Okej, nu har jag tänkt lite. På Björnstad och Backman och på hur det går till när han omvälver hela ens själ, så att man investerar sitt eget liv i hans karaktärer och deras tillvaro. Det är bara små, små saker jag identifierat och de i sig kommer väl aldrig att göra någon till en stor författare - garanterat inte mig i alla fall. Men jag har noterat följande:
1. Backman låter sina karaktärer ha en stark kärlek till någonting. En riktigt obändig kärlek, som tar sig fysiskt uttryck.
2. Hans karaktärer har också en stolthet. En enveten, trulig stolthet som i slutändan inte låter sig rubbas.
3. Den som är svag besitter alltid en styrka av något slag. Mitt i det svåra och orättvist fruktansvärda så har de en kärna av ... ja, se punkt 2.
Lite så här blir det även när jag försöker pressa apelsinjuice. Av någon anledning får jag aldrig ut allt, hur jag än trycker och gnider med apelsinhalvan mot den där plastgrejen som ser ut som en toppig marräng. Men några droppar brukar det ju bli i alla fall.
Tre då, i det här fallet. Eller kanske bara två, eftersom punkt 2 och 3 tycks flyta ihop en aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar