Språkporr #7 - vatten

Bland det schysstaste med att vara i Italien tycker jag är att få chansen att beställa vatten: "Un bicchiere d'acqua, per favore." Acqua. Det heter så på riktigt. Inte för att någon bakåtsträvare bestämt att man ska använda det gamla latinska ordet för vatten, utan för att det fortfarande heter så. Alltså, gåshud i hundraåttio. För utdöda-språk-fetischister som jag åtminstone. (Och att stavningen utvecklats en aning från latinets "aqua"  är sannerligen ingenting att hänga upp sig på i detta fall.)

Spanskans "agua" är inte lika klockrent, fast det är ju ändå en tydlig dotter till det latinska ordet. Men franskans "eau" har glidit iväg nästan intill oigenkännlighet, även om det går att ana att det rör sig om samma stam.

Den nordisk-germanska varianten är vad jag vet obesläktad med den sydligare stammen. Men jag kan naturligtvis ha fel. A-ljudet är ju gemensamt: "vatten", "vann" (norska), "vand" (danska), "vatn" (isländska), "water", "Wasser" (tyska). Och det handlar ju också här om två stavelser i grunden, även om dessa flutit ihop i förekommande fall. Fast ordet är feminint i de latinska dotterspråken, medan det är neutrum i de nordisk-germanska, vilket ju i alla fall talar för en tidig separation om nu ursprunget skulle vara detsamma.

På grekiska, som jag alldeles nyligen börjat peta lite på, heter det νερό ("nero", med betoning på andra stavelsen), vilket väl förmodligen är helt obesläktat. Ordet ύδωρ ("ydor", med betoning på första stavelsen) finns uppenbarligen också, vilket man kunnat vänta sig med tanke på att "hydro" är den grekiska stam som förekommer i sammansättningar som "hydrodynamik" och "hydraulik". Inte heller detta är väl rimligtvis besläktat med latinets "aqua".

På kinesiska heter vatten 水 (shuǐ - uttalas faktiskt lite som ett sluddrigt "tjohej") och på japanska heter det 水 (みず, mizu). Som synes är tecknet detsamma, men det är helt enkelt eftersom de "japanska" tecknen (kanji) är inlånade från kinesiskan. Japanska och kinesiska är sinsemellan helt obesläktade, men man har i japanskan även lånat in en massa kinesiska ordstammar som används flitigt i sammansättningar (liksom latinska och grekiska stammar i svenska och andra indoeuropeiska språk, fast i japanska är dessa lånade stammar mycket mer vanligt förekommande). Eftersom de två språken är så olika och det dessutom var länge sedan dessa lån gjordes, så stämmer de japanska approximationerna ofta ganska dåligt med modernt kinesiskt uttal, men just 水 utläses på japansk on-yomi ("kinesisk läsning") som すい (sui).

Shit, plötsligt drabbades jag av insikten om hur ofattbart tråkigt det här inlägget måste vara för en normal människa. Tur att nästan ingen läser den här bloggen.