Det händer inte så vansinnigt mycket på den här bloggen just nu, kan man lugnt påstå. Det har varit manushets här hemma, men nu har jag i alla fall lyckats få iväg en ny version till min redaktör.
Med blandade känslor, ska understrykas. Jag har verkligen jobbat om ganska stora delar (tycker jag själv) och det har blivit bättre än det var, det har det. Men är det tillräckligt?
Fick senast igår frågan ifall det skulle komma en uppföljare - från en som gillade En väktares bekännelser, alltså. Och när man tänker på saken så är det lite jobbigt. För den som gillade den första boken kanske blir oerhört besviken på den som vi håller på att färdigställa nu.
Välkommen till författaryrket, m.a.o. Det var detta jag ville, till varje pris.
Ytterligare ett steg på vägen mot tvåan - heja!
SvaraRaderaEller hur!:)
RaderaFörstår om det är nervöst att skriva tvåan. Den ska ju vara den svåraste osv osv. Men vilken grej det är ändå att folk (inklusive undertecknad) går runt och väntar på din nästa bok. Att det redan finns en läsekrets för den. Ett ansvar, men också lite av en trygghet att veta att den definitivt kommer att bli läst?
SvaraRaderaJa, det är ju egentligen helt otroligt! Och det fina är att världen inte går under även om folk hatar den. Då skriver man en ny bok, helt enkelt:)
Radera