onsdag 30 november 2016

Jag raljerar fritt #2 - julpynt

Jag älskar julen. Älskar den! Jag har så höga förhoppningar och goda intentioner varje år, men eftersom jag inte blir yngre, så går tiden fortare och fortare, och ofta missar jag julen helt och hållet. Mer eller mindre.

Men nu har jag en två-och-ett-halvt-åring, så nu ska här julas! Ohämmat. Vi har redan börjat här hemma, trots att vi inte är inne i december än.

Titta här på min innerstads-chica adventsljusstake (från Granit).

"Vi tar bara lite korrugerad plåt och slänger ihop till en opretto stake."

Dekorerad med väldoftande grejs

Jag är särskilt nöjd över grejerna jag petat ned. Okej, det är inte min idé - redan i skylten på Granit hade de stoppad ned en massa stjärnanis - men jag har utvecklat den en aning. Jag har hällt ned: kaffebönor, stjärnanis, kryddnejlikor, kanelstänger och valnötter. Shit, jag är huslig. Och två-och-ett-halvt-åringen har redan stoppat det mesta i munnen och sedan lagt tillbaka det i staken.

Sedan ska det ju pysslas också, och det började vi med redan i morse före dagis. Jag hade tänkt ut att vi skulle göra små pappersgranar och "klä" dem med små klistermärken, sätta alltihop på en bricka täckt med bomull och sedan strö diverse julrelaterat krafs däromkring.

Min dotter hade en helt annan idé. Hon dissade omedelbart granarna såsom varande "strutar" och sedan började hon klistra klistermärkena över hela sig samt köksbordet. Till slut hjälpte hon till lite med att sprida julkrafset - dock inte förrän hon vederbörligen dekapiterat och lemlästat tomten.

Så här blev det:

Granar i snö med julkrafs

Likdelar

Ursprungstomte

Dottern har dekorerat köksbordet

Nu ska jag bara köpa en härligt tacky julgrupp också. Älskar julgrupper! Gärna med så mycket bling de bara kan pressa in på en begränsad yta. Tycker det verkar vara dåligt med tackyheten i år. Dessa kandidater har jag hittat:

Love the fejkäpple

 Klassiskt yet horrible

 Tomte med mössa som täcker ögonen - plus i kanten!

Skumma bollar med en sprejmålad fetbladsväxt i

Oidentifierbar, vagt granliknande växt, fejksnösprejad och med både bollar och rosetter

Kan de verkligen inte bättre än så? Gör en kombo av alla dessa, så kan vi börja snacka.



måndag 28 november 2016

Jag tycker till #4 - Independence Day: Resurgence


Where to start, liksom? Det här är en riktigt trött film. Problemen med den hopar sig och blir till en enda gröt, så det är svårt att bena ut det. Dessutom är det knepigt att komma ihåg någonting om den över huvud taget så här någon dag i efterhand. Den lämnar inte direkt några minnen för livet.

Apropå det, så förväntas man i denna film komma ihåg saker från den tjugo år gamla föregångaren. Och det gör man ju inte. Annat än att det då fortfarande (jfr detta inlägg) var så COOLT när rymdskeppen täckte hela himlen. För det var första gången vi såg det. Ingen kan glömma när Will Smith var ute och hämtade tidningen och sakta höjde blicken (och det är ju inte bara för att pojken var vacker som en sommardag).

Vacker som den sommardag som omger honom här

Men ingenting annat kommer vi ihåg. Varför skulle vi? Dock förväntas vi även känna igen skådisar som var med förra gången - trots att de i förekommande fall anlagt skägg.

Det här förväntas vi ta med en gång

Jeff Goldblum känner man ju igen, så klart, eftersom Jeff Goldblum alltid är Jeff Goldblum och aldrig någon annan än just Jeff Goldblum. Och han är SÅ Jeff Goldblum även i denna film. Det är som om han blir bättre och bättre på det med åren (lite som Per Oscarsson som alltid spelade Per Oscarsson och bodde in denna roll mer och mer, allteftersom åren gick).

Hur mycket Jeff Goldblum kan man bli?

Den här gången är förresten skeppet större. Det är unbelievably fucking humongous! Jag parafraserar en dialog rörande detta:
"It's gonna land in the Atlantic."
"What part of the Atlantic?"
"All of it."
Men det räcker ju inte, tyvärr. Det kan komma ett skepp stort nog att sluka hela jordklotet. Ingen i salongen drar efter andan.

Det är också ett annat rymdskepp inblandat. Från en annan planet. Det är klotrunt och alla som var med förra gången det begav sig typ drömmer om det. Eller ritar det på väggen. Ni fattar läget. Det skjuts också ned så fort det dyker upp. Och det går alldeles utmärkt, helt enkelt eftersom det skulle vi aldrig ha gjort (SPOILER ALERT: Det tillhör godhjärtade fiender till de andra alienserna).

En av mina favoriter är skeppet med försupna sjömän någonstans i utkanten av Atlanten (uppenbarligen det enda skepp som överlevt landningen) som engageras av USAs försvarsmakt för att hålla koll på hur det går när aliensarna (SPOILER ALERT) borrar hål i jorden för att kunna suga ut dess inre och ha som bränsle till sitt skepp. På något sätt får de på denna båt upp en skärmbild med en schematisk illustration över hur långt man kommit med borrningen och exakt hur lång tid det är tills jordens kärna är nådd. När saker och ting löser upp sig, har jag för mig att det är två minuter kvar.

Ett helt gäng människor är huvudpersoner och man kunde inte bry sig mindre om dem. Jag kommer inte ihåg vilka som överlevde eller dog. De flesta överlevde, tror jag. Men det gjorde mig detsamma. De enda som var lite småintressanta, var ett äldre par, varav den ena dog - och där grät jag den enda tår filmen framkallade hos mig (jag som annars gråter så fort förtexterna drar igång) - som hade en rätt rar relation med kärleksbevis i form av orkidéer och misslyckade stickningsprojekt.

Nu minns jag ingenting mer. Filmen liksom löses upp i mitt sinne allteftersom jag försöker berätta om den. Jo, en sak: Framemot slutet galopperar aliensarnas drottning (stor som Empire State Building) över Area 51 (och då har man inte kunnat låta bli att slänga in en skolbuss full med barn i hennes väg) och man beskjuter henne från alla håll och kanter. Men det är inte så mycket mer med det. Jag har bara aldrig tidigare sett exakt detta förr på film.

Här kommer aliendrottningen rusande i full fart

Jag kom förresten på en annan grej vi minns från första filmen, trots alla år som gått: De planterade ett datorvirus i moderskeppets system. Med en Mac. Jesus. Alltså, okej, man skulle kunna förstöra alienteknologi genom fysisk åverkan, det är jag med på, men att ens komma på tanken att försöka interfejsa mellan en Mac och ett vilt främmande, utomjordiskt datasystem. Det går ju för fan knappt att koppla ihop en Mac med en Windowsmaskin! Och progressbaren (eller, som min man kallar det, "framfartsribban")!! DEN glömmer vi aldrig!

"Uploading virus"!!!

lördag 26 november 2016

Jag tycker till #3 - Breakfast at Tiffany's

Frukost vid Tiffany's, bokstavligen

Jag har länge tänkt att jag borde se denna film, men av någon anledning tog det alltså fyrtiotvå år innan jag gjorde slag i saken.

Bilden är från första scenen i filmen, och den visar mycket riktigt huvudpersonen Holly Golightly (Audrey Hepburn) när hon äter medhavd frukost på stående fot utanför juvelaffären Tiffany's i New York. Helt klart ett plus i kanten att vi redan här, innan ens förtexterna rullat förbi, får förklaringen till titeln, som jag alltid har undrat över.

Och vad handlar filmen om i övrigt då? Jo, om en ung kvinna som lever på ett gäng sugar daddies och om hur hon träffar en fattig, lätt uppgiven författare, Paul Varjak (George Peppard), som lever på en sugar mama - det är ju lite jämlikt och fint. De blir grannar och lär känna varandra huvudsakligen genom att klättra upp och ned till varandras fönster via brandtrappan på utsidan av huset. Needless to say, så blir de så småningom kära, men hon visar sig mycket svårare än han när det gäller att bejaka detta.

Vad tyckte jag? Jovars. Inte så dum på sina ställen. Och ett underhållande tidsdokument.

Exempelvis får vi uppleva ett dekadent party à la 60-tal, där det släpps lös på ett gäng sätt. Bland annat får man se en kvinna framför en spegel som först står och skrattar mot sig själv och lite senare får man se samma kvinna stå och gråta och banka på spegeln. Hepburn sätter eld på en stor lila hatt genom att röka med en halvmeterlång cigaretthållare (se bilden, där det tyvärr inte framgår att hatten är bjärt lila). Det dansas och kryps på golvet (och vi får se att en kvinna har något så cuhraaazy som en fotledsklocka) och kvinnor slänger sig upp på olika män och blir lyfta hit och dit, samtidigt som spriten flödar och det skriks och skrattas. Till slut ringer den japanske hyresvärden polisen som kommer och avslutar partyt (men då har båda våra huvudpersoner redan smitit iväg åt varsitt håll).

Dekadensen vet inga gränser

Paul undersöker fotledsklockan han upptäcker medan han kryper på golvet å det dekadentaste

Den "japanske" hyresvärden är f.ö. ett kapitel för sig. Det är Mickey Rooney som man stoppat in stora löständer i käften på och hoppats att det på något sätt ska göra honom etniskt övertygande. För att ro hem poängen har de även gett honom risväggar, en futon, en kort replik på japanska ("Urusai!" = "Bullrigt/Bråkigt/Störande/Håll tyst!") och ett japanskklingande namn som jag inte kan dra mig till minnes just för tillfället. Sedan får han vid upprepade tillfällen stå och hojta argt till sina hyresgäster och slå sig på olika slapstick-vis. Ett underligt inslag i en annars tillbakalutat småhumoristisk film och en intressant inblick i vad som ansågs okej på 60-talet.

Mickey Rooney är "japan"

Vi får också uppleva hattar (utöver den som stacks i brand). Och det är ju faktiskt värt det att se filmen bara av den anledningen.

Sombrero

Irriterande fjädrar som måste vibrera strax i utkanten av hattbärarens synfält

Svamp? Klocka? Roadkill?

Som sagt, filmen är ett barn av sin tid. Det röks naturligtvis ohämmat och oavbrutet. Inte minst sängröks det, vilket med dagens ögon ser direkt häpnadsväckande vidrigt ut. I en scen är fröken Golightly tillsammans med Paul på en sorts stripp-pub. Hon är heller inte den enda kvinnan där, utan det sitter ett gäng uttråkade, välklädda damer bland alla män. Och under filmens gång dyker Golightlys ex-make upp och berättar glatt att han tog hand om den stackars flickungen när hon var föräldralös och övergiven och att han sedan, när hon skulle fylla fjorton, friade till henne. Han kan väl vara i femtiofemårsåldern, så rimligen var han kring fyrtio vid det tillfället ... Ingen reagerar på detta.

Brandfarligt, men läckert(?)

Stripp-pubben

Ex-maken vill ha tillbaka sin barnbrud

Även besöket på biblioteket där de ska ta sig en titt på Pauls enda utgivna roman (här kan jag själv känna igen mig i hundraåttio!) är intressant, främst genom att man påminns om hur det var innan datorkatalogiseringen på bibblan. Jag hittade aldrig någonting på den tiden (det såg ju likadant ut när jag var ung, även om vi då nått 80-/90-tal).

Den bästa scenen i hela filmen är nog när de båda huvudpersonerna besöker Tiffany's (på mer normalt vis) och försöker hitta någonting att köpa för max 10 dollar. Det är fint på något sätt. Mannen bakom disken visar sig vara så sympatisk.

Mannen bakom disken på Tiffany's är oväntat rar

Men behöver man se filmen efter att ha läst det här och sett bilderna? Nej. Nej, det kan man nog hoppa över.

torsdag 24 november 2016

Jag raljerar fritt #1 - animationsinflation

Dagens animationer är fantastiska. Det är väl en okontroversiell sanning. Precis allting kan man få se på film nuförtiden: Utomjordingar, superhjältar, monster, sagofigurer, dinosaurier. Och det på ett övertygande sätt - dessutom i 3D och till och med i viss mån i fullfjädrad VR.

Låt mig nu presentera vad vi hade i min barndom:

Draken Katla i filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta från 1977. (Här är en filmsnutt där man kan se henne röra sig.)


Riddjuret "Tauntaun" som man nyttjar på planeten Hoth i The Empire Strikes Back från 1980. Se härlig stop motion här (kring 0:59 fryser den ihjäl).


Falkor, lyckodraken i The Neverending Story från 1984. Musikvideon med filmens tema innehåller ett gäng godbitar med den tidens top-of-the-line-animationer.

Och nu pratar vi ju inte de datorritade animationer som vi är vana vid idag, utan på den tiden fick man taga det man havade i form av dockor och ge dem liv på det sätt man kunde. 


Ett exempel där en docka fungerade väldigt bra (även om det är viss muppvarning på honom) är ju Yoda i de gamla Star Wars-filmerna. Se här (kring 1:40).


Men sen hände det äntligen. 1993, när jag var nitton år, kom Jurassic Park, och allt förändrades i en handvändning. I och med att man ritade saker och ting på en dator så var saken biff, liksom. Vi var på riktigt alla lika chockade som Sam Neill här. Visst använde man i viss mån animatronics också, men på något sätt fungerade det i kombination, så att filmen än idag faktiskt går att se med viss behållning. Ja, om man bortser från själva handlingen och skådespeleriet och koncentrerar sig på dinosaurierna. Jag vill minnas att jag såg denna film på bio inte mindre än tre gånger, eftersom man äntligen - ÄNTLIGEN! - fick se dinosaurier i "verkligheten". Jag var helt fascinerad. Återigen, trots handlingen och skådespeleriet.

Men någonstans där satte också inflationen igång. Och det gick fort, upplevde jag det som. Vi vande oss nästan direkt vid att kunna få se allt, liksom. 


Exempelvis när Avatar kom 2009 och var typ det vackraste man sett (även denna gång, trots lite trött handling), så kände jag ändå att det var helt och hållet vad man kunde vänta sig. Med mindre än så hade jag inte nöjt mig.

Och då växte jag alltså ändå upp med Katla.

onsdag 23 november 2016

Tandläkartofflor

Jag har just varit hos tandläkaren och där noterade jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att alla tofflor som erbjuds (eftersom man förväntas ta av sig ytterskorna) är i storlek 37 eller 41, förutom två par rejäla doningar som är i storlek 45. Själv har jag storlek 38-39, liksom gissningsvis 90% av Sveriges kvinnliga befolkning. Och visst är det väl ändå så att de flesta män har mellan 42 och 44 i skor?

Jag har tre teorier:

1. Dessa storlekar har varit på rea vid köptillfället, just eftersom ingen vill köpa dem.

2. Tandläkarpatienterna stjäl tofflor som korpar, så att de enda som blivit kvar är de i mindre populära storlekar.

3. Tandläkarna själva har tagit hem de användbara tofflorna, liksom vi kontorsråttor har en tendens att på något vis få med oss pennor och post-it-block från jobbet.

tisdag 22 november 2016

Författarskola #6 - klimax and beyond


Nu är jag äntligen där, i mitt manus till andra delen av En väktares bekännelser: Klimax. Jag befinner mig precis på backkrönet. Jag har bäddat för upplösningen och min huvudperson sitter just för tillfället i den fullkomliga skiten.

Men eftersom jag vet vart jag ska, så är det på sätt och vis bara att rulla nedför backen på andra sidan nu. Det här är alltid den del av en bok som går snabbast för mig. Det rör sig förmodligen bara om några dagar.

Och bara för att hålla vad jag lovat så ska jag berätta hur mitt eget tips till mig själv i det här inlägget fungerade. Jovars. Jag läste igenom hela manuset igen, och det var helt klart en bra idé. Sedan såg jag över alla karaktärernas individuella kurvor och det var också välbehövligt. Det här med att sedan göra en kapitelsynopsis ända till det bittra slutet fungerade väl mindre väl, men det var en bra hjälp att på allvar försöka. Sedan kom de faktiska kapitlen inte att se ut som jag hade planerat, men det var ju heller inte det som var det viktiga, utan att alls komma framåt.

Så rätt höga poäng på mitt eget tips - bra där, jag!

Men än är vi inte ute ur skogen och det återstår mycket finlir för att få ihop allting. Först ska jag ju knyta ihop alla trådar, och ett första utkast av detta kommer alltså troligen att gå fort, men sedan börjar det oändliga pillandet för att schyssta till, balansera upp, förkorta, elaborera, slipa bort knaggligheter, få bort rena felaktigheter, bemöta alla de kommentarer jag frimodigt bestrött hela Word-dokumentet med ...

Och det är ju bara en början att göra detta för egen del. Sedan ska ju redaktörerna på förlaget säga sitt. Jag vet nu av erfarenhet hur mycket manuset kommer att stötas och blötas. Min förhoppning är att jag denna gång i slutändan ska känna mig mer färdig med boken när den väl är klar rent formellt. Men det kanske ligger i sakens natur att man alltid känner att man kunde/borde ha gjort mer för texten, på något sätt.

Jaha, vad var kontentan av dagens "lektion" då? Svårt att säga. Att man inte ska tro att man är hemma bara för att man (nästan) tagit sig igenom hela manuset? Så är det förvisso. Kanske bra att påminna sig själv om denna självklarhet.


måndag 21 november 2016

Språkporr #7 - vatten

Bland det schysstaste med att vara i Italien tycker jag är att få chansen att beställa vatten: "Un bicchiere d'acqua, per favore." Acqua. Det heter så på riktigt. Inte för att någon bakåtsträvare bestämt att man ska använda det gamla latinska ordet för vatten, utan för att det fortfarande heter så. Alltså, gåshud i hundraåttio. För utdöda-språk-fetischister som jag åtminstone. (Och att stavningen utvecklats en aning från latinets "aqua"  är sannerligen ingenting att hänga upp sig på i detta fall.)

Spanskans "agua" är inte lika klockrent, fast det är ju ändå en tydlig dotter till det latinska ordet. Men franskans "eau" har glidit iväg nästan intill oigenkännlighet, även om det går att ana att det rör sig om samma stam.

Den nordisk-germanska varianten är vad jag vet obesläktad med den sydligare stammen. Men jag kan naturligtvis ha fel. A-ljudet är ju gemensamt: "vatten", "vann" (norska), "vand" (danska), "vatn" (isländska), "water", "Wasser" (tyska). Och det handlar ju också här om två stavelser i grunden, även om dessa flutit ihop i förekommande fall. Fast ordet är feminint i de latinska dotterspråken, medan det är neutrum i de nordisk-germanska, vilket ju i alla fall talar för en tidig separation om nu ursprunget skulle vara detsamma.

På grekiska, som jag alldeles nyligen börjat peta lite på, heter det νερό ("nero", med betoning på andra stavelsen), vilket väl förmodligen är helt obesläktat. Ordet ύδωρ ("ydor", med betoning på första stavelsen) finns uppenbarligen också, vilket man kunnat vänta sig med tanke på att "hydro" är den grekiska stam som förekommer i sammansättningar som "hydrodynamik" och "hydraulik". Inte heller detta är väl rimligtvis besläktat med latinets "aqua".

På kinesiska heter vatten 水 (shuǐ - uttalas faktiskt lite som ett sluddrigt "tjohej") och på japanska heter det 水 (みず, mizu). Som synes är tecknet detsamma, men det är helt enkelt eftersom de "japanska" tecknen (kanji) är inlånade från kinesiskan. Japanska och kinesiska är sinsemellan helt obesläktade, men man har i japanskan även lånat in en massa kinesiska ordstammar som används flitigt i sammansättningar (liksom latinska och grekiska stammar i svenska och andra indoeuropeiska språk, fast i japanska är dessa lånade stammar mycket mer vanligt förekommande). Eftersom de två språken är så olika och det dessutom var länge sedan dessa lån gjordes, så stämmer de japanska approximationerna ofta ganska dåligt med modernt kinesiskt uttal, men just 水 utläses på japansk on-yomi ("kinesisk läsning") som すい (sui).

Shit, plötsligt drabbades jag av insikten om hur ofattbart tråkigt det här inlägget måste vara för en normal människa. Tur att nästan ingen läser den här bloggen.


söndag 20 november 2016

Språkporr #6 - japanskan skiljer på du och du


På förekommen anledning (nämligen exemplariskt intresserad kommentar från bloggaren Bara hittepå) tänker jag nu redogöra för det fascinerande området andra person i japanskan.

Man ska ha klart för sig att det bästa och artigaste är i allmänhet att inte säga "du" över huvud taget - bara genom att använda ett pronomen (eller liknande) ligger man i riskzonen för att vara plump. I stället ska man om möjligt använda den tilltalades namn tillsammans med lämpligt suffix, varav det säkraste kortet är -san (jag känner att tilltalssuffixfenomenet behöver ett eget inlägg, så nog om det här). Det påminner alltså i svenska öron om det ålderdomliga - och eventuellt något nedlåtande - sättet att direkt tilltala med namn, som i "Vill (fröken) Aina ha lite kaffe?" I japanska är detta tilltal fullständigt normalt och har inga sådana konnotationer.

Med detta sagt så ska jag med glädje redogöra för japanskans olika ord för "du", i raskt fallande artighetsgrad.

あなた (anata) - neutralt och bra, men bör inte användas så fritt som i svenska - att stå och säga "du" till en japan är liksom lite känsligt i sig och det är bättre att formulera om sig och prata runt det hela på ett indirekt sätt (ett område där japanskan överlag excellerar)

君 (きみ - kimi) - används mest av män till kvinnor, känns ganska intimt och därför också potentiellt sett lite burdust - jag har även hört unga pojkar använda detta på ett "mjukt" sätt med varandra, och det är nog i så fall väldigt intimt

お前 (おまえ - omae) - kan vara ordentligt grovt, men jag tror att det används fritt mellan unga män som känner varandra väl och som liksom har den stilen sinsemellan

 あんた (anta) - är ju alltså en lätt sammandragning av det neutrala "anata", men det får därmed en helt annan ton, som kan vara rätt grov, men jag har också hört det användas inom familjen på ett inte alltför hätskt sätt (dock tror jag t.ex. inte att det är läge för ett barn att använda det för att tilltala sina föräldrar)

手前 (てまえ - temae) - mycket grovt och brukar uttalas "temee", i den mån det alls används - inte ofta i praktiken - hörs dock ofta i animesammanhang

貴様 - (きさま - kisama) - extremt grovt och inte heller detta används väl egentligen i praktiken (om man inte är en riktig tuffing som tänker ge sig på någon handgripligen), men är inte helt ovanligt i anime

(Notera även att de flesta av dessa "pronomen" (det är inte strikt talat sådana, tror jag) används gissningsvis till 95% av män. Kvinnor uttrycker sig nog i allmänhet artigt och försiktigt och håller sig till namn och ett och annat "anata". Men det ordnar väl upp sig även i Japan så småningom, får man hoppas.)

Som synes är jag lite osäker på de exakta nyanserna, och det kan säkert skilja sig mellan olika sociala grupper. I vilket fall som helst ska man vara bra mycket japan - till börd eller genom social assimilering - för att någonsin använda någonting annat än det neutrala "anata". Alltså verkligen - experimentera inte på kvinnan på gatan!


lördag 19 november 2016

Jag tycker till #2 - X-men Apocalypse


Den här såg jag nyligen, men i två sittningar, så det hela blev nog rörigare än det hade behövt vara, även om jag aldrig riktigt hänger med i filmer ens under de bästa av omständigheter.

Nå, jag får tyvärr svårare och svårare att köpa superhjältefilmer. Och det här med mutationerna som ger olika extrema egenskaper är någonting jag har extra svårt att svälja. Jag menar, en mutation, visst. Men en sådan bör väl yttra sig som ett extra finger, max. Förmodligen snarare bara en liten halvformad knöl någonstans på kroppen. Eller kanske något, något förbättrat luktsinne eller syn. Inte bokstavligen fullfjädrade änglavingar eller blå hud i en kombination med en förmåga att kunna anta vilket utseende som helst. Jag köper det inte bara.

Den blåa farbrorn (filmens skurk - och namne, har jag för mig) som begravdes i Egypten några tusen år f.Kr. känns inte heller tillräckligt övertygande, men jag gillar verkligen att man vid återblickarna pratar fornegyptiska (?) i stället för bruten engelska, vilket man ju annars brukar göra helt ohämmat i den engelsktalande världen. Sedan lär han sig raskt engelska genom att hålla i en tv en liten stund, och det hör faktiskt till det som jag är beredd att acceptera.

För det går ju ö.h.t. inte att titta på superhjältefilmer om man inte är beredd att acceptera mycket som är direkt alarmerande orimligt. Klarar man inte det så får man vackert hålla sig till grådaskig diskbänksrealism. Jag skriver ju själv om en overklig, helt orimlig värld, så jag är sannerligen inte rätt person att komma och klaga. Men på något sätt är jag alltså beredd att köpa superkrafter (förmodligen uppkomna genom strålning, alternativt spindelbett) medan jag har svårt att fixa dessa mutationer.

En annan orimlig sak med filmen är någonting som jag inte har något val annat än acceptera helt och fullt, eftersom jag upplevt det själv: 80-talsmodet. Herregud alltså. Men, som sagt, jag var där, hade axelvaddarna och hockeyfrippan, köpte t-shirten.

Hm, när jag tänker på det på det viset så kommer plötsligt de välutvecklade mutationerna i en annan dager. En spjutspetsad svans tillsammans med en förmåga att gå upp i rök och teleportera är kanske inte konstigare än det faktum att jag när jag var tretton hade samma frisyr som Nik Kershaw.

Nik Kershaw? Jag som trettonåring?

fredag 18 november 2016

Jag tycker till #1 - Doctor Strange


Alltså, det här inlägget borde jag väl ha skrivit när jag precis sett filmen i fråga, men det gjorde jag inte, så nu får jag försöka komma ihåg var det var jag ville säga om den. Dessvärre har jag oerhörda problem att komma ihåg någonting över huvud taget - inte bara vad gäller denna film, utan det handlar om hela min något suddiga tillvaro.

Men ok, den här filmen gick jag i alla fall och såg utan att veta någonting om den över huvud taget. Jag bara följde med två vänner på bio, liksom. Jag gillar faktiskt dessa förutsättningar väldigt mycket. Jag hör till dem som aldrig läser på baksidan av böcker innan jag läser dem.

Nu så här i efterhand kommer jag inte riktigt ihåg vad den handlade om, men jag minns att jag inte gillade huvudpersonen. Det var nog inte meningen att man skulle göra det heller. Visst kunde jag sympatisera med hans trasiga händer - som glad amatörpianist samt -violinist så nuddar blotta tanken en smärtsam nerv - men det var väl typ det då. Sedan tror jag att det var meningen att man skulle gilla honom bättre när han liksom genomgått sin personliga skärseld, kommit ut på andra sidan och bett kvinnan i sitt liv om ursäkt för att han varit ett as - fast jag gjorde aldrig det.

Däremot gillade jag Tilda Swinton. Det gör jag alltid. Jag har ingen aning om vad hon hette i den här filmen, men shit vad cool hon såg ut skallig.

Av någon anledning har jag heller inga problem med att bara betrakta Mads Mikkelsen när han glider omkring och gör sin skurkgrej (jag kommer inte ihåg vad hans rollfigur hette heller, men jag ger upp hela den grejen). Det är någonting med hans läppar. Jag vet inte vad.

Och så blir jag glad av att se Chiwetel Eijofor (fick jag till det där nu?) helt enkelt därför att han var med i Serenity. Jag gillar ALLT som har med Serenity och Firefly att göra. Vad mig anbelangar så är det den bästa serie + film som någonsin gjorts.

Jag uppskattade även manteln (vid något tillfälle blir Doctor Strange husse till en mantel som har ett eget liv). Den var animerad, men jag tyckte faktiskt inte att det riktigt syntes. Utom när den klappade honom på kinden. Och så irriterade det mig lite att den var sned i snittet, liksom, fast det uppenbarligen var med avsikt.

Men vilken oerhört vacker film detta var. Vad jag kan minnas så var det lite oklart för mig det här med de olika dimensionerna och hur de fungerade naturlagsmässigt och så där, men det gick sannerligen utmärkt att bara luta sig tillbaka och njuta av den konstfulla animationen, där byggnader och hela städer liksom dansade omkring och betedde sig allmänt Escherskt.

På det hela taget var den här filmen som ett riktigt schysst kalejdoskop: Oerhört tillfredsställande visuellt, om man inte förväntar sig något tydligt sammanhang eller någon engagerande handling.

Jag finns på Facebook!

Nu har det inträffat: Jag finns på Facebook. Min profil är t.o.m. "public". Betyder det att vem som helst kan gå in och näthata mig? Jag vet inte.

Jag vet knappt varför jag skapade denna profil. Det handlar väl mest om att man borde ha en när man är författare och försöker vara lite tillgänglig på olika sätt. Eller något. Jag har ju gått från att vara världens mest världsfrånvända människa till att blogga som en besatt, så varför inte ta nästa steg, liksom?

Än så länge har jag inga vänner. Vill du bli min vän?

Sorgesång #3 - hat


Nu känns det som om chocken har börjat lägga sig världen över. Chocken över att Trump kunde bli vald till president. Nu, i en "modern" västvärld, där man lätt kan få för sig att de flesta ändå har en jämförelsevis sund syn på tillvaron.

Men, nej, det visade sig att det lönade sig att ge uttryck för ett hejdlöst hat, stå och spotta lögner omkring sig och hetsa mot både enskilda personer och grupper. Att bete sig som ett riktigt praktsvin gav resultat. Det gav makt. Frivilligt överlämnad av en stor, stor del av alla människor i USA.

Vi tar det igen. De flesta - om jag förstått det rätt* efter att alla röster räknats ordentligt - av landets invånare ville ha en man, lika fylld av vrålande hat och ohämmade lögner som Hitler på sin tid, som nationens överhuvud.

Nej, jag har inte kommit över chocken.



*Rättelse: Det verkar som om jag inte hade förstått riktigt, men röstantalet låg i alla fall bra nära hälften.

onsdag 16 november 2016

Glädjetjut #4 - min egen sexism


Först vill jag säga att jag inte tror att det här är okej. Mina genusmedvetna vänner skulle säkert bli upprörda. Tur att ingen människa läser den här bloggen. Utom möjligen sagda vänner ...

Idag på väg från lämning på dagis, backade en cementblandarlastbil (ja, jag hittar på ordet) in på en gata precis framför mig, så att jag blev stående med den tomma barnvagnen och tittade på det pustande, frustande samt pipande åbäket på nära håll. När förarhytten till sist blev synlig så satt där till min förvåning och glädje en stilig, blonderad kvinna med läppglans. Jag önskade då att detta hade skett på vägen till dagis, så att jag hade kunnat visa min dotter att hon absolut kan bli cementblandarlastbilsförare om hon vill när hon blir stor. Hon är nämligen tokig i bilar.

Fast jag vill ju också gärna visa henne att man inte behöver vara stilig, blonderad eller ha läppglans. Men man kan/får det, liksom. Även om man är cementblandarlastbilsförare.

Lite förvirrande hela grejen, men huvudsaken är att jag blev glad.

tisdag 15 november 2016

Språkporr #5 - japanskans sexism


Det här är väl en mindre trevlig aspekt av japanskan, men inte desto mindre mycket intressant.

På japanska finns ett gäng ord som kan betyda "jag", men vilka som kan användas är könsbundet. Jag säger "kan" med reservation för att det med all säkerhet finns folk som bryter mot detta mönster - folk är trots allt folk, även i Japan.

Så här ser det ut:

私 (わたし- watashi) - neutralt
私 (わたくし - watakushi) - extremt formellt
あたし (atashi)  - barnsligt, används bara av kvinnor
僕 (ぼく- boku) - ganska neutralt, åt det mer avslappnade hållet, används bara av män
俺 (おれ - ore) - ganska rough, används bara av män
わし (washi) - lite töntigt och förlegat har jag en känsla av, används bara av män - företrädesvis av äldre män, men jag har även hört ynglingar använda det, så det kanske är på frammarsch, vad vet jag

Notera alltså att män har ett brett spann att röra sig med, medan kvinnor kan förhålla sig antingen neutralt eller barnsligt till den egna personen.

Och det måste jag säga om Japan att det helt klart är det mest öppet sexistiska land jag varit i. Män sitter ohämmat och läser sin läskiga, tecknade skolflicksporr på tunnelbanan och kvinnorna är så tillpiffade att det är löjligt - i synnerhet de högklackade tortyrredskap de envisas med att ha på fötterna säger väldigt mycket om deras ställning i samhället.

Men språket i sig är det sannerligen inget fel på. Själva japanskan kan ju inte hjälpa att den används lite snett.


måndag 14 november 2016

Havtornspoäng

Idag har jag nästan inte fått någonting gjort över huvud taget. Jobbat minimalt och ineffektivt. Lagt i en tvätt. Inte många poäng där.

Men just nu lagar jag i alla fall köttbullar med trattkantarellsås och jag tänker göra en liten gurksallad till med havtorn i. Just det där med havtorn tycker jag att jag ska ha innovationspoäng på.

Nästan så att det väger upp dagens overksamhet i övrigt.

Havtorn heter uppenbarligen "tyrni" på finska, kan jag utläsa på paketet. Gotta love that finska. Ett vackert ord som hade kunnat vara namnet på en nordisk gudom eller någon lämplig alv i Sagan om ringen.

Så här blev den

söndag 13 november 2016

Procrastination

För vad är ett bra ord på svenska som beskriver fenomenet? "Uppskjutande"? Kan inte komma på något just för tillfället, så det får duga.

Just nu gör jag allt annat än det jag verkligen behöver: Ta tag i mitt manus och avsluta det en gång för alla. Men nu är jag lite rädd plötsligt. Lite rädd för att hela manuset är skräp. För att folk som gillade första boken kommer att bli djupt besvikna över andra.

Men så kan man ju inte tänka. Om man gjorde det skulle man aldrig mer kunna skriva ett ord. Min man brukar väldigt klokt säga så här till mig: "Du ville bli författare. Du är det nu och det är det här som är jobbet." Och så är det ju. Jobbet innebär - bland mycket annat - potentiellt sett besvikna läsare.

Dessutom är det ju inte så att jag samlat på mig någon enorm, förväntansfull läsarskara direkt. Jag har ingen aning om hur många som läst boken, men det måste ju i alla fall vara ett hundratal personer. Minst. Två hundra? Fler? Jag vet inte. Men det är nog knappast så att alla dessa håller andan i väntan på nästa del. Så egentligen är väl hela spörsmålet med de potentiellt besvikna läsarna mest en teoretisk konstruktion än så länge.

Det gör faktiskt att det känns lite lättare. Jag tror jag ska ta och skriva ett kapitel pronto.

fredag 11 november 2016

Intervju med yours truly

Jodå, idag publiceras en intervju som min favvobloggare haft vänligheten att göra med mig. Den kan läsas här.

Glädjetjut #3 - en glad man


När jag lämnade min dotter på dagis idag var vi tvungna att ta oss igenom en lite knepig passage där snöröjning pågick på taken. Med anledning av detta gick en man omkring på gatan med gul väst och visselpipa som han flitigt blåste i för att uppmärksamma sina kolleger på taket om förbipasserande gångtrafikanter. Han var så himla glad och mysig och när jag lämnat min dotter och kom tillbaka samma väg, erbjöd han mig sin arm och ledsagade mig med stadig hand förbi ett särskilt knaggligt och halt parti.

Han gjorde mig så himla glad. Jag ska bli som han.

torsdag 10 november 2016

Författarskola #5 - tre droppar Backman?


Okej, nu har jag tänkt lite. På Björnstad och Backman och på hur det går till när han omvälver hela ens själ, så att man investerar sitt eget liv i hans karaktärer och deras tillvaro. Det är bara små, små saker jag identifierat och de i sig kommer väl aldrig att göra någon till en stor författare - garanterat inte mig i alla fall. Men jag har noterat följande:

1. Backman låter sina karaktärer ha en stark kärlek till någonting. En riktigt obändig kärlek, som tar sig fysiskt uttryck.

2. Hans karaktärer har också en stolthet. En enveten, trulig stolthet som i slutändan inte låter sig rubbas.

3. Den som är svag besitter alltid en styrka av något slag. Mitt i det svåra och orättvist fruktansvärda så har de en kärna av ... ja, se punkt 2.

Lite så här blir det även när jag försöker pressa apelsinjuice. Av någon anledning får jag aldrig ut allt, hur jag än trycker och gnider med apelsinhalvan mot den där plastgrejen som ser ut som en toppig marräng. Men några droppar brukar det ju bli i alla fall.

Tre då, i det här fallet. Eller kanske bara två, eftersom punkt 2 och 3 tycks flyta ihop en aning.

onsdag 9 november 2016

Överlevnadsstrategi

Okej, nu är det så här. Fullständig katastrof. Det värsta som hänt på länge. Och rimligtvis kommer det att bli värre under de åtta år han förväntas sitta. Galningen Trump.

Vad gör man nu då?

Det här kommer att låta löjligt, men det skiter jag i (jag tror inte att det är någon som läser den här bloggen i alla fall, annat än möjligen mina närmaste vänner): Jag tänker bli lite bättre själv. Lite vänligare, lite mer hjälpsam, lite mer öppen för att försöka förstå andra människor.

Sjukt nog kommer jag att tänka på Ricky Gervais i serien Derek, där han för en gångs skull spelar en oerhört sympatisk, något lite intellektuellt utmanad, person. Han säger någonting i stil med att "kindness is a kind of magic". Och det är ju det. Och Någon ska veta att det är precis vad världen behöver just nu.

Vi vet alla att SD kommer att gå framåt även här, så vi måste verkligen mobilisera all vänlighet vi har, för att försöka balansera upp världen. Jag kommer att dra mitt pyttepyttelilla strå till den sorgligt trasiga, hopplöst nedtrampade stacken.

Men först, just idag, för att uthärda den initiala smärtan: mina goda vänner Ben & Jerry.

Katastrof!!!

Katastrofen är ett faktum. Trump vann. Vi har officiellt en fullblodspsykopat på tronen i det där redan så himla läskiga landet. Vad i helvete ska vi ta oss till?!

Sorgesång #2 - en mardröm


Jag vaknar till en mardröm. Och jag visar mig med 95% säkerhet vara Nostradamus ändå. Det ser ut som om det jävla aset kommer att vinna.

En del av mig vill bara lägga mig ned och dö. Världen känns ogästvänlig och skrämmande. Livsfarliga giganter på båda sidor om oss.

Ingen bra morgon.

tisdag 8 november 2016

Författarskola #4 - efter Björnstad


Jaha, och vad gör man nu då, som författare, när man läst Björnstad, mitt under förfärdigandet av de sista skälvande kapitlen i den egna boken?

Går och drar något gammalt över sig och ger upp hela grejen med att skriva böcker?

Det är ett alternativ, men kanske inte det mest konstruktiva.

Försöker plocka upp lite smulor från det dignande bord som är Backmans text?

Det verkar bättre, faktiskt.

Nu är det ju så att man (eller jag i alla fall) aldrig skulle klara av att kopiera en stil och det är ju heller  inte meningen. Men jag tror faktiskt att man kan lära sig någonting av att läsa en bättre författare än man själv. Man kan i alla fall försöka att se över vad det är han gör som berör en så oerhört och sedan försöka göra någonting liknande, på ett alldeles eget sätt.

Då så, då har vi rett ut den biten. Nu ska vi bara sätta fingret på storheten hos Backman.

...

Hallå?

Vet ni, jag återkommer när jag har någonting konkret att säga om saken.

måndag 7 november 2016

Hyllning till Björnstad


Egentligen kan man sluta läsa det här inlägget här och nu, för rubriken säger exakt vad som kommer att försiggå i styckena som följer.

Jag har precis läst färdigt Björnstad av Fredrik Backman och jag har ingenting - absolut ingenting - negativt att säga om boken. Björnstad är perfektion personifierad och Backman är ett geni.

En man som heter Ove, läste jag när jag var som bittrast över att vara kämpande, outgiven, wannabe-författare. Jag kommer ihåg hur ogin jag kände mig när jag motvilligt öppnade boken som alla tyckte var så förbannat bra. "Mutter mummel hrrrmf ... vad är det här för skit nurå? ... mutter hrrrrmf mummel." Det var jag. Avog, avundsjuk och riktigt fulkaffebitter.

Han vann över mig på första sidan. Jag facinerades över språket, över humorn, över allvaret. Jag grät och skrattade om vartannat, på ett sätt jag nog aldrig gjort förut när jag läst en bok. Och - viktigast av allt - jag lät min egen bitterhet över att vara en misslyckad författaraspirant ge vika för ohämmad beundran.

Sedan vet jag inte vad som hände, men på något vis kom livet i vägen och jag läste aldrig något mer av Backman, fast jag var vagt medveten om att han kommit ut med flera böcker. Jag minns att jag hade en känsla av att han ändå aldrig skulle kunna toppa Ove, men det var inte hela anledningen till att jag inte läste. Det finns ju så mycket annat att läsa, skriva och göra här i livet.

Och när jag såg omslaget till Björnstad första gången så avskrev jag den direkt som en bok jag inte skulle gilla, Backman eller ej. Hockey, liksom. Jag drabbas av akut depression bara jag ser skymten av en hockeymatch fladdra förbi på en tv-skärm. Det är liksom omöjligt att föreställa sig någonting mindre engagerande och mer bottenlöst astråkigt.

Trodde jag. Och så känner jag fortfarande när jag ser det genom mina egna ögon. Men genom Backmans är det ingången till någonting fantastiskt: Björnstad.

Nu är det ju inte hockeyn i sig som gör boken, men den utgör den ständigt närvarande ramen för berättelsen. Och berättelsen är ren magi. Inte alohomora-magi eller som den mina egna fiktiva figurer sysslar med, utan underbar, ljuvlig, oerhörd, hjärtbankande, smärtande, skrikande, själsomvälvande diskbänksmagi.

Vem kan hålla ett tjugotal personer (jag har inte räknat dem, men jag estimerar vilt) fullständigt levande och djupt engagerande parallellt med varandra?! Hur går det till?! Ja, titta inte på mig. Titta på Backman.

Och språket. Detta språk. Alla skinande nya bilder som förmedlas genom den aldrig bristande språkliga innovationen. All igenkänning. Alla asgarv till följd av den. All bitter, otröstlig gråt.

Tack, alla bloggare som tjatat ut denna bok och strött stjärnskimrande lovord över den och hela internet! Det var det som till slut fick mig att plocka upp boken, trots hockeyspelaren på omslaget.

Vilken strålande, strålande författare, och vilken lysande, lysande roman.

Och snälla De Aderton, gör inte en Dylan igen nästa år. Gör en Backman!

En stilla bön

Gode Någon
Gör så att världen inte blir ännu värre däran än den redan är
Låt galenskapen stanna på den nivå där den redan befinner sig
Låt det räcka med psykopater i maktställning nu
Någon vet att det finns alldeles tillräckligt många som det är
Snälla, rara Någon
Låt inte Trump vinna

lördag 5 november 2016

Språkporr #4 - tyskans eftertryck


Tyska har ett oförtjänt rykte om sig att vara lite fult. Jag tycker tvärtom att det är ett vackert och härligt språk med ett slags inbyggt eftertryck som jag inte upplever i något annat språk som jag varit och pillat på.

Och visst har det att göra med att verben ofta hamnar i slutet av satsen. Man hålls sannerligen på halster in i det längsta.

Här är ett, visserligen ganska överskådligt, exempel från en gammal grammatikbok som jag sitter och slöläser i (as you do ...):

Ich glaube, dass* wir in Hannover umsteigen müssen.
Jag tror att vi måste byta [transportmedel] i Hannover.

"Ich glaube" - jag tror - "dass wir" - att vi - än så länge håller tyskan jämna steg med svenskan. Men sedan har vi "in Hannover" - i Hannover (ja, vad ska vi göra där för något trevligt?) - "umsteigen" - byta [transportmedel] (ok, kan/bör/får/kommer att byta?). Och så kommer då avgörandet: "müssen" - måste (aha, vi har inget val alltså, och denna information kommer du med först nu?).

Men samma sak, med verbet sist i satsen, har man också i japanska, och det är faktiskt det språk som jag känner har minst eftertryck av alla (ingenting negativt i sig - jag älskar japanska), så det har inte bara med detta att göra.

Bland det härligaste med tyskan och det som jag upplever extra emfatiskt, är alla "ge"-prefix.

Ich lese.
Jag läser.
Ich esse.
Jag äter.

Ingenting anmärkningsvärt där.

Ich habe gelesen.
Jag har läst.
Ich habe gegessen.
Jag har ätit.

Yes, här börjar det hända grejer. Att ha "gelesen" har helt klart lite mer oomph än att ha "läst". Och när vi har ätit, har vi inte bara "geessen", utan även gjort det med ett extra g inslängt för att få lite - wait for it - eftertryck.

Det är min tolkning av det hela. Tysken själv tycker väl att hon bara har läst och ätit, utan vidare dramatik. Tänk så fel hon har.

*Notera min moderna stavning här. Jag försöker hänga med min tid, men gud, jag älskade ß här och saknar det något förfärligt!