaknar hade varit pissdålig. Men den senaste, Sömnernas sömn (som alltså är på g till hösten), hade tamejsatan varit en ren katastrof!

Jag har också blivit bättre på att ta till mig det de säger. I början slog jag ifrån mig precis hela tiden och tyckte att de bara drog och ryckte i allting så att det hotade att gå sönder helt och hållet, men nu VET jag att det bara kan bli bättre. Och ca 95% av tiden har de 100% rätt. De övriga 5% får vi diskutera och bråka lite (i all vänskaplighet) och då brukar vi tillsammans i slutändan få till någonting vi kan leva med allihop.

Ojojojojoj, vad de räddar mig. Om och om och om igen.

I Visheten vaknar har jag skrivit i mitt "författarens tack": Tack Ada. Tack Klara. För att ni i princip skrev boken åt mig. Och jag säger som Arwen när hon försäkrar Aragorn om att hon visst tänker vara tillsammans med honom trots hans opraktiska dödlighet: And to that I hold.

Författarskola #50 - att bli refuserad

Det här med refuseringar tar inte slut i.o.m. att man en gång blivit publicerad. Nix. Jag har just blivit mer eller mindre standardrefuserad. Sånt är livet.

Detaljer, tack!

Jo, jag hade en idé till en Storytel Original-ljudbok. Det rör sig om Storytels egna, specialskrivna böcker främst avsedda att lyssna på. Exempelvis Anna Bågstam Ryltenius debutroman Stockholm Psycho är skriven i detta format. För att bli aktuell för den här typen av projekt skickar man inte in ett färdigt manus, utan man skriver en s.k. pitch på några få sidor, och det var precis vad jag gjorde.

Det fina med det här var ju att det gick att hosta ur sig en idé på ganska kort tid. Jag gjorde detta och fick faktiskt ett svar där de sa att de var lite intresserade och undrade om jag kunde skicka in några konkreta sidor ur (det icke-existerande) manuset. Jajamensan, tänkte jag, och skrev genast en möjlig början. Jag tyckte att det blev skitbra!

Det tyckte inte de. Igår fick jag ett standardrefuseringsmail:

Hej Elin,

tack för att vi fick läsa ditt textprov och din pitch. Tyvärr har vi nu kommit fram till att den här berättelsen inte riktigt passar för vår utgivning, men vi vill verkligen önska dig lycka till på annat håll. Hoppas att du inte låter dig nedslås av detta utan behåller skrivlusten, berättelser är ju det bästa som finns.

Vänliga hälsningar,
Storytel Original-redaktionen

Inga problem, Storytel Original-redaktionen! Jag har varit här förut. Jag har fått SÅ många standardrefuseringar att det är som att komma hem igen. Det är inte ett kärt återseende, inte på något sätt, men jag kan det här. Och min skrivlust går liksom inte att kväsa, har det visat sig i försök. För ja, kära Storytel Original-redaktion, jag kunde inte sagt det bättre själv: berättelser är ju det bästa som finns.

Så ni ser, eventuella läsare tillika skribenter, det är ingen ohejdad dans på rosor bara för att man fått in en fot i dörrspringan.

Författarskola #49 - författarbesök i skolan

Då ska jag ge mig på att berätta lite sanningar om hur det ligger till här i världen igen. Den här gången tänkte jag ta upp en aspekt av författandet som är frikopplat från själva skrivandet, nämligen författarbesök i skolan.

Jag förutsätter att det är mest barn- och ungdomsboksförfattare som gör författarbesök just i skolan, så detta är förmodligen helt irrelevant för vuxenboksförfattare. Just sayin'.

Den officiella målgruppen för mina böcker är ungdomar i åldrarna 12-15 år och därför träffar jag i allmänhet åk 6-9. Och ojojojoj, hörni, det är en tough crowd. De har inga socialt finslipade manér, utan har de tråkigt så får man veta det. Och tråkigt har de ganska lätt dessutom. Man får komma ihåg att de inte är i skolan frivilligt och att en skrämmande stor andel av dem aldrig plockat upp en bok frivilligt heller.

Men det är ok, tänker jag. Jag väljer ändå att hålla en ganska hög nivå. Jag råkar veta ganska bra vad jag pratar om (har jag äntligen förstått) så jag pressar lite och hoppas att någonting av det jag säger ska fastna på vägen, medan det släntrar in genom ena örat och sedan lite stillsamt glider ut genom det andra.

Dock, apropå just detta med att många aldrig läst en bok frivilligt: Jag har först nu förstått hur avancerade mina egna böcker är för den ovana läsaren. Faktum är att det är ett rent under att någon i den avsedda målgruppen läser dem över huvud taget. De ÄR för svåra för de allra flesta. Sjukt att äntligen fatta det i det här läget, liksom. Men jag är väldigt glad att jag fick veta det, för det finns ju åtgärder att vidta. Som att skriva för lite äldre ungdomar eller rentav vuxna. Alternativt skala ned på den rappa språkekvilibrismen (det ni, det är hybris på hög nivå!), och eventuellt på blotta omfånget, eftersom det som jag uppfattar som en normaltjock roman tydligen är en tegelsten för många ungdomar. Jag har definitivt insett vidden av behovet av lättlästa böcker, även om jag inte tror att jag ska ge mig på att skriva sådana själv.

Nå, men när man står där då och stirrar ett gäng åttondeklassare i vitögat, hur gör man, liksom? Tja, jag vet ju bara hur jag gör, men jag väljer att behandla dem som vanliga, tänkande människor. Det händer att jag förklarar ord som de kanske inte känner till p.g.a. begränsad livslängd, men annars talar jag som till vuxna. TROTS att dessa åttor i inte sällan förekommande fall bokstavligen ligger med halva kroppen över bänken med pannan i bordsskivan, och alldeles uppenbart inte KUNDE vara mer uttråkade och ointresserade utan att vara kliniskt döda. Jag kan liksom inte trolla fram ett intresse där noll intresse finns, så jag väljer att satsa på dem som faktiskt eventuellt vill lära sig något.

Man skulle ju kunna tänka sig att man i stället försöker roa. Alltså, det är ju ett författarbesök, inte en vanlig lärarledd lektion. Men faktum är att jag a) inte vet hur man roar tonåringar (oroväckande med tanke på den avsett humoristiska tonen i mina böcker), och b) inte gör det här till följd av något sorts ekonomiskt incitament, utan helt enkelt eftersom jag vill säga någonting vettigt. I synnerhet till nästa generation författare, som ju rimligen sitter där någonstans, men också till andra som är beredda att lyssna på hur jävla fantastiskt det är att läsa och skriva, men att man måste öva upp förmågan för att bli bra på det.

Faktiskt så vet jag att de sitter där någonstans, de blivande författarna. Jag träffade en tjej igår som jag är ganska säker på kommer att bli författare. Jag sa det till henne och jag hoppas att det fastnade. Eller jag sa så här: "Du kan bli författare." Så sa jag. Eventuellt borde jag ropa glatt att "alla kan bli författare!", men det brukar jag inte göra. Och detta var dessutom efter lektionen när hon satt ensam utanför klassrummet, så jag dissade liksom inte någon annan implicit. Dock blev det lite lustigt på själva lektionen, eftersom hon frivilligt läste upp sina grejer när vi gjorde skrivövningar, vilket ledde till att ingen annan vågade läsa upp det de skrivit.

För jo, jag gör små skrivövningar i allmänhet. Under så avslappnade former det bara går, tycker jag själv. Jag är noggrann med att poängtera att ingen måste läsa upp/lämna in det de skrivit, och faktiskt så måste de ö.h.t. inte vad mig anbelangar göra övningarna, men JAG gör dem i alla fall, brukar jag säga (och det gör jag också). Det är faktiskt ganska fantastiskt hur många som ändå brukar haka på och hur många som trots allt är beredda att läsa upp inför klassen efteråt. Skitkul. Om ingen vill läsa upp, brukar jag läsa mina egna fina alster för dem, men egentligen finns det inte så stor poäng med det. Det är ju det de gör för sig själva som är grejen, och när deras gelikar väljer att läsa upp så ser de att det är ok om det inte är fantastiskt. Det jag skriver under dessa övningar kan ju eventuellt verka skrämmande "skolat", men även där brukar jag understryka att jag har övat SÅ mycket och SÅ länge.

Bl.a. låter jag eleverna fortsätta på en "känd" text. Jag har glatt stulit inledningar från några böcker (det får man tydligen göra i dessa sammanhang och jag anger naturligtvis titel och författare) och så får de skriva fortsättningen på två(!) minuter. Det blir så klart inte så mycket, och förmodligen inte så fantastiskt heller, men det är förvånansvärt ofta det faktiskt BLIR. Man hinner inte tänka, inte censurera. Det är tanken i alla fall. Sedan får de veta hur fortsättningen faktiskt lyder, bara för att, liksom. Inte som ett facit, bara som ett exempel bland deras egna på något vis.

Övningarna brukar jag f.ö. vänta lite med, eventuellt tills halva lektionen har gått. Jag bedömer att de pallar att lyssna ungefär så länge, sedan behöver de få göra någonting själva. Även om de så klart ofta stånkar och stönar något oerhört när jag säger att de ska få skriva lite. De små liven.

Jag är i vilket fall som helst väldigt glad över att få den här chansen att träffa äkta ungdomar och få se lite vad det är som gäller. Om de vet vem Harry Potter är (jo, det brukar i alla fall många veta), om de vet vad Narnia är (det förvånar mig att de oftast vet!), om de har hört talas om Stephen King (jo, vissa, i alla fall om man nämner den nya filmatiseringen av It), sådant. Ja, och vilka appar som gäller så klart. Snapchat tycks regera fortfarande.

Författarskola #48 - tre droppar Lindbäck

Häromnatten läste jag äntligen ut Johanna Lindbäcks nya bok Karta för förälskade och andra vilsna. Jag började på den för någon vecka (eller två?) sedan och läste några sidor, men eftersom det i det här fallet rör sig om ett fysiskt pappersexemplar som jag plockat hem från förlaget (jomen, vi ligger på samma förlag - det är så SJUKT!) så tog det en stund innan jag kom igång med en andra lässession. Det är så bökigt bara det där med att fixa tillräckligt med ljus för mina skumma gamla ögon! Men, denna andra lässession slutade inte förrän jag var så illa tvungen att avrunda p.g.a. att boken tog slut!

Jag älskar Lindbäcks böcker! De är så himla lagom lugna och fina och handlar mest om inre konflikter och vardagligt mellanmänskliga problem - i allmänhet av tonårsförälskelsenatur - och de är dessutom så himla roliga på ett tillbakalutat, stillsamt sätt. När jag nyss upplevde min lilla actionkris så tipsade oarya om just denna bok (som jag alltså så smått börjat läsa redan vid det tillfället) och han har ju så rätt (som vanligt, typ): När man inte vill ha action, men däremot en massa mys och pirr, så ska man läsa Johanna Lindbäck.

Trevlig är hon dessutom. Jag kommer ihåg när jag precis hade läst några böcker av henne för första gången och letade upp henne på en förlagsfest för att berätta hur mycket jag gillade dem. Hon satt i ett avskilt rum med ett gäng andra, i förekommande fall mycket namnkunniga författare, och när jag vände mig till henne och sa att jag verkligen gillade det hon skrev så liksom pekade hon på sig själv och ba: "Johanna Lindbäck?" Inte som i att hon undrade vad hon själv hette, men som i att hon funderade på om det verkligen var henne jag avsåg. Och senast igår så svarade hon mig snällt och relevant på några frågor jag hade kring Författardagen (som jag ska medverka på nästa fredag).

Låt oss heller inte glömma att det är hon som tillsammans med Lisa Bjärbo har den utmärkta podden Bladen brinner! Där slår de verkligen ett välbehövligt slag för barn- och ungdomslitteraturen.

Nå, nu ska ju detta inte främst handla om Lindbäcks personliga förtjänster, utan mer om hennes författarskap och vad som gör hennes böcker så himla, himla mysiga. I vanlig ordning tänker jag försöka destillera det hela till tre droppar, eftersom det brukar vara ungefär vad jag klarar av att klämma fram när jag ska göra någonting så svårt som att försöka förstå varför en författare är bra.

1. Hon låter oss frossa i känslor. Den som minns hur det var att vara förälskad när man var tonåring, vet att det kunde uppta precis hela ens liv. Hur kropp och själ uppslukades. Och Lindbäck låter detta få plats. I stället för att visa vid ett tillfälle hur det känns i en person, så kommer det tillbaka, om och om igen. Hon fokuserar på detaljer. Hur händer ser ut. Ett lår mot ett annat lår. Suget efter att luta sig den där sista biten mot någon, in i en kyss, fast man håller emot.

2. Hon kan verkligen vara så himla rolig. Ett icke-spoiligt smakprov från Karta för förälskade och andra vilsna när det talas om vad folk i fantasy brukar heta: "lord ... Craven ... dark ... Aslan-någonting". Jag tycker att det är lysande! Och när en av huvudpersonerna upptäckt att den andra skelar: "Igår när de stått på stranden hade hon slagits av snyggheten i just såna skelningar. Inte fattat hur hon kunnat missa den asheta detaljen hela sitt liv." Det är så himla välfunnet.

3. Ja, nummer 3 får väl bli lugnet då. Att det faktiskt inte "händer" så mycket. Det är ingen hemlighet att Lindbäck är kanske världens största Skam-fan, och det handlar väl bland annat om att serien i så många avseenden påminner om hennes böcker. De i någon mening små tingen får ta stor plats, helt enkelt. Känslor i centrum (se punkt 1). Otroligt befriande när man är riktigt, riktigt trött på stora, tillsynes oöverstigliga problem.

Om du inte har läst någonting av Johanna Lindbäck, så börja för all del med Karta för förälskade och andra vilsna.

Författarskola #47 - första vändpunkten

Jaha ja, jag lovade ju visst runt att jag skulle gå igenom några punkter i den klassiska dramaturgimodell som Alex Haridi pratade om på kursen jag gick för honom på Författarföbundet. Då ska jag väl hålla det löftet, tänker jag.

 Och då ger vi oss på första vändpunkten (den petige noterar att vi hoppar över punkten "fördjupning", men det känns ju ganska intuitivt vad det måste röra sig om: utveckla bakgrund/konflikt, presentera karaktärer, etablera världsbygget, o.s.v.). Men här börjar jag verkligen tappa greppet, känner jag. Såsom varande författare borde jag väl veta allt om vändpunkter, men uppriktigt sagt så tycker jag att det kan vara oväntat svårt att identifiera.

Men ok, vad ska en vändpunkt göra då, intuitivt? Någonting ska hända (duh!). Någon ny information ska komma fram. Någonting som - och här citerar jag Alex Haridi - "skickar historien i en ny riktning". Det heter ju "vändpunkt", liksom.

Låt mig helt enkelt visa sidan i kurskompendiet som handlar om första vändpunkten.

Men ändå. Vad fan menas? Om jag tittar på En väktares bekännelser, så har jag liksom ingen aning. Den boken är skriven så mycket på känn och med en lite konstig ingång som handlar om att vi har två, egentligen orelaterade historier (f.ö. ett big no-no i sig, får jag för mig). Kan det möjligen röra sig om när Tilda (SPOILER ALERT) förstår att det har med henne och hennes värld att göra att det försvinner människor? Det kommer alldeles för sent för att vara en "korrekt" första vändpunkt och det kanske är därför som många upplever boken som seg, med alldeles, alldeles för lång presentation och fördjupning av denna.

Vad gäller Visheten vaknar så kanske det är när Tilda (SPOILER ALERT) får reda på att den trollkung som är på väg att vakna med största sannolikhet kommer att kräva ett jungfruoffer. Det är faktiskt inte omöjligt. Jag tror det.

Och om vi pratar om Harry Potter då, som jag utgår ifrån att alla har läst. När kommer första vändpunkten i The Philosopher's Stone? Eller snarare vad utgör denna vändpunkt?

Fast när jag ändå ställt frågan "när", så kan jag gott svara på var första vändpunkten "ska" komma: 25% in i historien. Det ni! Det finns ett tydligt svar! Låt mig då hämta ut min Philosopher's ur hyllan och se vad som händer en fjärdedel in. Hm, i min utgåva ska det vara typ sidan 55 någonting ...

Vet ni, det är faktiskt på sid 55 som Harry träffar Professor Quirrell för första gången! Precis innan de kommer till Diagon Alley. Men kan det sägas vara en vändpunkt? Knappast väl? Eller är det Diagon Alley-besöket som liksom skjutsar in Harry i den magiska världen och därmed utgör en vändpunkt?

För att stämma av mot vad Alex Haridi skriver:

- "Stor vändning som skickar historien i en ny riktning." Jovars, han möter ju den nya världen på ett hands-on-sätt här.

- "Är det en fälla eller en möjlighet?" Jomen, det måste ju kännas som en fantastisk möjlighet för Harry. En fälla? Jo, Quirrell i sig är ju en fälla, fast det vet vi ju inte än. Nåja.

- "Den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras - Kommer HP lyckas med?" (hehe, i detta fall pratar vi ju faktiskt om HuvudPersonen, och inte om just Harry Potter, även om initialerna råkar stämma). Nja, njo. Kommer Harry att lyckas med att bli trollkarl? Fast är det den övergripande dramatiska frågan? Det handlar ju om kampen med Voldemort egentligen. Väl? Det kan vi väl på sätt och vis ana i och med hur Harry blev föräldralös, men annars vet vi väldigt lite om det här.

- "Viljan konkretiseras." Jaha. Harry vill väl VÄLDIGT gärna åka till Hogwarts och bli trollkarl.

Men vänta nu! Jag låter ovanstående raljerande kvarstå som ett monument över min aningslöshet, men nu tror jag att jag inser vad som är den riktiga första vändpunkten. Den kommer på sid 42 när Hagrid säger: "Harry - yer a wizzard." Så enkelt måste det ju vara! De ovan nämnda punkterna applicerar ju ganska väl på detta - jag behöver inte ens konkretisera, tror jag.

En riktigt jävla bra vändpunkt, om jag får säga vad jag tycker. Och jag antar att den miljard(?) människor som i likhet med mig älskar Harry Potter, håller med.

Klart slut.

Författarskola #46 - störning

Då hade jag tänkt gå vidare lite med den här dramaturgikurvan som den rutinerade manusförfattaren Alex Haridi berättade om på Författarförbundets kurs för någon månad sedan. Vi har hunnit till moment nummer tre: störningen.

Jaha ja, man kan ju gissa rätt bra vad det handlar om. Vi har ju alltså anslag samt presentation under bältet och nu känns det inte helt orimligt att någonting kommer in och stör historien en aning. Nästan undantagslöst är det ju så i böcker/filmer/tv-serier att det händer något skit, som liksom utgör handlingen, eller vad man ska säga. Jag vet inte om jag uppfattat saken rätt, men jag tror att störningen generellt är exakt den konflikt vi i någon mening kommer att röra oss omkring framöver.

Låt oss fundera över vad i hela friden det kan handla om i praktiken. Redan här börjar jag tappa bort mig och har en känsla av att jag kan svara "fel". Men vi gör ett försök. Jag grottar i vanlig ordning ned mig i mina egna böcker, eftersom jag kan dem utan och innan.

I En väktares bekännelser - där min huvudperson, Tilda, är ensam med väktaransvaret i stan, eftersom mormor rest bort - tror jag att störningen utgörs av att hennes frivillige informatör, tomten Knappeman, kommer till hennes skola och säger till henne att det ryktas om att det finns en häxa i stan som håller på med någonting otillåtet (kapitel 3). Ryktet är lite väl löst för att riktigt oroa Tilda, men det är faktiskt fröet till bokens huvudsakliga "problem".

I Visheten vaknar anser jag nog att störningen kommer i och med att både Knappeman och mormor oberoende av varandra säger till Tilda att det är något på gång med trollen (kapitel 4). Tilda har själv upplevt avvikande beteende hos trollen redan i första kapitlet, men det hade lätt kunnat röra sig om en engångsföreteelse. Här vid tillfället för störningen får vi reda på att det är någonting mer allmänt i görningen.

"Yay! Vad härligt att vi får veta saker om dina böcker som vi inte har läst och inte får någon vidare lust att läsa heller av vad vi har hört hittills."

Ok. Men Harry Potter då? Hm, det var faktiskt ett tag sedan jag läste The Philiosopher's Stone senast, så jag kommer inte riktigt ihåg. Är det när ormen pratar med Harry och sedan slipper lös ur sitt terrarium? Jag får för mig det. Det är väl första indikationen på att Harry besitter någon sorts förmåga bortom det normala? Eller så har jag helt fel.

Någonting i den här stilen tror jag att störningen kan utgöras av - OM jag fattat någonting rätt. Under kursen så fick vi bl.a. lyssna på en kort radiopjäs av Alex Haridi själv och sedan försöka bena ut de olika dramaturgiska momenten. Gissa vem som inte klarade av den lilla övningen. Jag tycker helt enkelt att det är skitsvårt att tänka på/se de här sakerna.

Men så har vi ju det här alldeles avgörande med att vi inte pratar om någon exakt vetenskap, så det finns väl, strikt talat, inga absolut rätta svar. Vilket är lite trösterikt ändå, om man klarar av den typen av rörelsefrihet. Det kan ju också kännas lite stressande för någon, men jag tror faktiskt att jag hör till dem som snarare blir lite lugnad av tanken.

Som vanligt tror jag att man gör klokast i att bara vara medveten om teorin bakom hantverket och sedan följa slaviskt/strunta helt i det (eller något mellanting var som helst på skalan) utefter vad man själv känner att man mår bäst av. När man själv mår bra, så mår historien bra, får jag för mig.

Författarskola #45 - presentation

Jamen, ska vi ta och gå vidare då, i den dramaturgiska kurvan - eller den dramaturgiska valen, om man så vill. I Författarskola #43 raljerade jag om det s.k. anslaget, vilket alltså är den absoluta början på en bok (det gäller så klart även andra berättande konstformer, liksom film, men jag är författare, så jag håller mig till den aspekten). Den här gången tar vi oss ett steg framåt, till presentationen.

Rent fysiskt befinner vi oss förmodligen några stycken in i texten, och nu är det dags att lära känna huvudpersonen lite grand, sätta bakgrunden, o.s.v. Här är det t.ex. ok att gå ned i intensitet, ifall anslaget varit av det dramatiska, actionfyllda slaget.

Det är med andra ord, känner jag, ett slags andrum. Vi kan berätta i lugn och ro och breda ut oss lite. Var befinner vi oss? Vilken tid pratar vi om ungefär - är det ett historiskt drama, nutida, eller sci-fi? Är det fantasy eller diskbänksrealism? Vem är det historien handlar om? Vad bryr hon sig om just nu? Vad har han för omedelbara bestyr på gång? Vad tänker hon på?

Har vi någon viktig bakgrundshistoria att redogöra för, gör vi det lämpligen här. Vi lägger grunden till hela berättelsen. Inte själva konflikten - den kommer senare - men vi presenterar liksom en situation som vi sedan kan ställa till, eller vad man ska säga.

Eftersom jag skriver mina egna böcker (en tautologi av rang) så tänker jag även denna gång i första hand leta lite i dem efter detta dramaturgiska element.

I En väktares bekännelser har jag en jädrans massa bakgrund att redovisa, så grundligt som möjligt, utan att därför bli tråkig och Wikipediamässig. Min huvudperson, Tilda, är "väktare" och jag behöver redogöra för vad det är. Ett rimligt grepp är att visa det, i stället för att berätta, och det är precis vad jag gör. I första kapitlet räddar hon en stackars hund från att bli uppäten av ett troll. Medan jag visar detta, ser jag till att presentera detaljerna att a) hundens husse inte kan se att trollet är just ett troll, förrän det liksom är för sent (jag introducerar begreppet "vändsyn"), b) Tilda har något som heter "väktarröst" som får trollet att lyda henne mot sin vilja, och c) Tilda har en sång ("glömskevisan") som hon kan sjunga för att göra en människa medgörlig och lättpåverkad. Samtidigt visar jag genom Tildas attityd att hon är a) extremt van vid den här typen av situationer, b) extremt trött på den här typen av situationer, c) förmodligen är rätt ung, eftersom hon tycker att det är pinsamt att sjunga glömskevisan.

Sedan gör jag någonting som man i allmänhet ska akta sig för, tror jag. Jag låter Tilda presentera sig själv och berätta om sitt liv som väktare. Det kan väldigt lätt bli fel, föreställer jag mig, eftersom det är en extremform just av att berätta och inte visa - och vi vet ju alla att det är "show don't tell", som gäller. Här gör jag alltså precis det motsatta. Men jag har redan visat en hel del av det jag sedan berättar om, vilket möjligen kan vara en förmildrande omständighet. Anledningen till att jag ändå berättar på det här viset, är för att det är en väldigt ovanlig situation/värld som ska etableras.

Efter det beskrivande/berättande stycket (inte att förväxla med ett skrivtekniskt stycke i det här fallet), går jag tillbaka till den actionscen jag lämnade Tilda i tidigare.

Presentationen i En väktares bekännelser är superlång. Shit, vad lång den är! Det tar fanimej ages innan det händer någonting jobbigt som uppenbart har med Tilda att göra. Härmed bryter jag mot alla konstens regler. Det är nämligen meningen att det ska komma en "störning" härnäst, som ställer allting på ända och gör att huvudpersonen får problem av något slag. Tilda har visserligen ett problem redan från början i och med att mormor, som normalt fungerar som hennes trygga punkt i tillvaron, är bortrest och hon är ensam med ansvaret - vilket jag f.ö. presenterar redan i anslaget. Dock, ska också sägas, så har jag i stället ett gäng småstörningar, i form av lösa rykten, en jordvätteinvasion och pinsamma möten med Tildas stora förälskelse. Och hela tiden - i många, många kapitel - fortsätter jag att presentera den komplicerade, obekanta världen.

I Visheten vaknar går jag mer direkt på sak. Eftersom jag lite smått räknar med att man läst En väktares bekännelser så behöver jag inte hålla på att tjata sönder de omkringliggande omständigheterna, utan jag kan köra på bara. Redan i första kapitlet beter sig trollen ovanligt illa och lyckas paja Tildas dejt. Det rör sig om huvudkonflikten i boken, som alltså tar sin början redan här. Samtidigt försöker jag pressa in en massa info för att fräscha upp läsarens minne av världen, alternativt försöka ge en läsare som inte läst första delen en chans att hänga med.

Och sedan då? Jo, jag gör det igen. I kapitel två låter jag Tilda berätta om sitt liv. Det kändes som om det fortfarande var en nödvändig sak att göra. Kanske redundant - jag vet inte. Men gjort är gjort.

I övrigt sätter jag så klart - i båda böckerna - tonen för berättelsen. Tildas ofta ironiska/sarkastiska berättande utgör en humoristisk (hoppas jag) grund som genomsyrar hela boken. Jag låter det också framgå sådana saker som att det förmodligen är nutid, att vi befinner oss i Stockholm, samt att det är ganska kallt (höst i EVB, vinter i VV).

Nå. Detta är alltså någonting om presentationen i mina egna två utgivna böcker. Hyperintressant för gemene man, m.a.o. Eller inte, typ. Det är bara det att jag känner mina egna texter så väl att jag kan hitta och beskriva detaljerna i det jag bygger upp. För att stolpa upp det i någon annans text krävs mycket mer. Bl.a. tid som jag inte riktigt har.

Tänk i stället själva på det här nästa gång ni börjar läsa en bok. Och kolla ditt eget manus. Vad får du med? Hur visar du det? Är du alltför förklarande (som jag)? Är det någonting mer du borde försöka pressa in?

Typ så.

Författarskola #44 - ett dinosaurieskelett

Jag hade egentligen tänkt skriva om nästa steg - presentationen - i den klassiska dramaturgikurva som jag tog del av häromveckan när jag gick en kurs som handlade om just dramaturgi.

Men nu blir det dinosaurieskelettet i stället. För jag har svårt att se bortom det just nu. Det upptar helt enkelt hela mitt synfält.

Jag pratar förstås om mitt manus. Som jag skrev "färdigt" idag. Kacklade till på ett oroväckande sätt här just nu när jag skrev '"färdigt"', för trots citationstecknen så är det så långt ifrån sanningen att det är löjligt.

För vad har jag? Jo, ca 67500 ord. Och visst, det finns en viss korrelation mellan dessa och till och med en handling med början, slut och ett väl tilltaget Great Swampy Middle emellan. Men något "färdigt" finns inte på kartan.

Nej, det jag har är ett dinosaurieskelett. Jag har grävt upp en massa ben. Jag har tur, för de ligger i någorlunda rätt ordning, tror jag. Det ser ut så just nu i alla fall. Men skelettet är inte på något sätt fullständigt. Dessutom har jag inte kunnat bestämma art än. Och jag undrar om det inte låg ett annat skelett där och skräpade och kontaminerade mitt målexemplar.

Nu kommer jag att få göra samma sak som de allra flesta paleontologer före mig har gjort: lappa, laga, skapa proteser i gips, montera enligt någorlunda kvalificerade gissningar och - sist men inte minst - bluffa: "Jodå, så här såg djuret ut. Ingen tvekan om saken."

Låter det hopplöst? Ja, för mig också. I princip.

Men här kommer den glada nyheten och även dagens s.k. lektion: Det är mitt skelett. Jag gör vad fan jag vill med det. Och jag får det att funka till slut. Om jag så ska bygga kraniet själv i papier maché och lappa med gaffatejp! Det kommer att bli presentabelt i slutändan.

I know, för jag har gjort det förr. Visheten vaknar var i samma totala kaosläge och den kom på något sätt ut på andra sidan - inte minst tack vare mina duktiga och tålmodiga redaktörer. Och boken har fått strålande recensioner. På Goodreads fick den sitt bottenbetyg hittills igår: en trea - dess första trea. Det sänkte snittet till 4,27 (22 betyg totalt bara, men ändå).

Så jag vet att det går. Ibland. Kanske. En gång gick det i alla fall.

Författarskola #43 - anslag

Då var det dags för utlovat inlägg där jag kommer att fortsätta att dissekera det material jag fick grunden till på dramaturgikursen jag var på häromdagen. Jag tänkte helt enkelt börja från början.

Anslag m.a.o. D.v.s. det allra första i en roman (det gäller även t.ex. film, men här koncentrerar jag mig på mitt eget område), det som ska hooka och på några rader säga någonting om vad det är för slags berättelse vi har framför oss. Sätta ton och stämning.

Jag vet att skrivande människor ofta fixerar sig vid första meningen i sitt alster, eller åtminstone de allra första meningarna. Och det är ju just anslaget det handlar om. Själv tror jag att folk är beredda att läsa några stycken i alla fall, innan de eventuellt bedömer boken som ointressant, men faktum kvarstår: En bok måste börja bra.

Vad är bra då? Det beror förstås på läsaren. Men vad man kan göra som författare är väl att a) vara "sann" mot resten av boken, b) verkligen försöka vara tydlig med den stämning man bestämt sig för, c) gärna låta någonting hända - någon form av action, som så klart även kan vara av mer finstämd karaktär.

Jag tänkte ta tillfället i akt och kolla lite på hur jag sätter anslaget i mina egna två utgivna böcker. De börjar så här:

Jag vet att någonting är på gång eftersom Dumpe är orolig, men
jag vet så klart inte vad. Jag försöker vara beredd på det värsta.
Mormor åkte upp till Norrland i förrgår, så jag kommer att vara
helt ensam med vad det nu är.
(En väktares bekännelser)

”Vänta här. Jag ska bara köpa en grej på 7-Eleven.”
Hakim får ”7-Eleven” att låta som ett ställe jag vill tillbringa
resten av mitt liv på. Han ser på mig med sina obegripligt bruna
ögon. För miljonte gången slår det mig hur osannolikt det är att
jag får stå så nära de där ögonen. Så nära honom. Det hade varit
helt otänkbart bara för några månader sedan.
(Visheten vaknar)

Oj, vad intressant att titta på det så här, med begreppet anslag i fokus. När jag skrev dessa båda inledningar hade jag ingen medveten tanke direkt, förutom en vag idé om att det skulle vara intresseväckande. Båda böckerna är tänkta att vara snälla, fantasieggande, roliga och spännande, i ungefär den ordningen. Jag vet faktiskt inte om jag direkt har "lyckats" i något av fallen ovan.

Början på En väktares bekännelser skulle kunna vara inledningen till någonting mer allvarsamt - förutom att Dumpe är ett ganska fånigt och roligt(?) namn. Däremot så sätter den ju helt klart stämningen till någonting (potentiellt sett) spännande. Något är på g och det kommer att falla på huvudpersonen att ta hand om det - det som hon inte själv vet vad det är.

Inledningen till Visheten vaknar är mer avspänd. Att börja med en replik - i det här fallet en avgjort vardaglig och tråkig sådan - är inte uppenbart genialiskt, men det ger i alla fall info om att vi har något sorts utbyte mellan människor på gång. Och vi snackar ju verkligen relation här. Tilda har äntligen fått (nåja) sin avgudade Hakim. Den humoristiska tonen finns definitivt representerad i och med Tildas reaktion på den gråtråkiga repliken och genom adverbet "obegripligt" som attribut till adjektivet "bruna". Jo, jag fattar att det inte är "haha, vi dör av skratt allihop redan här"-roligt, men det är ändå någonting i tonen som liksom "stämmer" med resten av boken.

Vad gäller handlingen får vi egentligen inte veta ett smack. Att ett gäng troll strax kommer att göra entré är vi lyckligt ovetande om - i synnerhet om vi inte läst En väktares bekännelser (men det brukar väl folk ha gjort, föreställer jag mig). Det är f.ö. en intressant iakttagelse i sig att vi förmodligen har att göra med läsare som redan vet ungefär vad de kan vänta sig av historien. Det gör ju också att det finns utrymme för den här inledningen där vi har exakt noll action. Även om jag inte tänkte aktivt på det när jag skrev den (eller gjorde jag det?) så hade jag uppenbarligen en känsla för att jag kunde ta det väldigt mycket lugnare den här gången.

Av exemplen ovan tycker jag att vi kan lära oss att det i många fall - säkert i de allra flesta - är direkt omöjligt att i första stycket* låta läsaren veta exakt vad det är för berättelse de har att göra med, men vi kan i alla fall presentera en av de aspekter vi har tänkt trycka på lite extra. Man får helt enkelt välja vilken av dem man ska satsa på.

Ok, i det här läget så måste ni tänka följande tanke: "Öh? Ok. Du drar ohämmat slutsatser från ditt eget skrivande. Big deal. Jag trodde att vi skulle få ta del av någonting mer generellt."

Men låt oss kolla på det här då:

Mr and Mrs Dursley, of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. They were the last people you'd expect to be involved in anything strange or mysterious, because they just didn't hold with such nonsense.
(Harry Potter and the Philosopher's Stone, J.K. Rowling)

Inledningen till världens bästa bokserie, m.a.o. Vad får vi veta här då? Främst, skulle jag säga, att det är en humoristisk bok vi har att göra med. Vi får också veta att någonting "strange or mysterious" är på gång - indirekt, men mycket tydligt - men det kommer, vill jag påstå, i andra hand. Faktum är att det fortsätter i den här stilen ganska länge. Inte förrän i sjätte stycket (om jag räknat rätt) får vi veta att Mr Dursley får syn på en katt som läser en karta.

Är det intresseväckande då? Försök att tänka som en som aldrig hört talas om Harry Potter. Jag tycker det personligen, eftersom jag gillar just det humoristiska anslaget. Det känns dessutom typiskt brittiskt på något sätt och jag är svag för precis den typen av humor ("thank you very much", "they just didn't hold with such nonsense").

Ska vi för skojs skull ta en titt på andra delen också och hur den börjar?

Not for the first time, an argument had broken out over breakfast att number four, Privet Drive. Mr Vernon Dursley had been woken in the early hours of the morning by a loud, hooting noise from his nephew Harry's room.
(Harry Potter and the Chamber of Secrets, J.K. Rowling)

Här jobbar Rowling framförallt med igenkänning, anser jag. Alla vet vid det här laget vem Vernon Dursley är, att han bor på number four, Privet Drive och vi kan alla ana vem det är som hoar i Harrys rum. Det är på så sätt ganska tydligt att det är en uppföljare, även om det så klart skulle kunna ha varit fråga om en helt fristående bok, där vi fått allting förklarat för oss så småningom.

Vi tar ett sista exempel. Från en ungdomsbok även denna gång, och faktiskt en sorts fantasy:

Jag sitter i skogen, bakom en stor sten. Jag klamrar mig fast vid den med händerna, lutar ansiktet mot den. Jag känner dess skrovliga, solvarma yta. Min mage mullrar och jag undrar om jag ska kräkas. Det smakar surt i munnen.
(Kungadottern - sagan om Turid I, Elisabeth Östnäs)

Tonen är allvarlig och stämningen är inte på topp direkt. Vi får känslan av att huvudpersonen gömmer sig (vilket hon faktiskt gör) eller åtminstone har dragit sig undan på något sätt, för att få vara i fred kanske. Vi är nära henne fysiskt. Skrovlig, solvarm sten. Illamående. Sur smak i munnen. Här är det inte mycket humor, utan vi fattar att vi kommer att få vara med om en högst personlig berättelse, där vi har tillgång till huvudpersonens inre liv. Det är rätt bra jobbat av Elisabeth (som jag är något, lite bekant med) att säga så mycket på så få rader.

Jag vill betona här att anslaget inte behöver vara exakt ett stycke långt - det kan jag inte tänka mig att någon har stipulerat på något sätt - men jag tyckte att det var en rimlig grej att kolla på.

Seså, titta nu på era egna manus och stäm av vad ni signalerar med era anslag!

*Ja, jag vet att det rör sig om två stycken i fallet med Visheten vaknar, but still ...

Författarskola #42 - dramaturgikurs

I går var jag på en kurs i dramaturgi i Sveriges författarbunds underdivision BULTs regi. Jorå, fint skareva! Och fint VAR det! Jag var SÅ starstruck av att sitta där tillsammans med ett axplock av Sveriges mest framstående barn- och ungdomsförfattare. Eller vad sägs om Lisa Bjärbo, Ingrid Olsson, Elisabeth Östnäs och Eva Susso, för att bara nämna några? Och vem ledde kursen då? Ingen mindre än Alex Haridi.

Ni fattar. Vad gjorde jag där, liksom? Men jag VAR där och det var den BÄSTA kurs jag någonsin deltagit i.

Shit, vad bra han är, Alex! Han har så gedigen erfarenhet och förutom detta en sådan supersund inställning till det här med dramaturgi. Så här ser hans definition av begreppet ut:

Kloka ord av Alex Haridi (från kurskompendiet)

Det viktiga här är att han alltså inte säger någonting om vad man SKA eller MÅSTE göra, utan endast försöker att åskådliggöra det som redan finns på något sätt i vårt kollektiva medvetande. Trots detta var det nog fler än jag som satt och mentalt försökte pressa in våra redan utkomna böcker samt pågående projekt i modellen som han sedan beskrev i detalj (det är väl vad man kan förvänta sig av det kollektiva medvetandet hos en författarskara).

Och vad var det för modell då? Jo, det handlade främst om en klassisk modell (med ursprung i filmen) som man kan betrakta som tre akter eller åtta sekvenser (otippad matematik här, men det går faktiskt hyfsat jämnt upp).

Men om vi börjar med det han kallade för "skelettversionen" av klassisk struktur för en historia, så ser den ut någonting så här:

 Klassisk dramaturgisk struktur - skelettversionen (Alex Haridi, från kurskompendiet)

Han ritade även upp denna struktur i form av en något knölig "val":

Den dramaturgiska valen (Alex Haridi, från kursslidesen)

Här blir det i suddigaste laget kanske, men m.h.a. ovanstående punktlista bör det gå att dechiffrera även valen.

När man ska bena ut den här modellen i tre akter så går gränserna vid vändpunkterna. Då ser det ut så här:

Treaktsvalen (Alex Haridi, från kursslidesen)

Sedan delade han upp detta ytterligare i en akt 2a och akt 2b, så att vi fick fyra lika stora delar (jaha, tänker ni, varför kallar man det inte för "fyraktssystemet" rätt och slätt? Svar: Inte fan vet jag. Av gammal hävd, förmodar jag.):

I praktiken fyra akter (Alex Haridi, från kursslidesen)

Suddigt och svårt att se, men vi pratar fortfarande om samma hållpunkter som tidigare, så det går att gissa vad som står ganska bra.

När vi sedan vill dela upp det hela i våra åtta sekvenser, så är det inte speciellt svårt utifrån ovanstående:

Åtta sekvenser (Alex Haridi, från kursslidesen)

I samma andetag som den här modellen nämns, så måste sägas att Haridis ungdomsroman "Huset mittemot" enligt honom själv bygger strikt på denna. Jag har ännu inte läst boken, men det ska bli oerhört intressant att göra det, inte minst i studiesyfte.

Redan detta är rätt mycket att idissla, och jag har inte tänkt ta det längre än så idag. I stället tänkte jag att kommande författarskoleinlägg ska handla om valda punkter i detta/dessa schema(n).

Men stay tuned, för snart ska vi prata om detaljerna här.

Författarskola #41 - tre droppar Dahlgren

Orkidépojken av Helena Dahlgren är en sådan där bok som alla känt till innan den ens funnits att få tag i och folk har haft sjukt höga förväntningar på den från dag ett. När den äntligen kom ut var jag så pass otålig att jag inte - som jag annars plägar göra - väntade på e-bok eller att den skulle finnas tillgänglig på biblioteket, utan jag gick helt sonika till närmaste Akademibokhandel och köpte en pappersvariant (f.ö. mycket snyggt omslag, med orkidéer i relief).

Såsom varande författare, så vet jag att förväntningar kan hänga rätt tungt över en själv och ens alster, men i Helena Dahlgrens fall var det liksom inga problem: alla älskar boken! Så även jag.

Nu tänkte jag försöka klämma ut de där tre dropparna då. Vad gör författaren för att det ska bli så himla bra?

1. Stämningen. A och o i denna bok och en STOR talang hos författaren. Här är det så klart svårt att hitta exakt metod, men låt mig komma med ett litet exempel:

"Det är nu det börjar bli riktigt svårt att skriva. Allt buktar och skevar, jag vet inte om jag längre kan lita på mitt minne. Om jag vågar gå tillbaka." (Orkidépojken, sid 72)

Att föregripa handling på det här sättet - genom att i någon mån avslöja vad som komma skall, om än bara i ytterst vaga termer - är någonting jag aldrig gjort själv, och heller inte alltid uppskattar, men här är det så jävla suggestivt! Berättaren blir påtagligt närvarande och vi får den här meta-inblicken i hennes historia. Och "allt buktar och skevar" ... Det är perfekt - man fattar precis. Det är ingen hemlighet att boken är Twin Peaks-inspirerad till tusen (serien har också sin självklara plats i dess fiktiva universum) och det här med att verkligheten liksom blir svår att ta på, det känns så himla Lynchskt och schysst. Black Lodge-stämning till max.

2. Man behöver inte skriva kronologiskt. Det är väl inte helt ovanligt att man inte skriver alldeles i den ordning saker och ting sker, både tillbakablickar och olika parallella tidsplan finns lite här och där, men man kan ta det till ytterligare en nivå - vilket är vad Dahlgren gör. Alltså, det är inte så att tidslinjen inte finns där - det är inte rent surrealistisk absurdism vi talar om - både den och en linjär handling finns så klart, men det är på något sätt oviktigt, helt enkelt. Det är någonting jag aldrig ens tänkt på, att man faktiskt kan låta det flyta om man vill - det visar sig att det går precis hur bra som helst. Jag inser att jag är ute på lite tunn is här, eftersom jag knappt kan förklara vad jag menar, men jag vill liksom påminna mig själv om den här känslan i boken.

3. Man behöver inte få veta allt! Revolutionerande faktiskt, för mig. Vi får i Orkidépojken veta långtifrån allt, vilket bidrar starkt till stämningen (och därmed punkt 1). Det är fantamej ett alldeles lysande grepp, som jag tycker ofta saknas i skräck, både i bokform och på film. Jag älskar Stephen King, men han är ofta alldeles rasande explicit i sina beskrivningar av monster, och likmaskar i ögonhålor återkommer enligt mig i alltför hög grad. Dahlgren ger bara några små, korta detaljer av horrorkaraktär och de räcker så satans långt. Det ska sägas att jag inte skulle räkna Orkidépojken till skräcklitteraturen i första hand - och det är som jag förstår saken inte heller meningen - men inslagen finns där och förhöjer det hela ytterligare.

Jag känner att jag skulle vilja lägga till en punkt 4, om igenkänning i utanförskapet, den sköra osäkerheten i ungdomen, o.s.v. Men då tar väl det här inlägget aldrig slut.

Så där ja. Dags att gå till handgripligheter och börja stjäla friskt!

Författarskola #40 - att hantera framgång

Shit, vad jag tog i här i rubriken. Men för mig var det onekligen en hittills ojämförlig framgång att bli så synnerligen positivt recenserad i DN. Och jag blev så klart helt sjukt glad!! Världens lyckligaste!!

MEN ... Det kommer förstås ett "men" här, som ni förstår, i form av "Jag kommer aldrig mer att kunna leva upp till det här. Mitt nuvarande manus suger ju! Det är i fullständigt kaos! Gud, vad dum jag kommer att känna mig när alla blir djupt besvikna på nästa del!"

Mm. Ni ser. Aldrig nöjd. Jobbig människa.

Javisst. Jobbig och osäker. Needy, som de flesta(?) författare och konstnärer i stort. Antar jag.

Men vi skiter en stund i alla mina många personliga tillkortakommanden och frågar oss i stället: Hur gör man då? För att fortsätta skriva, för att inte oroa sig sönder och samman över det manus man har på gång, utan låta det växa fram på liknande sätt som de första två i serien.

You tell me, liksom. Men på något sätt ska jag ha ett råmanus klart inom mindre än två månader, har jag tänkt. Detta för att hinna göra en egen grovredigering innan jag lämnar in det till förlaget och hoppas att de kan tänka sig att nådigast göra ett försök att förädla det så pass att det kvalar in för utgivning.

Då är vi tillbaka i "skriv bara!" Och det är nog typ det enda jag kan göra. En del av mig vill sätta mig och skriva en detaljerad synopsis från punkten där jag befinner mig nu, men resten av mig vet vid det här laget att det är rätt så dödfött. Jag kommer på det allra mesta just genom att skriva. Det är möjligt att jag skulle kunna utveckla ett annat sätt att skriva med tiden, men att försöka göra det nu i vild panik, känns inte spontant som någon bra grej.

Så här är min plan: Jag tänker än så länge låtsas att manuset inte kommer att bli utgivet. Jag skriver för mig själv, för att få veta hur det går för Tilda. Blir det sedan tillräckligt bra, så att jag - och förlaget - tror att någon annan skulle kunna ha glädje av det, blir det kanske en bok av det. Jag har inte skrivit något kontrakt och behöver inte strikt talat komma med en del tre av "En väktares bekännelser" ö.h.t. (Sedan är det ju rätt bra för min relation till förlaget om det blir så, men de vet allt - föreställer jag mig - om projekt som bara inte riktigt vill lyckas.)

Så la-la-la-la-la, nu skriver jag för mig själv ... Bara myspys här ...

Och vet ni vad, vad gäller "Visheten vaknar" så känns det som om jag inte behöver oroa mig längre (i den mån jag nu gjort det). En skitbra recension i DN trumfar liksom allt på ett effektivt sätt:) Så kom igen, såga mig! Lite försiktigt och snällt i alla fall.

Nu fortsätter jag med mitt manus här. Det är bara mitt manus. La-la-la-la-la ...

Författarskola #39 - halvvägs eller i limbo?

Så här står det till med mitt aktuella manus (En väktares bekännelser del tre): Jag har skrivit 34242 ord. Bevisligen - för det säger Word, och har Word sagt det så är det så. Det borde betyda att jag kommit ungefär halvvägs - jag har för mig att En väktares bekännelser ligger på ca 65000 ord och Visheten vaknar på drygt 70000.

Men betyder det verkligen det? Jag vet fan inte. För det är lite limbovarning här. Manuset befinner sig i ett obestämt tillstånd, som gör att det är svårt att veta ifall det verkligen någonsin kommer att bli ett fullständigt manus, och om det i så fall kommer att ha så väldigt mycket att göra med det som är skrivet i dagsläget.

Jag har medvetet skrivit lite "lösare" denna gång än jag gjort med tidigare manus. Detta eftersom jag vet hur mycket man kommer att behöva pilla med alltihop under redigeringen i vilket fall som helst. Så min tanke har varit att lämna mer öppet för den processen redan från början. Men ok, skillnaden är inte jättestor, eftersom jag alltid skriver lite på känn, snarare än enligt en förbestämd synopsis. Däremot känner jag att jag är ute och cyklar nu mer än någonsin tidigare. Utan stödhjul och offpist. "Hjälp" är ordet som spontanbildas i min lätt panikslagna hjärna - ni vet lite så där som det i skräckfilm kan uppstå sår formade som bokstäver på den demonbesattas hud: HELP ME

Jag har ju ännu inte fått så mycket reaktioner på Visheten vaknar, eftersom den faktiskt inte kommit ut än, men de få jag tagit del av har varit av positiv karaktär, så där vet jag att jag inte misslyckats fullständigt i precis allas ögon. Det är väl därför som all prestationsångest nu riktats om till innevarande projekt. Och det gör mig i sin tur ännu coolare i min inställning inför mottagandet av Visheten vaknar: "Jaså, du gillade inte Visheten vaknar? Nähäru. Då ska du se trean! Där kan vi snacka bottenlös katastrof."

Men vad gör man nu då, när man känner paniken fladdra i maggropen och demonbokstäverna ligga och bränna precis under epidermis?

Här är mitt förslag: Skriv på. Skriv "färdigt". Hantera kaoset när det väl finns en stomme att stå på. Var inte rädd för att behöva skriva om rubbet, för rubbet kommer sannolikt inte att vara rubbet - inte egentligen. Att flytta om, ta bort, lägga till, fila och dutta kan räcka rätt långt. Och se till att det viktigaste finns med, d.v.s. att karaktärerna känner någonting och har relationer sinsemellan. Det är ändå mycket viktigare än dramaturgisk kurva och trovärdig handling, anser jag. Fantasy och fantastik i all ära, men om man inte har några personer som står mitt i alltihopa och känner sig otillräckliga på olika sätt, så har man liksom ändå ingenting att komma med.

Författarskola #38 - mingel

Igår var det dags för förlagsfest på Pirat/Lilla Pirat. Glad i hågen och utstyrd i den blåaste outfit man ö.h.t. kan tänka sig, gav jag mig iväg för att mingla skiten ur folk.

I'm talking seriously BLÅ här!

Det här inlägget hade f.ö. kunnat gå under etiketten "Jag raljerar fritt", men jag tänker att det är nog så instruktivt för aspirerande författare att få höra lite hur det går till på en sådan här fest. Alltså, det går ju till som på vilket annat mingelparty som helst, så klart. Ok, det här ÄR ingen klockren lektion, och ok, jag raljerar fritt, men nu orkar jag inte ändra titeln.

Jag anlände hursomhelst ca tio minuter efter formell starttid, och redan i porten i huset där förlaget har sina lokaler hörde man att det hunnit dra igång rätt bra däruppe. I dörren stod förlagsägarna och tog alla artigt i hand. Jag känner ju, som sagt, knappt igen mig själv i spegeln, men Jan Guillou känner jag definitivt igen och Liza Marklund kunde jag i sammanhanget identifiera med ganska stor säkerhet - i synnerhet eftersom hon presenterade sig som just "Liza" (även om z:t så klart inte hördes). Jag började med att påtala för henne hur LÅNG hon är - 181 cm, visade det sig. Sedan gick jag raskt över till att missa Guillous hand när han försökte skaka min - vi liksom krockade med händerna i fel position. Så inleder ett proffs sitt minglande!

Sedan började det för mig rätt krävande arbetet att försöka känna igen mindre allmänt kända människor, men som jag träffat tidigare på förlagsfesterna. Det är fan inte helt lätt. Folk byter ju hår, t.ex. En tjej som jag träffat flera gånger och är vän med på Facebook kände igen mig och hälsade, och inte förrän då förstod jag vem det var, eftersom hon ÄNDRAT HÅRET! Man kan inte gå omkring och ändra håret och tro att jag ska hänga med i svängarna. Dessvärre har PR-ansvarig på förlaget en vana att byta både frisyr och hårfärg, och detta gör att jag aldrig känner igen henne direkt - inte heller denna gång. Alltså, på riktigt, vi har träffats vid kanske ett tiotal tillfällen! Och VARJE gång sträcker jag osäkert fram handen och undrar i bästa fall försiktigt om det möjligen kan röra sig om Christina - vilket det ju gör, VARJE gång. Hon måste tycka att jag är jordens drygaste idiot.

Jordens drygaste idiot eller ej, så inledde jag i alla fall själva bufféplockandet med att tappa en liten "båt" fylld med någon sorts nudelsallad och i samband med detta skvätta ut hela innhållet ur mitt rödvinsglas över buffébordet. Då hade jag alltså ännu inte hunnit få i mig många droppar av detta vin. Så det började fint även på den fronten.

Jag fortsatte storslaget med att sätta mig vid samma bord som Kristina Ohlsson och Sara Lövestam utan att hälsa ordentligt på dem, eftersom det är så självklart för mig vilka de är - för jodå, DEM känner jag igen utan problem. Sedan började jag pressa Kristina på detaljer kring hur hon kan vara så himla produktiv och huruvida hon skriver synopsis innan hon börjar skriva en bok på allvar, o.s.v. Hon var mycket vänlig och svarade snällt på mina frågor - verkligen en himla rar tjej.

Sedan var det dags för idoldyrkan. Jag gick fram till Lena och Olof Landström och började tjata öronen av dem om sådant de gjorde för närmare ett halvt sekel sedan, d.v.s. Kalles klätterträd, Farbrorn som inte vill va' stor, o.s.v. Men de var så himla gulliga och lät mig pladdra om hur mycket jag älskar de där filmerna än idag och hur även min man och min treåring(!) tycker att de är geniala rakt igenom. De hade själva inte sett dem på länge. "Håller de fortfarande?" frågade Olof ... Så himla mysiga människor.

Steget därifrån till rena stalkerfasoner var inte långt, visade det sig. En ny debutant på förlaget är Johan Ehn med sin bok Down under, som är en berättelse av självbiografisk karaktär. Jag har läst denna bok, och eftersom den bygger på hans eget liv, så tror jag efter detta att jag känner Johan. Han är f.ö. mycket lätt att känna igen av någon anledning och jag kastade mig över honom som en long lost bästis. Han hanterade detta på det allra mest godmodiga sätt.

Bland de mer positiva, ego-boostande upplevelserna igår var ju helt klart när folk faktiskt vid flera tillfällen kom och sa att de läst En väktares bekännelser och att de tyckt om den. I synnerhet en kvinna som hade en barnbokhandel på Söder verkade verkligen jätteförtjust i boken och berättade f.ö. att hon sålt många exemplar. Det är så himla SJUKT att tänka sig. Att någon KÖPER ens bok. Och LÄSER den. Och att åtminstone denna kvinna (Caroline hette hon) verkligen ÄLSKADE den. It boggles the mind.

Och att dessutom se sina egna böcker - både En väktares bekännelser och Visheten vaknar - lite varstans på hyllorna där i förlagets lokaler ... Obegripligt.

Jag träffade även fantastiska Johanna Lindbäck (Bokhora och Bladen brinner). Och Sara Gimbergsson, som skrivit böcker min dotter älskar. Och Pija Lindenbaum, som ju är överbegåvad på alla sätt och vis. Och skittrevliga Mikael Bergstrand. Och lilla ofattbart unga Karl Modig, som alltid livar upp stämningen. Och ett helt gäng andra människor som jag inte vet namnet på, men som det var superintressant att prata med.

Men ok, om det här nu var en författarlektion trots allt, så får vi väl försöka pressa ut någon liten lärdom ur det hela. Hm, kanske att försöka sikta ordentligt när du ska skaka hand med den som äger ditt förlag? Jo, vi säger så. Over and out.