tisdag 21 februari 2017

Att klä på barn

Overall (och diverse tillhörande plagg) utan barn i

Så här ser det ju alltsomoftast ut när man försöker klä på ett barn. Overallen ligger där, utan ett spår av barn i sig. Oftast har både barnet och den vuxna hunnit bli svettiga, arga och ledsna långt innan overallen sitter på plats. Varför måste det vara så?

Jag tänker ofta att jag ska vara en harmonisk zen-mamma som med oändligt tålamod lirkar med barnet tills hon själv accepterar att det är dags att klä på sig. I praktiken blir jag mycket, mycket oftare precis den monstermamma jag hade bestämt mig för att aldrig bli. Jag blir argare än jag någonsin blivit på en vuxen människa och jag låter det synas också. Jag ryter och svär och tvingar till slut på overallen med våld vid behov.

Eftersom alla (?) barn fungerar så här så måste det ju röra sig om ett beteende som är alldeles avgörande för att man ska kunna bli en självständig, så småningom vuxen individ. Det försöker jag också tänka på i stridens hetta. Mitt barn behöver krångla med det här, tänker jag. I flera sekunder. Och sedan skriker jag åt henne och beter mig precis lika tvååringsbarnsligt som tvååringen själv.

Det måste finnas ett bättre sätt. Men jag har ingen aning om vilket det skulle vara.

8 kommentarer:

  1. Haha, stor igenkänning! Och ännu mer provocerande är att se barnen klä på sig lydigt och utan gnäll så fort de kommer till förskolan... är det grupptrycket? Eller är det bara en ovilja att lyssna på sina föräldrar? Svettigt och tålamodsprövande, i vilket fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Puh, så skönt att man inte är ensam. Och visst, fröööken lyder man alltid, så klart:)

      Radera
  2. Ja, JA! Så där är det alltid! Trevlig slutkläm på morgontjafset: "fröken är MYCKET snällare!" Mamman gråter inombords (men fortsätter tjafsa).
    Största misstaget denna vinter var att låta barnet gå från dagis till bilen endast iförd fleeceunderstället. Efter detta GÅR. DET. INTE. att få på overall utan tjafs. Trots -25 ute "men jag svettas mamma!" Skulle inte tro det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. -25 ja😱 Herregud, saken kommer i ett helt annat läge då😬

      Radera
  3. Hahaha, jag vet precis vad du menar! Har en två- och ett halvtåring som overallvägrar i någonstans mellan fem och trettio minuter vid varje påklädning. Jag försöker undvika att bli en monstermamma genom distrahering genom prat. (Min tvååring är otroligt pratglad) Jag brukar säga typ: "Men vet du vad VI ska göra efter dagis? Vi ska göra DET HÄR roliga (insert valfri aktivitet: fika, biblioteket, laga rolig mat), och om vi inte klär på oss overallen så kommer vi ju aldrig till biblioteket. Funkar ganska ofta, men inte alltid.

    Längtar SÅ mycket tills det ska gå över...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt samma ålder som min alltså! Då vet du verkligen. Haha, min låter sig inte distraheras så lätt, men det kanske är jag som inte är så bra på det. I morse blev jag så där rasande igen😬😱😔 Fast i stället för att skrika åt henne så slamrade jag runt med lite saker. Inte så mycket bättre och inte så vuxet ...

      Radera
  4. Innan vi fick barn var jag alltid fullständigt oförstående till småbarnsfamiljer som drog på solsemester -det verkade så bökigt. Men nu förstår jag ju hur mycket bök det kan vara värt att slippa overallstriden X gånger per dag. (När jag var liten trodde jag förresten rätt länge att det fanns ett ord som hette ove-vrål. Det var nämligen ett begrepp som användes flitigt i min familj.) Men det går väl över tänker jag. :-)

    /Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det ÄR så mycket lättare på sommaren! Haha, "ove-vrål"!😂 Du har förresten ett jättebra namn på din blogg - blir lugn och glad av det😊

      Radera