söndag 29 mars 2020

Deppiga coronatider

Blott ett skal av mig själv

Det här med coronaviruset/covid-19, det är ju typ det deppigaste som har hänt i modern tid. Det var vi inte beredda på. Klimatkrisen kändes överhängande nyss, men den påverkade inte våra liv varje dag på samma handgripliga sätt.

Alltså, det är klart att klimatkrisen fortfarande är överhängande, men den är även tillfälligt överskuggad. Dock har det ju omedelbart visat tydliga tecken på förbättrad miljö när man i praktiken stängt ned hela länder. Det är ju bra, men jag tror dessvärre inte att det kommer att ha någon större inverkan. När vi tar oss ur det här så småningom (peppar, peppar) så kommer ekonomin vara katastrofal och jag tror att industrier kommer att poppa upp som svampar och besudla planeten som aldrig förr.

I det lilla - d.v.s. för mig här hemma - innebär ju viruset att jag för det mesta håller mig hemma med min familj. Visserligen älskar jag att sitta hemma och dutta med böcker och studier, men jag har också en social sida som börjar bli lite trött på att man inte kan gå ut och ha det lite trevligt med folk. Eller ens träffa sina vänner i hemmets lugna vrå.

Faktum är att jag har deppat ihop ganska rejält. En oväntad och ganska sund bieffekt är att jag inte vill ha champagne(!). I synnerhet är det alkoholen jag inte vill ha, eftersom jag tror att den skulle dra ned mig ännu djupare i glädjelösheten. Igår köpte jag faktiskt en flaska Rickard Juhlins avalkoholiserade bubbel, för smaken av champagne saknar jag, men det var naturligtvis bara sött och trist. Fick i mig ett enda glas. Bättre än ingenting, eventuellt.

En lite bra sak är att jag har blivit mycket försiktigare med att slänga mat. Jag sparar rester och använder dem i något nytt dagen därpå. Mycket vegetariskt blir det också. Varför? För att jag tänker att det här så småningom verkligen kan påverka livsmedelstransporter på ett sätt som märks.

Toapappret är jag dock inte orolig för. Är det något vi har här i Sverige så är det träd.

onsdag 18 mars 2020

Enligt O överraskar

Nu blev jag allt överraskad (Källa)

Bokbloggaren Enligt O förvånar stort genom att faktiskt gilla I väntan på Jacques. Hon gillade inte alls en väktares bekännelser och jag fick för mig att det var den hysteriska stilen, det skruvade språket och den ironiska galghumorn hon inte gillade. Tydligen klarade hon i alla fall av det i feelgoodformat.

Såhär skriver hon:

I väntan på Jacques av Elin Säfström handlar om Lollo som lever ett rätt tråkigt liv. Tråkigt singelliv, tråkigt jobb med tråkiga och jobbiga kunder och dessutom en galet elak chef. Visserligen har hon en trevlig vän och arbetskamrat i Asad, men i övrigt är det rätt kasst med det mesta. Förutom dagdrömmarna om den exotiska, supersnygga Jacques då.

När Lollos granne Jack försvinner springer hennes fantasi iväg och den verkliga Jack (som hon inte träffat) och förföraren Jacques (som inte finns) smälter samman i en riktig drömman. Eftersom Lollo inte riktigt är som alla andra går hon med all sin energi in för att hitta Jack. Till sin hjälp har hon Jacks bästa vän Kurre, men hon leker ofta privatdetektiv själv genom att söka upp Jacks flickväns och hennes läskiga bröder. Teorierna om hur Jack försvunnit spårar minst sagt ur när Lollo går all in.

När jag träffar Elin Säfström på nästa mingel på säg Bokmässan kommer jag att med gott samvete kunna skåla i bubbel utan att behöva tänka på det faktum att jag inte var överförtjust i hennes ungdomsbok En väktares bekännelse, för jag tycker verkligen om hennes senaste, både hysteriska och galna bok I väntan på Jacques. Nu vill jag göra två tydliggöranden innan jag går vidare:

Det var inte jag som berättade för författaren att hennes bok inte passade mig, det var hon som (väldigt spontant) utbrast “oj, du gillade VERKLIGEN inte min bok” på ett bubbelmingel.
Det är absolut inget fel på En väktares bekännelse, det är bara jag som är dålig på är att läsa urban fantasy.
Jag föreslår en bubbelskål för Jack, Lollo och Kurre nästa gång vi ses Elin som tack för den här galna historien. Det finns absolut inget som är lagom med I väntan på Jacques, men det är inte alltid så att lagom är bäst.

Tack, Linda, för denna oväntat positiva recension! Och visst fan ska vi skåla nästa gång jag träffar henne.

fredag 13 mars 2020

Författarskola #57 - när det går halvbra

Jaha, liksom (Källa)

Så här en och en halv vecka efter släpp står det klart att min feelgoodljudbok I väntan på Jacques inte faller alla i smaken. Det var ganska väntat eftersom den är så otroligt skruvad, men betygen på Goodreads är verkligen extremt usla. Jag har fått sex betyg hittills: fyra treor och två tvåor, vilket ger ett snitt på 2,67. Jag har aldrig varit i närheten av så låga siffror med En väktares-serien.

Antalet lyssningar på Storytel är i skrivande stund 81 och snittet där är 3,28 - vilket faktiskt inte är något alarmerande uselt betyg på just feelgood, har jag upptäckt. Folk verkar älska att såga den typen av böcker.

Precis just nu fick jag dessutom veta att det spökmanus jag trodde var planerat till hösten, inte kommer att bli aktuellt förrän till nästa vår. Himla trist att jag hade missuppfattat det där - hade legat på lite annars.

Så det verkar trots allt bara bli två böcker i år för mig: min lättlästa När jag vågar (f.ö. fem betyg på Goodreads med snittbetyg 3,40) samt I väntan på Jacques. Ja, om man inte räknar En väktares bekännelser i Tjeckien då.

Men det är väl ändå inte fy skam det, egentligen.

Läxa: bara att kämpa på här! Det är författarens lott.

söndag 8 mars 2020

Ett riktigt lågvattenmärke


Omdöme på Storytel

Det är sannerligen inte alla som gillar det man gör. På Storytel har I väntan på Jacques hittills fått tre ettor med omdöme (men också vänligare omdömen). Jag väljer att tycka att de är ganska roliga. Uppenbarligen gillar vi inte samma saker, liksom.

Här kommer två till:

Uppläsaren är inte så poppis alla gånger

Så kan det alltså se ut. Jag är glad att jag är så himla luttrad - för det blir man till slut, tack och lov.

fredag 6 mars 2020

Jaha, hur går det då?

Så här ser det ut på Storytel i skrivande stund

Hur går det med den här ljudboken då, kan man undra. Så här ser siffrorna ut. 29 ratings och ett snittbetyg på 3,73. Anledningen till att ändå fem stjärnor är ifyllda är att jag själv på ett fullkomligt skamlöst sett gått in och gett mig själv en femma.

De recensioner/omdömen jag har fått är dock jättefina allihop. Exempel från Storytel:


Tack, Elisabeth! (Som alltså varken är jag eller min mamma.)