fredag 15 december 2017

14000 dystopiord

Borde jag ha slängt in ett bindestreck i rubriken? Dystopi-ord? Kanske, för det där blev lite svårläst.

Men det handlar alltså om att jag nu skrivit exakt 14015 ord på mitt dystopiprojekt. Det är väl ungefär en femtedel av ett "färdigt" manus, gissar jag. Men vad ÄR det för ord vi har att göra med här? Är de bra?

Först vill jag bara säga att jag tycker att boken är skitspännande. Alltså verkligen, jag kan rekommendera den - på SÅ sätt. Jag berättar verkligen en historia som fascinerar mig själv, och DET kan väl aldrig vara en dålig sak. Jag älskar världen, älskar handlingen. Undrar själv hela tiden "vad händer härnäst?!".

Shit, tänker ni, nu har hon fått en släng av sitt gamla vanliga storhetsvansinne igen.

Mjä, mjo. Det visar sig ju att det inte räcker med en spännande handling och en värld där möjligheterna känns oändliga. Det måste finnas något mer. Den berömda tonen, som jag tidigare klagat över att jag inte hittar i detta projekt (se inlägg här, och notera att det är från i mars och att jag då alltså redan skrivit 10000 ord, vilket betyder att jag hostat ur mig ynka 4000 sedan dess, huvudsakligen p.g.a. Visheten vaknar och råmanus till del tre i den serien).

Och problemet kvarstår alltså. Det är så underligt platt alltihop, fast det är så himla schyssta idéer (host host hybris!). I det förra inlägget sa jag exakt samma sak som nu, så det står verkligen stilla på alla sätt här. Då var planen att rädda boken i redigeringsprocessen och liksom försöka blåsa liv i den, liksom Frankenstein i sitt plockihop-monster.

Jag vill så gärna att det här blir bra, för jag vill själv verkligen läsa den här boken. Jag vill veta hur det går, så klart, men jag vill också fascineras av karaktärerna och bara svepas med. Förföras hjälplöst. Jag vill att den här boken tar med mig ut på en riktigt magisk film och sedan bjuder på champagneflödande fancy pancy-middag och att vi slutligen hamnar på ett femstjärnigt hotellrum där man inte vet VAD som kan hända.

Hittills är det mer som att kolla på Hela Sverige bakar och sedan köpa indisk takeway och därefter gå och lägga sig i en obäddad säng med urtvättad t-shirt och mormorstrosor på sig (både jag och boken).

4 kommentarer:

  1. Jag vill verkligen också läsa den där boken, så jag hoppas verkligen att du hittar en ton du gillar! Men förstår problemet, tycker det är assvårt att ”växla ton” mellan genrer. Det var vidrigt att gå från dystopi till spänning (räddades av musik) och när jag sen skulle tillbaka till dystopi en tid missbrukade jag till slut i ren desperation tv-serier (walking dead + Vikings, av någon anledning) för att få till ”rätt” typ av deppighet (spänning=melankolisk, dystopi=aaaaa, världen dööör, och kanske vi också!!).
    Har någon annan fått provläsa? Jag brukar tvinga min (stackars) brutalt ärlige sambo att läsa efter typ tre kapitel, bara för att få höra vad som skaver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, bra idé med tv-serier! Nja alltså, jag låter aldrig någon läsa någonting förrän jag har ett fullständigt råmanus. Min idé känns så naken och hudlös och jag måste vara ensam om den för att inte tappa bort mig helt😬

      Radera
  2. Tonen och storyn, två så fundamentala grejer i nästan vilken bok som helst. Men jag undrar, går det verkligen att i skrivandet sätta båda två samtidigt? Jag får ofta intrycket att det ena ofta kommer först och det andra sedan, att författaren får kämpa och skriva om oavsett i vilken ända hen börjar. Så. Det jag ville säga var väl egentligen: jag är helt övertygad om att du kommer greja det. Att tonen kommer tillslut.

    /Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att höra! Tack, det lugnade mig faktiskt rätt bra:)

      Radera