Mitt frustrerande liv

Det här inlägget hade lika gärna kunnat vara rubricerat "Glädjetjut", antar jag. Det beror lite på hur man ser på det.

Så här är det: Mitt liv är perfekt. Nästintill. Så perfekt det kan bli, antar jag. Så bra att jag skäms i alla fall. Det är så himla mycket som är roligt och fantastiskt.

Och vad är det som frustrerar då? Varför inget klockrent Glädjetjut?

Tiden, kära vänner! Tiden ... Som aldrig någonsin räcker till för allting fantastiskt roligt som jag vill ägna den åt. Hela tiden måste man välja och det är fantamej inte det lättaste alla gånger. Just nu måste jag prioritera redigering av mitt manus (uppföljare till En väktares bekännelser) - och det ÄR otroligt roligt (jag menar utgiven författare!!!), även om det också innebär själssmärta av stora mått  - men när ska jag få läsa då? Det finns så mycket jag vill läsa! Jag vill ägna varje stund på dygnet åt att läsa. Det som får mig att skriva detta inlägg just precis nu är Ordbrodösen av Anna Arvidsson, som nu kommer i vägen för resten av mitt liv. Så otroligt fängslande från första sidan, men min tillvaro har hittills gjort allt för att förhindra att jag läser den.

Men det är andra saker också. Fiolen! När plockades den senast upp ur sin låda? Och cellon som jag köpte för ett år sedan (med teorin att det ju är som en felvänd, uppblåst fiol, så hur svårt kan det vara?), den har jag ju knappt hunnit ta i ännu. För att inte tala om gitarren som är förpassad till loftet och som jag på riktigt inte kan komma ihåg när jag hämtade ned därifrån sist. Pianot är det som då och då får min uppmärksamhet, helt enkelt eftersom det bara står där, redo. Så lätt att bara sätta sig ned, så det inträffar faktiskt då och då.

Och så mina älskade, älskade språk:'( Fråga mig inte hur de kan uppgå till nio stycken till antalet. Det bara blev så. Och ingen människa i världen, med allt vad ett vanligt liv innebär, har tid att plugga nio språk! Men jag vill, vill, vill och är inte beredd att släppa ett enda av dem.

Det är inte så att familjen kommer på sista plats heller - tvärtom - och jag försöker att inte låta den bli alltför lidande av mina ska vi kalla det "intellektuella"(?) cravings, men det lyckas inte alltid hundraprocentigt.

Tack och lov att mina vänner är så få och så naggande goda att de orkar med mig. För de är ju också precis hur avgörande som helst för mitt välmående.

Så har vi sociala medier, bloggarna och författandet utöver pågående manusredigering.

Sedan det övriga: Jobb, träning, städning, matlagning. Ni vet. Livet.

Hur. Fan. GÖR. Man?!

Oj, jag fick verkligen panik av det här inlägget, känner jag. Måste gå och andas i kvadrat en stund.