Katastrof

 

Min hand

Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.

Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.

För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.

Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.

Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.

Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.

Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!

Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

Deppigaste inlägget ever

Ok, nu blir det inte roligt här. Mitt råd är att sluta läsa redan nu om du känner att du inte pallar mer elände i ditt liv.

För dig som blev kvar: det gäller klimatet.

2018 var året då jag förstod att vi var körda. Det här kommer inte att lösa sig. Vi går mot den typ av kris som drabbade dinosaurierna. Dit har vi lyckats ta oss på typ hundra (100!) år.

Människan är det sämsta som någonsin hänt jorden. Evolution gone bad!

Fast jorden klarar sig väl i längden. Bygger långsamt upp någon form av fungerande liv. Men kommer det att finnas människor?

Min gissning är ja, under överskådlig framtid. Inte på något sätt i samma förödande mängder som nu, men människor är som kackerlackor. Det är nog svårt att ta livet av varenda en av oss.

Dock försöker vi göra just det. Inte på mikronivå, men på makronivå. Den där nivån som ingen av oss kan påverka individuellt. Endast ett gemensamt krafttag av astronomiska mått kan åstadkomma någonting över huvud taget.

Det är inte ens i närheten av att hända. De galna psykopaterna/narcissisterna som sitter vid makten över hela världen har ingen tanke på att göra någonting annat än att stoppa huvudet i sanden och fortsätta härska i lugn och ro.

Inte heller folkvalda, i princip välvilliga politiker, som våra i Sverige, tänker göra något särskilt dramatiskt. Det är helt enkelt inte "ekonomiskt försvarbart". Vilket kan vara det dummaste någon sagt, någonsin.

Och även om hela Sverige skulle uppföra sig exemplariskt med noll klimatavtryck så är vi fucking obetydliga globalt! Det bästa vi framburit är stackars Greta Thunberg. En av de unga människor som blir sittande med den här katastrofen när den förvärras i turbofart.

Det här med unga, ja. Jag har ett barn. Och här har vi det som får hjärtat att stelna som cement av ångest: hur ska det gå för min dotter? Hur kommer hennes liv att se ut?

Om det bara vore jag, liksom. Min generation. Då skulle det eventuellt gå att bära känslomässigt. Men nu är det inte oss det primärt gäller.

Allt detta är så fruktansvärt att egentligen ingenting över huvud taget av det man gör/planerar/gnäller över i övrigt spelar någon som helst roll. Det spelar fanimej INGEN roll huruvida jag lyckas med mitt författarskap och andra strävanden.

Här träder en mycket mänsklig egenskap in och räddar dagen: jag slutar tänka på det. Oftast tänker jag inte på att det är kört. Jag oroar mig över jobb och pengar och semester och manus och sömnsvårigheter. Som om det spelade någon roll i längden.

För människor är idioter. Även jag.

Semester

 

Jag, i blårandig hatt vid poolen. Inte. (Källa)

Jag har en stark känsla av att jag skrivit precis det här inlägget förut, men det tål att skrivas igen i vilket fall som helst.

Semester, ja. Poolhäng, champagne och frid och fröjd. Idel glada miner.

Eller hur?

Semester är den mest hektiska, ångestladdade tiden på året. Allt ska ske! Man ska göra allt det där man aldrig hinner annars. Och man ska njuuuta! Bara chilla och ha det gott. Och med årets jädrans pangväder ska man självfallet vara UTE! Passa på! Hur ofta kan man i Sverige vara ute och ha picknick eller sitta på uteservering utan att vara insvept i minst fem filtar?! Skynda att ta vara på detta tillfälle!

Vem dukar inte i princip under av denna press?

Och så det här med barn. Som klättrar på väggarna. Och vill leka. Med sin gamla mamma. Som hatar att leka.

Alla skrivprojekt står på paus. Dagarna handlar om att överleva.

Jag är helt slut.

Hit men inte längre

 

Totalstopp (Källa)

Stopp vare här! Ingen aning om vart mitt röriga feelgoodmanus med ett litet deckarmysterium ska ta vägen. Den krypande känslan av att ha hamnat på fel spår för många, många tusen ord sedan hjälper inte direkt.

Nackdelen med att inte klara av det här med synopsis. Shit, vad man kan göra det hopplöst för sig själv genom att inte ha någon aning om vart man är på väg. Man bara VET att en eventuell framtida redaktör kommer säga att "gör om, gör rätt!".

"Eventuell" är ju pudelns kärna här. Ju mer famlande en text, desto större och osäkrare blir detta "eventuell", tills det i själva verket närmar sig "osannolik".

Faktum är att paniken ligger rätt nära till hands. Jag har skrivit 40000 ord på detta manus. Det är typ en halv normalroman! Jag vill så hemskt gärna att det inte ska vara rent skräp jag ägnat så många timmar åt. Och jag vill så hemskt gärna tro att det finns en fungerande väg ut genom den här labyrinten som är min text.

Det är tyvärr ännu svårare att skriva med hjärtat i halsgropen. Men det kan inte hjälpas. Som jag ofta måste påminna mig själv om: det här är jobbet, det var hit jag ville till varje pris.

Deppiga coronatider

Blott ett skal av mig själv

Det här med coronaviruset/covid-19, det är ju typ det deppigaste som har hänt i modern tid. Det var vi inte beredda på. Klimatkrisen kändes överhängande nyss, men den påverkade inte våra liv varje dag på samma handgripliga sätt.

Alltså, det är klart att klimatkrisen fortfarande är överhängande, men den är även tillfälligt överskuggad. Dock har det ju omedelbart visat tydliga tecken på förbättrad miljö när man i praktiken stängt ned hela länder. Det är ju bra, men jag tror dessvärre inte att det kommer att ha någon större inverkan. När vi tar oss ur det här så småningom (peppar, peppar) så kommer ekonomin vara katastrofal och jag tror att industrier kommer att poppa upp som svampar och besudla planeten som aldrig förr.

I det lilla - d.v.s. för mig här hemma - innebär ju viruset att jag för det mesta håller mig hemma med min familj. Visserligen älskar jag att sitta hemma och dutta med böcker och studier, men jag har också en social sida som börjar bli lite trött på att man inte kan gå ut och ha det lite trevligt med folk. Eller ens träffa sina vänner i hemmets lugna vrå.

Faktum är att jag har deppat ihop ganska rejält. En oväntad och ganska sund bieffekt är att jag inte vill ha champagne(!). I synnerhet är det alkoholen jag inte vill ha, eftersom jag tror att den skulle dra ned mig ännu djupare i glädjelösheten. Igår köpte jag faktiskt en flaska Rickard Juhlins avalkoholiserade bubbel, för smaken av champagne saknar jag, men det var naturligtvis bara sött och trist. Fick i mig ett enda glas. Bättre än ingenting, eventuellt.

En lite bra sak är att jag har blivit mycket försiktigare med att slänga mat. Jag sparar rester och använder dem i något nytt dagen därpå. Mycket vegetariskt blir det också. Varför? För att jag tänker att det här så småningom verkligen kan påverka livsmedelstransporter på ett sätt som märks.

Toapappret är jag dock inte orolig för. Är det något vi har här i Sverige så är det träd.

Döden och flickan eller hur cellon fuckade upp mitt liv

Början på andra satsen av Schuberts stråkkvartett Der Tod und das Mädchen, violin 1

Jag älskar klassisk musik. Vilket är ett oerhört allmänt påstående och därmed inte riktigt sant: jag älskar framförallt stråkmusik, helst i form av kammarmusik (alltså i mindre ensemble, typ en stämma för varje enskilt instrument - inte stor och vräkig symfoniorkester).

När jag var femton började jag spela fiol. Vid det tillfället gjorde jag det för att jag var kär i en kille som spelade fiol, men det är mindre viktigt, för med tiden kom det att bli någonting helt annat och mycket större för mig. F.ö. ville jag på den tiden bli operasångerska, så det var liksom inte helt utanför mitt område.

Nå, jag gick hursomhelst in med den bestämda uppfattningen att det ändå var för sent för mig, jag som var femton(!) år - jag skulle inte ha en chans att någonsin bli bra. Numera vet jag att jag hade kunnat bli typ hur bra som helst, om än inte professionell solist, men det har i vilket fall som helst aldrig varit på tapeten. Trots detta har jag envetet fortsatt genom alla år, visserligen med låååååånga perioder av total avhållsamhet, men jag har alltid kommit tillbaka och alltid älskat att spela när jag väl gjort det - i synnerhet tillsammans med andra glada amatörer.

Enter the cello.

Alltså, när jag började spela cello - egentligen inte förrän för några veckor sedan - så trodde jag ju att det skulle vara som att spela fiol ungefär, vilket bara stämmer delvis. Det är faktiskt ganska annorlunda, även om det så klart inte är helt väsensskilt. Det jag INTE trodde var att mina första taffliga försök på cellon skulle TOTALT FUCKA UPP MITT FIOLSPEL.

Men det gjorde det. Häromdagen plockade jag fram fiolen för att spela en truddelutt. Noterna ovan utgör förstafiolstämman i början på andra satsen i Schuberts stråkkvartet "Der Tod und das Mädchen" (Döden och flickan) - detta kan vara min favoritkvartett, alla kategorier. Den börjar G-G-G-G. Alltså samma, på fiol mycket enkla, ton fyra gånger. Jag satte glad i hågen igång att spela dessa fyra toner.

Redan där upptäckte jag att någonting var seriöst fel. Fingrarna visste inte var tonen låg på strängen och i synnerhet stråken ville ingenting alls! Den gled förvirrat över på fel sträng och visste inte vart den var på väg. Och på den vägen fortsatte det. Som man ser (även om man inte kan läsa noter) så blir det värre längre fram i stycket och när jag väl kom till de partierna så hade jag liksom redan gett upp. Det. Lät. AS. Och det kändes på allvar som om jag aldrig hade hållit i en fiol förut.

Ok, min teori är att det här är ytterst tillfälligt och att jag med lite tålamod kommer att hitta tillbaka till det instrument som jag spelat till och från i trettio (30!) år. Men det var fan inte roligt.

Kuriosa: Strax efter detta fick jag ett mail där man undrade om jag kunde tänka mig att hoppa in på fiol på en liten informell konsert i ett kvartettsällskap där jag är medlem, OCH den person som hastigt hade insjuknat och därför behövde en ersättare var ingen mindre än mannen jag köpte min cello av. Jag kan säga att jag avböjde, vänligt men bestämt.

Nej, jag tänker inte ge upp cellon p.g.a. detta, men jag tänker definitivt ta fram fiolen lite oftare framöver. Dock svävar jag alltså för tillfället i limbo, utan tillgång till något stråkinstrument alls! D.v.s. jag kan inte spela någonting vettigt på vare sig cello eller fiol. Läskigt. 

Tur att jag även fulspelar piano, för annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till just nu.

Hur går det här då?

??? (Källa)

Allvarligt, hur går det? Ska det vara så här segt? Kännas fullt så trist?

Alltså, att skriva böcker, inte att typ leva, eller vad man ska säga. Jag har det bättre än någonsin i stort - inte visste jag att medelåldern skulle vara så fantastisk! Jag trodde att man bara skulle glida hjälplöst mot graven, rynkig och skruttig. Det var min ungdoms bild av det hela. Nå, förr eller senare börjar väl det där glidandet (för visst går det obevekligt framåt) ta fart och inte kännas så livat längre.

Men det var inte det jag skulle prata om, utan hur trögt det går med skrivandet. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: var är mina tomtar och troll?! Jag var så himla hemma i den världen. Inte för att jag i dagsläget känner att jag skulle vilja fortsätta med Tilda, men jag trivdes så bra medan det varande.

Inte för att det nödvändigtvis blev bra för det. Jag har fått mitt första betyg för Sömnernas sömn på Goodreads, från en som verkligen gillade En väktares bekännelser och Visheten vaknar: en trea blev det. Något av en besvikelse för henne, alltså. Vilket ju får en stackars författare att känna sig rent skyldig:| Kanske blir det bara treor för denna. Uppblandat med ett och annat bottenbetyg. På sätt och vis vore det skönt med ett riktigt fiasko, så är förväntningarna på en rimlig nivå inför nästa bok. Om det ens blir någon sådan! Just nu känns det rätt mörkt.

Men jag tragglar på här. Dock med en tanke om att eventuellt revidera strategin inför hösten, så att jag redan nu tar itu med någonting som jag verkligen brinner för. Det som hindrar mig är att jag är lite orolig för att jag just nu är oförmögen att göra någonting vettigt med en aldrig så härlig idé.

Läser mer än vanligt för tillfället - SÅ många böcker som bara MÅSTE läsas - och det är eventuellt en aning hämmande, eftersom typ alla skriver bättre än man själv, har man ju en känsla av.

Bitter much? Nej, jag tror inte det. Jag uppskattar fortfarande att läsa bra böcker - tack GODE GUD! - men självförtroendet är inte på topp.

Och så fryser jag fan om fötterna, för det har börjat bli kyligt här i Stockholm och golvvärmen har inte kickat in än.

Back in business

Folk som följer mig på Instagram har förmodligen sett detta lilla collage förr

Sömnernas sömn är här nu, i fysisk form. Den kommer inte ut rent formellt förrän någon gång i början av september, men jag fick hem en låda med en hel hög ex häromdagen.

Och jag är också här nu, i någorlunda fysisk form (öh?). Tillbaka från semestern, back in business. Är det tänkt. Min dotter har varit på dagis i två dagar nu och jag har fått ägna mig åt skrivandet för första gången på sex veckor.

Blockeringen är inte total. Bara nästan. För så här är det: Jag har hållit på med En väktares bekännelser-serien och inte minst Sömnernas sömn så mycket och så länge att jag fan inte vet hur man gör någonting annat. Oarya luftade nyligen i en kommentar på Insta en undran om vad som kommer härnäst för min del. Och inte fan vet jag. Jag vet bara att det ska bli någonting annat än Tilda och jag vet att det måste bli tillräckligt bra för att förlaget ska vilja ha det. De kommer inte att ge ut vad skit som helst bara för att vi har bondat över både redigering och drinkar. Tyvärr! En hård bransch det här, vilket jag är ytterst medveten om.

Jag har ett gäng påbörjade manus (10 000-15 000 ord/styck) men inget av dem gör mig särskilt sugen på att fortsätta. Jag vet inte vilket jag ska satsa på. Eller om jag ska skriva någonting helt nytt. Det börjar bli läskigt, och jag inser att chansen att jag ska ha någonting till bokmässan i Göteborg 2019 är nästan obefintlig. Jaha, vore det hela världen då? Nej, kanske inte, men känslan av att falla ur flowet är obehaglig. Är jag färdig nu, liksom? Var det här mina tre utgivna böcker, punkt?

Dock är jag sådan som inte sitter still och väntar på att saker och ting ska lösa sig på ett magiskt och perfekt sätt, utan jag tar fram propplösaren och avloppsrensarsugkoppen och börjar rota. I mitt fall innebär det att jag just nu, trots allt, försöker skriva på två av de ungdomsmanus jag ändå påbörjat. Inte för att jag tycker att de är särskilt lovande, utan för att jag ju måste göra någonting och dessa två är mina bästa bets för utgivning på mitt förlag.

Men shit, hörni, vad det är svårt att skriva böcker! Jag vet inte vad som ska hända härnäst när jag sitter och stirrar på det öppna dokumentet och försöker se hur historien ska utvecklas. Då sätter jag mig med ett annat dokument och försöker göra en övergripande punktlista över handlingsmoment. Sedan går jag tillbaka till manuset, inte ett dugg klokare än förr. Men jag skriver ändå. Mödosamt, långsamt, och faktiskt rätt glädjelöst. Fast hur ofta skriver man glädjefullt? Inte är det speciellt ofta. Inte för mig i alla fall.

Och allvarligt, var är mina hemtama tomtar och troll? Som man alltid kan slänga in som ett billigt gag. Och bli glad av själv, liksom. Inte för att jag skulle vilja fastna i Tilda resten av mitt författarliv, men hela den idén var jag så sjukt pepp på från start. Faktum är att jag anade ganska tidigt att det skulle funka den här gången: att jag skulle få manuset utgivet. Jag hade inte vågat yttra det vid det tillfället, skrockfullt nervös för att jinxa hela grejen, men jag vet att jag faktiskt tänkte att "fan den här gången har jag någonting". Men så känner jag inte nu. Verkligen inte.

Kort sagt, David - och alla ni andra - jag är lite lost just nu. Men jag har inte gett upp hoppet. Det kommer någonting. Även om jag just nu har känslan av att min nästa utgivna(???!!!) bok kommer att bli rätt lam. Som ett övergångsförhållande, ni vet. När man går från en riktig kärlek till en annan. Det är lätt att man klämmer in något fjösigt litet försök däremellan.

Men, å andra sidan, därifrån kan det bara gå uppför!

Eller hur var det nu?:|

Längtar efter läsning

Den här typen av läsning, alltså

Det känns alltsomoftast som om jag tappat det här med att läsa. Alltså, ren nöjesläsning. Den typ av läsning som öppnar en helt ny värld och sveper en med sig, så att man inte för allt smör i Småland vill lägga ned boken.

Sedan jag blev utgiven författare handlar så mycket om att studera böcker. Jag kan inte hjälpa det. På något plan studerar jag hela tiden dramaturgi, språk och gestaltning. Helt sjukt - och så tråkigt! Jag jämför mig också ständigt med andra författare och känner mig otillräcklig och rentav usel. Det ger ju ingen varm och luddig känsla direkt, och det svärtar ned läsningen.

Jag har också blivit alltför bra på att "gissa skurken". I en deckare jag läste för inte så länge sedan visste jag vem mördaren var i kapitel 3. Jag kan också förutse vändningar i någon mån, för jag är så himla medveten om att det aldrig kommer att vara smärtfritt för huvudpersonen. Förut var jag så härligt aningslös och trög och ba "Va? Hände det nu?! Det hade jag aldrig kunnat aaaana!!!".

Jag vill ha tillbaka min oförstörda, naiva läsning, utan negativ bismak! Jag vill försjunka i böcker och bara njuta. Går det att både få ha sin författarkaka och äta sin läsningskaka?

Gud, jag hoppas verkligen det. Jag jobbar på det.

Jag tycker till #20 - Ghostbusters (2016)

Ghostbusters (2016), redo för spökcombat

Den här filmen gjorde mig verkligen arg. Riktigt jävla pissförbannad. Jag menar, vad fan är det frågan om?

För den har ju blivit totalsågad, det var allt jag visste om den. Synd, tänkte jag, för det var en sådan bra idé med enbart kvinnor i spökjägargänget. Kvinnor som dessutom inte var Natalie Portman, Scarlett Johansson, Jennifer Lawrence och Alicia Vikander - typ, ni fattar vad jag är ute efter. Verkligen tråkigt att filmen tydligen var så dålig.

Men sanningen här är ju så himla mycket mer sorglig: Den ÄR inte dålig, visar det sig i försök. Den är skitrolig! Och casten är underbar! Garanterat den bästa av Ghostbustersfilmerna.

Så vad är problemet? Varför så sågad? Det finns nog dessvärre bara ett rimligt svar på detta: Det var kvinnor i huvudrollerna, och de var dessutom inte klassiskt undersköna, utan utseendemässigt helt vanliga.

Shit, vad jag blir förbannad. Jag kokar så att det bara pyser ur öronen på mig.

Men jag försöker samla mig här och se några äkta brister hos filmen. Och handlingen är ju sådär, det är den. Och hela stilen med den här typen av lysande, omkringfarande och i förekommande fall lite tokroliga spöken är inte min grej. Och, ja ... Det är Ghostbusters, helt enkelt. Inte så kul i sig.

Men dialogen! Underbar. Och casten! Så jävla charmig och rolig. Hela upplägget med lite halvlyckade människor som kämpar i motvind! Skitbra.

Jag är väldigt trött och desillusionerad. Trodde faktiskt att vi kommit längre. Blä.

Sorgesång #10 - människoviruset

I helgen var jag på Fjärilshuset i Hagaparken med min dotter. I stort en positiv upplevelse - hade inte varit där på år och dar och det är ju en fantastisk anläggning!

Men shit alltså, en man höll en liten föreläsning vid den enorma hajtanken där. Han berättade att 100.000 - ja, hundra tusen! - hajar dödas VARJE DYGN. Genom att man fiskar upp dem, skär av ryggfenan och sedan slänger tillbaka dem i havet igen, för att dö en plågsam död.

Detta för att kunna göra hajfenssoppa.

Det är knappt så man orkar göra någonting över huvud taget när man tänker på det. Hela jag blir en modfälld klump av sorg.

Och så tänker man vidare på det här med människan. I Matrix säger Agent Smith någonting i stil med att människan liknar ett virus, som angriper allting omkring sig. Och det är ju sant. Det spelar ingen roll att folk på mikronivå oftast är riktigt trevliga vid en närmare granskning, när vi på makronivå arbetar dygnet runt på att ödelägga planeten.

Och maktlösheten man känner i och med att man själv endast har mikronivån att tillgå, den är tamejfan gränslös. Hur ska det kunna hjälpa alls att jag återvinner sopor och försöker äta vegetariskt?

Är det inte läskigt att tänka sig att hajar - för att återgå till dessa och det mannen på Fjärilshuset sa - har funnits i någonting i stil med 200-300 miljoner år i exakt samma form som nu, och så kommer vi och lyckas utrota dem (inte än, men inom en överskådlig framtid) inom loppet av max hundra år, eller hur länge nu den här industrin systematiserats i så stor skala att det påverkar den naturliga balansen (förmodligen under mycket, mycket kortare tid än så)?

Vad är det frågan om? Händer detta på alla planeter med intelligent liv (jag utgår från att det finns ett helt gäng sådana)? Är det i förlängningen ett oundvikligt stadium av evolutionen?

Nej, nu orkar jag inte tänka på det här längre. Sorry. Går och gör något annat.

Tillbaka efter jul och måste pladdra av mig lite osammanhängande om mina problem med action

Ok, tänk dig en författare som gärna vill skriva sådant som folk vill läsa. Inte så svårt. De flesta författare vill nog bli lästa. Åtminstone i teorin (jag hoppar över diskussionen om prestationsångest o.s.v. för enkelhetens skull). Tänk dig nu en sådan författare som kommit på att hon inte gillar action. Eller dramaturgiska komplikationer egentligen. Det är illa nog som läsare, eftersom det är förvånansvärt få läsliga böcker som saknar den typ av handling som försätter karaktärerna i någon form av knipa, men det är snäppet värre för en författare. Vill jag hävda. Eftersom jag är författare. Den författaren. Som har börjat sky (eller kanske alltid egentligen har skytt?) handling. Eller kanske inte så mycket handling som obehag. Jag vill helt enkelt att det ska vara myspys och småroliga relationer för hela slanten.

Say what?! Skämtaru?!

Nix. Just nu känns det så i alla fall. Jag blir bara störd när det går dåligt. Eller när det går för fort. Eller när det inte är någon trevlig dialog.

Är det här som när en musiker först blir mer och mer avancerad i sitt musicerande och peakar med supersvår jazz, för att sedan trappa ned och börja söka efter det enkla?

Knappast. Jag har ju nyss börjat, liksom. Jag är fortfarande på "Köp varm korv" och borde vilja sträva framåt, men i stället vill jag bara tagga ned. Inte använda alla tre toner som detta stycke kräver, utan hålla mig till en enda.

Och så lite löst kopplat till detta: Filmer jag har sett och vad jag tycker om dem.

Star Wars - The Last Jedi. Da shit, säger jag bara. Jag förstår verkligen inte varför folk är så måttligt impade. Ok, jag gillar inte heller att det händer saker och är en massa action, men detaljerna. Relationerna, de små gagsen, miljöerna, varelserna. När What's-his-face pratar med den onde Hux via någon sorts radiolänk och kallar honom för Hugs och låtsas inte höra hans evil "rebel scum"-monolog, så att han måste upprepa sig. Briljant, tycker jag. För att inte tala om genusbiten, där exemplevis hela rebellbefälet utgörs av kvinnor.

Och hur charmig är inte Guardians of the Galaxy 2? Bara man fimpar all denna action så är det en underbar film - kanske inte riktigt i klass med ettan, men ändå!

Men mitt actionhandikapp ... Det är inte helt lätt att leva med, för min läsning blir återigen lidande. Böcker som andra tokhyllat blir knappt utlästa för att jag inte orkar med allt som händer och skiter sig hela tiden. Att jag inte haft en sekund över att skriva på ett eget manus under julen har hittills räddat mig från den lilla katastrofen, men nu är det dags igen och jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Går det ens att få till det trivsamma, vardagliga, händelselösa, relationsmässigt intressanta utan konflikter som sätter käppar i hjulen och ställer till det? Nej, jag tror fan inte det.

Shit, är detta en sorts existentiell kris jag får uppleva här? Urk. Hoppas jag tar mig ur den snarast, för jag antar att mitt förlag skulle droppa mig illa kvickt om jag kom med manus av typen "En stillsam dag i en helt vanlig människas liv, visserligen i en schysst, kanske sci-fi:ig miljö och med lite inslag av milt ironisk humor och några lustiga karaktärer inslängda for good measure".

14000 dystopiord

Borde jag ha slängt in ett bindestreck i rubriken? Dystopi-ord? Kanske, för det där blev lite svårläst.

Men det handlar alltså om att jag nu skrivit exakt 14015 ord på mitt dystopiprojekt. Det är väl ungefär en femtedel av ett "färdigt" manus, gissar jag. Men vad ÄR det för ord vi har att göra med här? Är de bra?

Först vill jag bara säga att jag tycker att boken är skitspännande. Alltså verkligen, jag kan rekommendera den - på SÅ sätt. Jag berättar verkligen en historia som fascinerar mig själv, och DET kan väl aldrig vara en dålig sak. Jag älskar världen, älskar handlingen. Undrar själv hela tiden "vad händer härnäst?!".

Shit, tänker ni, nu har hon fått en släng av sitt gamla vanliga storhetsvansinne igen.

Mjä, mjo. Det visar sig ju att det inte räcker med en spännande handling och en värld där möjligheterna känns oändliga. Det måste finnas något mer. Den berömda tonen, som jag tidigare klagat över att jag inte hittar i detta projekt (se inlägg här, och notera att det är från i mars och att jag då alltså redan skrivit 10000 ord, vilket betyder att jag hostat ur mig ynka 4000 sedan dess, huvudsakligen p.g.a. Visheten vaknar och råmanus till del tre i den serien).

Och problemet kvarstår alltså. Det är så underligt platt alltihop, fast det är så himla schyssta idéer (host host hybris!). I det förra inlägget sa jag exakt samma sak som nu, så det står verkligen stilla på alla sätt här. Då var planen att rädda boken i redigeringsprocessen och liksom försöka blåsa liv i den, liksom Frankenstein i sitt plockihop-monster.

Jag vill så gärna att det här blir bra, för jag vill själv verkligen läsa den här boken. Jag vill veta hur det går, så klart, men jag vill också fascineras av karaktärerna och bara svepas med. Förföras hjälplöst. Jag vill att den här boken tar med mig ut på en riktigt magisk film och sedan bjuder på champagneflödande fancy pancy-middag och att vi slutligen hamnar på ett femstjärnigt hotellrum där man inte vet VAD som kan hända.

Hittills är det mer som att kolla på Hela Sverige bakar och sedan köpa indisk takeway och därefter gå och lägga sig i en obäddad säng med urtvättad t-shirt och mormorstrosor på sig (både jag och boken).

Totalblockering

Ok, det är inte bara min läsning som är totalt uppfuckad, nu klarar jag inte att kolla på serier heller. Eller film. Jag orkar knappt plugga japanska och då är tamejfan botten nådd.

MEN, jag tror att jag identifierat grundproblemet. Så här är det: Råmanus till min tredje del(?!) i En väktares bekännelser-serien ligger hos förlaget och väntar på sin dom. Leva eller dö? Vinna eller försvinna? Alltså, jag har ju ändå slitit lite med även detta manus (litotesfestival här tydligen) och jag har INGEN ANING om huruvida förlaget kommer att vilja ta i det med plasthandskar eller ej.

Därför har min hjärna kopplat ned. Bommat till butiken och satt upp en skylt: "Stängt tillsvidare"

Återkommer när jag återfått livsgnistan. Eller möjligen tappat den helt.

Läskramp

Nu har jag problem här, det är alldeles tydligt. Jag läser inte. I alla fall inte böcker.

Böcker är väl ändå min hjärnas favoritflyktväg? Vad är problemet? Vill den inte fly helt plötsligt?

Jo, det vill den så klart. Men det är tydligen svårare att plocka upp och läsa en bok än att stirra på någon tv-serie, vad skit som helst, just nu.

Lite har det väl med den översvämmande läskön att göra. Eller mycket kanske. En känsla av hopplöshet lägrar sig över mig när jag tänker på allt som borde läsas. Som om det vore en plikt och inte det bästa jag vet.

Dessutom har jag samvetskval. Jag är en slalomläsare av rang och det resulterar allt som oftast i böcker som blir lämnade någonstans mitt i och som sedan ligger och skaver på mitt lässamvete. Jag vet att om jag ska ta mig an dessa böcker igen så borde jag verkligen börja om från början, eftersom jag har noll minne, men det känns som "slöseri med tid".

Ursäkta? Är DET slöseri med tid? Ok, men timmarna som tillbringas framför inte överdrivet sevärda tv-serier med något hundratal avsnitt vardera, är inte det slöseri?

Mm.

Inte för att jag blir mer lässugen av det lilla argumentet.

Min kloka redaktör, Ada, har någon gång rått mig att läsa om någonting som jag verkligen gillar - typ Harry Potter - för att bryta igenom lässvackan (nix, det var inte så länge sedan jag hade samma problem som nu). Men förutom att DET om något känns som slöseri med tid, så vill jag inte ens läsa någonting jag gillar.

Jag orkar helt enkelt inte läsa.

Stört.

En pojkes berättelse

Jag tänkte helt enkelt dela med mig av denna text, skriven av en pojke som kom till Sverige för inte alltför länge sedan. Det är en mänsklig skyldighet att ta del av den här typen av berättelser - just denna känns hoppfull och "slutar" lyckligt. Långt ifrån alla gör det.

Hej jag heter Mahmoud, För 6 år sedan, när jag var 11 år inträffade det en läskig och hemsk händelse som förändrade hela mitt liv.

Den syriska inbördeskriget hade redan påbörjats, Denna dag var jag i skolan, Kl 10.00 kom militären till min stad och i mosken ropade de att alla familjer som har barn skulle gå och hämta de, eftersom det var ett problem denna dag. Min pappa körde mot min skola för att hämta sig, men han blev stoppad av militären kontrollpunkt. Militären ville ha min pappas bil eftersom den var så stor. De grep min pappa och tog över hans bil.

Medans min pappa greps var jag fortfarande i skolan. Mina lärare sa till alla oss att vi kunde sluta skolan tidigare och gå hem. Jag gick hem med mina vänner som bodde på samma gata som mig. 

På vägen hem såg jag min pappa i handbojor. Jag började gråta och min pappa sa till mig att gå hem och hämta hans legitimation och pengar från min mamma. 

Jag sprang hem och berättade vad som hade hänt till min mamma, och jag fick pengarna och pappas legitimation från henne. Jag gick till min pappa och gav pengarna, samt hans legitimation till honom. 

Min pappa bad mig att gå hem. Efter att jag gick fyllde militären min pappas bil med olika personer och tvingade min pappa att köra de utanför vår stad. De riktade en pistol mot min pappa och sa att om han inte skjutsade de skulle de skjuta honom. Medans min pappa körde de slog de honom. 

De släppte min pappa klockan 8. Klockan 4 nästa morgon åkte vi direkt till Lebanon. Jag kunde inte ens säga hejdå till mina vänner

Vi tillbringade 2 år i Libanon. Vi bodde hos min mammas familj.
2013 åkte min storebror till Sverige med sina vänner. Han bodde fortfarande i Syrien medans vi var i Libanon, men det blev för farligt för honom eftersom ISIS tog över staden han bodde i. Ett år senare sa jag till min mamma att jag ville åka till min bror. Min mamma frågade då hur jag skulle ta mig till honom. Och jag svarade att jag skulle ta samma väg som min bror.

Min pappa fick reda på detta och därför köpte han 2 biljetter till Turkiet. Dagen innan jag och pappa skulle åka till Turkiet hade vi en stor fest, där alla våra släktingar kom och vi åt god mat och jag fick säga hejdå till alla mina nära och kära. Nästa dag åkte vi till flygplatsen och jag skulle säga hejdå till min mamma. Jag grät och hon grät med. Efter några timmar av flygande kom vi till Turkiet.
Vi bodde där i 19 dagar och varje natt försökte vi åka till Europa, men vi kunde inte. Det tog 3 till 4 timmar att åka buss, men om polisen såg dig så var det kört. Och du skulle hamna i fängelset. 
På den 19:de dagen lyckades vi och vi kunde åka. Vi åkte med en liten båt i början. Efter 4 timmar bytte vi båt och åkte en större båt. Till sist kom vi till en ännu större båt. Innan vi åkte delade smugglarna ut maten som vi skulle äta under resan. 

Vi kunde inte åka direkt eftersom vi var tvungna att vänta på en anna båt som skulle ta med sig mat och vatten till resan. Jag ville inte vänta, jag var rädd att vi skulle bli upptäckta och skickas tillbaka. Jag hade fjärilar i magen ända tills båten med mat kom. 

När den lilla mat båten kom ville kaptenen att vi skulle ta med oss 5 extra personer. Han sa att han inte hade maten med sig, men vi visste att han ljög eftersom vi hade sett maten tidigare. Det blev bråk och kaptenen lämnade ett barn som skulle åka med oss. Pappan till barnet åkte med den lilla båten och ville att hans son skulle åka med oss. 

Problemet var att vi var för många. Den gruppen jag hade rest med var cirka 250 personer, och det fanns 150 andra personer som väntade på oss vid den stora båten. 400 personer var tvungna att åka i samma båt och dela på vatten och mat. Efter 4 dagar fick vi slut på mat, och vi hade inte plats att byta kläder. Det var för trångt så jag och mina vänner fick sova på en tak. Det var kallt att sova där om nätterna. Ombord båten fick vi nöja oss med 5 dadlar och en flaska vatten som vi delade på 3 personer. Detta skulle hålla oss mätta i hela dagen.

Vi levde så här i 9 dagar, efter 9 dagar tog vår mat slut och vi  var tvungna att ringa till röda korset och be om hjälp. När vi berättade att vi var mitt i medelhavet utan vatten, sa dem att de skulle skicka hjälp. Några timmar efter att vi hade ringt kom två båtar med mat och hjälp. Alla vi ombord på båten blev glada och lättade när vi såg båtarna. 

Nästa morgon vaknade vi av att någon skrek. De läckte vatten in i båten. Kaptenen fick reda på detta och var tvungen att ringa röda korset igen. De skickade en stor båt som vi fick åka med till Italien

Jag och mina vänner hittade en plats i båten, och personalen kom och  gav oss mat, maten var riktigt gott. Vi bodde på båten i två dagar sedan  anlände vi i Italien.
När vi fick av båten möttes vi av många poliser och journalister som intervjuade oss. Sen fick vi mat och var tillåtna att ta en dusch.

Jag gick åka en buss till flygplatsen, utan mina vänner. Jag flög först till en stad som heter Sardinien där jag såg mina vänner. Sen flögs jag till Milano. Jag och mina två vänner planerade att ta en bil till danmark, Vi fick betala chauffören väldigt mycket,  men stoppades i Frankfurt av polisen. Polisen tog våra pass och vi fick stanna några timmar i polisstationen. Chauffören fick 1 års fängelse och polisen konfiskerade hans bil.
Efter några timmar släppte polisen oss och min bror åkte och hämtade upp oss vid stationen. Jag kramade min bror för första gången på länge, Direkt efter det köpte vi biljetter till Stockholm.
Sen åkte vi tåg hela vägen till stockholm.

Klockan 4, den 15 oktober 2014, anlände jag i Stockholm för första gången. Vi gick direkt till migrationsverket och gjorde fingeravtryck. Denna dag uppfyllde jag mitt mål efter ett mycket långt och tuff resa. 

Jag levde i stockholm under 1 år. Under denna tid mötte jag många nya människor som t.ex min brors bästa vän, som heter Peter, och Peters pojkvän. Peter hjälpte mig att lära mig att simma och han tog även med mig till gröna lund för första gången.

I Stockholm bodde jag hos två familjer. Först bodde jag hos en familj från Irak. Vi pratade samma språk och jag bodde där med mina två vänner som jag reste med. Jag bodde hos de i tre månader. 

Sedan bodde jag med en svensk kvinna i 7 månader. Hon lärde mig att prata svenska. Hon var en fantastisk person, men jag var tvungen att flytta i slutet. 

Jag flyttade med min storebror till Falköping. Det fanns inga lägenhet i början vi fick bo med min brors kompis. Men sen fick vi en jättefin lägenhet. 
Den 14 april 2017 kom min mamma och pappa och lillasyster till Sverige. De hade väntat på papper sedan jag kom till Sverige två och ett halvt år tidigare. Nu bor vi alla tillsammans, och mina föräldrar går i skola, och börjar lära sig svenska. Och min lilla syster har lärt sig mycket svenska nu. 
Som avslut vill jag bara säga, Jag har gjort något mycket svårt genom att komma till Sverige men jag är ändå glad att jag kunde och fick komma till Sverige. 
I början var det svårt att skaffa vänner eftersom jag inte kunde prata språket. Men nu har jag världens bästa vänner och jag spenderar nästan hela mitt fritid med.

Och innan jag kom till Sverige, kunde jag inte simma. Men nu är jag en av de bästa simmarna i hela Europa.

Så min historia bevisar att allt är möjligt. 

Tack för att ni lyssnade.

När man börjar städa garderoben ...

... vet man att skrivflytet inte riktigt vill infinna sig. Man kan dessutom ana att paniken ligger på lur. För varför skulle man annars börja ta i någonting som man avskyr att hålla på med och som man med framgång ignorerat i drygt tre år? Sedan min dotter föddes har jag blundat för det växande kaoset i garderoben och bara dragit igen skjutdörren, medan jag med ena handen hållit emot allt det som varit på god väg att välla ut.

Panik är kanske inte riktigt ordet för den molande oro som ligger och mal i kroppen, det rör sig om en lägre intensitetsnivå. Men obehaget finns definitivt där, hela tiden.

Jag tror att det brukar vara lite så här för mig i det läge jag befinner mig nu, då jag skrivit ca två tredjedelar/tre fjärdedelar av ett manus: Jag ifrågasätter precis allting och vet inte hur jag någonsin ska komma i mål. Och jag har ju kommit i mål tidigare. Det har jag bevis för, i form av två utgivna böcker.

Ok, så jag kommer förmodligen att slutföra projektet, så tillvida att det kommer att finnas ett färdigt råmanus. Men sedan då? Går det att redigera upp till någonting någotsånär läsbart?

Tiden får utvisa.

Men det fina med det här är i alla fall att garderoben blivit typ tjugo kilo lättare.

Plötslig manusdöd

Nu är jag tillbaka. Ganska. Tror jag.

Men det är inga glada känslor just idag. Jag har nämligen en plötslig manusdöd att hantera. Fick just reda på att Moa Herngren kommer ut med en bok som heter Tjockdrottningen. Den handlar om en överviktig kvinna som är med i en dokusåpa. Jag har (hade) ett manus på gång som heter "Fläskön". Gissa vad den handlar om ...

Det här var riktigt smärtsamt och oväntat. Ämnet är lite för smalt för att det ska funka att ha två romaner utgivna inom samma tioårsperiod i alla fall.

Absolut ingen skugga ska falla över Moa Herngren!! Att vi hade samma idé betyder förmodligen att idén är bra! Och hon har med all säkerhet genomfört den bättre än jag skulle ha gjort.

För tack och lov är mitt manus inte i närheten av färdigt. Det ligger på blygsamma 14 000 ord. Men jag kände mig så pepp på det!

Aj, mitt författarhjärta. Det är inte omöjligt att jag sätter i mig en massa socker idag. Min tröstdrog of choice.