onsdag 19 september 2018

Mischmasch

Stream of consciousness (Källa)

Sådant som snurrar i min hjärna just nu följer nedan.

Det nya niandet. 

Ungdomen har hittat på att vi ska nia i det här landet. Jag gillar det verkligen inte. Alltså, jag ÄLSKAR att få nia i andra språk, men jag älskar också att vi inte håller på med sådant trams i Sverige. Varför återinföra den sortens avståndstagande?

Häromdagen när jag var på krogen, så kom jag dit ensam, eftersom mitt sällskap inte dykt upp än. Den unga pojken som visade mig till vårt bord tilltalade mig hela tiden i andra person pluralis, vilket först gjorde att jag trodde att han fått för sig att alla tre personer som bokningen rörde var på plats. I synnerhet när han hälsade mig "välkomna". Till slut fick jag dock inse att han fattat att det bara var jag där än så länge och likväl använde han detta "välkomna"! Skratta eller gråta, det är frågan. Men ok, så fungerar det nya niandet, uppenbarligen. Det är - vad vi gamlingar än hävdar - ungdomen som avgör hur språket fungerar.

I vilket fall som helst kommer jag fortsatt att dua ända ned i graven. Men jag tror att ungdomarna förväntar sig det av en äldre person ändå.

Raskt vidare till bokmässan.

Nu är det snart dags igen. Jag har inte mycket inbokat (som vanligt - inte direkt eftersökt som talare) men jag ska alltså ändå vara där och insupa, samt träffa en miljon människor. Det kommer att bli trevligt och nätverksmässigt givande - tror och hoppas jag - även om jag ibland misstänker att det främsta skälet till att jag åker är att jag får vara borta från min älskade unge en liten stund, med allt vad det innebär av sovmorgnar och långfrukost i ljuv ensamhet. Tidigare har jag bara varit på mässan torsdag-fredag, men den här gången klämmer jag in lördagen också. Vi får väl se om jag tycker att det blir lite mycket eller ej.

Löst kopplat till detta finns tankar kring huruvida jag alls kommer att åka på bokmässan nästa år. Åker jag ifall jag inte har någon aktuell bok? Kommer jag att ha en aktuell bok? Det är omöjligt att veta.

För nu är jag i ett läge där min 9-12-bok är uppe i 21500 ord och det säger fan bara stopp. Jag satsar på någonting kring 30000 ord (knappt hälften av t.ex. En väktares bekännelser) och jag känner mig ovanligt borta dramaturgiskt eftersom jag inte brukar skriva så kort. Det börjar bli dags att driva mot slutet, och jag vet vad som ska hända, men jag vet inte i vilken ordning eller i någon vidare detalj. Ca 72% procent in i boken är jag (kollade jag nyss), men vad brukar det innebära ungefär? Jag försöker jämföra med mina tidigare böcker och ser att det börjar dra ihop sig mot slutet i detta procentuella läge, men det är extremt oklart exakt hur. Det händer saker, liksom. Kan det vara så att jag borde komma med andra vändpunkten här någonstans, rent dramaturgiskt (se bild på "den dramaturgiska valen" här)? Jag tror det, men jag har fortfarande inte riktigt fattat vad en vändpunkt är.

I övrigt vill jag bara säga om japanska att det är världens mest indirekta språk. (Ja, som jag har studerat alltså.) 

Det finns så många sätt att vara svävande på. Inte minst för att man ganska sällan bryr sig om att sätta ut pronomen, vilket gör att det är väldigt fritt för tolkning vem som gör någonting i en viss mening. Tills skillnad från andra språk där man gärna droppar pronomen, som t.ex. spanska, så har vi i japanska inte personböjda verb. I spanska ser man (i allmänhet) på själva verbformen om det är jag, du, hon/han eller de (o.s.v.) som gör saker, men i japanska hänger verbet bara där, liksom. "Springer" är en fullt möjlig mening, t.ex. I synnerhet i sångtexter och liknande där det endast i bästa fall finns ett vagt sammanhang blir det helt otroligt luddigt på det här sättet.

Men det är inte bara det som gör japanskan lätt odefinierad. Det är mycket "men/kanske/lite/är känslan/säger någon (oklart vem)" som blir hängande i luften, gärna i slutet av meningar så att man undrar ifall något av det som just sagts verkligen gäller.

Det ska dock sägas att man självfallet i japanska kan vara lika benhårt otvetydig som i vilket annat språk som helst. Det är bara den allmänna folksjälen som tar sig uttryck.

Så var det med det.

10 kommentarer:

  1. För något dryg år sedan var jag på kurs och tog in på hotell - själv! Men den unga och otroligt trevliga killen i receptionen sa ni. Om och om igen. Jag trodde faktiskt att han menade mig och någon mer och vände mig om i den tomma lobbyn innan jag begrep att ni:et innefattade enbart mig. Jösses! Jag höll på att tillrättavisa honom, men lät bli. Vill ju inte verka vara en näsvis kärring direkt, även om jag kände mig som en sådan. Jag som fortfarande (ibland) måste visa leg på systemet kände mig urgammal! Vadå ni?! Bara att bita ihop antar jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sagt, det är ungdomen som bestämmer vad som gäller. Det var bättre förr:)

      Radera
  2. Intressant med japanskan, suger åt mig som en svamp! När någon hädanefter tycker att jag skriver vagt och höljer fakta i onödigt dunkel, då ska jag bara hävda att det är min japanska fas; ett stilgrepp.
    Här uppe i norr (vid kusten) nias det också på hotell o dyl. Det är BARA ungdomar som gör så, varför jag inte tror att otyget ingår i nån policy för samtliga anställda. Jag får på riktigt eksem och undrar om dom inte förstår att det får tant att känna sig ca 150 år gammal...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha ja, din japanska fas! Ja, det är ju ungdomar som håller på med det här. Det stör mig djupt att de vill återinföra en massa trams. Men det som stör mig mest är när de tror att "välkomna" är korrekt form när man niar en ensam person.

      Radera
  3. Oj nu känner jag mig efter, som aldrig blir niad. Kanske är jag inte lika ladylike... Däremot la servitören ner servetten i mitt knä vid en lunch härom veckan vilket kändes lite väl intimt och lite skumt. Hade ett boktips jag kom att tänka på när jag läste om din skrivsituation nu men tappade titeln tyvärr. Kanske återkommer i frågan om den dyker upp senare! Och bokmässan, hur underbart det låter. Hoppas det blir lyckat :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, förstår att det kändes lite obekvämt med någon som är i de där regionerna och petar. Ja, återkom gärna med tips! Ja, det blir kul med mässan, faktiskt.

      Radera
    2. Just det, ”manusförfattarens guide från skrivkramp till element x” av Lennart Guldbrandsson, många bra tips på hur man kommer vidare!

      Radera
  4. Jag känner mig lite skyldig, för jag niar och kallar (oftast äldre) personer för ”damen” och ”herren”. I somras kallade jag en yngre nyinflyttad granntjej, cirka 35 år, för dam. Det är en familj i flera generationer som delar på fastigheten och när jag efterfrågade ”damen” så hämtade husets herre sin fru, vilket ändå var ett mer rimligt antagande i sammanhanget än att jag menat hans dotter. Jag skulle ha sagt ”honja som kömme på vägrensninga” och inte försökt vara så himla artig.

    Fortsatt lycka till med skrivandet, du är ändå nära att knyta ihop säcken! Ha så roligt på bokmässan också, hade varit kul att åka dit. Och bo på hotell, och äta frukost.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men fy på sig! Haha, jag ÄLSKAR grav dialekt! Och tack!

      Radera