tisdag 28 februari 2017

Jag tycker till #11 - Miss Peregrine's Home for Peculiar Children


SPOILER ALERT rakt igenom! Läs inte om du inte vill veta något om boken/filmen!

När jag började läsa Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs blev jag helt betagen. Jag visste absolut noll om handlingen - precis som jag vill ha det - och jag älskade att dras med in i det okända. Fotona som är en integrerad del av boken gav mig gåshud, trots att jag då inte visste att det rörde sig om "äkta" foton, som för författaren legat till grund för hela berättelsen.

Dock upplevde jag att boken tappade allteftersom saker och ting förklarades och handlingen liksom definierades. Och sanningen är att jag ännu inte (efter många månader) kommit mig för att avsluta bok två (Hollow City). Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att tappa intresset, men lite hade det att göra med att jag fick reda på det här med fotona och vartefter de presenterades i bok två, så kändes det så himla krystat att storyn byggde på dem. Det började helt enkelt lukta skoluppsats. Fast det är inte hela sanningen, i och med att jag faktiskt tappade sugen lite grann redan i första boken.

Jag förstår om folk som älskade boken blir direkt upprörda av Tim Burtons filmatisering, för han har sannerligen tagit sig friheter. Det flippar ur mer och mer, med större och större avsteg från boken allteftersom filmen lider. Men jag blev i alla fall glad. Jag tyckte på allvar att det funkade bättre som en galen Burtonfilm än som bok. Jag kunde släppa mina reservationer kring handlingen och bara låta det vara vansinnig freakshowromantik.

Särskilt mycket gillade jag Eva Greens Miss Peregrine. Jag fick aldrig någon känsla alls för denna kvinna i boken, men här tyckte jag att hon fick en rejäl personlighet. Och snygg frisyr.

Om jag använde mig av en betygskala så skulle nog denna film få i.a.f. 7 av 10.

söndag 26 februari 2017

Manus inskickat

Det händer inte så vansinnigt mycket på den här bloggen just nu, kan man lugnt påstå. Det har varit manushets här hemma, men nu har jag i alla fall lyckats få iväg en ny version till min redaktör.

Med blandade känslor, ska understrykas. Jag har verkligen jobbat om ganska stora delar (tycker jag själv) och det har blivit bättre än det var, det har det. Men är det tillräckligt?

Fick senast igår frågan ifall det skulle komma en uppföljare - från en som gillade En väktares bekännelser, alltså. Och när man tänker på saken så är det lite jobbigt. För den som gillade den första boken kanske blir oerhört besviken på den som vi håller på att färdigställa nu.

Välkommen till författaryrket, m.a.o. Det var detta jag ville, till varje pris.

torsdag 23 februari 2017

Författarskola #21 - manuskväljningar


Ni som skriver vet jag vad pratar om när jag säger "manuskväljningar". Man tittar på sin text och mår fysiskt illa över hur bristfällig den är. Jag är där nu. Jag kräks på eländet.

Man ska dock försöka komma ihåg att man har en annan relation till manuset än andra människor. Ingen kommer någonsin att hata det lika mycket som man själv gör i sina svartaste stunder. Om man dessutom - som jag - har ett förlag i ryggen som är berett att ge ut det i bokform, så kan man vara ganska säker på att det inte är fullt så uruselt som man får för sig just för tillfället.

För min del är det nog dags att låta manuset vila för dagen, även om jag har lovat min redaktör att hon ska få det i morgon. När det känns så här är det ändå ingen idé att försöka åtgärda de där skriande bristerna man ser överallt.

Kontentan: När det känns alltför blä, lägg undan manuset en stund och vila. Ta itu med det igen när du känner dig lite gladare och en aning mer hoppfull.

tisdag 21 februari 2017

Att klä på barn

Overall (och diverse tillhörande plagg) utan barn i

Så här ser det ju alltsomoftast ut när man försöker klä på ett barn. Overallen ligger där, utan ett spår av barn i sig. Oftast har både barnet och den vuxna hunnit bli svettiga, arga och ledsna långt innan overallen sitter på plats. Varför måste det vara så?

Jag tänker ofta att jag ska vara en harmonisk zen-mamma som med oändligt tålamod lirkar med barnet tills hon själv accepterar att det är dags att klä på sig. I praktiken blir jag mycket, mycket oftare precis den monstermamma jag hade bestämt mig för att aldrig bli. Jag blir argare än jag någonsin blivit på en vuxen människa och jag låter det synas också. Jag ryter och svär och tvingar till slut på overallen med våld vid behov.

Eftersom alla (?) barn fungerar så här så måste det ju röra sig om ett beteende som är alldeles avgörande för att man ska kunna bli en självständig, så småningom vuxen individ. Det försöker jag också tänka på i stridens hetta. Mitt barn behöver krångla med det här, tänker jag. I flera sekunder. Och sedan skriker jag åt henne och beter mig precis lika tvååringsbarnsligt som tvååringen själv.

Det måste finnas ett bättre sätt. Men jag har ingen aning om vilket det skulle vara.

söndag 19 februari 2017

Författarskola #20 - tre droppar Arvidsson


Dags igen att försöka suga ut någonting matnyttigt ur vad en annan författare skrivit. Den här gången har det kommit till Anna Arvidsson som nyligen debuterade med Ordbrodösen (ifall detta på något magiskt sätt undgått någon). Vad kan vi lära oss av henne? Vad är det hon gör så rätt? Inte vet jag, men jag gör ett försök till att bena ut det.

Som vanligt, viss SPOILER ALERT, men inte så jättefarligt, tror jag.

1. Alltså, titeln, ordet "ordbrodös" ... Hur bra är det inte i sig? Och jag tror mig veta att Arvidsson började just med ordet. Jag får för mig (orkar inte googla just nu medan jag försöker tänka) att hon hittat på det i samband med någon skrivövning och att hon sedan inte riktigt kunde släppa det. Och det ledde alltså till denna historia, denna bejublade debut. Så himla schysst att tänka sig! Och det är en bra ingång att försöka sig på. Jag tänker i alla fall prova själv och se hur det faller ut.

2. Hon låter ett mysterium nystas upp. Det är ingenting originellt i sig, men oj, vilken bra grej att göra. Man ska inte glömma hur intressant man själv tycker det är att följa ledtrådar i ett mysterium. Och att pytsa ut dem i lagom takt är så himla mycket a och o. Men låt också "svaret" på mysteriet vara någonting "tungt", på något sätt. Naivt av mig kanske, men jag blev påmind om den här grundläggande byggstenen när jag läste Ordbrodösen.

3. Bilderna. Hon har ett antal superschyssta bilder i texten, så att man bara ryser - så himla visuellt triggande. Det där provet, när examinatorerna går emot ordbrodösen som genomgår provet. Någonting med hur de kommer emot henne och hur de nästan bildar en sorts vägg i sin mörkklädda enhetlighet - det är fantastiskt. Och hela grejen med provet, att man måste ha svart på sig, som en säkerhetsåtgärd, eftersom en gång den som undergick provet fortsatte att skriva på sina vita kläder när hon blev fråntagen blocket. Även bilden av hur den historiska ordbrodösen rider in mitt under häxbränningen med bar överkropp där hon skrivit sina order till folket är otroligt fantasieggande.

Jag blev av denna bok inspirerad att skriva någonting nytt. Någonting helt olikt allt det jag skrivit hittills. Och det måste väl ändå vara ett väldigt högt betyg.


onsdag 15 februari 2017

Jag tycker till #10 - The OA


Tyvärr kan jag inte säga så mycket om den här Netflix-serien, för den gör sig bäst om man inte vet någonting alls om den. Men jag kan tycka till.

Och, oj, vad jag gillar! Gillar, gillar, gillar!!! Löv, löv, löv!!!

Den är så himla oförutsägbar. Och mystisk. Och skådisarna är briljanta. Och ser ut som vanliga människor. Nästan. I alla fall många av dem.

Snacka om suggestiv stämning! Och trådar som får ligga lite halvt orörda. Men inte på ett jobbigt sätt.

Tydligen har de två personer som står bakom serien, Brit Marling och Zal Batmanglij(sic!), gjort två andra produktioner tillsammans tidigare - dessa måste jag nu se! Det kommer också en säsong 2 av The OA, och jag kommer att se även denna, även om risken är att det på något sätt skiter sig i och med detta.

Men alltså, jag kan inte nog prisa denna serie. Se den, för jösse namn!

tisdag 14 februari 2017

Språkporr #13 - språkljud


En sak som jag då och då försöker tänka på när jag vältrar mig i något av de nio språk jag absolut inte kan, men som jag älskar att plugga: Språk utgörs främst av ljud. Alltså, det här med det skrivna språket är ett relativt nytt fenomen och jag är i mångt och mycket en "skriftmänniska" (vad jag nu menar med det), men språket låter sig inte fångas så lätt. Någonting så enkelt som ett vokalljud kan skilja sig oerhört från språk till språk.

Låt oss exempelvis fundera över bokstaven e. Den kan uttalas på så många olika sätt. Eller, rättare sagt, den får i skrift representera ett gäng olika ljud, som ofta, men inte alltid, approximerar varandra. Vi har det långa, svenska e-ljudet, som i ek och detta är mycket likt tyskans e i Esel (åsna), men det är inte samma ljud om man lyssnar noga. I italienska har det långa e-ljudet en distinkt öppenhet/"ä-ighet" (primavera (vår)) som inte påminner särskilt mycket om svenskans eller tyskans.

De korta e-ljuden ligger i allmänhet tillsynes(?) närmare varandra de olika språken emellan, men det finns olikheter, för den som är beredd att verkligen lyssna. Ofta är det oerhört subtilt, men skillnaden finns där. Tänk t.ex. på svenskans sett och jämför med engelskans set. E-ljuden skiljer sig åt. Samma sak om vi jämför med tyskans setzen. Alla tre e-ljuden skiljer sig åt en aning. De gör faktiskt det, även om vi då är inne på finlir.

Sedan får ju e representera rejält avvikande ljud, såsom engelskans i-ljud (första e:t i even), engelskans nästan helt svalda ö-ljud (andra e:et i even, även känt som "schwa"), och franskans långt mer markerade ö-ljud (le (best. art. mask.)). Dock får e helt annat uttal i franska när man slänger på en grav eller akut accent (chère ((fem.) dyr, kär) respektive répondre (svara)), varvid det drar åt ä-hållet respektive det flata svenska e-ljudet, och om man sätter det framför exempelvis ett n så kommer det att resultera i en av de berömda franska nasalvokalerna (envahir (invadera)).

I ryska heter bokstaven e ye och uttalas även så, med det där lilla inledande y-ljudet insmuget i stort sett överallt. Faktum är att e diftongeras även i isländska till ett sorts ye, men har då en akut accent (hér) - det räknas nog faktiskt som en separat bokstav och heter just ye även på isländska.

När man transkriberar japanska (romaji) och kinesiska (pinyin), d.v.s. representerar orden med våra vanliga, latinska bokstäver i stället för de inhemska tecknen, så kommer e att representera ytterligare andra ljud. I japanska har man ett kort e-ljud och ett långt, båda är relativt öppna och det känns inte konstigt att skriva dem med e, men i kinesiskan så drar det representerade ljudet åt ö-hållet.

Vad försöker jag säga med det här då? Jo, man ska inte stirra sig blind på hur ord stavas i andra språk. Glöm inte att blunda och lyssna också.

Hallå? Du har väl inte somnat?

söndag 12 februari 2017

Mitt frustrerande liv

Det här inlägget hade lika gärna kunnat vara rubricerat "Glädjetjut", antar jag. Det beror lite på hur man ser på det.

Så här är det: Mitt liv är perfekt. Nästintill. Så perfekt det kan bli, antar jag. Så bra att jag skäms i alla fall. Det är så himla mycket som är roligt och fantastiskt.

Och vad är det som frustrerar då? Varför inget klockrent Glädjetjut?

Tiden, kära vänner! Tiden ... Som aldrig någonsin räcker till för allting fantastiskt roligt som jag vill ägna den åt. Hela tiden måste man välja och det är fantamej inte det lättaste alla gånger. Just nu måste jag prioritera redigering av mitt manus (uppföljare till En väktares bekännelser) - och det ÄR otroligt roligt (jag menar utgiven författare!!!), även om det också innebär själssmärta av stora mått  - men när ska jag få läsa då? Det finns så mycket jag vill läsa! Jag vill ägna varje stund på dygnet åt att läsa. Det som får mig att skriva detta inlägg just precis nu är Ordbrodösen av Anna Arvidsson, som nu kommer i vägen för resten av mitt liv. Så otroligt fängslande från första sidan, men min tillvaro har hittills gjort allt för att förhindra att jag läser den.

Men det är andra saker också. Fiolen! När plockades den senast upp ur sin låda? Och cellon som jag köpte för ett år sedan (med teorin att det ju är som en felvänd, uppblåst fiol, så hur svårt kan det vara?), den har jag ju knappt hunnit ta i ännu. För att inte tala om gitarren som är förpassad till loftet och som jag på riktigt inte kan komma ihåg när jag hämtade ned därifrån sist. Pianot är det som då och då får min uppmärksamhet, helt enkelt eftersom det bara står där, redo. Så lätt att bara sätta sig ned, så det inträffar faktiskt då och då.

Och så mina älskade, älskade språk:'( Fråga mig inte hur de kan uppgå till nio stycken till antalet. Det bara blev så. Och ingen människa i världen, med allt vad ett vanligt liv innebär, har tid att plugga nio språk! Men jag vill, vill, vill och är inte beredd att släppa ett enda av dem.

Det är inte så att familjen kommer på sista plats heller - tvärtom - och jag försöker att inte låta den bli alltför lidande av mina ska vi kalla det "intellektuella"(?) cravings, men det lyckas inte alltid hundraprocentigt.

Tack och lov att mina vänner är så få och så naggande goda att de orkar med mig. För de är ju också precis hur avgörande som helst för mitt välmående.

Så har vi sociala medier, bloggarna och författandet utöver pågående manusredigering.

Sedan det övriga: Jobb, träning, städning, matlagning. Ni vet. Livet.

Hur. Fan. GÖR. Man?!

Oj, jag fick verkligen panik av det här inlägget, känner jag. Måste gå och andas i kvadrat en stund.

fredag 10 februari 2017

Författarskola #19 - korthuset som inte rasade eller redaktören har alltid rätt


Så här är det: En erfaren redaktör vet vad hon gör. Lyssna på henne. Försök att inte gå in i försvarsställning. Våga tänka om. Våga i alla fall tänka på att tänka om - det är ju inte farligt i sig.

Idag tänkte jag om. Jag släppte in det min redaktör sa i huvudet och lyssnade verkligen. Jag hade en mycket bestämd uppfattning om hur saker och ting låg till - måste ligga till - för att mitt manus ska hänga ihop över huvud taget, men jag vågade släppa den till slut.

Och vad hände då? Gick världen under? Inte vad jag kunde märka. Ordnade sig allt till det bästa? Jag tror det. Åtminstone till det bättre. Jag har inte realiserat våra idéer än, men vi har en gemensam plan.

Det är förbannat skönt det här med att inte vara ensam om att skriva böcker. Att ha en redaktör vid sin sida är som att ha en PT: Det lyfter mycket av bördan från ens egna axlar, samtidigt som det kan vara oerhört smärtsamt.

Fylld av hopp just nu.

onsdag 8 februari 2017

Författarskola #18 - tre droppar Lindström?


Tänkte att jag analogt med detta inlägg om Fredrik Backman skulle försöka extrahera några konkreta saker som gör Christina Lindström till en sådan enastående författare. Saker som man kan stjäla, ifall man själv vill bli lite bättre - och det vill jag!

Inte så mycket SPOILER ALERT här, men om man - som jag - verkligen inte vill veta någonting om en bok innan man läser den, så kan man ju hoppa över det här inlägget så länge.

1. Lindström ger varje karaktär ett tydligt, (i någon mån) sympatiskt särdrag. I Jack har vi exempelvis mammans usla keyboardspel som hon är så glad och stolt över, och även Abrahamssons sätt att skicka äckliga bilder på saker som kvalster i extrem närbild till Jack, trots/för att han vet att Jack tycker att det är vidrigt. Sedan har vi den lilla stående skämtkonflikten mellan Jack och mosterns partner Jens, där Jens hela tiden förnekar att han åt upp hela julosten förra julen - detta gör en högst perifer bifigur levande och gör att man gillar honom, utan att egentligen veta någonting om honom.

2. Hon förmedlar en oerhört kärleksfull relation mellan Jack och hans mamma utan att han (boken är i första person) berättar så mycket för läsaren om hur mycket han älskar henne, utan genom att vi får se dem interagera. Hela dialogen dem emellan genomsyras av stark, orubblig kärlek, utan att de för den skull håller på att prata om hur mycket de tycker om varandra - långt därifrån! De smågnabbas på ett alldeles förtjusande sätt.

3. Det är någonting så oerhört rörande med hennes sätt att visa barndomens skörhet. Hur Jack aldrig som barn gav upp hoppet om att få hälsa på sin pappa på Grönland (och liknande, fiktiva resmål) och lärde sig ord på inuitiska (heter det så?), och Jacks lillebror Enars vilsenhet i situationen där hans mamma har lämnat honom i pappans vård. Jag föreställer mig att detta grepp går att applicera på annat. Att visa på en skörhet hos sina karaktärer gör så mycket för att man ska investera hela sitt hjärta i dem.

Som sagt, tre droppar. Hon gör så mycket mer än det här och språket är helt fantastiskt, men som i allt lärande så får man begränsa sig lite, för att kunna tillskansa sig kunskapen och internalisera den. Förhoppningsvis.


måndag 6 februari 2017

Författarskola #17 - andra skriver bättre


Så här är det ju: Det finns andra författare som skriver bättre än man själv gör. Hur hanterar man det? Är det någonting att hantera? Är det inte bara att köra på i samma spår som vanligt?

Nja. Njo. Kan man inte försöka lära sig någonting? Jo, det tycker jag nog. Stjäla så gott man kan. 

För att stjäla behöver inte vara så dumt. Jag tror inte att man kan ta på sig någon annans röst i alla fall, så något direkt plagiat blir det knappast fråga om (ifall man inte snor någon annans idé rakt av förstås). Man behöver inte vara rädd för det, är min bestämda uppfattning. Inte jag i alla fall, för jag är alltför begränsad av det faktum att jag är jag.

Boken jag läser nu och som utgör grunden till detta inlägg är Jack av Christina Lindström. Läs den, för guds skull! Och försök gärna plocka upp några knep. Det är vad jag tänker göra.

fredag 3 februari 2017

Författarskola #16 - panik!


Och så återvänder jag till min blogg i tider av nöd. Nu känns det jobbigt och jag vet ännu inte hur jag ska handskas med dagens lektion. Den handlar om panik.

Igårkväll fick jag något av ett skräckmail från min redaktör. Hon skriver bl.a. så här (efter att hon läst igenom mitt manus ytterligare några vändor och tänkt till): "Hoppas du fattar hur jag menar, och inte blir chockad över förslagen på ändringar i handlingen!"

Det hoppas jag också, innerligen. Men jag vet att detta kommer att bli smärtsamt och har ännu inte vågat öppna filen. Jag gör det i morgon och jag vet ungefär hur det kommer att se ut, baserat på min kännedom om mitt eget känsliga temperament:

1. Jag sitter med mailet och tänker sansade tankar om att allting går att lösa och försöker peppa mig själv med att jag ju är utgiven författare och kommer att få ut en bok till och att min redaktör är ett erfaret proffs som INTE är ute efter att förstöra, utan att förbättra.

2. Jag laddar ned filen (genomgånget manus, med kommentarer av min redaktör).

3. Jag går ett varv i lägenheten. Kanske spelar lite piano, som ren överslagshandling.

4. Jag öppnar filen och lämnar den exponerad på datorn, utan att titta i den.

5. Jag går ett till varv. Spelar definitivt piano. Går och gör kaffe. Berättar för mig själv att allting kommer att ordna sig. Folk har värre problem att handskas med, läskigare dokument på sina datorer.

6. Jag sätter mitt feta arsle i stolen och börjar läsa, utan att bry mig om signalerna i hjärnan som uppmanar mig att fly, för i helvete fly, från den sabeltandade tigern. Snabbt, snabbt skummar jag igenom kommentarerna, medan hjärtat stadigt sjunker i bröstkorgen tills det sitter någonstans vid ljumskarna och jag är ett skal till människa.

7. Paniken är ett faktum. Det kommer aldrig att fungera. Det blir ingen bok. Man har missförstått mitt känsliga, mödosamt framslöjdade, okränkbara verk. Varenda detalj i handlingen behöver vara precis som den är. Min redaktör har fel. Hon har inte förstått.

8. Jag börjar svara på de mest vansinniga kommentarerna, som i sig skulle kullkasta precis hela storyn. Jag försvarar mig med näbbar och klor. Jag betar av fler kommentarer och försöker vara tillmötesgående på några små ställen, för att visa min goda vilja, så att hon ska vara mer beredd att lyssna på vad jag har att säga om de ställen som är bärande väggar i historien och som under inga omständigheter får raseras.

9. Piano. Kaffe. Självpepp av typen: "Du kan det här, du är konsult, det här är vad du gör, du gör kunden glad genom att vara tillmötesgående och resonabel och i slutändan gör du vad som krävs för att jobbet ska bli gjort." Kontringar av typen: "Det här handlar inte om ett datasystem! Detta är konst! En fullständig, känslig struktur som man vill att jag ska riva och sedan lappa ihop igen på för mig främmande sätt. Där det var utsirade korintiska kapitäl, kommer det att vara sneda och vinda, fulspikade brädor, som förstör absolut hela intrycket.

10. Jag skärper mig. Tänker att jag ju kommer att ha kvar det ursprungliga manuset som vi kan gå tillbaka till, när ödeläggelsen är ett faktum. Jag kan ju faktiskt våga mig på att genomföra min redaktörs idéer - själva processen i sig är inte farlig.

11. Arslet i stolen igen. Uppkavlade ärmar. Seriösa försök, varvat med ångest och åsnelik vägran.

12. Jag vet inte. Upprepning av punkt 7 t.o.m. 11 förmodligen. I en till synes oändlig loop. Tills jag har något sorts resultat som jag kan leva med.

Man måste ha klart för sig att det är redaktören som är proffset - inte man själv. Om hon har tankar om större förändringar så är de förmodligen sunda i grunden. Det bör gå att jobba med dem, eller i vissa fall, utifrån dem komma med egna, ännu bättre idéer.

Vi ska också komma ihåg att jag ännu inte öppnat filen. Jag har ingen aning om vad jag kommer att få se. Men det är av begränsad relevans för det tänkta scenariot ovan, för vad det än är kommer det att kännas och fungera ungefär som återgivet här.

Ångest är, dessvärre, min arvedel.