Jag tycker till #11 - Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

SPOILER ALERT rakt igenom! Läs inte om du inte vill veta något om boken/filmen!

När jag började läsa Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs blev jag helt betagen. Jag visste absolut noll om handlingen - precis som jag vill ha det - och jag älskade att dras med in i det okända. Fotona som är en integrerad del av boken gav mig gåshud, trots att jag då inte visste att det rörde sig om "äkta" foton, som för författaren legat till grund för hela berättelsen.

Dock upplevde jag att boken tappade allteftersom saker och ting förklarades och handlingen liksom definierades. Och sanningen är att jag ännu inte (efter många månader) kommit mig för att avsluta bok två (Hollow City). Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att tappa intresset, men lite hade det att göra med att jag fick reda på det här med fotona och vartefter de presenterades i bok två, så kändes det så himla krystat att storyn byggde på dem. Det började helt enkelt lukta skoluppsats. Fast det är inte hela sanningen, i och med att jag faktiskt tappade sugen lite grann redan i första boken.

Jag förstår om folk som älskade boken blir direkt upprörda av Tim Burtons filmatisering, för han har sannerligen tagit sig friheter. Det flippar ur mer och mer, med större och större avsteg från boken allteftersom filmen lider. Men jag blev i alla fall glad. Jag tyckte på allvar att det funkade bättre som en galen Burtonfilm än som bok. Jag kunde släppa mina reservationer kring handlingen och bara låta det vara vansinnig freakshowromantik.

Särskilt mycket gillade jag Eva Greens Miss Peregrine. Jag fick aldrig någon känsla alls för denna kvinna i boken, men här tyckte jag att hon fick en rejäl personlighet. Och snygg frisyr.

Om jag använde mig av en betygskala så skulle nog denna film få i.a.f. 7 av 10.