Hyllning till Björnstad

Egentligen kan man sluta läsa det här inlägget här och nu, för rubriken säger exakt vad som kommer att försiggå i styckena som följer.

Jag har precis läst färdigt Björnstad av Fredrik Backman och jag har ingenting - absolut ingenting - negativt att säga om boken. Björnstad är perfektion personifierad och Backman är ett geni.

En man som heter Ove, läste jag när jag var som bittrast över att vara kämpande, outgiven, wannabe-författare. Jag kommer ihåg hur ogin jag kände mig när jag motvilligt öppnade boken som alla tyckte var så förbannat bra. "Mutter mummel hrrrmf ... vad är det här för skit nurå? ... mutter hrrrrmf mummel." Det var jag. Avog, avundsjuk och riktigt fulkaffebitter.

Han vann över mig på första sidan. Jag facinerades över språket, över humorn, över allvaret. Jag grät och skrattade om vartannat, på ett sätt jag nog aldrig gjort förut när jag läst en bok. Och - viktigast av allt - jag lät min egen bitterhet över att vara en misslyckad författaraspirant ge vika för ohämmad beundran.

Sedan vet jag inte vad som hände, men på något vis kom livet i vägen och jag läste aldrig något mer av Backman, fast jag var vagt medveten om att han kommit ut med flera böcker. Jag minns att jag hade en känsla av att han ändå aldrig skulle kunna toppa Ove, men det var inte hela anledningen till att jag inte läste. Det finns ju så mycket annat att läsa, skriva och göra här i livet.

Och när jag såg omslaget till Björnstad första gången så avskrev jag den direkt som en bok jag inte skulle gilla, Backman eller ej. Hockey, liksom. Jag drabbas av akut depression bara jag ser skymten av en hockeymatch fladdra förbi på en tv-skärm. Det är liksom omöjligt att föreställa sig någonting mindre engagerande och mer bottenlöst astråkigt.

Trodde jag. Och så känner jag fortfarande när jag ser det genom mina egna ögon. Men genom Backmans är det ingången till någonting fantastiskt: Björnstad.

Nu är det ju inte hockeyn i sig som gör boken, men den utgör den ständigt närvarande ramen för berättelsen. Och berättelsen är ren magi. Inte alohomora-magi eller som den mina egna fiktiva figurer sysslar med, utan underbar, ljuvlig, oerhörd, hjärtbankande, smärtande, skrikande, själsomvälvande diskbänksmagi.

Vem kan hålla ett tjugotal personer (jag har inte räknat dem, men jag estimerar vilt) fullständigt levande och djupt engagerande parallellt med varandra?! Hur går det till?! Ja, titta inte på mig. Titta på Backman.

Och språket. Detta språk. Alla skinande nya bilder som förmedlas genom den aldrig bristande språkliga innovationen. All igenkänning. Alla asgarv till följd av den. All bitter, otröstlig gråt.

Tack, alla bloggare som tjatat ut denna bok och strött stjärnskimrande lovord över den och hela internet! Det var det som till slut fick mig att plocka upp boken, trots hockeyspelaren på omslaget.

Vilken strålande, strålande författare, och vilken lysande, lysande roman.

Och snälla De Aderton, gör inte en Dylan igen nästa år. Gör en Backman!