fredag 29 juni 2018

Korrläsning pågår

Ett s.k. "satt" manus för korrläsning

Jaha ja, då var det dags för korrläsning på allvar. Slut på möjligheterna att göra några egentliga förändringar i manuset. Eventuella klumpigheter - annat än de allra mest språkligt uppenbara - kommer att få stå kvar, som ett Stonehenge i evigheters evighet.

Men, som sagt, det är ju inte Harry Potter vi talar om här. Världen håller inte andan. Till allra största delen kunde den faktiskt inte bry sig mindre om eventuella idiotier i min lilla text.

Skönt det då.

Still:|


tisdag 26 juni 2018

Pros and cons

Om Hogwarts skriver jag ju inte

Ja, deadline för Sömnernas sömn närmar sig med stormsteg, men det är ju faktiskt inte Harry Potter jag skriver. Fördelarna med detta är många:
  1. Hela världen väntar inte andlöst på boken
  2. Miljontals människor kommer inte att sitta och aktivt leta fel och logiska luckor i texten
  3. Sociala medier kommer inte att flöda över av diskussioner rörande bokens eventuella brister
  4. Ingen kommer att försöka göra en film som blir usel
  5. Jag behöver inte skaffa en falsk initial och försöka dölja mitt kön
Det finns ju nackdelar också, gudbevars:
  1. Jag har ingen privatjet
  2. Jag har inte besparingar på x antal miljarder
  3. Läskunnigheten i världen har inte ökat markant p.g.a. mina böcker
  4. Ingen kommer att försöka göra en film på böckerna ö.h.t.
Men annars så. NU, ska jag skriva färdigt min bok.

måndag 25 juni 2018

Lite risig

Fri tolkning av hur jag ser ut nu

Faktiskt lite sjuk här. Man glömmer hur det är mellan varven. Hur jävla seg man blir på alla sätt och vis. Det är fan inget roligt.

Extra besvärligt blir det när en äkta, orubblig, hardcore-deadline närmar sig. Sömnernas sömn ska till tryck före sommaren, är det tänkt. I praktiken ska jag vara helt klar innehållsmässigt denna vecka. Bara korr nästa.

Men tänk om jag missar stora, enorma luckor i handlingen, bara för att jag är lite svag i både kropp och huvud! Nå, jag har haft en bra stund på mig, sammantaget. Och jag har ju världens bästa redaktörer som är som hökar på texten. Tack gode gud.

Idag hittade jag en rätt stor grej, trots allmänt dis i skallen. Bra det då. Men hur mycket mer döljer sig under ytan?!

Så. Himla. Seg.

Hoppas att du mår bättre än jag, du eventuella läsare av trist sjukinlägg.

onsdag 13 juni 2018

Längtar efter läsning

Den här typen av läsning, alltså

Det känns alltsomoftast som om jag tappat det här med att läsa. Alltså, ren nöjesläsning. Den typ av läsning som öppnar en helt ny värld och sveper en med sig, så att man inte för allt smör i Småland vill lägga ned boken.

Sedan jag blev utgiven författare handlar så mycket om att studera böcker. Jag kan inte hjälpa det. På något plan studerar jag hela tiden dramaturgi, språk och gestaltning. Helt sjukt - och så tråkigt! Jag jämför mig också ständigt med andra författare och känner mig otillräcklig och rentav usel. Det ger ju ingen varm och luddig känsla direkt, och det svärtar ned läsningen.

Jag har också blivit alltför bra på att "gissa skurken". I en deckare jag läste för inte så länge sedan visste jag vem mördaren var i kapitel 3. Jag kan också förutse vändningar i någon mån, för jag är så himla medveten om att det aldrig kommer att vara smärtfritt för huvudpersonen. Förut var jag så härligt aningslös och trög och ba "Va? Hände det nu?! Det hade jag aldrig kunnat aaaana!!!".

Jag vill ha tillbaka min oförstörda, naiva läsning, utan negativ bismak! Jag vill försjunka i böcker och bara njuta. Går det att både få ha sin författarkaka och äta sin läsningskaka?

Gud, jag hoppas verkligen det. Jag jobbar på det.

tisdag 12 juni 2018

Jag tycker till #20 - Ghostbusters (2016)

Ghostbusters (2016), redo för spökcombat

Den här filmen gjorde mig verkligen arg. Riktigt jävla pissförbannad. Jag menar, vad fan är det frågan om?

För den har ju blivit totalsågad, det var allt jag visste om den. Synd, tänkte jag, för det var en sådan bra idé med enbart kvinnor i spökjägargänget. Kvinnor som dessutom inte var Natalie Portman, Scarlett Johansson, Jennifer Lawrence och Alicia Vikander - typ, ni fattar vad jag är ute efter. Verkligen tråkigt att filmen tydligen var så dålig.

Men sanningen här är ju så himla mycket mer sorglig: Den ÄR inte dålig, visar det sig i försök. Den är skitrolig! Och casten är underbar! Garanterat den bästa av Ghostbustersfilmerna.

Så vad är problemet? Varför så sågad? Det finns nog dessvärre bara ett rimligt svar på detta: Det var kvinnor i huvudrollerna, och de var dessutom inte klassiskt undersköna, utan utseendemässigt helt vanliga.

Shit, vad jag blir förbannad. Jag kokar så att det bara pyser ur öronen på mig.

Men jag försöker samla mig här och se några äkta brister hos filmen. Och handlingen är ju sådär, det är den. Och hela stilen med den här typen av lysande, omkringfarande och i förekommande fall lite tokroliga spöken är inte min grej. Och, ja ... Det är Ghostbusters, helt enkelt. Inte så kul i sig.

Men dialogen! Underbar. Och casten! Så jävla charmig och rolig. Hela upplägget med lite halvlyckade människor som kämpar i motvind! Skitbra.

Jag är väldigt trött och desillusionerad. Trodde faktiskt att vi kommit längre. Blä.

söndag 3 juni 2018

Intervju med Elin Säfström

Foto: Ola Kjelbye

Fråga: Hej, Elin! Det var länge sedan. Vad pysslar du med nuförtiden?

Svar: Redigering.

Fråga: Det var ett kortfattat svar. Vill du utveckla lite?

Svar: Finns inte så mycket mer att säga. Jag försöker göra någonting sammanhängande och läsligt av en text som beter sig som fucking kvicksand under mina fingrar.

Fråga: Ok, så det känns inte som om det går så bra?

Svar: Har påven en rolig hatt?

Fråga: Det var ju inte så mycket ett svar som en fråga. Fast ok, han har väl det. Även om jag tycker att The Popemobile är ännu roligare. Men du, hur hanterar du redigeringen nu då? Böjd över datorn 24-7?

Svar: Både jag och manuset har blivit som magneter för varandra. Tyvärr med repellerande poler.

Fråga: Så du kommer liksom inte åt det, eller?

Svar: Jo, det gör jag väl. Men det känns som om jag vill resa mig från datorn hela tiden. Eller typ öppna något annat dokument. Eller browsern. Skriva något annat. Som ett meningslöst blogginlägg t.ex.

Fråga: Så det blir ingenting gjort?

Svar: Jo! Det blir det, jag lovar. Men motståndet är ingenting mindre än episkt.

Fråga: Kanske att jag ska lämna dig i fred med din redigering då?

Svar: Nej, lämna mig inte åt mitt öde! Hjälp mig!

Fråga: Vad kan jag göra för dig?

Svar: Skaffa en piska och flagellera loss! Så att jag kommer någonvart!

Fråga: Jag vet inte om flagellera är ett existerande verb, men det låter som om det skulle kunna betyda att jag ska piska mig själv?

Svar: Inte så långt från sanningen, kanske.

Fråga: Kan jag inte gå och hämta lite kaffe åt dig i stället?

Svar: Ok. Det får väl duga.

Fråga: Du ser besviken ut. Varför?

Svar: Jag hade velat ha champagne.

Fråga: Men ska jag gå och hämta det då?

Svar: NEJ!!! Jag kan väl inte jobba på manuset med alkohol i kroppen! Det är som att fylleköra sig igenom det.

Fråga: Ok. Kaffe får det bli då?

Svar: [surmulen tystnad]

Fråga: En sista fråga bara: Varför är du så långt ned på fotot här uppe? Halva bilden är ju typ ... tak, eller något?

Svar: Fråga Ola Kjelbye som tog den. Min teori är att han tyckte att bakgrunden var roligare än jag. Och visst, han hade en poäng. Kolla bara på mitt manus: En studie i dravel och tristess.

Fråga: Ok, en sista, sista fråga då: Menar du allvar nu?

Svar: Om manuset? Nej, ok. Så farligt är det inte. Men prova själv att leva med dina egna lustigheter inpå bara skinnet i en ändlös loop. Det är lite Inför lyckta dörrar över det.

Fråga: Öh, ok, det blir en sista, sista, sista fråga på det: Inför lyckta dörrar?

Svar: Google it. Har inte tid med det här längre. Manuset kommer inte att utföra HLR på sig självt. Och hämta det där satans kaffet!

fredag 18 maj 2018

Sömnernas sömn


Hittade nu Sömnernas sömn (tredje delen i En väktares bekännelser-serien) på förlagets hemsida. Det betyder att den finns! Hoppas jag. Jag sliter i alla fall med den i mitt anletes svett just nu. Och det är väl bara att fortsätta med det då, eftersom det finns ett recensionsdatum och allt!

onsdag 16 maj 2018

Författarskola #51 - redaktörer


Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Redaktörer, det är fanimej det bästa som finns. En författares personliga skyddsänglar. Och skyddsnät! Och skyddsallting. Jag ÄLSKAR mina redaktörer.

För, ja, jag är i den lyxiga sitsen att jag har två. Jag vet inte hur det är på andra förlag, men så är det i alla fall på Gilla böcker-delen av Lilla Piratförlaget. Och det är tamejfan ren magi!

VAD jag hade gjort utan dessa båda redaktörer, det vet jag inte. Jo, förresten. Jag hade fått ut urusla böcker och jag hade insett alldeles för sent att de var just urusla. Det hade jag fått erfara först när de sågande recensionerna börjat trilla in.

Och det är som om de räddar mig mer och mer, trots att jag nog upplever ändå att jag blir något bättre/säkrare/mer rutinerad (?) vad det gäller skrivhantverket. En väktares bekännelser hade verkligen inte varit något att hänga i julgran utan dem. Visheten vaknar hade varit pissdålig. Men den senaste, Sömnernas sömn (som alltså är på g till hösten), hade tamejsatan varit en ren katastrof!

Jag har också blivit bättre på att ta till mig det de säger. I början slog jag ifrån mig precis hela tiden och tyckte att de bara drog och ryckte i allting så att det hotade att gå sönder helt och hållet, men nu VET jag att det bara kan bli bättre. Och ca 95% av tiden har de 100% rätt. De övriga 5% får vi diskutera och bråka lite (i all vänskaplighet) och då brukar vi tillsammans i slutändan få till någonting vi kan leva med allihop.

Ojojojojoj, vad de räddar mig. Om och om och om igen.

I Visheten vaknar har jag skrivit i mitt "författarens tack": Tack Ada. Tack Klara. För att ni i princip skrev boken åt mig. Och jag säger som Arwen när hon försäkrar Aragorn om att hon visst tänker vara tillsammans med honom trots hans opraktiska dödlighet: And to that I hold.

torsdag 3 maj 2018

Författarskola #50 - att bli refuserad


Det här med refuseringar tar inte slut i.o.m. att man en gång blivit publicerad. Nix. Jag har just blivit mer eller mindre standardrefuserad. Sånt är livet.

Detaljer, tack!

Jo, jag hade en idé till en Storytel Original-ljudbok. Det rör sig om Storytels egna, specialskrivna böcker främst avsedda att lyssna på. Exempelvis Anna Bågstam Ryltenius debutroman Stockholm Psycho är skriven i detta format. För att bli aktuell för den här typen av projekt skickar man inte in ett färdigt manus, utan man skriver en s.k. pitch på några få sidor, och det var precis vad jag gjorde.

Det fina med det här var ju att det gick att hosta ur sig en idé på ganska kort tid. Jag gjorde detta och fick faktiskt ett svar där de sa att de var lite intresserade och undrade om jag kunde skicka in några konkreta sidor ur (det icke-existerande) manuset. Jajamensan, tänkte jag, och skrev genast en möjlig början. Jag tyckte att det blev skitbra!

Det tyckte inte de. Igår fick jag ett standardrefuseringsmail:

Hej Elin,

tack för att vi fick läsa ditt textprov och din pitch. Tyvärr har vi nu kommit fram till att den här berättelsen inte riktigt passar för vår utgivning, men vi vill verkligen önska dig lycka till på annat håll. Hoppas att du inte låter dig nedslås av detta utan behåller skrivlusten, berättelser är ju det bästa som finns.

Vänliga hälsningar,
Storytel Original-redaktionen

Inga problem, Storytel Original-redaktionen! Jag har varit här förut. Jag har fått SÅ många standardrefuseringar att det är som att komma hem igen. Det är inte ett kärt återseende, inte på något sätt, men jag kan det här. Och min skrivlust går liksom inte att kväsa, har det visat sig i försök. För ja, kära Storytel Original-redaktion, jag kunde inte sagt det bättre själv: berättelser är ju det bästa som finns.

Så ni ser, eventuella läsare tillika skribenter, det är ingen ohejdad dans på rosor bara för att man fått in en fot i dörrspringan.

Att träffa en författarkollega

Jag och Louise Baumgärtner

Alltså, det här med att träffa och rentav umgås med folk som är intresserade av samma sak som man själv ... Det är tamejfan helt fantastiskt! Inte förrän jag blev utgiven författare har jag med regelbundenhet stött på folk inom samma gebit, men nu bara rullar det på här. I helgen var den normalt Göteborgstraktsdväljande Louise Baumgärtner uppe en sväng här i stan och trots att hon tydligen var ganska ordentligt sjuk hälsade hon på hemma hos mig.

Och shit, vad vi pladdrade. Det är så vansinnigt INTRESSANT att lyssna på en författare överhuvudtaget, tycker jag. Jag antar att jag tycker det eftersom jag brinner för samma sak som godtycklig utövare av denna typ. När det dessutom funkar på det rent personliga planet så drar det iväg och blir bara så jävla BRA, liksom. Exakt detta hände och jag ville aldrig att hon skulle gå hem.

I synnerhet inte när bubblet åkte fram, vilket det har en tendens att göra om jag har någonting att säga till om i saken. Och vi var ju hemma hos mig. Dessutom avslöjade Louise när hon väl var på plats att det råkade vara hennes födelsedag och då hade jag ju liksom inte ens något VAL.

Louise har förresten haft vänligheten att skriva om vårt möte hon med idag på sin blogg.

Läs f.ö. genast hennes utmärkta spänningsroman Skuggvinter!

lördag 28 april 2018

Sorgesång #11 - Syrien


Idag har jag pratat med en av mina allra bästa vänner, vars gode vän, B, genomlever helvetet just nu. B kom hit som flykting från Syrien för flera år sedan och för honom själv har det gått väldigt bra, tack och lov. Han hade en tillräckligt attraktiv utbildning för att t.o.m. Sverige skulle vilja dra nytta av den - något som ju annars är väldigt ovanligt här. Så B själv, och faktiskt hans närmaste familj också, har det bra.

Men nu, när Ryssland gått in i Ruhaiba har B haft kontakt med släktingar och vänner som är kvar där. De har nu att välja på att evakueras med buss till gud vet vart och att själva kriga på Rysslands sida. Folk ringer B och ber desperat om råd hur de ska göra. Ska de gå på någon av bussarna som leder "till olika ställen" eller ska de stanna?

Jag föreställer mig hur det skulle vara att höra ifrån släkt och vänner i ett krigsdrabbat land och försöka råda i en fullständig katastrofsituation. Man tänker ju att det rimligen är bättre att evakueras än att aktivt delta i krig, men vi har ju varit med om tvångsevakueringar förr här i världen. T.ex av judar under Andra världskriget. Hur ska man veta vad som väntar?

fredag 27 april 2018

Författarskola #49 - författarbesök i skolan


Då ska jag ge mig på att berätta lite sanningar om hur det ligger till här i världen igen. Den här gången tänkte jag ta upp en aspekt av författandet som är frikopplat från själva skrivandet, nämligen författarbesök i skolan.

Jag förutsätter att det är mest barn- och ungdomsboksförfattare som gör författarbesök just i skolan, så detta är förmodligen helt irrelevant för vuxenboksförfattare. Just sayin'.

Den officiella målgruppen för mina böcker är ungdomar i åldrarna 12-15 år och därför träffar jag i allmänhet åk 6-9. Och ojojojoj, hörni, det är en tough crowd. De har inga socialt finslipade manér, utan har de tråkigt så får man veta det. Och tråkigt har de ganska lätt dessutom. Man får komma ihåg att de inte är i skolan frivilligt och att en skrämmande stor andel av dem aldrig plockat upp en bok frivilligt heller.

Men det är ok, tänker jag. Jag väljer ändå att hålla en ganska hög nivå. Jag råkar veta ganska bra vad jag pratar om (har jag äntligen förstått) så jag pressar lite och hoppas att någonting av det jag säger ska fastna på vägen, medan det släntrar in genom ena örat och sedan lite stillsamt glider ut genom det andra.

Dock, apropå just detta med att många aldrig läst en bok frivilligt: Jag har först nu förstått hur avancerade mina egna böcker är för den ovana läsaren. Faktum är att det är ett rent under att någon i den avsedda målgruppen läser dem över huvud taget. De ÄR för svåra för de allra flesta. Sjukt att äntligen fatta det i det här läget, liksom. Men jag är väldigt glad att jag fick veta det, för det finns ju åtgärder att vidta. Som att skriva för lite äldre ungdomar eller rentav vuxna. Alternativt skala ned på den rappa språkekvilibrismen (det ni, det är hybris på hög nivå!), och eventuellt på blotta omfånget, eftersom det som jag uppfattar som en normaltjock roman tydligen är en tegelsten för många ungdomar. Jag har definitivt insett vidden av behovet av lättlästa böcker, även om jag inte tror att jag ska ge mig på att skriva sådana själv.

Nå, men när man står där då och stirrar ett gäng åttondeklassare i vitögat, hur gör man, liksom? Tja, jag vet ju bara hur jag gör, men jag väljer att behandla dem som vanliga, tänkande människor. Det händer att jag förklarar ord som de kanske inte känner till p.g.a. begränsad livslängd, men annars talar jag som till vuxna. TROTS att dessa åttor i inte sällan förekommande fall bokstavligen ligger med halva kroppen över bänken med pannan i bordsskivan, och alldeles uppenbart inte KUNDE vara mer uttråkade och ointresserade utan att vara kliniskt döda. Jag kan liksom inte trolla fram ett intresse där noll intresse finns, så jag väljer att satsa på dem som faktiskt eventuellt vill lära sig något.

Man skulle ju kunna tänka sig att man i stället försöker roa. Alltså, det är ju ett författarbesök, inte en vanlig lärarledd lektion. Men faktum är att jag a) inte vet hur man roar tonåringar (oroväckande med tanke på den avsett humoristiska tonen i mina böcker), och b) inte gör det här till följd av något sorts ekonomiskt incitament, utan helt enkelt eftersom jag vill säga någonting vettigt. I synnerhet till nästa generation författare, som ju rimligen sitter där någonstans, men också till andra som är beredda att lyssna på hur jävla fantastiskt det är att läsa och skriva, men att man måste öva upp förmågan för att bli bra på det.

Faktiskt så vet jag att de sitter där någonstans, de blivande författarna. Jag träffade en tjej igår som jag är ganska säker på kommer att bli författare. Jag sa det till henne och jag hoppas att det fastnade. Eller jag sa så här: "Du kan bli författare." Så sa jag. Eventuellt borde jag ropa glatt att "alla kan bli författare!", men det brukar jag inte göra. Och detta var dessutom efter lektionen när hon satt ensam utanför klassrummet, så jag dissade liksom inte någon annan implicit. Dock blev det lite lustigt på själva lektionen, eftersom hon frivilligt läste upp sina grejer när vi gjorde skrivövningar, vilket ledde till att ingen annan vågade läsa upp det de skrivit.

För jo, jag gör små skrivövningar i allmänhet. Under så avslappnade former det bara går, tycker jag själv. Jag är noggrann med att poängtera att ingen måste läsa upp/lämna in det de skrivit, och faktiskt så måste de ö.h.t. inte vad mig anbelangar göra övningarna, men JAG gör dem i alla fall, brukar jag säga (och det gör jag också). Det är faktiskt ganska fantastiskt hur många som ändå brukar haka på och hur många som trots allt är beredda att läsa upp inför klassen efteråt. Skitkul. Om ingen vill läsa upp, brukar jag läsa mina egna fina alster för dem, men egentligen finns det inte så stor poäng med det. Det är ju det de gör för sig själva som är grejen, och när deras gelikar väljer att läsa upp så ser de att det är ok om det inte är fantastiskt. Det jag skriver under dessa övningar kan ju eventuellt verka skrämmande "skolat", men även där brukar jag understryka att jag har övat SÅ mycket och SÅ länge.

Bl.a. låter jag eleverna fortsätta på en "känd" text. Jag har glatt stulit inledningar från några böcker (det får man tydligen göra i dessa sammanhang och jag anger naturligtvis titel och författare) och så får de skriva fortsättningen på två(!) minuter. Det blir så klart inte så mycket, och förmodligen inte så fantastiskt heller, men det är förvånansvärt ofta det faktiskt BLIR. Man hinner inte tänka, inte censurera. Det är tanken i alla fall. Sedan får de veta hur fortsättningen faktiskt lyder, bara för att, liksom. Inte som ett facit, bara som ett exempel bland deras egna på något vis.

Övningarna brukar jag f.ö. vänta lite med, eventuellt tills halva lektionen har gått. Jag bedömer att de pallar att lyssna ungefär så länge, sedan behöver de få göra någonting själva. Även om de så klart ofta stånkar och stönar något oerhört när jag säger att de ska få skriva lite. De små liven.

Jag är i vilket fall som helst väldigt glad över att få den här chansen att träffa äkta ungdomar och få se lite vad det är som gäller. Om de vet vem Harry Potter är (jo, det brukar i alla fall många veta), om de vet vad Narnia är (det förvånar mig att de oftast vet!), om de har hört talas om Stephen King (jo, vissa, i alla fall om man nämner den nya filmatiseringen av It), sådant. Ja, och vilka appar som gäller så klart. Snapchat tycks regera fortfarande.

måndag 23 april 2018

Fotboll för fyraåringar

Jag har fått ett brev hem från någon sorts fotbollsklubb där man erbjuder knatteträning för barn födda 2014. Mitt barn är fött 2014. Hon är flicka. OCH DET SPELAR TYDLIGEN ROLL!!!

Jag har lagt upp bilderna från brevet i så stort format att det buggar ur hela bloggen, men ni måste få läsa detta.

 Finn fem fel

Någon har försökt uttrycka varför de gör denna uppdelning i pojkar och flickor

Vi talar om fyraåringar här. De är barn, liksom. Punkt slut. Min dotter har fortfarande endast lite lös koll på pronomina "han" och "hon". Av det röriga raljerandet som ska ursäkta det hela förstår jag att det finns någon sorts "yttre" omständigheter som krånglar till det hela. Min favorit är dock "Mixar man grupperna så är det svårt att veta vilka föräldrar som tillhör vilka barn". The ramblings of a madman, liksom.

Grejen är den att jag ÄNDÅ funderar över att anmäla min dotter till detta, helt enkelt eftersom jag vill att hon ska få prova på olika sorters lekar/aktiviteter. Fotboll är något som både jag och min man avskyr, men jag tror att hon kan tänkas gilla det. Problemet är då att ingen av de tider då flickor är tillåtna(!) är ideal. Tisdagar funkar inte och 16.45 en fredag blir lite sent för henne.

Får tänka lite. Men blä.

fredag 20 april 2018

Mama Said


Ok, det här är helt sjukt. Jag visste inte att filmen fanns eller (av naturliga skäl) vad den handlade om, men nu vet jag det och tänker aldrig i helvetet se den.

Jag talar om filmen I Feel Pretty. Eftersom Emily, som gav oss Tarzanrecensionen, har sett den så kan man helt enkelt nöja sig med att läsa detta.

År 2018. I den värld där MITT BARN VÄXER UPP. Fy faan, säger jag.

onsdag 18 april 2018

Litteraturveckan i Göteborg

Jag har haft extremt låg actionnivå här på bloggen på sistone. Det har till viss del berott på att jag verkligen haft annat för mig än att sitta och raljera ohämmat om mig själv och mitt liv.

Förra veckan, t.ex., var jag i Göteborg, på den årligt återkommande Litteraturveckan, där författare från alla landsändar samlas och bombarderar skolorna där med författarbesök. Jag var en av dessa författare och jag bombarderade personligen fem skolor med sammanlagt arton (18!) lektioner.

Ojojoj, säger jag bara. Det var jätteroligt, men det var också väldigt intensivt. Jag är definitivt inte van vid att stå och prata mellan tre och fyra timmar non-stop om dagen. Det blir lite tröttande att höra sin egen röst så mycket. Och ungdomarna i de här åldrarna (11-15 år) kan vara en aning ... okoncentrerade ibland, om vi säger så. De allra flesta elever var exemplariskt tålmodiga, men då och då kunde man skönja en viss otålighet. "Vem är tanten och vad fan är det hon snackar om?" var känslan ibland. Och det kan man ju relatera till.

En annan sak som var fantastiskt rolig var att träffa alla dessa kolleger (jojo!). Jag hade närkontakt med bl.a. Moa Eriksson Sandberg, Christina LindströmAnn-Charlotte Ekensten och Bengt-Erik Engholm - alla mycket trevliga människor.

Moa förbarmade sig över mig första kvällen (åkte ned redan på söndagen) och tittade snällt på när jag åt middag. Hon är så himla trevlig!

Moa och jag har det lite cozy

Christina och jag hade tidigare bara hälsat på varandra som hastigast på Bokmässan, men nu tog vi en helkväll tillsammans. Och alltså, hjälp, vad vi båda kan pladdra. Att vi fick i oss någon mat ö.h.t. är obegripligt. Jag läste f.ö. hennes senaste bok, Finns det björkar i Sarajevo?, på tåget ned och den måste ni absolut läsa allihopa för den är - i vanlig ordning - fantastisk. Hon kan skriva, denna kvinna.

Jag och Christina Lindström partar loss

Ann-Charlotte är en otroligt varm och härlig människa, som jag visserligen bara sett svischa förbi tidigare, men som det känns som att jag redan känner. Det var vansinnigt roligt att få se mer av henne denna gång.

Bengt-Erik har jag träffat tidigare i samband med Författardagen i år och nu slumpade det sig så att vi skulle till samma skola en dag, så vi hamnade på spårvagnen tillsammans. Det var rena turen att jag råkade kolla på den blå pluppen på iPhonen när vi plötsligt befann oss på vår destinationshållplats, för annars hade vi pratat oss förbi den.

Ann-Charlottes bild av mig, henne själv och Bengt-Erik (hoppas det är ok att jag använder den här ...)

I övrigt hade vi något som kallades Utbudskväll, där alla medverkande författare fick en chans att presentera sig själva och sina böcker (eller göra vad som helst egentligen) på fyra minuter. Det var riktigt roligt att få se och höra så många kända och (för mig) okända ansikten/röster. Bl.a. så pratade Charlotta Björnulfsson om sin senaste bok Sommarlovet och där var jag verkligen superstarstruck, för hon har skrivit den bästa barnbok jag läst: Älvis & Elvy som jag skrivit om här.

Veckan var överlag fantastisk och jag är jätteglad över att jag fick vara med. Nästa år tror jag dock att jag begränsar antalet dagar (om jag alls får vara med - det är inte säkert), helt enkelt eftersom jag är lite gammal och trött, OCH inte minst för att jag inte vill vara borta från min dotter längre än nödvändigt (som det var nu blev min familj närmast tvungen att komma ned och vara med fr.o.m. onsdagen vilket var trevligt, men lite opraktiskt).

En annan figur jag stötte på i Göteborg, på Naturhistoriska museet, som jag besökte med min dotter

Slut på trist rapport!

söndag 15 april 2018

Ett pissigt litet pris

Det här med Svenska Akademien. Det är fanimej en skamfläck på hela tillvaron. Det är så sorgligt och PINSAMT med självgoda gamla gubbar som anser sig ha rätt att suga sig kvar vid sina positioner som stora, osmakliga blodiglar.

Men ok, om det nu inte blir bättre än så här, då tycker jag att vi bojkottar den där jädrans institutionen. Nobelpriset i litteratur tappade precis ALL status för mig. Det har även tidigare irriterat mig att se övervikten av manliga pristagare, men nu är vi på en helt ny nivå.

Jovisst, prissumman är väl förmodligen inte att förakta (har noll koll), men utöver det så har Nobelpriset degraderats till ett pissigt litet pris. Ingenting att eftertrakta.

Det vore helt rimligt om varenda framtida pristagare gjorde en Dylan och bara ignorerade hela skiten.

tisdag 27 mars 2018

Om Oskar Källner själv får välja

Idag är jag mallig, kan ni tro. Oskar Källner hade nämligen vänligheten och inte minst den goda smaken att nämna mig i en intervju på bloggen Skymningssång.

Jag citerar ohämmat:

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

För den som inte vet så är Oskar Källner en extremt produktiv författare med det egna förlaget Fafner Förlag, där han ger ut både sina egna och andras grejer. Jag gillar hans böcker - har i skrivande stund läst Drakhornet och Skogens hjärta (i serien Nornornas väv) samt barnboken Den stora jordgubbsjakten, och kan varmt rekommendera alla dessa. Han är dessutom vansinnigt sympatisk när man har kontakt med honom via sociala medier.

Och nu även detta!

måndag 26 mars 2018

Jag tycker till #19 - Tomb Raider

Undersköna, superdeffade Vikander som Lara Croft

Nämen, hörni, den här var väl inget vidare? Är det jag som egentligen inte gillar genren? Alltså typ matinéaction. Jo, så kan det nog vara.

Men det är inte bara det, tror jag. Det var så orimligt hela grejen. Det var någonting om en gammal japansk dödsgudinna som var inspärrad djupt inne i berget på en svårtillgänglig ö. Och en idiot till pappa (Laras) som tyckte att det var viktigare att jaga efter denna gudinna än att finnas på plats hos sitt barn under hennes uppväxt. Nå, Lara hittar i alla fall pappan på den där ön. Och så småningom även gudinnan.

Som inte är någon gudinna, förresten, utan en smittbärande drottning, som frivilligt låtit sig spärras in i berget för att inte smitta någon mer. Något Lara inser genom att kasta en hastig blick på några muraler i gravkammaren. Men liket smittar fortfarande. Man blir lite svart liksom, och dör inom någon minut. För övrigt löser hon också lite raskt någon sorts färggåta som jag aldrig riktigt förstod, hängande över en avgrund. Det korrekta svaret var grönt, så mycket vet jag.

Jag har glömt vem det var som ville sprida smittan. Någon ond organisation, Trinity(?). Som har en man på plats på denna ö. Där sitter han som en bitter gammal Kurtz som inte får åka hem förrän han fått tag i den japanska drottningens kvarlevor. Han känner sig mycket ensam, förstår man, fast han har ett gäng henchmen och slavar omkring sig. När Lara kommer blir han påmind om sina egna döttrar och känner sig extra grinig.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies gamla mantel som Lara Croft och det med den äran ändå, tycker jag. Flickan är ett under av spänst och skönhet och lyckas dessutom kännas väldigt sympatisk i denna något hopplösa roll, där hon endast i undantagsfall har repliker längre än några få ord. Hon springer snyggt och försöker inte hålla en klädsam ansiktsmin i fysiskt krävande situationer. Det ser fan ut som om hon kämpar.

Förmodligen har hon haft samma pt som Alexander Skarsgård inför Tarzanfilmen. Hon har nästan lika framträdande rutor på magen.

Detta inlägg blev ungefär lika trist som filmen.

torsdag 22 mars 2018

Jag raljerar fritt #6 - nostalgitripp

Igår var jag på Gustavsbergs bibliotek och lyssnade på Johan Ehn när han tillsammans med Helena Dahlgren pratade om sin bok Down under, som är en självbiografiskt inspirerad roman. Boken utspelar sig på 80-talet och det fick mig att minnas saker från min barn- och ungdom.

Exempelvis bussnöret. För att markera att man ville att bussen skulle stanna på nästa hållplats drog man i ett snöre som löpte längs bussens innertak på vardera sida. Det fanns inga speciella handtag eller så, utan man tog helt enkelt tag i det horistontella snöret och ryckte det nedåt. Jag förutsätter att snöret var kopplat till en analog klocka, för pling sa det hursomhelst.

Gammal SL-buss - så såg de ut på min tid


Busskortet var med foto och allt, inplastat i en liten mapp med en liten ficka på där man sköt in månadskortet, som var stort som ett rejält, avlångt frimärke ungefär. Det fanns också bussremsa, med typ tio resor på, och där chaffören stämplade när man gick på bussen.

Den här frisyren hade jag också vid ungefär denna tid


Bussremsan försvann väl ganska sent, dock?

Vi hade inte sällan våra byxben nedstoppade i tubsockorna. Vi hade plastörhängen i olika neonfärger - gärna "clips" som man nöp fast i örsnibben, vilket gjorde svinont efter ett tag. Vi hade breda resårskärp. Eller bara en tvinnad garnsnodd som vi gjort själva på fritids. Och fotsida kjolar var poppis ett tag. Till en sådan bar man gärna en rutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar. Byxorna var så klart av stuprörsmodell - vi tyckte att 70-talets utsvängda byxor var det absolut fulaste världen skådat och var helt oförberedda när det plötsligt kom tillbaka på 90-talet.

Så här såg tubsockorna ut, och byxbenen skulle nödvändigt tjoffas in där

Det fanns, som bekant, inget internet. Det fanns knappt datorer. Man brukade inte ha någon hemma i alla fall. Den som hade en dator hemma var supercool. De datorer som fanns hade svarta skärmar med grön eller bärnstensfärgad text - kommandoradsstyrda så klart. När Mac:en kom med musen och "skrivbordsparadigmen", kände vi oss som om vi med ens beamats in i framtiden (jo, jag vet att Xerox var först med det där, men de dog ju liksom).

Man bar gärna vit rock när man handskades med datorer

Hushållet hade en enda, fast telefon (förutom vissa lyxfamiljer som hade en extra linje för sin tonåring). Det var snurrande nummerskiva som gällde och man var tvungen att svara för att överhuvudtaget få veta vem det var som ringde. På stan fanns det telefonautomater (telefonkiosker), i vissa, ovandaliserade fall med telefonkatalogen placerad på en liten hylla och fastkedjad i själva båset.

Något i den här stilen hade vi hemma

Telefonkatalogen, ja. Det var den tidens motsvarighet till internet. Det var allt vi hade, när vi behövde få tag i någon sorts info. Där fanns kartsidorna också, som man ibland rev ut och hade med sig när man skulle någonstans. Telefonkatalogen kom i ny upplaga en gång om året(?) och de lades i stora travar i porten, så att man gratis kunde ta sig en (eller flera, om man nu var så fräck) - åtminstone i stan, där jag bodde.

Under en ganska lång period fanns också pappersinsamlingen. Då ställde man sin påse med gamla tidningar utanför porten och sedan kom en bil förbi och hämtade upp den.

Det fanns knappt några smaker att välja på, vad gällde glass och yoghurt och liknande. Det var väl någonting i stil med vanilj, choklad och jordgubb för glassen och jordgubb eller citron för yogurten. Glasspinnarna var täckta med svinäcklig choklad, som var tunn och smaklös.

Det fanns blå läsk, Vira blåtira. Personligen kunde jag inte tänka mig att dricka någonting som hette någonting med "blåtira".

En förlorad läckerhet

Apelsinjuice fanns på Kalle Anka-prydda burkar, vars innehåll man spädde med vatten. Fadd smak som inte gjorde någon glad.

Vi hade två tv-kanaler, TV 1 och TV 2, och på dagarna och sena kvällar var det ingenting att se på dem. Då var det myrornas krig i stället (svarta och vita prickar som stormade omkring). När det väl var någonting på tv, så fanns det en vit pil i övre hörnet (kommer inte ihåg om det var vänstra eller högra) som indikerade att ett nytt program börjat på den andra kanalen.

Min familj fick VHS-spelare 1981. Då var vi i stort sett först med det. Det kallades inte VHS på den tiden, utan man kallade det oftast bara för video (själva apparaten). När man pausade stod bilden och fladdrade, eftersom det fysiska magnetbandet stod och ryckte därinne på något sätt, antar jag.

"Video" med vanligt VHS-band och någon liten kassett av något format jag inte kommer ihåg

Musik lyssnade man på på grammofon eller bandspelare. Hemma hos mig brukade vi alltid spela in på kassettband från nyinhandlad LP-skiva det första vi gjorde och sedan bara lyssna på bandet - detta eftersom grammofonskivor hade en tendens att "hoppa" när man dansade till dem, eller bara rörde sig för häftigt i största allmänhet. Det ledde till att sista låten på bandet ofta var avhuggen mitt i, eftersom längden på banden avgjorde: det fanns 30-, 60- respektive 90-minutersband, har jag för mig. Blandband hade vi så klart också. Den tidens playlists. De avnjöts med fördel med hörlurar i en freestyle. Var bandet gammalt eller batteriet trött hände det att musiken liksom svajade, men det fick man tåla på den tiden.

En s.k. freestyle (den svenska benämningen på en Walkman)

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men nu har jag själv tröttnat för tillfället.

Hej då, 80-tal!

tisdag 20 mars 2018

Skrivkurs

Jomensatt ... här sitter jag och förbereder ohämmat en skrivkurs för ungdomar.

"Med vilken rätt?!" tänker en del av mig.

Fast grejen är ju den att jag har en himla massa att säga om saken. Vettiga saker. Helt enkelt eftersom jag hållit på så länge och dessutom till slut, så att säga, kommit hela vägen. Och jag finner att det bara rinner ur mig, när jag väl sitter och funderar. Så mycket klokskap! Så många guldkorn!

Närå.

Men jag har definitivt något att komma med inför min tänkta elevskara. Det är inte andra författare jag försöker skriva på näsan (som i mina fina författarskoleinlägg), utan ungdomar som skulle vilja skriva/eventuellt har börjat skriva lite grann. Där är jag tamejfan en brunn av relevant erfarenhet.

Det är ungefär som när man inser att man skulle kunna undervisa någon i japanska på nybörjarnivå. Alltså, man tänker att herrejesus jag kan ju INGENTING, men sedan tänker man efter en gång till och upptäcker att jo, det kan jag faktiskt. Tillräckligt mycket för att hjälpa någon med begränsad erfarenhet på traven.

Det ni!

torsdag 15 mars 2018

Nyfallen snö

Jaha ja. Så var jag där igen. Jag ska precis baxa mitt aktuella manus den sista biten - alltid den tyngsta! - och känner att jag knappt kommer att palla. Fast jag vet att jag kommer att göra det, på ett eller annat sätt - för det är så det går till om man någonsin vill se en färdig bok med sitt namn på.

Men, vad händer inom mig i detta läge? Jo, en sprillans ny idé börjar ta form. En som jag verkligen gillar och tror på. Det bara kliar i händerna efter att få börja skriva, även om jag vet att jag måste vänta lite tills berättelsen har något litet rangligt skelett att bekötta (what?). Men ojojojojoj, vad jag vill ägna mig åt detta nya, fräscha, i stället för det kaos som är mitt huvudmanus i nuläget.

Jag vet att jag pratat om detta fenomen förut och jämfört det med nyfallen snö: Det där manuset som inte ens är påbörjat. Som fortfarande är jungfruligt och hägrande. Än så länge helt fritt från skavanker och knöligheter. Fritt från text! Det är ju alltid texten som ställer till det och förstör ens fina idéer.

Men nu får den nyfallna snön vänta lite, för jag har en massa gammal slaskig, pissgul modd att skotta mig igenom först.

torsdag 8 mars 2018

Faran över

Nämen hörni, oj vad han skrämde upp mig, favvobloggaren. Jag var till slut tvungen att lyssna på avsnittet av podden Because You Know Wines där jag är med. Jag var rädd för att få höra en sluddrande, osammanhängande fyllekärring, men sanningen är att jag, trots att jag hade några glas innanför västen, lät som helt vanliga lilla jag.

Jag skulle i helt nyktert tillstånd lätt kunna ha kallat vändpunkt för "brytpunkt" och glömma delar av uttrycket "mycket snack i liten verkstad". Och det här med en man som heter Olof - jag minns att jag gjort samma grej förut. Jag tycks helt enkelt föredra namnet Olof. So shoot me.

Närå, det ni hör i podden (om någon nu skulle komma sig för att lyssna) är helt enkelt moi, när jag är på pladdrigt humör.

P.g.a. några innanför västen.

Hoppsan, cirkelbevis här tydligen.

onsdag 7 mars 2018

Beacause you know wines

Jomen, så att ... Jag andades inom parentes i en annan parentes i gårdagens inlägg om att podden Because You Know Wines skulle ha fint besök i sitt kommande avsnitt. Och nu är det här.

Jag har inte lyssnat och vet inte om jag någonsin kommer att kunna ta mod till mig denna gång.

Jag har absolut inget minne av vad jag satt och sa. Jag var nämligen berusad. Innan inspelningen ö.h.t. började åt vi middag med generösa mängder vin därtill.

Shit alltså. Jag kommer bara ihåg att jag kallade "En man som heter Ove" för "En man som heter Olof".

Jesus.

P.S. Återigen vill jag tipsa om bloggen Emily Writes, från vilkens vida omtalade Tarzanrecension podden har lånat sitt namn. Läste om denna recension idag och jag skrattade nog lika mycket som första gången. Den där kvinnan är ett geni.

tisdag 6 mars 2018

Favvobloggare nr 2 och 3

Min favvobloggare nr 1 är, som alla vet som följt denna blogg med lupp (ca 0 personer, men ändå), allas vår oarya. Förutom den lilla sympatiska detaljen att han älskar mina böcker (hittills ...), så är han fantastiskt rolig och det är alltid intressant att läsa hans inlägg.

Men, there is another Skywalker, gott folk. Han kallar sig Khatzumoto och han har i några evigheter haft bloggen All Japanese All The Time (AJATT). Bloggen riktar sig främst till sådana som vill lära sig japanska (eller mandarin!), men allt han skriver är tänkvärt och underhållande. Jag kan VARMT rekommendera att titta in hos honom.

Det enda problemet - och det är ett rätt stort problem - är att många av hans inlägg är lösenordsskyddade. Karlen är programmerare och vet lite grand vad han håller på med, så tyvärr går det inte att komma runt (vad jag vet). Själv hostar jag upp en mindre summa varje månad för att kunna få ta del av hans visdomar.

Dock finns det en hel del i ett öppet arkiv som är läsvärt även för den som skyr språk som pesten. Eller ok, det hjälper om man har något litet lingvistiskt intresse. Oftast. Två inlägg som är generellt mycket intressanta, inte minst för aspirerande författare, är exempelvis detta och detta.

För att läsa mer, gå in här och klicka på "@Random Post" i den vågräta menyn under bilden med loggan. Klicka tills du hittar någonting som inte är alltför hårt inriktat på just japanska (om du av någon outgrundlig anledning inte skulle tycka att japanska är superduperintressant).

Vad är nu det här? Är det bara manliga bloggare som gäller för dig? Vad är du, någon sorts Nobelkommitté?

Nej då, inte alls. Kolla bara in Emily Writes - ni vet hon som skrev den berömda Tarzanrecensionen (varifrån f.ö. den utmärkta bok- och vinpodden Because You Know Wines har fått sitt namn (de har förresten en mycket intressant, hemlig gäst i kommande avsnitt ...)). Den här tjejen är arguably den roligaste bloggaren på jordklotet. Särskilt intressant för alla mammor där ute.

Och alla ni som inte är uttryckligen nämnda här: Ni vet att jag älskar varenda en av era bloggar också! Ni regerar!

måndag 5 mars 2018

Sorgesång #10 - människoviruset


I helgen var jag på Fjärilshuset i Hagaparken med min dotter. I stort en positiv upplevelse - hade inte varit där på år och dar och det är ju en fantastisk anläggning!

Men shit alltså, en man höll en liten föreläsning vid den enorma hajtanken där. Han berättade att 100.000 - ja, hundra tusen! - hajar dödas VARJE DYGN. Genom att man fiskar upp dem, skär av ryggfenan och sedan slänger tillbaka dem i havet igen, för att dö en plågsam död.

Detta för att kunna göra hajfenssoppa.

Det är knappt så man orkar göra någonting över huvud taget när man tänker på det. Hela jag blir en modfälld klump av sorg.

Och så tänker man vidare på det här med människan. I Matrix säger Agent Smith någonting i stil med att människan liknar ett virus, som angriper allting omkring sig. Och det är ju sant. Det spelar ingen roll att folk på mikronivå oftast är riktigt trevliga vid en närmare granskning, när vi på makronivå arbetar dygnet runt på att ödelägga planeten.

Och maktlösheten man känner i och med att man själv endast har mikronivån att tillgå, den är tamejfan gränslös. Hur ska det kunna hjälpa alls att jag återvinner sopor och försöker äta vegetariskt?

Är det inte läskigt att tänka sig att hajar - för att återgå till dessa och det mannen på Fjärilshuset sa - har funnits i någonting i stil med 200-300 miljoner år i exakt samma form som nu, och så kommer vi och lyckas utrota dem (inte än, men inom en överskådlig framtid) inom loppet av max hundra år, eller hur länge nu den här industrin systematiserats i så stor skala att det påverkar den naturliga balansen (förmodligen under mycket, mycket kortare tid än så)?

Vad är det frågan om? Händer detta på alla planeter med intelligent liv (jag utgår från att det finns ett helt gäng sådana)? Är det i förlängningen ett oundvikligt stadium av evolutionen?

Nej, nu orkar jag inte tänka på det här längre. Sorry. Går och gör något annat.

fredag 2 mars 2018

Giraffs kalas

Jag har återigen legat lågt en stund här, mest p.g.a. extra lång vab. Det har varit ganska prövande.

Dagarna har ägnats åt i stort sett en enda lek: Giraffs kalas. Giraff fyller år (varje dag) och ska ha kalas. Gästerna (alla andra gosedjur och dockor som hemmet kan uppbringa) kommer en efter en och har med sig varsin present. Alla roller spelas av mig.

Men barnet då, vad gör hon?

Jo, hon är Giraffs lillasyster och ligger nedbäddad intill kalaset, utan att egentligen delta. Då och då ska gästerna komma och titta på henne, men annars är hennes roll i det hela nästan fullständigt passiv.

När alla gäster kommit - och inte förrän dess - serveras det tårta. Legotårta.

Det varierar när alla gäster anses ha kommit. Oftast är det när jag ber på mina bara knän att det ska förhålla sig på det viset, eftersom det när tårtan har ätits infaller en kort men ljuvlig respit från leken.

Detta är alltså favoritleken framför alla andra.

Min dotters. Inte min.

Födelsedagsbarnet

Om jag bränner Giraff i öppna spisen, kommer då leken att ta slut för gott?

Jag tror att den förbannade saken är flamsäker. De förkolnade resterna av Giraff kommer att fortsätta att ha kalas.

Forever, and ever, and ever ...

fredag 23 februari 2018

Bankbesök

Idag var jag på banken - fysiskt! Hur ofta är man det nuförtiden? Jag är ju så pass till åren kommen att jag minns när man gick på banken och betalade räkningar, men nu är det ett antal år sedan jag hade anledning att besöka en dylik institution.

Tills i eftermiddags, alltså, när jag var tvungen att gå dit för att fixa ett mobilt bankid. Jag har nämligen köpt en ny telefon, med allt vad det innebär av övergångselände, och en av de (få!) saker som inte löste sig automatiskt var det här med det mobila bankid:t. När man skaffar ett nytt sådant, så hamnar man i ett moment 22, där det inte duger att beställa ett nytt genom att använda det gamla. Nix, man måste logga in på banken på annat sätt, i det här fallet med s.k. digipass eller bankid (då man pluggar in en autentiseringsdosa i datorn som läser ens bankkort). Och vem fan har koll på digipass eller bankid nuförtiden, när man har ett mobilt bankid?

Nå, jag gjorde ett seriöst försök, det gjorde jag. Jag letade efter digipasset - det var spårlöst försvunnet. Jag laddade hem programvaran och rotade fram den förbannade dosan ur någon gammal byrålåda - det sket sig, trots upprepade ominstallationer och omstarter.

Bara att släpa sig iväg alltså, till det fysiska bankkontoret.

På min tid brukade man fråga sig "Vad gör de på banken efter klockan tre?" (det har nämligen alltid varit så att banken stängt vid kyska kl 15 - även på den gamla goda tiden). Nuförtiden finns det väl all anledning att fråga "Vad gör de på banken före klockan tre?"

Svar 1: De betjänar folk födda på 1800-talet.

Svar 2: De hjälper folk som misslyckats med att autentisera sig på annat sätt och som desperat behöver ett nytt mobilt bankid.

Och jesus josef amanda, vad den osnutne praoeleven bakom disken fick mig att känna mig skum! Som han tittade på mig när jag kom med mitt lilla ärende. Och som han betraktade mitt körkort med illa dold misstänksamhet och dessutom avvek med det för att ringa något samtal och kolla att allt var ok. Det var det tydligen i alla fall, för sedan fick jag min kod. MEN, när jag trodde att allt var frid och fröjd och att jag skulle få lämna detta dödens väntrum, så var det dags för underskriften. En fysisk kråka på något jädrans papper. Jag fick en kopia, men jag vet fortfarande inte vad det var jag skrev på.

Jag vet bara att om jag hade haft min digipass någonstans på ett hittbart ställe så hade jag inte behövt skriva på någonting. Eller bli tittad på av en osnuten praoelev som redan bestämt sig för att "tanten är uppenbart kriminell".

måndag 19 februari 2018

Vabbning, känslor av otillräcklighet, men dock italienska

Ok, I feel a spretigt inlägg coming on. Förmodligen blir det inte speciellt intressant heller. Varning, typ.

Först och främst. VAB. Igen. Stackars sjuk liten människa behöver mig hela dagarna. Det drar ned all form av produktivitet till ett minimum. Det har dessutom råkat sammanfalla med manusredigering inför rejält omtag med min ena redaktör. Det har därför varit mer eller mindre katastrofalt. Jag har redigerat i små, hattiga inkrement och hela tiden tappat tråden, alternativt i längre sjok, när barnet sover och jag själv är så trött att jag håller på att dregla ned tangentbordet. Inte ideala förhållanden m.a.o.

Nåväl, manuset i övrigt, ja. Det är här känslorna av otillräcklighet kommer in. Jag vet att jag knappt skrivit om processen med det här manuset, men så här är det: Min förläggare gillade hela texten, förutom slutet. Som hon ogillade. Rätt starkt. Det var lite småpaniskt där ett tag, men jag gillade i alla fall sedan själv min lösning på det hela. Det gjorde inte hon. Inte så mycket i alla fall. Men grejen är typ att hon litar på mig och tänker att jag nog eventuellt vet vad jag håller på med. Det tänker inte jag.

Så där håller vi på. Och nu är jag i en liten dipp här. Tänker att det blir piss alltihopa. Önskar att jag skrivit en annan bok. En bättre.

Detta gör tydligen att jag återigen blir dålig på att tanka input i form av blogginlägg, böcker, filmer och serier. Trist. Orkar inte läsa eller titta. Bara små, små bitar i taget kan jag få ned.

Nå, då har vi den lilla ljusglimten här: italienskan. Min familj och en liten klick vänner ska hyra ett hus på Sicilien i sommar, och det gör det plötsligt legitimt för mig att göra någonting jag aldrig har gjort förut, nämligen plugga italienska.

Alltså, jag "kan" italienska, typ. Vad menar jag med det då? Jo, jag kan det passivt någotsånär. Jag kan läsa en bok på italienska, om än med viss möda. Men det lustiga är att jag faktiskt aldrig pluggat språket i fråga. På något vis har jag bara sugit upp det, via opera, via systerspråken franska och spanska (båda språk som jag är mycket bättre på och HAR pluggat någon gång i det förgångna), via vetefan. Eftersom jag är typen som gör allt på samma gång utan att det blir någon ordning alls, så hoppar jag i allmänhet planlöst från språk till språk och duttar här och där, bara för att det är så kul och för att det känns som om jag sviker alla andra språk om jag ägnar mig åt ett enda någon längre stund i stöten. MEN nu känns det som om jag har "rätt" att ägna mig aktivt åt italienskan - ohämmat! Tänk, så praktiskt om en av oss resenärer faktiskt kan TALA språket i fråga, och inte bara tolka tal (i rimlig hastighet) och skriven text. Det kan komma väl till pass när vi står där på restaurangen/i affären/vid biluthyrningen och personalen ser upprörd ut och börjar spruta ur sig rotvälska.

Därför ska jag nu hänge mig. Och det passar så fantastiskt bra, nu när jag uppenbarligen inte klarar av att ta in data av annat slag i min trötta stackars hjärna. För språk, det fixar jag att processa. En snuttefilt i den annars nästan totala mörkläggningen.

måndag 12 februari 2018

När folk känner sig påhoppade

Matar på med mitt andra inlägg för dagen här. Jag var nämligen nyss med om en märklig grej.

Jag tänker köpa tårtor till ett litet 44-årskalas som jag ska ha (brukar inte ha kalas för mig själv, men min dotter tycker att det är så kul) och frågade därför per mail det tilltänkta bageriet, Thelins, om innehållsförteckning för deras tårtor. I detta mail framgick det tydligt att det handlade om att säkerställa att en ovo-laktovegetarian skulle kunna äta åtminstone någon av tårtorna.

Jag fick ett goddag yxskaft-svar på formen: Våra tårtor innehåller sockerkaksbotten, vaniljkräm, passionsmousse, o.s.v.

Jo, sa jag, det kan jag utläsa från er hemsida. Jag vill ha en innehållsförteckning där man kan se om det förekommer gelatin, lecitin, o.s.v. där någonstans.

Svaret: Det kan jag inte svara på, jag måste prata med bageriet. "Återkom gärna efter semmeldagen".

Ok, tänkte jag. Vad konstigt att ett så stort, väletablerat företag inte har några rutiner kring detta. De borde ha en pdf som de bara skickar direkt så fort någon undrar över någonting. Och kalla mig skitjobbig, men eftersom den här människan uppenbarligen inte hade någon aning om hur han skulle hantera dylika spörsmål, skrev jag något i stil med att "ok, jag fattar, men inför framtida frågor av denna typ kan ni kolla på den här broschyren från Livsmedelsverket, där det framgår tydligt vad ni är skyldiga att kunna informera konsumenten om." Självklart fattade jag att personen som svarade på mailet själv inte var ansvarig för någonting. Jag tänkte att han kunde göra det man gör som anställd: Skickar frågan vidare till någon som har högre lön. Och det var väl exakt vad som hände.

Svaret kom från en annan, förmodligen överordnad person denna gång:

Hej Elin,

Tack för ditt mail och uppläxning kring Livsmedelsverkets regler, reglerna gäller märkning – vår hemsida har ingen märkning.

Vi är väl bevandrade med reglerna kring våra skyldigheter gentemot våra konsumenter, är du missnöjd med något svar är du välkommen att kontakta mig per telefon.

Med vänliga hälsningar,

Och så namn och telefonnummer - som jag genast ringde.

En rasande människa svarade. Jag frågade - utan att på något sätt vara otrevlig eller påtala den mindre trivsamma tonen i hans mail, om det - om de alltså visste vad som gällde - i så fall fanns någon pdf som man kunde få. På detta svarade han att det fanns det visst det, men de hade ju i ett tidigare mail bett mig återkomma efter semmeldagen ... Och sedan ballade det ur på något sätt, så det sista som hände var att han fräste åt mig att "inga vegetarianer kan äta på våra konditorier, så du behöver inte återkomma alls!"

Shit, alltså. Jag har sällan blivit så illa bemött. Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha varit tydligare med att "OM ni inte känner till detta - vilket ni säkert gör - så bifogar jag för säkerhets skull denna broschyr. Jag ber TUSEN GÅNGER om ursäkt ifall ni redan vet vad som gäller. Det är inte meningen att läxa upp någon." Men sanningen är att jag trodde att det var ett företag jag kommunicerade med, inte en lättstött människa som tog det hela som en personlig förolämpning.

Och för er som tror att jag är ett as som går igång på att plåga servicepersonal: Jag är faktiskt extremt snäll - alltid. Det grövsta jag kan göra mig skyldig till - liksom inträffade ovan - är att jag uppenbarligen inte på alla sätt säkerställer att inget av det jag skriver kan tas som en personlig förolämpning.

Möjligen köper jag mina tårtor någon annanstans i framtiden.

Att tvingas gå i sin egen skola

En av alla de saker som är bra med att ha barn är att man är så illa tvungen att lyssna på vad man säger till dem. I alla fall då och då går någonting av det jag predikar för min dotter in hos mig själv. Och eftersom barn lyssnar så svampigt uppsugande på allt man säger, så får man verkligen vakta sin tunga.

Idag frågade min dotter "tycker du att du är fin?". Jag svarade tveklöst: "Ja, det tycker jag." Först på rutin, eftersom jag tycker att det är så viktigt att hon lär sig tycka om sig själv - eller snarare aldrig upphör att tycka om sig själv - men sedan hörde jag vad jag sa, och lyssnade till och med. Och, ja, det jag sa stämmer (om än eventuellt inte utan en viss reservation), eftersom jag äntligen - även detta mycket tack vare mitt barn - insett det idiotiska i att gå omkring och ogilla saker hos mig själv.

Förmodligen har jag nu levt ungefär halva mitt liv (om jag inte skulle drabbas av någonting särskilt livsförkortande) och det kan verkligen vara nog med inre negativitet. Andra halvlek vill jag inte under några omständigheter pissa bort genom att gå omkring och ogilla mig själv. Det blir så tydligt när jag ser det utifrån mitt barn. Varför gå en enda sekund och vara missnöjd med den man är? Hur skulle jag känna om hon var det?

Det här gäller också hela min inställning till vad jag kan och inte kan. Om man frågat mig innan jag fick barn om vad jag "kunde", så hade svaret blivit någonting i stil med "typ ingenting". Detta eftersom jag hade en fyrtioårig vana av att gå omkring och tycka att jag borde vara bättre på allting. Bättre än jag var, bara. Punkt. Så om jag inte var bäst, så var det samma sak som att inte kunna alls.

Så himla dumt. Jag kan en jävla massa saker.

Men ännu viktigare än detta är följande insikt, som även denna kommer sig av moderskapet: Man behöver inte kunna någonting. Det är en fördel om man klarar av att försörja sig på något uthärdligt sätt och ett plus om man fixar sin egen hygien, men annars så är det ok att bara vara.

Att livet sedan är fullt av så mycket roliga grejer att man inte hinner med att göra en bråkdel av det man skulle vilja, det är bara en bonus.

"Jaha, men vad fint att du går omkring och har en sådan härlig inställning till livet då. Grattis."

Så klart inte. Man har sitt bagage, sina käpphästar och alla de där skeletten i garderoben.

Men dessa stunder av klarsynthet har blivit så många fler! Sedan mitt älskade barn kom till världen och visade mig vad som spelar roll här i livet.

fredag 9 februari 2018

Jag tycker till #18 - Altered Carbon

En härlig vy över en framtida stad

Altered Carbon, ja. Netflix nya stora seriesatsning. En dystopi där man kan köpa sig en ny kropp (sleeve) och implantera sitt medvetande (lagrat i en enhet som kallas stack) i denna. Detta gör så klart att rika människor kan leva för evigt, medan fattiga människor har det minst lika eländigt som alltid.

Detta är förutsättningarna.

En ytterligare förutsättning är förresten Joel Kinnaman. Nu lika deffad som Alexander Skarsgård inför Tarzanrollen. Är han cool och stenhård? Jovars. Ser han bra ut? Ja. Alltså, JA. Jesus, ja.

Hur ser människan ut egentligen? Här visserligen en aning kladdig efter upptinandet, men ändå! Jesus, vilken hunk.

Jfr. vår andra Hunk med stort H. Tänk vilka vikingar vi har exporterat till Hollywood ändå!

Men räcker det med att karlen ser ut som en gud? Nja. Visserligen är jag rätt immun mot att charmeras av utseende (jag är en brain girl alla gånger!), men jag tror att även andra skulle hålla med om att det är lite tunt som enda kvalifikation hos en tv-serie.

För någonstans misslyckas man med den här serien, trots frimodiga sci-fi-tag. Jag älskar skitig, lite depraverad framtid, men jag älskar ändå inte det här. Kanske är det att handlingen är så rörig att jag inte riktigt hänger med. Fast jag är nästan alltid mer eller mindre borta när jag kollar på serier (p.g.a. monumentalt dåligt minne) och det brukar inte hindra mig från att uppskatta upplevelsen ändå.

Är det den ständiga, supertrista sexfixeringen? Det är bra mycket naket och en massa tröga scener på typ strippklubbar och sådant. Jag har så SVÅRT för den där typen av syndiga miljöer/scenarier. Det tråkar verkligen ut mig aktivt. Jag måste vara extra känslig på något sätt, eftersom jag tycker att sex i film och böcker i stort sett alltid med fördel kunde strykas oavkortat. Det låter som om jag är pryd, men det är inte det det handlar om. Nej, det är bara någonting som jag inte är det minsta intresserad av i "konstnärlig" form. Hehe, clean teen passar mig utmärkt:)

Jag vet fan inte. Men det når i alla fall inte hela vägen. Dock finns detaljer som är bra och på det hela taget blir jag inspirerad till att själv skriva. För mig räcker det ganska långt.

torsdag 8 februari 2018

VAB

Shit, alltså. Lite urlakad här. För att inte säga helt jävla slutkörd. Jag har vabbat hela veckan.

VAB. Det mest utmattande man kan ägna sig åt.

Och jag har kämpat och varit en idealmamma på olika sätt. Två museer har vi klämt: Bergrummet (leksaksutställning) och Tekniska museet. För något måste man göra, när barnet inte är så sjukt att hon är beredd att bara sitta i soffan och titta på Daniel Tiger, men heller inte riktigt friskt nog att gå på dagis.

Bergrummets leksaksmuseum är inte någon barnvänlig historia. Leksakerna är till största delen uråldriga och man får under inga omständigheter röra vid dem. Det är skumt belyst och dessutom jobbar man med läskiga ljud i högtalarna. Min dotter höll mig i handen precis hela tiden, vilket hon aldrig gör annars.

I ett litet rum med madrasserade väggar fick man leka med grejerna. Två, eller var det tre, mjukisdjur. Yay. Min dotter var måttligt imponerad.

Tekniska museet fick dock klart godkänt. Vi var där idag från klockan 11 till 17 då det stängde. Treåringen tyckte att det var toppen att springa omkring bland slitna, urplockade, mer eller mindre experimentella lekarrangemang. På ett ställe skulle man göra bilar av magnetiska klossar, men det fanns bara ett enda hjul i det sorgliga lilla materialutbud som erbjöds. På ett annat ställe kunde man låta en liten bil rulla i en bana, där den stannade upp på flera ställen, p.g.a. bristande energi.

Jag kunde relatera.

Men, som sagt, dottern skulle absolut stanna till det bittra slutet. Vid det laget hade jag för länge sedan dött en inre död till följd av akut tristess.

Men nu tror jag att vabbningen är över för denna gång. I morgon, ljuvlig stillhet framför datorn.

måndag 29 januari 2018

Författardagen 2018 - mitt lilla bidrag

Nämen, hörni. Jag kan väl för fasen skriva lite om vad jag stod och raljerade om på Författardagen. En liten rapport är väl ändå det minsta man kan begära när jag nu tog mig friheten att gnälla i förväg här på bloggen.

Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.

Min enda Powerpointbild under framträdandet

Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:

"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."

Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:

1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.

2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)

Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:

Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet. 

(EVB, sid 22)

Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.

3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.

Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:

”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”

Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:

”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon. 

(VV, sid 120)

4. I övrigt berättade jag om kontrasterna i böckerna. Hur jag gillar att få blanda diskbänksrealism och saga. Jag tycker om allvaret - som faktiskt finns där - men jag gillar också att få bryta det helt och hållet med det otroliga och osannolika.

5. Jag avslutade med att erkänna att jag är svag för att försätta Tilda i situationer där hennes två liv -  tonårslivet och väktarskapet - krockar och gör det jobbigt för henne. Här återgav jag följande stycke (i något förkortad form utifrån boken) där Tilda är ute i Vasaparken för att samla hundbajs till en trolldryck och Hakim plötsligt står där när hon precis plockat upp en rykande hög:

”Vad gör du?”

”Inget särskilt”, säger jag och känner hur den varma plastpåsen
som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande
känns den.

Hakim ler plötsligt och ögonen glittrar (jag svär!).

”Är det ditt miljöprojekt igen?”

Jag nickar stumt och känner hur rodnaden på mina kinder
pulserar i takt med den blinkande påsen i min hand.

”Du är lite skum, vet du det?”

Han säger det inte elakt. Inte alls. Bara som om jag verkligen
var en varelse från en annan planet och han fascineras av mina
gröna tentakler.

Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv. 

(EVB, sid 82)

Det var mitt spirituella lilla bidrag i korta drag. Så behöver ni inte känna er ledsna för att ni inte var där och kunde uppleva det hela i 3D.

torsdag 25 januari 2018

Författardagen 2018

I morgon är det dags för Författardagen här i Stockholm, ett event anordnat av Författarcentrum. Femton författare ska berätta om sina böcker/författarskap under små tiominutersframträdanden. Det hela äger rum på Bio Victor i Filmhuset. Platskapacitet 364 personer, läser jag på deras hemsida. Jo jo. Det är ju bra. För det kommer nog en del folk.

Och, host hrm, det kommer att vara en sextonde person som framträder där också.

Känner ni igen den lilla nunan i mittraden, näst längst ut i högerkanten?

Jag har ingen aning om varför jag fick vara med på ett hörn, men jag utgår ifrån att det hade med Steven Ekholms översvallande recesion i DN att göra.

Men det här är ju någonting annat än att gå på mingelfest och rodna lätt varje gång man lite ursäktande hävdar att man är "författare". Här förväntar sig folk att få höra någonting spännande och meningsfullt från någon som verkligen kan sina saker.

Så jag måste vara den personen. Bara att rulla upp ärmarna och vara det, helt enkelt. Det är i sådana här stunder jag är glad över att mitt pannben är metertjockt.