fredag 18 maj 2018

Sömnernas sömn


Hittade nu Sömnernas sömn (tredje delen i En väktares bekännelser-serien) på förlagets hemsida. Det betyder att den finns! Hoppas jag. Jag sliter i alla fall med den i mitt anletes svett just nu. Och det är väl bara att fortsätta med det då, eftersom det finns ett recensionsdatum och allt!

onsdag 16 maj 2018

Författarskola #51 - redaktörer


Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Redaktörer, det är fanimej det bästa som finns. En författares personliga skyddsänglar. Och skyddsnät! Och skyddsallting. Jag ÄLSKAR mina redaktörer.

För, ja, jag är i den lyxiga sitsen att jag har två. Jag vet inte hur det är på andra förlag, men så är det i alla fall på Gilla böcker-delen av Lilla Piratförlaget. Och det är tamejfan ren magi!

VAD jag hade gjort utan dessa båda redaktörer, det vet jag inte. Jo, förresten. Jag hade fått ut urusla böcker och jag hade insett alldeles för sent att de var just urusla. Det hade jag fått erfara först när de sågande recensionerna börjat trilla in.

Och det är som om de räddar mig mer och mer, trots att jag nog upplever ändå att jag blir något bättre/säkrare/mer rutinerad (?) vad det gäller skrivhantverket. En väktares bekännelser hade verkligen inte varit något att hänga i julgran utan dem. Visheten vaknar hade varit pissdålig. Men den senaste, Sömnernas sömn (som alltså är på g till hösten), hade tamejsatan varit en ren katastrof!

Jag har också blivit bättre på att ta till mig det de säger. I början slog jag ifrån mig precis hela tiden och tyckte att de bara drog och ryckte i allting så att det hotade att gå sönder helt och hållet, men nu VET jag att det bara kan bli bättre. Och ca 95% av tiden har de 100% rätt. De övriga 5% får vi diskutera och bråka lite (i all vänskaplighet) och då brukar vi tillsammans i slutändan få till någonting vi kan leva med allihop.

Ojojojojoj, vad de räddar mig. Om och om och om igen.

I Visheten vaknar har jag skrivit i mitt "författarens tack": Tack Ada. Tack Klara. För att ni i princip skrev boken åt mig. Och jag säger som Arwen när hon försäkrar Aragorn om att hon visst tänker vara tillsammans med honom trots hans opraktiska dödlighet: And to that I hold.

torsdag 3 maj 2018

Författarskola #50 - att bli refuserad


Det här med refuseringar tar inte slut i.o.m. att man en gång blivit publicerad. Nix. Jag har just blivit mer eller mindre standardrefuserad. Sånt är livet.

Detaljer, tack!

Jo, jag hade en idé till en Storytel Original-ljudbok. Det rör sig om Storytels egna, specialskrivna böcker främst avsedda att lyssna på. Exempelvis Anna Bågstam Ryltenius debutroman Stockholm Psycho är skriven i detta format. För att bli aktuell för den här typen av projekt skickar man inte in ett färdigt manus, utan man skriver en s.k. pitch på några få sidor, och det var precis vad jag gjorde.

Det fina med det här var ju att det gick att hosta ur sig en idé på ganska kort tid. Jag gjorde detta och fick faktiskt ett svar där de sa att de var lite intresserade och undrade om jag kunde skicka in några konkreta sidor ur (det icke-existerande) manuset. Jajamensan, tänkte jag, och skrev genast en möjlig början. Jag tyckte att det blev skitbra!

Det tyckte inte de. Igår fick jag ett standardrefuseringsmail:

Hej Elin,

tack för att vi fick läsa ditt textprov och din pitch. Tyvärr har vi nu kommit fram till att den här berättelsen inte riktigt passar för vår utgivning, men vi vill verkligen önska dig lycka till på annat håll. Hoppas att du inte låter dig nedslås av detta utan behåller skrivlusten, berättelser är ju det bästa som finns.

Vänliga hälsningar,
Storytel Original-redaktionen

Inga problem, Storytel Original-redaktionen! Jag har varit här förut. Jag har fått SÅ många standardrefuseringar att det är som att komma hem igen. Det är inte ett kärt återseende, inte på något sätt, men jag kan det här. Och min skrivlust går liksom inte att kväsa, har det visat sig i försök. För ja, kära Storytel Original-redaktion, jag kunde inte sagt det bättre själv: berättelser är ju det bästa som finns.

Så ni ser, eventuella läsare tillika skribenter, det är ingen ohejdad dans på rosor bara för att man fått in en fot i dörrspringan.

Att träffa en författarkollega

Jag och Louise Baumgärtner

Alltså, det här med att träffa och rentav umgås med folk som är intresserade av samma sak som man själv ... Det är tamejfan helt fantastiskt! Inte förrän jag blev utgiven författare har jag med regelbundenhet stött på folk inom samma gebit, men nu bara rullar det på här. I helgen var den normalt Göteborgstraktsdväljande Louise Baumgärtner uppe en sväng här i stan och trots att hon tydligen var ganska ordentligt sjuk hälsade hon på hemma hos mig.

Och shit, vad vi pladdrade. Det är så vansinnigt INTRESSANT att lyssna på en författare överhuvudtaget, tycker jag. Jag antar att jag tycker det eftersom jag brinner för samma sak som godtycklig utövare av denna typ. När det dessutom funkar på det rent personliga planet så drar det iväg och blir bara så jävla BRA, liksom. Exakt detta hände och jag ville aldrig att hon skulle gå hem.

I synnerhet inte när bubblet åkte fram, vilket det har en tendens att göra om jag har någonting att säga till om i saken. Och vi var ju hemma hos mig. Dessutom avslöjade Louise när hon väl var på plats att det råkade vara hennes födelsedag och då hade jag ju liksom inte ens något VAL.

Louise har förresten haft vänligheten att skriva om vårt möte hon med idag på sin blogg.

Läs f.ö. genast hennes utmärkta spänningsroman Skuggvinter!