Jag tycker till #3 - Breakfast at Tiffany's

Frukost vid Tiffany's, bokstavligen

Jag har länge tänkt att jag borde se denna film, men av någon anledning tog det alltså fyrtiotvå år innan jag gjorde slag i saken.

Bilden är från första scenen i filmen, och den visar mycket riktigt huvudpersonen Holly Golightly (Audrey Hepburn) när hon äter medhavd frukost på stående fot utanför juvelaffären Tiffany's i New York. Helt klart ett plus i kanten att vi redan här, innan ens förtexterna rullat förbi, får förklaringen till titeln, som jag alltid har undrat över.

Och vad handlar filmen om i övrigt då? Jo, om en ung kvinna som lever på ett gäng sugar daddies och om hur hon träffar en fattig, lätt uppgiven författare, Paul Varjak (George Peppard), som lever på en sugar mama - det är ju lite jämlikt och fint. De blir grannar och lär känna varandra huvudsakligen genom att klättra upp och ned till varandras fönster via brandtrappan på utsidan av huset. Needless to say, så blir de så småningom kära, men hon visar sig mycket svårare än han när det gäller att bejaka detta.

Vad tyckte jag? Jovars. Inte så dum på sina ställen. Och ett underhållande tidsdokument.

Exempelvis får vi uppleva ett dekadent party à la 60-tal, där det släpps lös på ett gäng sätt. Bland annat får man se en kvinna framför en spegel som först står och skrattar mot sig själv och lite senare får man se samma kvinna stå och gråta och banka på spegeln. Hepburn sätter eld på en stor lila hatt genom att röka med en halvmeterlång cigaretthållare (se bilden, där det tyvärr inte framgår att hatten är bjärt lila). Det dansas och kryps på golvet (och vi får se att en kvinna har något så cuhraaazy som en fotledsklocka) och kvinnor slänger sig upp på olika män och blir lyfta hit och dit, samtidigt som spriten flödar och det skriks och skrattas. Till slut ringer den japanske hyresvärden polisen som kommer och avslutar partyt (men då har båda våra huvudpersoner redan smitit iväg åt varsitt håll).

Dekadensen vet inga gränser

Paul undersöker fotledsklockan han upptäcker medan han kryper på golvet å det dekadentaste

Den "japanske" hyresvärden är f.ö. ett kapitel för sig. Det är Mickey Rooney som man stoppat in stora löständer i käften på och hoppats att det på något sätt ska göra honom etniskt övertygande. För att ro hem poängen har de även gett honom risväggar, en futon, en kort replik på japanska ("Urusai!" = "Bullrigt/Bråkigt/Störande/Håll tyst!") och ett japanskklingande namn som jag inte kan dra mig till minnes just för tillfället. Sedan får han vid upprepade tillfällen stå och hojta argt till sina hyresgäster och slå sig på olika slapstick-vis. Ett underligt inslag i en annars tillbakalutat småhumoristisk film och en intressant inblick i vad som ansågs okej på 60-talet.

Mickey Rooney är "japan"

Vi får också uppleva hattar (utöver den som stacks i brand). Och det är ju faktiskt värt det att se filmen bara av den anledningen.

Sombrero

Irriterande fjädrar som måste vibrera strax i utkanten av hattbärarens synfält

Svamp? Klocka? Roadkill?

Som sagt, filmen är ett barn av sin tid. Det röks naturligtvis ohämmat och oavbrutet. Inte minst sängröks det, vilket med dagens ögon ser direkt häpnadsväckande vidrigt ut. I en scen är fröken Golightly tillsammans med Paul på en sorts stripp-pub. Hon är heller inte den enda kvinnan där, utan det sitter ett gäng uttråkade, välklädda damer bland alla män. Och under filmens gång dyker Golightlys ex-make upp och berättar glatt att han tog hand om den stackars flickungen när hon var föräldralös och övergiven och att han sedan, när hon skulle fylla fjorton, friade till henne. Han kan väl vara i femtiofemårsåldern, så rimligen var han kring fyrtio vid det tillfället ... Ingen reagerar på detta.

Brandfarligt, men läckert(?)

Stripp-pubben

Ex-maken vill ha tillbaka sin barnbrud

Även besöket på biblioteket där de ska ta sig en titt på Pauls enda utgivna roman (här kan jag själv känna igen mig i hundraåttio!) är intressant, främst genom att man påminns om hur det var innan datorkatalogiseringen på bibblan. Jag hittade aldrig någonting på den tiden (det såg ju likadant ut när jag var ung, även om vi då nått 80-/90-tal).

Den bästa scenen i hela filmen är nog när de båda huvudpersonerna besöker Tiffany's (på mer normalt vis) och försöker hitta någonting att köpa för max 10 dollar. Det är fint på något sätt. Mannen bakom disken visar sig vara så sympatisk.

Mannen bakom disken på Tiffany's är oväntat rar

Men behöver man se filmen efter att ha läst det här och sett bilderna? Nej. Nej, det kan man nog hoppa över.