Visar inlägg med etikett Språk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Språk. Visa alla inlägg

tisdag 6 augusti 2019

Lite översättningsgnäll

Ben & Holly's Little Kingdom (Källa)

Okej, nu känner jag mig lite gnällig här och tänker ventilera - bara för att jag kan.

Det finns en genial tecknad tv-serie för barn som heter Ben & Holly's Little Kingdom. Den är fantastiskt underhållande även för en vuxen publik. När min dotter (nu fem år) var lite yngre tittade vi på den på originalspråk, eftersom det inte spelade så stor roll - hon hängde inte med så bra i handlingen i alla fall, utan tittade mest på bilderna. Dessutom tror jag inte att den fanns att få tag i på svenska än på den tiden. Nå, jag har i alla fall sett ett oändligt antal avsnitt av denna på engelska och älskat det. Och låt mig säga så här: det är inte speciellt många barnprogram som jag ser på frivilligt.

Dock är min dotter nu så stor att hon självklart kräver att få förstå vad som sägs, varför vi nu ser serien på Netflix där den bl.a. finns på svenska. Och, jesus, vad den tappar! Det har att göra med det svenska röstskådespeleriet - i synnerhet är figuren Nanny Plum (på svenska Nanny Blom) illa castad - men det är också, i vanlig ordning, en fråga om översättning.

För det första: serien handlar om "elves and fairies". Detta har man översatt med "alver och älvor". Fel, fel, fel, fel (som Brasse Brännström hade sagt i Fem myror är fler än fyra elefanter)! Möjligen, möjligen kan det tänkas att "fairies" i detta fall verkligen är älvor, men det är fanimej med ett nödrop i så fall: jag anser att de är tydliga feer med sina vingar och trollspön (okej, visst, vingar är optional på en fe, men ändå). Men vad det gäller "elves" så är de helt ute och cyklar. Det rör sig nämligen om uppenbara (tomte)nissar - de tillverkar t.o.m. uttryckligen leksaker åt jultomten!

Som om inte det vore nog kommer här ett litet axplock av felaktiga översättningar:

"beady eyes" -> "självlysande ögon"

"outrageous" -> "makalöst"

"Charmed, I'm sure." -> "Säkert, jag tror dig."

"caterpillar" -> "tusenfoting" (denna tusenfoting förpuppas dessutom och blir en fjäril!)

"You're it!" -> "Du är!" (det rör sig alltså om kull, så "du har den" hade möjligen, möjligen kunnat passera, men varför inte - åh, jag vet inte - t.ex. "kull!"?)

I rest my case.

måndag 15 oktober 2018

Krakow nästa

Anyone for tomtar och troll? (Källa)

Jag tror att bilden ovan föreställer den polska staden Krakow. Det är i alla fall till Krakow jag ska åka om lite drygt en vecka och pitcha En väktares bekännelser för att förhoppningsvis få något polskt förlag att nappa. Fråga mig inte. Det är en lång historia som involverar Arbetsförmedlingen(!) och inte på något sätt mitt förlag.

Nå, jag talar inte polska. Inte ens lite. Så presentationen jag ska hålla inför de förhoppningsvis hänryckta förlagspolackerna måste vara på engelska.

Jag har själv inga problem med engelska, MEN jag föreställer mig att polackerna kan ha det lite till mans och kvinns. Vilket betyder att jag måste dra ned den språkliga nivån en aning. Och DET är svårt. För man tappar så mycket.

När jag pratar om mina böcker så brukar jag göra det i ungefär samma ton som jag har i själva texten: lite smålustigt (får jag för mig) och med språkligt schvung, liksom. Inte lite smålamt och konkret. Men om man ska få en publik som inte är jättebra på presentationsspråket att kunna ta till sig innehållet i presentationen, så är det A och O att bli förstådd.

Jag vet vad jag tänker trycka på ungefär: det exotiska i det hela (Sverige, tomtar och troll - kom och köp!). Men jag tycker fan att det är lite knepigt utan att använda mig av greppet språkliga finesser.

Ok, låt mig vidga detta, förresten. När jag talar inför folk över huvud taget, så jobbar jag i stort sett alltid med humor och språkliga finesser. Faktum är att humorn ligger mycket i hur jag använder språket. Att plötsligt prata enkelt och begripligt är helt enkelt lååååångt utanför min comfort zone.

Åtta minuter har jag på mig. Åtta minuter som ska fyllas med någonting lagom enkelt och samtidigt våldsamt intressant.

"Hello. My name is Elin Säfström. I have written av very funny and exotic book about gnomes and trolls in Sweden. Please, buy it!" (Läses med grav svensk brytning.)

Inte fullt åtta minuter än. Jobbar på det.

tisdag 6 mars 2018

Favvobloggare nr 2 och 3

Min favvobloggare nr 1 är, som alla vet som följt denna blogg med lupp (ca 0 personer, men ändå), allas vår oarya. Förutom den lilla sympatiska detaljen att han älskar mina böcker (hittills ...), så är han fantastiskt rolig och det är alltid intressant att läsa hans inlägg.

Men, there is another Skywalker, gott folk. Han kallar sig Khatzumoto och han har i några evigheter haft bloggen All Japanese All The Time (AJATT). Bloggen riktar sig främst till sådana som vill lära sig japanska (eller mandarin!), men allt han skriver är tänkvärt och underhållande. Jag kan VARMT rekommendera att titta in hos honom.

Det enda problemet - och det är ett rätt stort problem - är att många av hans inlägg är lösenordsskyddade. Karlen är programmerare och vet lite grand vad han håller på med, så tyvärr går det inte att komma runt (vad jag vet). Själv hostar jag upp en mindre summa varje månad för att kunna få ta del av hans visdomar.

Dock finns det en hel del i ett öppet arkiv som är läsvärt även för den som skyr språk som pesten. Eller ok, det hjälper om man har något litet lingvistiskt intresse. Oftast. Två inlägg som är generellt mycket intressanta, inte minst för aspirerande författare, är exempelvis detta och detta.

För att läsa mer, gå in här och klicka på "@Random Post" i den vågräta menyn under bilden med loggan. Klicka tills du hittar någonting som inte är alltför hårt inriktat på just japanska (om du av någon outgrundlig anledning inte skulle tycka att japanska är superduperintressant).

Vad är nu det här? Är det bara manliga bloggare som gäller för dig? Vad är du, någon sorts Nobelkommitté?

Nej då, inte alls. Kolla bara in Emily Writes - ni vet hon som skrev den berömda Tarzanrecensionen (varifrån f.ö. den utmärkta bok- och vinpodden Because You Know Wines har fått sitt namn (de har förresten en mycket intressant, hemlig gäst i kommande avsnitt ...)). Den här tjejen är arguably den roligaste bloggaren på jordklotet. Särskilt intressant för alla mammor där ute.

Och alla ni som inte är uttryckligen nämnda här: Ni vet att jag älskar varenda en av era bloggar också! Ni regerar!

onsdag 15 november 2017

Jag tycker till #15 - 3%


Ok, lägg ned allt ni håller på med och se den här serien omedelbart! På riktigt. Det är Netflix och den heter 3%. Finns inget att vänta på! Sjas!

Men ok, ifall du vill höra lite om vad den handlar om samt min personliga upplevelse av den så kan du väl hänga kvar en stund.

Jag är oerhört misstänksam mot serier som heter någonting med siffror. Jag har blivit besviken alltför många gånger. Sense8. The 4400. The 100. The 142.57. (Ok, den sista var påhittad.) Därför var jag extremt osugen på den här. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag ens klickade på den, men jag är glad att jag gjorde det. För den är fantastisk!

I korthet handlar det om att den största delen av befolkningen lever i misär i en enorm kåkstad, medan - just det - tre procent bor på en ö, Maralto, där samhället ser helt annorlunda ut och där alla lever i harmoniskt välstånd. För att få en chans att hamna på Maralto så måste man genomgå "processen", vilket man i så fall gör en enda gång, när man är 20 år gammal - endast tre procents genomströmning på den uttagningen, som man kan gissa. Sedan finns det naturligtvis en grupp rebeller som kallas för "a Causa" och som vill störta hela denna samhällsordning.

Här kommer listan med anledningar till att se serien:

  1. Det är en dystopi av hög klass.
  2. Den är brasiliansk.
  3. De goda är inte så förbannat goda och de onda är inte så förbannat onda.
  4. Det handlar - liksom alla de bästa dystopierna - om en uttagning.
  5. Kvinnor får finnas och vara aktiva.
Punkt 1: Förutsättningarna sitter där, även om världen känns väldigt liten och begränsad (liksom i The Hunger Games, och det hindrar ju inte den från att vara skitbra). Dessutom är det riktigt bra skådespeleri, med visserligen presentabla, men inte undersköna skådisar. Man tror på det, liksom.

Punkt 2: Tack gode, gode gud att vi slipper det amerikanska bräkandet för en gångs skull! Det är extremt exotiskt i sig att det utspelar sig någon annanstans i världen än där vi är vana. Det bidrar också till att det känns mer genuint.

Punkt 3: Shit, vad huvudpersonen och övriga "goda" karaktärer beter sig illa. De skyr inga medel för att gå vidare i processen.  Och hjälp, vad de "onda" karaktärerna har sympatiska, förmildrande sidor.

Punkt 4: Åh! Uttagningar! Jag ÄLSKAR dem! Jag kan avslöja att mitt eget dystopiprojekt handlar om just en uttagning. Jag får aldrig nog av dem. Att utsätta folk för olika sjuka tester, fysiska och psykologiska. För mig är det höjden av spänning.

Punkt 5: Och kvinnorna då. Är de snyggare än genomsnittet? Jepp, men det är väl även männen i så fall. Finns det kvinnor som är onödigt mycket uppdollade? Nja, njo. Det finns en, men jag tycker hon funkar skitbra precis på det sättet. OCH, tjejerna är verkligen inga mesar. Långt därifrån. Den tyngsta i hela bunten är en kvinna. Och man spelar heller inte på kvinnornas sexuella framtoning. Inget trams, liksom. Det förekommer i alla fall en sexscen (möjligen flera?) och då är det den coolaste kvinnan som driver det hela och allt sker på hennes villkor. En ovanlig detalj är f.ö. att tjejerna i uttagningen inte har några bh:ar, vilket jag tycker är befriande. Det innebär bl.a. att den coolaste tjejens bröst INTE sitter någonstans uppe vid nyckelbenen, utan där bröst normalt faktiskt sitter(!). (Sedan kan eventuellt någon tycka att just precis bh-friheten är utmanande på ett typiskt objektifierande vis, men jag håller inte med.)

Där har ni det. Bara att se den så fort ni får en 8 x 45 min-lucka i era scheman.

måndag 9 oktober 2017

Språkporr #16 - Nobelprisvinnare på japanska

När jag läste nyheter på en sajt med sådana på lättläst japanska - as you do - så upptäckte jag någonting så hisnande intressant att jag baxnade. Det gjorde inte min make när jag berättade för honom. Han tyckte att det var bland det mest ointressanta han hört, tror jag. Men jag tänker skriva om det här ändå.

Som bekant så vann den brittiske författaren Kazuo Ishiguro årets Nobelpris i litteratur. Hans namn är japanskt, eftersom han faktiskt är född i japan och har japanska föräldrar. Han var hela fem år gammal när han flyttade med sin familj till Storbritannien.

MEN, här kommer det: När jag nu läste om exakt detta på japanska så upptäcker jag att de stavat Ishiguros namn med katakana-tecken! Katakana är det fonetiska alfabet som används i japanskan främst för att representera lånord från andra språk. Alltså, i stället för att skriva Kazuo Ishiguro med kanji (japanska - till ursprunget kinesiska - tecken), så skriver de namnet med fonetisk skrift, på samma sätt som de hade skrivit exempelvis ett engelskt namn! DESSUTOM så skriver de namnet i just den ordningen, alltså med förnamnet (Kazuo) först, följt av efternamnet (Ishiguro)! På japanska skriver man alltid efternamnet först och tilltalsnamnet efter detta (Ishiguro Kazuo).

På något sätt anses alltså herr Ishiguro ha avlagt sig sin japanskhet helt och hållet i japanernas ögon!

Hur hade man då skrivit hans namn på japanska, undrar ni av förklarliga skäl. Och svaret måste man älska: Det beror på. Efternamnet hade nog med säkerhet skrivits 石黒 (sten, svart), men vad gäller tilltalsnamnet kan man bara gissa. 和夫 (harmoni, man)? 一夫 (ett (räkneord), man)? 一雄(ett (räkneord), manlig)? Man hade också kunnat tänka sig ren hiragana, som är det fonetiska alfabet som används för inhemska ord: かずお.

Hur skrivs då namnet i ovan nämnda nyhetsnotis? Jo, カズオ・イシグロ, vilket alltså är katakana. Inte ett spår av det japanska ursprunget kan skönjas. Men, de slänger i alla fall på ett さん ("san" = herr/fru/fröken), vilket krävs i de allra flesta sammanhang, även med icke-japanska namn - något annat vore extremt ohyfsat.

Jag bara frågar: På vilket sätt skulle detta INTE vara intressant?

tisdag 14 februari 2017

Språkporr #13 - språkljud


En sak som jag då och då försöker tänka på när jag vältrar mig i något av de nio språk jag absolut inte kan, men som jag älskar att plugga: Språk utgörs främst av ljud. Alltså, det här med det skrivna språket är ett relativt nytt fenomen och jag är i mångt och mycket en "skriftmänniska" (vad jag nu menar med det), men språket låter sig inte fångas så lätt. Någonting så enkelt som ett vokalljud kan skilja sig oerhört från språk till språk.

Låt oss exempelvis fundera över bokstaven e. Den kan uttalas på så många olika sätt. Eller, rättare sagt, den får i skrift representera ett gäng olika ljud, som ofta, men inte alltid, approximerar varandra. Vi har det långa, svenska e-ljudet, som i ek och detta är mycket likt tyskans e i Esel (åsna), men det är inte samma ljud om man lyssnar noga. I italienska har det långa e-ljudet en distinkt öppenhet/"ä-ighet" (primavera (vår)) som inte påminner särskilt mycket om svenskans eller tyskans.

De korta e-ljuden ligger i allmänhet tillsynes(?) närmare varandra de olika språken emellan, men det finns olikheter, för den som är beredd att verkligen lyssna. Ofta är det oerhört subtilt, men skillnaden finns där. Tänk t.ex. på svenskans sett och jämför med engelskans set. E-ljuden skiljer sig åt. Samma sak om vi jämför med tyskans setzen. Alla tre e-ljuden skiljer sig åt en aning. De gör faktiskt det, även om vi då är inne på finlir.

Sedan får ju e representera rejält avvikande ljud, såsom engelskans i-ljud (första e:t i even), engelskans nästan helt svalda ö-ljud (andra e:et i even, även känt som "schwa"), och franskans långt mer markerade ö-ljud (le (best. art. mask.)). Dock får e helt annat uttal i franska när man slänger på en grav eller akut accent (chère ((fem.) dyr, kär) respektive répondre (svara)), varvid det drar åt ä-hållet respektive det flata svenska e-ljudet, och om man sätter det framför exempelvis ett n så kommer det att resultera i en av de berömda franska nasalvokalerna (envahir (invadera)).

I ryska heter bokstaven e ye och uttalas även så, med det där lilla inledande y-ljudet insmuget i stort sett överallt. Faktum är att e diftongeras även i isländska till ett sorts ye, men har då en akut accent (hér) - det räknas nog faktiskt som en separat bokstav och heter just ye även på isländska.

När man transkriberar japanska (romaji) och kinesiska (pinyin), d.v.s. representerar orden med våra vanliga, latinska bokstäver i stället för de inhemska tecknen, så kommer e att representera ytterligare andra ljud. I japanska har man ett kort e-ljud och ett långt, båda är relativt öppna och det känns inte konstigt att skriva dem med e, men i kinesiskan så drar det representerade ljudet åt ö-hållet.

Vad försöker jag säga med det här då? Jo, man ska inte stirra sig blind på hur ord stavas i andra språk. Glöm inte att blunda och lyssna också.

Hallå? Du har väl inte somnat?

fredag 6 januari 2017

Att ryska eller ej

Valet och kvalet här nu. Ska jag släppa in ännu ett språk i mitt liv? Jag har redan åtta stycken på gång. Det blir så himla rörigt, och i praktiken helt omöjligt att få ordentligt med tid till något av dem.

Men att nosa lite på ett slaviskt språk kanske inte är så dumt ändå? Jag menar, jag har aldrig någonsin pluggat något slaviskt språk. Borde man inte göra det?

Jo, det borde man så klart. Ok, ni har övertalat mig. Jag börjar plugga ryska också.

fredag 16 december 2016

Tungan rätt i mun

Igår fick jag skäll av en vän för att jag uttryckte mig på ett sätt som kunde uppfattas på ett mindre bra vis på min andra blogg, En väktares bekännelser. Jag kan tyvärr inte vara mer specifik än så, för då riskerar jag att vara olämplig igen. Har nu redigerat i andra bloggen.

Samma vän är också den som ser till att mina böcker inte innehåller alltför stötande formuleringar. Det är verkligen skönt att ha någon som tänker på detta åt en så att man inte behöver trampa i de allra värsta klaveren. Men ibland hänger jag inte ens med i resonemanget om varför någonting skulle vara stötande, och ibland håller jag bara inte med.

Jag är just nu i valet och kvalet vad gäller några ord som jag använt i det råmanus som finns till uppföljaren till En väktares bekännelser. Själv tycker jag inte att de är potentiellt upprörande - eller i alla fall inte tillräckligt upprörande. Men det är alls icke omöjligt att jag ändrar ändå - jag har gjort det förr - bara för att min vän är så säker på sin sak. Jag har en tendens att förlora de här striderna.

För övrigt tror jag att sagda vän är den enda som läser den här bloggen med regelbundenhet. Så jag säger så här direkt till dig: Tack, för att du ser till att jag håller mig till den smala, politiskt korrekta vägen! Och förlåt, om jag någon gång skulle välja att dundra fram på min egen bana!

söndag 11 december 2016

Språkporr #10 - islänningen räknar till fyra


Att räkna till fyra är inte speciellt svårt på något språk (som jag känner till närmare), inte om man bara ska rada upp siffrorna liksom. Piece of cake. Sedan går det ju att krångla till det när man plötsligt ska göra någonting mer med siffrorna, som att man i japanska och kinesiska använder "counters" (jag vet uppriktigt sagt inte vad det heter på svenska), d.v.s. att man utöver själva räkneordet lägger till en sorts partikel som i någon mening beskriver vad det är vi har flera av:

两只老虎 - liǎngzhī lǎohǔ - två "stycken" tigrar (kinesiska)

六本木 - roppon gi - sex "stycken" träd (japanska - jajamensan, stadsdelen Roppongi i Tokyo betyder helt enkelt "sex träd")

Men det är värt ett helt eget inlägg, så jag stoppar där.

Vad är det islänningen gör då, som förtjänar att nämnas här? Jo, det ska jag berätta!

I isländska böjer man räkneorden upp till fyra efter genus och kasus - till och med latinet gör det bara upp till tre! Man blir yr av blotta tanken! Och lycklig, så klart.

Men, ok, för den som inte riktigt kommer ihåg det här med kasus (eller genus för den delen), så kan det exempelvis se ut så här.

þarna eru fjórir hestar. (Där är fyra hästar.)

Ég sé fjóra hesta. (Jag ser fyra hästar.)

Ég gef fjórum hestum gulrót. (Jag ger morot åt fyra hästar.)

Hérna eru gulrætur fjögurra hesta. (Här är fyra hästars morötter.)

Okej, skitskumma meningar, men jag har försökt hålla det enkelt. Det vi ser här är hursomhelst räkneordet fyra i nominativ, ackusativ, dativ och genitiv (kasus), i samtliga fall i maskulinum (genus), eftersom hestur är ett maskulint ord på isländska.

Varför ägnar jag inte hela mitt liv åt detta språk?! Obegripligt.






fredag 9 december 2016

Jag tycker till #5 - Star Trek: Beyond


Star Trek har alltid dragits med major problems. Och många av dessa tycker jag faktiskt att man har försökt åtgärda (med varierad framgång) i den här filmen.

Det är ju ingenting konstigt med att ett futuristiskt rymdkoncept som tillkom på det glada sextiotalet är behäftat med en massa trams - det är snarare oundvikligt. Allting är i någon mån ett barn av sin tid, och Star Trek är det eventuellt lite mer än många andra saker.

I min ungdom rådde något slags Coca Cola-vs-Pepsi-krig mellan Star Trek och Star Wars och jag var militant Star Wars-fan. Såpass fanatisk att jag egentligen inte sett tillräckligt mycket Star Trek för att alls uttala mig. Men det tänker jag göra i alla fall. Folk som verkligen vet någonting om Star Trek kan förfasa sig allt de vill och peka på olika felaktigheter i inlägget, men det må vara hänt. Det som nämns här är mer känslomässiga, högst subjektiva fakta.

Vad är det för problem jag anser att Star Trek haft genom alla år då? Här är några av dem:

1. Alla i världsrymden pratar obruten engelska (klingon i all ära, men det är inga problem att vid behov övergå till engelska).

2. Alla utomjordingar är fullständigt humanoida, så när som på benstrukturen i pannan. Eller, i förekommande fall, pottfrippa och spetsiga öron.

Tungt utomjordingskap

Lättare utomjordingskap

3. Livet ute i rymden är sterilt och okomplicerat, utan närmare påverkan på dem vars tillvaro detta utgör.

4. Rymdskeppet Enterprise är utrustat med någon sorts energisköldar(?) vars kapacitet mäts i procent. Det enda som händer medan sköldarna håller på att ge upp är att det börjar spraka i hörnen på kommandobryggan.

5. Alla prekära, planetärt situerade situationer kan lösas genom att man beamas upp i skeppet.

6. Vulcans (såsom allas vår Mr Spock) kan inte för sitt liv - ens efter att ha levt tillsammans med människor i åratal - begripa vad det är vi talar om när vi använder metaforer.

"What the f***?"

7. Vulcanhälsningen är fruktansvärt töntig.



Hur bemöts dessa problem i filmen? Jo, det ska jag berätta:

1. I den här filmen, i stället för att alla obesvärat talar världsrymdens lingua franca (engelska), så blir besättningsmedlemmarna hela tiden lika ställda över att utomjordingarna pratar engelska. Såpass ställda att de frågar: "How can you speak our language?" Och utomjordningarnas engelska är dessutom bruten på olika charmiga sätt. Min absoluta favorit är kvinnan av utomjordisk härkomst som inte talar engelska alls (utan någonting som låter som en blandning av något slaviskt språk och isländska), men vars språk simultanöversätts av någon sorts programvara. Det är lite som när man tittar på en engelskspråkig dokumentärfilm översatt till franska: Så fort själva berättarrösten (som är på franska) försvinner och det övergår i direktprat (någon välrenommerad forskare eller dylikt uttalar sig om ett eller annat) så lägger man en ljudmatta av franska över engelskan, så att det blir omöjligt att lyssna på/förstå något av språken. Här är det dock extremt lyckat! Om man som jag är en inbiten språknörd, så är det helt underbart att höra dämpad "utomjordiska" strax under den begripliga, lätt dataintonerade engelskan. Slå det, Siri!

Icke engelsktalande utomjording med toppigt huvud, får en översättningsdevice av en annan utomjording - även denne med toppigt huvud (dock inte med exakt samma benstruktur, vilket gör att vi förstår att han kommer från en helt annan planet än den icke engelsktalande utomjordingen)

2. De flesta aliensarna i filmen är fortfarande ganska ordentligt humanoida, men det finns undantag. Och man har utökat benstrukturen i pannan, så att alienskapet i stället omfattar hela huvudet (se illustration ovan). I förekommande fall med en sorts "gripkam" på hjässan, där man kan förvara saker. (Okej, okej, det har omfattat hela huvudet även tidigare, men inte med fullt fungerande gripkam i alla fall!)

3. I stället för att alla utan att fundera över saken flyger omkring i rymden stardate efter stardate, så tänker de på sina familjer och Kirk själv har faktiskt planerat att han ska lägga ned hela grejen, efter innevarande uppdrag. För övrigt är det väldigt fint att det visar sig att Sulus familjesituation är av det mindre traditionella slaget, helt utan att man komplicerar saken: Han har (ser det ut som) en dotter tillsammans med sin pojkvän/make. Inga konstigheter där, liksom. Sådant bejublas. Det känns också som att man på så sätt har försökt röra sig en bit bort från sextiotalet. Det har man däremot inte när det gäller den kvinnliga delen av besättningen på Starship Enterprise: Kvinnorna går omkring i löjligt kortkorta små klänningar i typiskt sextiotalssnitt. Det tycker jag faktiskt att man lätt hade kunnat ordna, utan att döda Star Trek-själen. Men men, man kan inte få allt. Hur gled jag in på genus här? Jag vet inte, men grejen är i alla fall att de försökt få människor att vara människor. Det är läskigt och jobbigt att vara ute i det okända hela tiden.

4. När det gäller skeppets skyddssköldar så nämns de knappt! Visst, "shields are inoperable" och de ska rerouta någon energy-blablabla on the fly när det börjar gå illa, och någon procentsats nämns väl kanske i detta sammanhang, men det sprakar inte i hörnen på kommandobryggan, utan (SPOILER ALERT) The Enterprise går sönder och samman och störtar till sitt fördärv. Plain and simple. (Okej, det har visst hänt även förr, men jag gillade att skeppet verkligen föll i bitar och att vi slapp "shields are down to x percent"-tjatet.)

5. Beamandet är inte heller det problemfritt. Man kan bara beama ett visst antal människor i taget och helst bara en i taget (för att de olika individerna inte ska blandas ihop huller om buller). Man behöver ha någon sorts signal-device på sig också. Tror jag. Jag kommer inte ihåg, men något var det med det där i alla fall. Det var åtminstone adresserat. Kudos!

6. Spock är riktigt gråtfärdig på sina ställen i filmen och smärta uthärdar han endast relativt stoiskt. Fortfarande säger han dock frekvent saker i stil med att "I fail to see the relevance of <insert något metaforiskt uttalande som en jording skulle köpa rakt av, utan att fundera över saken>". Men annars vore ju karlen inte Spock!

Spock har ont

7. Vulcanhälsningen används med måtta. En gång, tror jag. Och annars hade väl de seriösa fansen startat ett världskrig.

För övrigt kan jag säga att, inte helt oväntat, så måste Kirk i slutet dra i ett antal spakar på ett svåråtkomligt ställe för att rädda en hel (extremt Eschersk) rymdstad. Säkerhetsanordningar får självfallet aldrig finnas lättåtkomligt - vilket ju är en allmän filmsanning, som inte Star Trek ensamt ska lastas för. Dock kom jag då att tänka på följande Dilbert-strip:





lördag 3 december 2016

Språkporr #9 - svenskans klurigheter

Här sitter jag och funderar över svenskans små fallgropar för någon som inte har den som modersmål.  Ibland gör vi det inte helt lätt för folk.

Ta exempelvis en prepositionsfras som "tala om". Beroende på var man lägger betoningen så kan den betyda två olika saker. 

"Tala om vad ni talar om." 

Denna fras går ju faktiskt, med lite god vilja, att läsa på fyra olika sätt, och det är fullt möjligt att en person som inte talar svenska som förstaspråk skulle ha svårt att hänga med på exakt vad man talar om (!). För oss som fått svenskan med modersmjölken är det ju inte möjligt att utan sammanhang, otvetydigt tolka exempelmeningen i skrift, men så fort vi säger den, så är alla tvivel som bortblåsta. Dock kanske inte för den icke hundraprocentiga svensken.

En annan sak som är lite småskum när man tänker på den är hur man använder "säkert" i svenska. Följande tänkta dialog är fullt möjlig:

"Hon är säkert där."
"Är det säkert?"
"Nej."

Även här finns det utrymme för förvirring. Men, visst, samma fenomen finns i någon variant i många indoeuropeiska språk (inte minst engelska: "I'm sure she's there." "Are you sure?" "No.").

Men låt oss vara lite ungdomliga och kanske även stockholmska (?):

"Hon är säkert där."
"Säkert." (Uttalat med avmätt spydighet.)

Detta betyder ju att åtminstone talare nummer två inte alls tror att vem vi nu talar om (deja vu!) är där (var nu där är). Fortfarande skulle vi genom att jobba med den ironiska tonen kunna förmedla ungefär detsamma på engelska, men det är väldigt kort och kärnfullt på svenska och utgör med största sannolikhet en fertil grogrund för missförstånd för den som inte är uppvuxen här.

En till språklig finess i form av ännu en prepositionsfras som kan ha olika, betydelsebärande betoning är "stöta på". Jag hade i min ungdom en colombiansk pojkvän som en dag glatt berättade för mig att han hade "stött på" min bästa väninna. Det där med betoning är inte lätt och han valde att lägga tonvikten på "stött". Han menade faktiskt något så oskyldigt som att han hade träffat på henne på stan.

torsdag 1 december 2016

Språkporr #8 - jag ser han därna


Ja, rubriken är felaktig svenska. Men det som för mig låter som ekensnack/grov stockholmska, har fornnordiska rötter.

På isländska heter pronomenet han just hann i ackusativ, vilket är det kasus som någonting man ser hamnar i. "Ég sé hann" är fullständigt korrekt isländska, medan "Ég sé honum" (dativ) är felaktigt.

Därna finns det väl ingen människa som säger längre, men när jag var ung var det hyfsat vanligt. Det låter ganska illa i mina öron, men på isländska är det både korrekt och vackert (allt är nämligen vackert på isländska). "Ég sé hann þarna" är faktiskt här den enda möjligheten, även om þar också finns. þarna används uteslutande som demonstrativt pronomen, medan þar är ett adverb.

Det motsvarande paret hér och hérna finns också, men till skillnad från dess systerpar, är dessa helt ömsesidigt utbytbara.

Intressant? Så man bara smäller av, tycker jag.

måndag 21 november 2016

Språkporr #7 - vatten

Bland det schysstaste med att vara i Italien tycker jag är att få chansen att beställa vatten: "Un bicchiere d'acqua, per favore." Acqua. Det heter så på riktigt. Inte för att någon bakåtsträvare bestämt att man ska använda det gamla latinska ordet för vatten, utan för att det fortfarande heter så. Alltså, gåshud i hundraåttio. För utdöda-språk-fetischister som jag åtminstone. (Och att stavningen utvecklats en aning från latinets "aqua"  är sannerligen ingenting att hänga upp sig på i detta fall.)

Spanskans "agua" är inte lika klockrent, fast det är ju ändå en tydlig dotter till det latinska ordet. Men franskans "eau" har glidit iväg nästan intill oigenkännlighet, även om det går att ana att det rör sig om samma stam.

Den nordisk-germanska varianten är vad jag vet obesläktad med den sydligare stammen. Men jag kan naturligtvis ha fel. A-ljudet är ju gemensamt: "vatten", "vann" (norska), "vand" (danska), "vatn" (isländska), "water", "Wasser" (tyska). Och det handlar ju också här om två stavelser i grunden, även om dessa flutit ihop i förekommande fall. Fast ordet är feminint i de latinska dotterspråken, medan det är neutrum i de nordisk-germanska, vilket ju i alla fall talar för en tidig separation om nu ursprunget skulle vara detsamma.

På grekiska, som jag alldeles nyligen börjat peta lite på, heter det νερό ("nero", med betoning på andra stavelsen), vilket väl förmodligen är helt obesläktat. Ordet ύδωρ ("ydor", med betoning på första stavelsen) finns uppenbarligen också, vilket man kunnat vänta sig med tanke på att "hydro" är den grekiska stam som förekommer i sammansättningar som "hydrodynamik" och "hydraulik". Inte heller detta är väl rimligtvis besläktat med latinets "aqua".

På kinesiska heter vatten 水 (shuǐ - uttalas faktiskt lite som ett sluddrigt "tjohej") och på japanska heter det 水 (みず, mizu). Som synes är tecknet detsamma, men det är helt enkelt eftersom de "japanska" tecknen (kanji) är inlånade från kinesiskan. Japanska och kinesiska är sinsemellan helt obesläktade, men man har i japanskan även lånat in en massa kinesiska ordstammar som används flitigt i sammansättningar (liksom latinska och grekiska stammar i svenska och andra indoeuropeiska språk, fast i japanska är dessa lånade stammar mycket mer vanligt förekommande). Eftersom de två språken är så olika och det dessutom var länge sedan dessa lån gjordes, så stämmer de japanska approximationerna ofta ganska dåligt med modernt kinesiskt uttal, men just 水 utläses på japansk on-yomi ("kinesisk läsning") som すい (sui).

Shit, plötsligt drabbades jag av insikten om hur ofattbart tråkigt det här inlägget måste vara för en normal människa. Tur att nästan ingen läser den här bloggen.


söndag 20 november 2016

Språkporr #6 - japanskan skiljer på du och du


På förekommen anledning (nämligen exemplariskt intresserad kommentar från bloggaren Bara hittepå) tänker jag nu redogöra för det fascinerande området andra person i japanskan.

Man ska ha klart för sig att det bästa och artigaste är i allmänhet att inte säga "du" över huvud taget - bara genom att använda ett pronomen (eller liknande) ligger man i riskzonen för att vara plump. I stället ska man om möjligt använda den tilltalades namn tillsammans med lämpligt suffix, varav det säkraste kortet är -san (jag känner att tilltalssuffixfenomenet behöver ett eget inlägg, så nog om det här). Det påminner alltså i svenska öron om det ålderdomliga - och eventuellt något nedlåtande - sättet att direkt tilltala med namn, som i "Vill (fröken) Aina ha lite kaffe?" I japanska är detta tilltal fullständigt normalt och har inga sådana konnotationer.

Med detta sagt så ska jag med glädje redogöra för japanskans olika ord för "du", i raskt fallande artighetsgrad.

あなた (anata) - neutralt och bra, men bör inte användas så fritt som i svenska - att stå och säga "du" till en japan är liksom lite känsligt i sig och det är bättre att formulera om sig och prata runt det hela på ett indirekt sätt (ett område där japanskan överlag excellerar)

君 (きみ - kimi) - används mest av män till kvinnor, känns ganska intimt och därför också potentiellt sett lite burdust - jag har även hört unga pojkar använda detta på ett "mjukt" sätt med varandra, och det är nog i så fall väldigt intimt

お前 (おまえ - omae) - kan vara ordentligt grovt, men jag tror att det används fritt mellan unga män som känner varandra väl och som liksom har den stilen sinsemellan

 あんた (anta) - är ju alltså en lätt sammandragning av det neutrala "anata", men det får därmed en helt annan ton, som kan vara rätt grov, men jag har också hört det användas inom familjen på ett inte alltför hätskt sätt (dock tror jag t.ex. inte att det är läge för ett barn att använda det för att tilltala sina föräldrar)

手前 (てまえ - temae) - mycket grovt och brukar uttalas "temee", i den mån det alls används - inte ofta i praktiken - hörs dock ofta i animesammanhang

貴様 - (きさま - kisama) - extremt grovt och inte heller detta används väl egentligen i praktiken (om man inte är en riktig tuffing som tänker ge sig på någon handgripligen), men är inte helt ovanligt i anime

(Notera även att de flesta av dessa "pronomen" (det är inte strikt talat sådana, tror jag) används gissningsvis till 95% av män. Kvinnor uttrycker sig nog i allmänhet artigt och försiktigt och håller sig till namn och ett och annat "anata". Men det ordnar väl upp sig även i Japan så småningom, får man hoppas.)

Som synes är jag lite osäker på de exakta nyanserna, och det kan säkert skilja sig mellan olika sociala grupper. I vilket fall som helst ska man vara bra mycket japan - till börd eller genom social assimilering - för att någonsin använda någonting annat än det neutrala "anata". Alltså verkligen - experimentera inte på kvinnan på gatan!


tisdag 15 november 2016

Språkporr #5 - japanskans sexism


Det här är väl en mindre trevlig aspekt av japanskan, men inte desto mindre mycket intressant.

På japanska finns ett gäng ord som kan betyda "jag", men vilka som kan användas är könsbundet. Jag säger "kan" med reservation för att det med all säkerhet finns folk som bryter mot detta mönster - folk är trots allt folk, även i Japan.

Så här ser det ut:

私 (わたし- watashi) - neutralt
私 (わたくし - watakushi) - extremt formellt
あたし (atashi)  - barnsligt, används bara av kvinnor
僕 (ぼく- boku) - ganska neutralt, åt det mer avslappnade hållet, används bara av män
俺 (おれ - ore) - ganska rough, används bara av män
わし (washi) - lite töntigt och förlegat har jag en känsla av, används bara av män - företrädesvis av äldre män, men jag har även hört ynglingar använda det, så det kanske är på frammarsch, vad vet jag

Notera alltså att män har ett brett spann att röra sig med, medan kvinnor kan förhålla sig antingen neutralt eller barnsligt till den egna personen.

Och det måste jag säga om Japan att det helt klart är det mest öppet sexistiska land jag varit i. Män sitter ohämmat och läser sin läskiga, tecknade skolflicksporr på tunnelbanan och kvinnorna är så tillpiffade att det är löjligt - i synnerhet de högklackade tortyrredskap de envisas med att ha på fötterna säger väldigt mycket om deras ställning i samhället.

Men språket i sig är det sannerligen inget fel på. Själva japanskan kan ju inte hjälpa att den används lite snett.


måndag 7 november 2016

Hyllning till Björnstad


Egentligen kan man sluta läsa det här inlägget här och nu, för rubriken säger exakt vad som kommer att försiggå i styckena som följer.

Jag har precis läst färdigt Björnstad av Fredrik Backman och jag har ingenting - absolut ingenting - negativt att säga om boken. Björnstad är perfektion personifierad och Backman är ett geni.

En man som heter Ove, läste jag när jag var som bittrast över att vara kämpande, outgiven, wannabe-författare. Jag kommer ihåg hur ogin jag kände mig när jag motvilligt öppnade boken som alla tyckte var så förbannat bra. "Mutter mummel hrrrmf ... vad är det här för skit nurå? ... mutter hrrrrmf mummel." Det var jag. Avog, avundsjuk och riktigt fulkaffebitter.

Han vann över mig på första sidan. Jag facinerades över språket, över humorn, över allvaret. Jag grät och skrattade om vartannat, på ett sätt jag nog aldrig gjort förut när jag läst en bok. Och - viktigast av allt - jag lät min egen bitterhet över att vara en misslyckad författaraspirant ge vika för ohämmad beundran.

Sedan vet jag inte vad som hände, men på något vis kom livet i vägen och jag läste aldrig något mer av Backman, fast jag var vagt medveten om att han kommit ut med flera böcker. Jag minns att jag hade en känsla av att han ändå aldrig skulle kunna toppa Ove, men det var inte hela anledningen till att jag inte läste. Det finns ju så mycket annat att läsa, skriva och göra här i livet.

Och när jag såg omslaget till Björnstad första gången så avskrev jag den direkt som en bok jag inte skulle gilla, Backman eller ej. Hockey, liksom. Jag drabbas av akut depression bara jag ser skymten av en hockeymatch fladdra förbi på en tv-skärm. Det är liksom omöjligt att föreställa sig någonting mindre engagerande och mer bottenlöst astråkigt.

Trodde jag. Och så känner jag fortfarande när jag ser det genom mina egna ögon. Men genom Backmans är det ingången till någonting fantastiskt: Björnstad.

Nu är det ju inte hockeyn i sig som gör boken, men den utgör den ständigt närvarande ramen för berättelsen. Och berättelsen är ren magi. Inte alohomora-magi eller som den mina egna fiktiva figurer sysslar med, utan underbar, ljuvlig, oerhörd, hjärtbankande, smärtande, skrikande, själsomvälvande diskbänksmagi.

Vem kan hålla ett tjugotal personer (jag har inte räknat dem, men jag estimerar vilt) fullständigt levande och djupt engagerande parallellt med varandra?! Hur går det till?! Ja, titta inte på mig. Titta på Backman.

Och språket. Detta språk. Alla skinande nya bilder som förmedlas genom den aldrig bristande språkliga innovationen. All igenkänning. Alla asgarv till följd av den. All bitter, otröstlig gråt.

Tack, alla bloggare som tjatat ut denna bok och strött stjärnskimrande lovord över den och hela internet! Det var det som till slut fick mig att plocka upp boken, trots hockeyspelaren på omslaget.

Vilken strålande, strålande författare, och vilken lysande, lysande roman.

Och snälla De Aderton, gör inte en Dylan igen nästa år. Gör en Backman!

lördag 5 november 2016

Språkporr #4 - tyskans eftertryck


Tyska har ett oförtjänt rykte om sig att vara lite fult. Jag tycker tvärtom att det är ett vackert och härligt språk med ett slags inbyggt eftertryck som jag inte upplever i något annat språk som jag varit och pillat på.

Och visst har det att göra med att verben ofta hamnar i slutet av satsen. Man hålls sannerligen på halster in i det längsta.

Här är ett, visserligen ganska överskådligt, exempel från en gammal grammatikbok som jag sitter och slöläser i (as you do ...):

Ich glaube, dass* wir in Hannover umsteigen müssen.
Jag tror att vi måste byta [transportmedel] i Hannover.

"Ich glaube" - jag tror - "dass wir" - att vi - än så länge håller tyskan jämna steg med svenskan. Men sedan har vi "in Hannover" - i Hannover (ja, vad ska vi göra där för något trevligt?) - "umsteigen" - byta [transportmedel] (ok, kan/bör/får/kommer att byta?). Och så kommer då avgörandet: "müssen" - måste (aha, vi har inget val alltså, och denna information kommer du med först nu?).

Men samma sak, med verbet sist i satsen, har man också i japanska, och det är faktiskt det språk som jag känner har minst eftertryck av alla (ingenting negativt i sig - jag älskar japanska), så det har inte bara med detta att göra.

Bland det härligaste med tyskan och det som jag upplever extra emfatiskt, är alla "ge"-prefix.

Ich lese.
Jag läser.
Ich esse.
Jag äter.

Ingenting anmärkningsvärt där.

Ich habe gelesen.
Jag har läst.
Ich habe gegessen.
Jag har ätit.

Yes, här börjar det hända grejer. Att ha "gelesen" har helt klart lite mer oomph än att ha "läst". Och när vi har ätit, har vi inte bara "geessen", utan även gjort det med ett extra g inslängt för att få lite - wait for it - eftertryck.

Det är min tolkning av det hela. Tysken själv tycker väl att hon bara har läst och ätit, utan vidare dramatik. Tänk så fel hon har.

*Notera min moderna stavning här. Jag försöker hänga med min tid, men gud, jag älskade ß här och saknar det något förfärligt!

tisdag 1 november 2016

Språkporr #3 - kinesiskans toner


Jag höll mig in i det sista borta från kinesiska, dels eftersom jag hade språkstopp (jag försökte redan lära mig sex olika språk och tyckte att det kunde räcka) och dels eftersom jag tänkte att de där "tonerna" alla pratar om skulle vara omöjliga att lära sig i vuxen ålder.

Men till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag menar, bara själva denna svårighet blir ju omöjlig att stå emot i längden. Och en miljard kineser kan inte ha fel. Typ.

Nå, det är i alla fall mandarin jag gett mig på - det är den variant av kinesiska som flest människor talar (någonting i stil med 700 miljoner människor har det som modersmål!) - och där har vi fyra toner att röra oss med, samt en icke-ton. Vilket alltså i praktiken är fem olika sätt att uttala en enda, i övrigt identisk stavelse.

Ja, jag får också rysningar. Tanken svindlar.

Det klassiska exemplet är stavelsen "ma", som genom applicering av de fyra olika tonerna samt icke-tonen (alltså, det är inte jag som hittat på att det finns stavelser som "inte har någon ton") kan betyda sinsemellan helt olika saker: "mamma", "hampa", "skälla på", "häst", och den sista, tonlösa varianten, är den frågepartikel som används vid ja- och nejfrågor. Som alla förstår så har detta givit upphov till en mängd tungvrickare av typen "skäller mamma på hampahästen?".

Den glada nyheten är att det inte är så himla svårt att faktiskt - i vuxen ålder - lära sig att både uppfatta och producera de här tonerna. Vi har prosodi (språkmelodi) i svenskan som ganska väl motsvarar det som pågår i kinesiskan. Faktum är att svenskan till och med räknas till den grupp av språk där man har betydelsebärande toner (tänk "tomten" som omger huset och "tomten" i luva).

Vilka är då de här tonerna - och deras tonlösa komplement? Svårt att förklara och lätt att länka till (kvinnan i det här klippet kallar faktiskt icke-tonen för den neutrala tonen och det ska jag också göra i fortsättningen).

Nedskrivet ser det ut så här:

mā 妈 - mamma - första tonen: hög, flat ton

má 麻 - hampa - andra tonen: stigande ton, som i en fråga

mǎ 马 - häst - tredje tonen: låg ton, som i sin renaste form gör en liten dipp och sedan går upp igen

mà 骂 - skälla (på) - fjärde tonen: fallande ton, låter lite avsnoppande

ma 吗 - frågepartikel - neutral ton: det händer inte så mycket alls, liksom

(Här har jag använt så kallad Simplified Chinese, vilket innebär att tecknen är något förenklade i förhållande till de traditionella tecknen.)

Sedan ska man inte tro att man är hemma på något sätt bara för att man kan sätta en enskild stavelse tonmässigt - det har man väldigt lite användning av i praktiken. Det är när man börjar sätta ihop olika stavelser som det börjar hända grejer, men det tar vi en annan gång.

Alltså, kan det finnas någon som inte blir glad av det här?

torsdag 27 oktober 2016

Våga ta steget!

Jag tror att jag ska satsa nu. Våga kasta mig ut i det okända. Det nya. Acceptera att världen rör på sig.

Jag tror helt enkelt att jag ska sluta sätta ett komma efter "hej".

Det finns ju ingen annan människa som gör det nuförtiden. Anledningen till att jag gör det är att vi lärde oss i lågstadiet att så gör man. Men det var ju för jösse namn tidigt 80-tal. Och lärarinnan själv måste ha varit i sextioårsåldern vid den tidpunkten.

Nog för att jag brukar vara motsträvig - ja, rentav reaktionär - språkmässigt, men någon gång ibland måste man ju släppa taget och acceptera att förändring sker runt omkring en, vare sig man vill eller ej. Till och med tyskarna reviderar ju sin stavning då och då (jag sörjer fortfarande alla förlorade ß, men det är jag det).

Så hej alla därute! Nu stryker vi det där förlegade kommat!

tisdag 25 oktober 2016

Språkporr #2 - isländskans envetenhet


Isländska kan vara det vackraste språket på jorden. Jag älskar att lyssna på det. Det är aspirerat (det liksom flåsas lite) på ett alldeles särskilt sätt och den allmänna uppfattningen(?) att allting slutar med -ur visar sig stämma förvånansvärt ofta.

Jag älskar också hur isländskan vägrar att inrätta sig i ledet och låna in främmande ord och i stället hittar på egna. Hör här bara: sjónvarp (tv), sími (telefon) och - min personliga favorit för det låter så himla romantiskt på något sätt - tölva (dator).

Sjónvarp betyder "synkast", och där är ju faktiskt tyskan inne på samma linje med sitt fernsehen (verb) och Fernseher (substantiv) som betyder "fjärrse/-titta" respektive "fjärrseare/-tittare". Sími vet jag faktiskt inte vad det betyder, men jag skulle tro att det är samma ordstam som i söm (seam, som bekant, på engelska). Tölva betyder helt enkelt "räknare" (vi har ju ett gammalt ord på svenska, tälja, som betyder just "räkna"), men oj, vilken fornnordiskt förförisk klang det ordet har jämfört med dator.

Vänta nu! "Dator", ja. Varifrån kommer det egentligen? Tyskan, italienskan och japanskan har här valt den anglicistiska varianten (Computer, computer, respektive コンピュータ(konpyūta)) och franskan och spanskan har en annan, sinsemellan besläktad variant (ordinateur respektive ordenador). Men dator? Det måste ju betyda "givare" (från latinets dare (ge)), men var har vi fått det ifrån?*

Det visar sig att svenskan är lite egensinnig den också ibland. Go svenskan!

* Etymologi för ordet "dator"