Språkporr #13 - språkljud

En sak som jag då och då försöker tänka på när jag vältrar mig i något av de nio språk jag absolut inte kan, men som jag älskar att plugga: Språk utgörs främst av ljud. Alltså, det här med det skrivna språket är ett relativt nytt fenomen och jag är i mångt och mycket en "skriftmänniska" (vad jag nu menar med det), men språket låter sig inte fångas så lätt. Någonting så enkelt som ett vokalljud kan skilja sig oerhört från språk till språk.

Låt oss exempelvis fundera över bokstaven e. Den kan uttalas på så många olika sätt. Eller, rättare sagt, den får i skrift representera ett gäng olika ljud, som ofta, men inte alltid, approximerar varandra. Vi har det långa, svenska e-ljudet, som i ek och detta är mycket likt tyskans e i Esel (åsna), men det är inte samma ljud om man lyssnar noga. I italienska har det långa e-ljudet en distinkt öppenhet/"ä-ighet" (primavera (vår)) som inte påminner särskilt mycket om svenskans eller tyskans.

De korta e-ljuden ligger i allmänhet tillsynes(?) närmare varandra de olika språken emellan, men det finns olikheter, för den som är beredd att verkligen lyssna. Ofta är det oerhört subtilt, men skillnaden finns där. Tänk t.ex. på svenskans sett och jämför med engelskans set. E-ljuden skiljer sig åt. Samma sak om vi jämför med tyskans setzen. Alla tre e-ljuden skiljer sig åt en aning. De gör faktiskt det, även om vi då är inne på finlir.

Sedan får ju e representera rejält avvikande ljud, såsom engelskans i-ljud (första e:t i even), engelskans nästan helt svalda ö-ljud (andra e:et i even, även känt som "schwa"), och franskans långt mer markerade ö-ljud (le (best. art. mask.)). Dock får e helt annat uttal i franska när man slänger på en grav eller akut accent (chère ((fem.) dyr, kär) respektive répondre (svara)), varvid det drar åt ä-hållet respektive det flata svenska e-ljudet, och om man sätter det framför exempelvis ett n så kommer det att resultera i en av de berömda franska nasalvokalerna (envahir (invadera)).

I ryska heter bokstaven e ye och uttalas även så, med det där lilla inledande y-ljudet insmuget i stort sett överallt. Faktum är att e diftongeras även i isländska till ett sorts ye, men har då en akut accent (hér) - det räknas nog faktiskt som en separat bokstav och heter just ye även på isländska.

När man transkriberar japanska (romaji) och kinesiska (pinyin), d.v.s. representerar orden med våra vanliga, latinska bokstäver i stället för de inhemska tecknen, så kommer e att representera ytterligare andra ljud. I japanska har man ett kort e-ljud och ett långt, båda är relativt öppna och det känns inte konstigt att skriva dem med e, men i kinesiskan så drar det representerade ljudet åt ö-hållet.

Vad försöker jag säga med det här då? Jo, man ska inte stirra sig blind på hur ord stavas i andra språk. Glöm inte att blunda och lyssna också.

Hallå? Du har väl inte somnat?