Det här med refuseringar tar inte slut i.o.m. att man en gång blivit publicerad. Nix. Jag har just blivit mer eller mindre standardrefuserad. Sånt är livet.
Detaljer, tack!
Jo, jag hade en idé till en Storytel Original-ljudbok. Det rör sig om Storytels egna, specialskrivna böcker främst avsedda att lyssna på. Exempelvis Anna Bågstam Ryltenius debutroman Stockholm Psycho är skriven i detta format. För att bli aktuell för den här typen av projekt skickar man inte in ett färdigt manus, utan man skriver en s.k. pitch på några få sidor, och det var precis vad jag gjorde.
Det fina med det här var ju att det gick att hosta ur sig en idé på ganska kort tid. Jag gjorde detta och fick faktiskt ett svar där de sa att de var lite intresserade och undrade om jag kunde skicka in några konkreta sidor ur (det icke-existerande) manuset. Jajamensan, tänkte jag, och skrev genast en möjlig början. Jag tyckte att det blev skitbra!
Det tyckte inte de. Igår fick jag ett standardrefuseringsmail:
Hej Elin,
tack för att vi fick läsa ditt textprov och din pitch. Tyvärr har vi nu kommit fram till att den här berättelsen inte riktigt passar för vår utgivning, men vi vill verkligen önska dig lycka till på annat håll. Hoppas att du inte låter dig nedslås av detta utan behåller skrivlusten, berättelser är ju det bästa som finns.
Vänliga hälsningar,
Storytel Original-redaktionen
Inga problem, Storytel Original-redaktionen! Jag har varit här förut. Jag har fått SÅ många standardrefuseringar att det är som att komma hem igen. Det är inte ett kärt återseende, inte på något sätt, men jag kan det här. Och min skrivlust går liksom inte att kväsa, har det visat sig i försök. För ja, kära Storytel Original-redaktion, jag kunde inte sagt det bättre själv: berättelser är ju det bästa som finns.
Så ni ser, eventuella läsare tillika skribenter, det är ingen ohejdad dans på rosor bara för att man fått in en fot i dörrspringan.
Grattis till #50, strongt! Men fy fy fy för refuseringar, lät ju nästan för bra för att vara samt annars. Att det skulle vara så ”lätt” att få dem på kroken :/
SvaraRaderaTack, tack! Hehe, visst hade det varit smidigt om det bara var att slänga ihop några A4-or?:)
RaderaJag blev standardrefuserad senast idag ... inte av "mitt" vanliga förlag, utan ett annat. Det svider, även om jag kan ta det. Men DU har ju helt klart en idé värd att spinna vidare på!
SvaraRaderaMen det var väl lite ... skönt att höra? På sätt och vis i alla fall. Nej förresten, jag tar tillbaka - jag önskar dig total och smidig utgivning av allt du skriver! Och visst svider det. Problemet(?) är väl att jag har ett gäng idéer att spinna vidare på så nu får jag fan begränsa mig lite. Men hur ska man veta vilka av dem förlagen går igång på? Om någon! Blir verkligen påmind om att förlag väldigt sällan tar emot en och ens manus med öppna armar ...
RaderaJa alltså jag vet ju inte alls hur det går för mitt andra manus plus att jag skulle vilja pitcha ett annat manus och äähh iiihhh. Men det är ju som i alla branscher – inte får man alla befordringar och nya jobb heller. Heja!
SvaraRaderaSå är det ju så klart. Man får inte slappna av och skriva vad skit som helst:| Men vi har ju ett visst försprång, kan man väl säga, jämfört med den som aldrig fått en bok publicerad.
RaderaÄsch, Storytel! Läst om deras frukostmöten i Skriva där de ska ta beslut om massa pitchar? Det var säkert en som sa att din lät jättebra, fast med ostfrallan i halsen så de andra hörde fel;) Skämt åsido eller inte, deras möten lät väldigt stressiga. Och jag väntar ivrigt på din första vuxen-bok, ljudversion eller inte.
SvaraRaderaÅh, vad du är rar:) Nå, det kanske inte var den allra bästa idén i litteraturhistorien, trots allt. Men jag kämpar på!
RaderaAlltså, jag älskar dig. Är det för tidigt i relationen att säga det? ��
SvaraRaderaDet här med att etablerade författare blir refuserade, både av det egna förlaget och av andra, talas det oerhört tyst om. Tyvärr. För, som Kugge skriver med lite andra ord, så är karriären inte klappad och klar bara för att man fått första jobbet.
Gulligt formulerat refuseringsbrev också, typ ”tappa inte sugen du lilla spirande talang”, haha.
Jag har fått över 30 refuseringar i mina dagar, de berör mig knappt. Jag har grunnat en del på varför. Brinner jag inte tillräckligt? Men jag har börjat förstå att varken firande eller sorg hör ihop med prestation för min del. Det är liksom bara att köra på ��
Hehe, jag gillar stormande känslor:)
RaderaJamen, eller hur? Det känns som att man inte gärna nämner det. Tyckte att det kändes rätt viktigt faktiskt att visa på denna sida av författarlivet.
Ja, det var därför jag återgav mailet här - i standardrefuseringar hjälper inga forna halvsidor i DN:D
Och JA! Det är bara att köra på. Det är liksom a och o och mitt enda egentliga, aldrig sviktande riktmärke, på något sätt.
RaderaSkönt att det inte blev konstig stämning efter kärleksförklaringen, haha.
RaderaAll heder åt dig i alla fall, du keepar det real eller vad man nu säger för att vara inne. I en bransch som hela tiden förändras är det nog svårt att leva på "gamla meriter" (även om X antal utgivna böcker tyder på att det finns något mer där bakom än en munter amatör) och om fler pratade om det kanske myten om att "bara jag debuterar så ..." skulle dö och ersätts av en djupare förståelse för de flesta författares arbetssituation, där vi ibland är mer i samma båt än vi som kämpar (för "genombrottet" aka debuten = sälja 20 böcker till släkt och vänner) kanske förstår.
Visst är vi i samma båt allihop! Jag känner mig verkligen inte ett dugg mer som en författare än alla bloggare jag följer som eventuellt inte fått en bok utgiven än - jag är helt övertygad om att ni alla kommer att få det om ni bara håller ut. Det är det här som är att vara författare: Att slita med texten i sitt anletes svett och att oftast få ett nej från förlagen:)
RaderaJag har någon sorts tanke om att refuseringar hör till. Även sedan (dvs när jag är värsta kända författaren!). Men visst hade det varit nice om det inte varit så. Såg att Marie nämnde det också, att det inte berör henne så mycket och gissa om jag funderat på varför jag inte blir knäckt, som om det också ett sorts borde. Att man borde bli ledsen, frustrerad osv. Men för mig har det hittills varit mer som ett konstaterande att det inte nådde ända fram. Får väl testa en annan gång har jag tänkt.
SvaraRaderaJättebra att du skriver om detta, för det är nog lätt att tro att man har mer än halva inne när en fått ut två böcker och en tredje är på väg.
Jag har aldrig blivit särskilt känslomässigt luttrad vad gäller refuseringar, men dock väldigt van. Och hur det än känns, alternativt inte känns, så är refuseringar någonting som hör till - precis som du säger. Bara att leva med.
RaderaTrist att de inte nappade! Och tack för att du delar med dig - som många redan har konstaterat, är det inget som det pratas särskilt mycket om. Slitet och den osäkra tillvaron som aldrig tar slut, dvs, utgiven eller ej. :-)
SvaraRaderaI övrigt gillar jag Louises ostfralle-scenario, tyckte att det var en tröstande tanke och snor den rakt av för att skydda mig med vid kommande refuseringar. :)
Haha, ja ostfrallan! Det är nog oftast därför man blir refuserad:) Men jag är dålig på det här med att ge upp och jobbar redan på en ny idé.
RaderaDet är så befriande att läsa om din författartillvaro, både när det går upp och när det går ner. Tack! :)
SvaraRaderaSom outgiven och ännu icke refuserad känner jag att det är lätt att fokusera för mycket på DENNA ENDA IDÉ som ska förvandla mig från förpuppad författar-wannabe till bländande fjäril. Det var lite därför mitt förra manus gick i stå tror jag. Jag blev liksom rädd för att jag inte skulle kunna skriva fram idén så att den blev lika bra som i mitt huvud och sedan skulle jag bli refuserad och ALDRIG mer få en lika bra idé. Vilket är underligt, för jag vet inte ens om det är min bästa idé någonsin, det bara kändes så. Med mitt nuvarande manus funkar det bättre, för jag bara tog en idé från idélistan och satte igång. Blir den här refuserad får jag väl gå vidare med en annan. Det känns som ett mer långsiktigt sätt att arbeta.
Ja, det är bara att skriva på, antar jag. Det är vad jag kommer att göra. Har i skrivande stund fyra projekt som ligger på ca 10000-15000 ord. Jag hoppas att något av dessa ska bryta sig loss och komma igång ordentligt. Vet inte vilket just nu. Det får visa sig. Och jag får vara beredd på att bli refuserad, så klart.
RaderaKnepigt upplyftande att läsa om någons refusering. Beklagar så klart också, och skulle tycka det vore sjukt kul att läsa/lyssna på ditt skriv i en annan genre :-)
SvaraRaderaJag kan ev ha svenskt rekord i refuseringar, och brukar unna mig en dag av total självömkan de gånger det varit nära, men sen är det bara att hugga i med skriver igen. Ska tänka på Louises ostfralla hädanefter, ev blir den ett begrepp :-D