lördag 31 december 2016

Jag tycker till #8 - Skam


Men det här var väl fantastiskt glädjande?! Att det plötsligt dök upp en ungdomsserie från ingenstans som liksom har alla rätt!

För det här är bra. Riktigt bra. På det där sättet man själv skulle vilja få till, som författare i ungdomsboksgenren (vilket fortfarande känns helt sjukt att jag kan kalla mig!). Man vill fånga sin tilltänkta publik på just det här viset. Bara sätta en krok av sympati med karaktärerna i själen på folk och inte släppa taget förrän boken är slut - och helst inte riktigt då heller, så klart.

Och, ojojojojoj, vad den där själskroken sitter i det här fallet. Man älskar dem allihop: Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Man våndas med dem, och gläds, så klart, när det finns en liten ljusning i deras rätt så knepiga tillvaro. Det är i sanning inte lätt att vara tonåring - något vi alla kan relatera till - men i de här tjejernas fall så har de trots allt varandra, även om det inte sällan uppstår slitningar dem emellan. Och det är just den grundläggande tryggheten som ändå finns i tjejernas relation som gör att jag kan slappna av och låta mig dras med i alla svängningar, utan att själv gå sönder av smärtsamma igenkänningsminnen från min egen ungdom.

Att det ska behöva göra så förbannat ont att vara ung! Just när man är som mest sårbar. Kausaliteten går väl rimligtivs i allmänhet åt andra hållet - att man är sårbar när man är ung och det är därför det gör så ont - men det är lätt att tänka tvärtom och att det är någon sorts Murphys lag som är i farten.

Sedan all denna fysiska skönhet som slår emot det medelålders ögat. Vilka vackra unga människor! Och så VET man med nästintill absolut säkerhet att de går omkring och hatar sitt eget utseende. Jag vet hur jag avskydde hur jag såg ut, och jag vet hur jag idag baxnar när jag ser foton på mig själv från tjugofem år sedan - för jag var en blomstrande skönhet! Liksom i stort sett ALLA unga människor. Så förfärligt att tänka sig att de förmodligen ägnar en betydande mängd tid åt att plåga sig själva på obefintliga grunder. Det ska också sägas att jag tycker att serien är befriande fri från kroppsfixering! Anledningen till att jag kom in på någonting som tangerar detta är väl helt enkelt mina egna upplevelser från ungdomen. (F.ö. pekade min två och ett halvt år gamla dotter på den pausade skärmen, som just då visade en närbild på den rödlätta karaktären Eva, och sa "det är mamma". Lilla gullunge. Hon ser sin mamma genom ett kraftfullt kärleksfilter.)

Och William då. Hjälp. När jag ser den där blicken delas jag i två delar: Den vuxna delen skulle aldrig ta i pojken med tång, ens i teorin - jag är hjärtligt ointresserad av småpojkar - men den andra delen - tonårsflickan i mig som vägrar att helt ge upp andan - hon faller både hand- och hjälplöst.

Blicken som fäller tonårshjärtan (och vissa delar av medelålders sådana)

Nu vill jag skriva någonting lika bra som Skam. Men hur fan ska det gå till? Dessutom är jag lite nervös för att folk ska tro att jag rippat min egen karaktär Imane (bästis till min protagonist i En väktares bekännelser) från den här serien - hon är, liksom Sana, klok, rivig muslim i hijab.

Min rekommendation till alla är: Se den här serien! Den finns på SVT Play. Seså! Bara att sätta igång!


tisdag 27 december 2016

Jag tycker till #7 - Suicide Squad


Jag har funderat en del över varför vissa filmer fungerar och andra inte. Det är jag inte ensam om. Om man det visste så skulle väl alla filmer vara av den typen som fungerar. Vilket exempelvis denna film tyvärr inte är.

Men varför fungerar den inte? Det verkar vara så goda förutsättningar. Superhjältar - eller mest superskurkar - och CGI-upphottat glädjevåld brukar ju kunna bli hur bra som helst.

Till syvende och sist är det väl så att man måste gilla karaktärerna. Eller avsky dem. Eller någonting. Man kan inte bara inte bry sig, för då faller det platt.

Och så måste man fundera lite över hur man castar. Att ha Will Smith som hårding fungerar aldrig. Det bara går inte. Vi älskar honom för mycket och vet hur himla mysig han är. Nuförtiden kan man möjligen, möjligen få honom att se någorlunda vuxen ut - tills för några år sedan var även detta omöjligt - men det räcker ju inte.

Alltså, det går ju bara inte ...

Och att axla The Joker efter Jack Nicholson och Heath Ledger är ju också dessvärre nästan omöjligt. Jag tycker att de kanske har satsat åt rätt håll - med en komplett institutionsgalning - men det når inte hela vägen. Eller ens halvvägs.

Cuh-rayzee - men inte tillräckligt övertygande

Hans flickvän är väl den som funkar bäst. Även om jag är allergisk mot tjejer i tros-minimala shorts och hopplösa skor i superhjälte/-skurksammanhang. Eller i alla sammanhang, om jag ska vara ärlig. Men visst, hon är lite charmig på sitt sätt. Och hennes repliker är de som funkar bäst.

Okej, trots väldigt små byxor

För annars är replikerna också det som drar ned den här filmen. Om man ska ha oneliners så får man fantamej se till att de går hem. Nu kommer jag dessvärre inte ihåg tillräckligt från filmen för att kunna återge en enda replik, men oerhört fritt parafraserat så säger krokodilkillen (vad han nu hette) så här: "You are only guests underground, I live there" (detta strax innan han kastar sig ned i ett översvämmat tunnelbanesystem). Han säger också - apropå att till och med den undersköna tros-shorts-tjejen är "ugly on the inside" - att "I'm beautiful". Jag tror att vi förväntas tycka att det är charmigt.

Killer Croc, hette han visst - här iförd 70-talsbrun plyschhuva

När Will Smith sedan också påstår att han aldrig älskat någon, för någonting i stil med att "how could I do what I do if I had?" så vill vi bara stänga av filmen. För allvarligt talat, om inte Will Smith älskat någon, så har ingen av oss gjort det (för övrigt framgår det från första filmrutan att han älskar sin dotter över allt annat, och det är ju heller inte meningen att vi ska tro honom, men ändå).

I övrigt är det något trams med urgamla häxvarelser som ska ta över jorden. Språket de pratar är schysst. Punkt.

And the rest is silence (filmen dör en stilla död efter att indirekt ha uttalat denna berömda replik från Hamlet).

måndag 26 december 2016

Middagslursgenusfunderingar

Mitt barn sover middag och jag passar på att kasta in ännu ett kort inlägg för att kompensera för radiotystnaden över julhelgen.

Tänkte vara lite genusmedveten och tipsa om denna artikel av Clara Lidström (tips om denna hittade jag själv här). För hon har ju rätt, inser jag när jag läser (läs själv, om du vill veta vad jag pratar om): Kvinnligt ses som just kvinnligt och inte allmänmänskligt. Jättekonstigt egentligen, när vi kvinnor utgör drygt(?) hälften av mänskligheten.

Googlade lite och upptäckte att 14 av totalt 113(?) utdelade Nobelpris i litteratur gått till kvinnor. 12%. Borde gå att balansera upp en aning. Noterade också att 12 av De Aderton är män.

Jag finns på Instagram!

Jojo, ingen kan komma och påstå att jag inte tar det här med sociala medier på blodigt allvar. När jag nu en gång - sist i Sverige - börjat synas ute i vimlet, så ska det genomföras tillfullo. Så nu finns jag alltså på Instagram. Jag vet ännu inte riktigt vad det är. Man lägger upp foton och följer folk till höger och vänster. Och lajkar. Men, vänta nu, är det inte det vi gör på Facebook?

Jag heter @safstromelin, tror jag.

Julledighet

Ett bombsäkert sätt att inte få någonting gjort ö.h.t. är att vara ledig över jul. Eftersom all vaken tid måste ägnas åt att försöka roa den uttråkade avkomman, så blir allting annat liggande. Ingenting blir skrivet, vare sig blogginlägg eller böcker. Lägg en lätt förkylning till detta så är stiltjen fullkomlig.

Jag skulle vilja skriva lite om Suicide Squad, som jag och maken såg igår när dottern äntligen hade somnat för natten. Möjligen gör jag ett försök i kväll. Om vi skulle ha sådan tur att hon återigen somnar utan att jag faller i dvala intill henne.

Urk, jag mår verkligen halvdant. Ont i kroppen.

Se där, nu slog jag mitt eget rekord i tråkigt inlägg.

fredag 23 december 2016

Jag tycker till #6 - Rogue One


O, lycka! Där - som man säger - satt den! Den bästa Star Wars-filmen sedan ... någonsin?

Nej, nu ska vi inte förhasta oss. Allting bygger ju på att de tre originalfilmerna (episodes IV-VI) var revolutionerande fantastiska när de kom och har hållit makalöst väl genom åren, tack vare genomtänkt, genomarbetat världsbygge + hantverksglädje + hejdundrande jävla fantasifullhet.

Och låt mig göra en liten avstickare här och fundera över just detta med fantasifullhet. Har ni sett någon intervju med George Lucas? Slår han er som en festlig kille? Vill man - om man inte vet att han är pappa till ett av filmhistoriens x antal underverk - hamna bredvid honom under en längre middag? Är det bara jag som tänker att jag skulle somna med ansiktet i räkcocktailen? And yet, liksom. Han har tänkt ut - om inte allt - så det mesta av detta vidunderliga fenomen som är Star Wars.

Kul kille?

Åter till saken: Ingenting kan mäta sig med originalrullarna i fråga om genomslagskraft och paradigmskapande, men, oj, vad bra den här filmen var. Den var tamejfan helt jävla suverän!

Man har hållit vinkningarna till de gamla filmerna på en lagom nivå. Precis så mycket som man vill ha och inte mer. Med risk för SPOILERS så flashar saker förbi som vi alla som var med när det begav sig känner igen och kan le åt eller bara få gåshud av: R2-D2 och C-3PO (jepp, det är den stavning jag föredrar) är med i ganska exakt en sekund, ljuden är så starwarska att man får ståpäls och jag kan t.o.m. tycka att det är lite roligt när våra hjältar råkar gå in i just de fula fiskar som Luke sedan kommer att stöta på i Mos Eisley-cantinan.

Remember dessa styggingar?

Likaså har man hållit CGI:n till ett minimum ... Öh, nej. Rättelse: Man har hållit den uppenbara ful-CGI:n till ett minimum. Man har på ett charmigt sätt återgått till en hel del masker och i övrigt lågmälda bakgrundsanimationer vad gäller de olika rymdvarelser som förekommer. I stället för att låta stora, ritade vidunder trampa förbi i förgrunden bara för att "titta, vi kan animera!". (Och Sy Snootles originalframförande! Vad jag saknar det i den "förbättrade" Return of the Jedi!'' (Läs mer om denna tragik och se underbara filmsnuttar här.))

I stället för detta ...

... fick vi detta

Men animera kan de verkligen nuförtiden och - håll i er nu, för här kommer en bekännelse (samt SPOILER) av stora mått - jag hade alltså ingen aning om att Moff Tarkin var fucking animerad!! Jag är typen som absolut inte vill veta ett skit i förväg om en film, och detta hade alltså gått mig totalt förbi - och det FORTSATTE att gå mig förbi HELA filmen!! Visst, jag tänkte att de hade fräschat upp honom en aning i datorn och jag tyckte mig se någon form av neurologiskt problem med hans ansiktsmuskler ibland, vilket jag tillskrev hans framskridna ålder. Men, jesus, vad de lurade mig! Och det är ju fruktansvärt pinsamt, eftersom allt alla talar om är hur illa CGI:ad Tarkin är. Om jag hade tänkt efter i EN enda sekund, så hade jag ju fattat att han rimligen knappast ens kunde vara vid liv fyrtio(!) år after the fact (och Peter Cushing dog ju alltså mycket riktigt 1994), men jag är en extremt lättlurad åskådare och brukar helt enkelt inte tänka så klart när jag är inne i någonting.

The real thing? CGI? Fråga inte mig, tydligen

För här kommer det viktigaste: inne i det var just vad jag var. Från första stund, när Mads Mikkelsen stod där med sina läppar och bara var så himla Star Wars! Hela historien med (SPOILER) hans dotter som var tvungen att klara sig på egen hand var så himla gripande och hjärtskärande (särskilt för en förälder, vill jag påstå - jag som fortfarande är lite ny på den fronten). Och det var inte en massa trams. Det var blodigt allvar mest hela tiden. Missförstå mig inte nu - jag gillar ett gott skämt lika mycket som någon annan (har ni tänkt på att folk som säger så alltid ljuger?) - men jag tyckte att det räckte fantastiskt väl med den cyniske, fullständigt otöntige roboten K-2, som jag tokälskade!

Lång och cynisk (nej, inte John Cleese)

Hur var det med kvinnor i universum då? Fanns det några den här gången, förutom den vackra protagonisten? Nja, njo. Den där pottfrippade senatorn ("Many Bothans died to bring us this information") var ju med (ej CGI:ad, utan re-castad och - hör och häpna - föryngrad) och även en till rebelledare(?) av kvinnligt kön som hade några repliker. Dessutom hade rebellerna inte mindre än två kvinnliga stridspiloter (eller var det en och samma?). Annars var det faktiskt rätt tunnsått.

"Many Bothans died to bring us this information" no 1

"Many Bothans dies to bring us this information" no 2

Nej, hörni, mednördar. Nu slutar jag att skriva en massa tjafs om det här, så att ni i stället omedelbart kan rusa iväg och se filmen!

tisdag 20 december 2016

Musikbekännelse

Frozentjejerna sneglar på varandra

En lustig sak som händer mig i juletider är att jag blir extra mottaglig för smörig musik. Jag vill inget hellre än att spela sus-ackord och lagom mesjazziga arrangemang av gamla Disneydängor. Julmusik slinker också ned, så klart. Jag köper noter på Musicnotes och sitter med paddan vid pianot och smörar loss med exempelvis en mysharmoniserad variant av "Have yourself a merry little Christmas".

Min absoluta favorit just nu är "Do you want to build a snowman?" från Frozen. Gosse, är mitt ansikte rött. Men så är det i alla fall. Den där inledningen (som återkommer som en mellanspelsgrej också) är så himla musikalartat kletigt härlig att spela.

söndag 18 december 2016

Bevisligen en bra mamma

Ofta tvivlar jag på att jag är någon vidare bra mamma till min två-och-ett-halvt-åring. Men ibland fullkomligen excellerar jag. Här är bevismaterialet efter julpyssel här hemma under gårdagen.

Påtagligt pepparkaksbaksresultat

Handgripligt flörtkulepysselbevismaterial

Ingen kan komma och påstå att jag inte skulle ha mina stunder som mamma betraktat. Det är det heller ingen som har gjort. Vilket är tur för vederbörande. (Povel Ramel, vet den beläste/-a.) 


fredag 16 december 2016

Årets gran


Igår köpte vi gran och klädde den. Som man kan se är det en viss övervikt på pynt i granens absoluta nederkant. Min dotter är två och ett halvt.

Tungan rätt i mun

Igår fick jag skäll av en vän för att jag uttryckte mig på ett sätt som kunde uppfattas på ett mindre bra vis på min andra blogg, En väktares bekännelser. Jag kan tyvärr inte vara mer specifik än så, för då riskerar jag att vara olämplig igen. Har nu redigerat i andra bloggen.

Samma vän är också den som ser till att mina böcker inte innehåller alltför stötande formuleringar. Det är verkligen skönt att ha någon som tänker på detta åt en så att man inte behöver trampa i de allra värsta klaveren. Men ibland hänger jag inte ens med i resonemanget om varför någonting skulle vara stötande, och ibland håller jag bara inte med.

Jag är just nu i valet och kvalet vad gäller några ord som jag använt i det råmanus som finns till uppföljaren till En väktares bekännelser. Själv tycker jag inte att de är potentiellt upprörande - eller i alla fall inte tillräckligt upprörande. Men det är alls icke omöjligt att jag ändrar ändå - jag har gjort det förr - bara för att min vän är så säker på sin sak. Jag har en tendens att förlora de här striderna.

För övrigt tror jag att sagda vän är den enda som läser den här bloggen med regelbundenhet. Så jag säger så här direkt till dig: Tack, för att du ser till att jag håller mig till den smala, politiskt korrekta vägen! Och förlåt, om jag någon gång skulle välja att dundra fram på min egen bana!

Författarskola #10 - två spår


Nu har jag i min manusbearbetning efter första feedbacken från vänner kommit till en punkt då jag tamejfan inte vet hur jag ska lösa en grej på bästa sätt. Och nu tänker jag jobba vidare på så vis att jag splittar upp det hela i två separata spår - alltså i två manus, som jag kommer att redigera oberoende av varandra och sedan försöka avgöra vad som blir bäst.

Man gör ofta så här i datasystemssammanhang - alltså splittar upp i två separata spår - dock inte normalt sett för att se vad som blir bäst, utan för att två olika kunder vill ha olika varianter på ett och samma system. Varpå systemet omedelbart upphör att vara just ett och samma system ... Eftersom jag vet hur skakigt det brukar bli med parallella spår som ändå ska fortsätta att utvecklas parallellt och gemensamt på rätt ställen, så att säga, så känner jag mig automatiskt lite skeptisk till min egen plan.

Säkert är det inte helt ovanligt att författare jobbar med både två och flera spår, även om det för mig känns vanskligt och svårt. Men just i detta fall, eftersom det gäller en ganska isolerad sak, men som ändå är stor nog att jag inte riktigt kan överblicka resultatet genom att bara tänka, så kör jag på det här.

MEN, jag har för avsikt att så fort som möjligt avgöra vad som fungerar bäst och omedelbart fimpa den andra varianten, så att jag inte är inne och pillar för mycket och dessutom försöker göra det på två ställen. I datavärlden har man massor med avancerade verktyg för att hjälpa till med just versionshantering, men att försöka hålla två olika Word-dokument i (lagom) fas ... Det finns säkert stöd för det också, men jag är absolut inte insatt och kommer heller inte att försöka sätta mig med det problemet, förrän jag ser att det börjar skita sig och det blir alldeles nödvändigt.

Nu, tillbaka till mina tvillingmanus. Håll tummarna!

torsdag 15 december 2016

Författarskola #9 - första feedbacken


Nu har två av mina vänner läst manuset till den tänkta uppföljaren till En väktares bekännelser. Båda är faktiskt överens om att den är bättre än del ett(!), vilket gör mig både överraskad och glad, eftersom båda älskar En väktares bekännelser.

Bra så. Sedan har framförallt den ena av mina vänner kommit med högst relevant kritik, medan den andra mest har bombarderat mig med bekräftelse (vilket även den förra gjort).

Det är vansinnigt läskigt med kritik. Även konstruktiv, otroligt uppbygglig sådan. Man känner liksom att hela korthuset riskerar att rasa. Som om man plockat fel pinne i plockepinn och allting bara rullar iväg åt olika håll.

Men - och här har vi dagens lektion - det är både möjligt och helt nödvändigt att arbeta sig igenom detta. Visst, man kan ha lite skakiga grunder som känns omöjliga att ändra på ett genomgripande sätt utan att stjälpa hela bygget, men det brukar faktiskt gå att skruva och pilla, utan att man behöver skriva om hela boken.

Och det fina är att när man faktiskt har ett engagerat förlag bak ryggen, så behöver man inte ens lösa det helt och hållet på egen hand. Vänner kan också hjälpa till - och det gör mina på ett ytterst kompetent sätt - men det känns extra bra att ha en liten stab av proffs (två stycken redaktörer) som kommer att stöta och blöta och tänka åt en när det bara står still. Så vi kommer att få till det i slutändan.

Jag tror det i alla fall. Eller så är allting precis den bajskorv jag befarade och förlaget sparkar bakut med en gång.

Men om det skulle vara så, så får jag väl resa på mig, sopa upp bitarna av mig själv och skriva vidare.

Det är jobbet.

tisdag 13 december 2016

Sorgesång #4 - En psykopat vid makten


Återigen är det Trump som orsakar min sorg. Han är inte ens på plats i Vita huset än, men läs det här.

Kontentan är att vi har en livsfarlig man i närmast absolut maktposition i det oerhört mäktiga och internationellt inflytelserika USA. Han tillsätter olika, honom trogna, pajasar (ej harmlösa sådana) på politiska toppositioner och skapar på så sätt en fullständigt galen administration. Han hetsar ohämmat mot den som har mage att kritisera honom, håller journalister på så stort avstånd det bara går, bedriver hejdlös nepotism, samt gör vad han kan för att få till effektiv censur i media.

Det läskigaste av allt, vilket berörs i denna artikel (se ovan), är väl hur man kan tänka sig att han kommer att bete sig vid nästa val, när han löper risk att förlora den makt han tillskansat sig ...

Får man hoppas att någon dör en plötslig galopperande död? Förmodligen inte. Men det kan nog inte hjälpas i det här fallet.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

måndag 12 december 2016

Författarskola #8 - lämna ifrån dig manuset!


Jag är själv urusel på att låta någon annan läsa mitt manus. Men till slut måste man göra det. Paradoxalt nog är det ju faktiskt så att man vill bli läst i slutändan. Eller? Jo, det vill man.

De flesta är nog bättre än jag på att låta andra tycka och tänka kring det egna manuset. Säkerligen är det en massa författare som jobbar på det sättet att de under själva skrivandet låter förläggare/nära och kära läsa och på så sätt delta i skrivprocessen. Kanske hamnar även jag där en dag - för det verkar objektivt sett rimligt att resultatet blir bättre om man gör så. Det är bara det att för mig känns det som om mina idéer dör en stilla död så fort jag yppar dem för någon annan.

Men nu är det i alla fall dags för mig, och igår skickade jag faktiskt en pdf till en väninna. Min redaktör får den på måndag, förmodligen något justerad.

Det här är inte roligt någonstans just nu. Men det är ju författare jag vill vara - till varje pris - och "detta är jobbet" (som min man brukar säga till mig).

söndag 11 december 2016

Språkporr #10 - islänningen räknar till fyra


Att räkna till fyra är inte speciellt svårt på något språk (som jag känner till närmare), inte om man bara ska rada upp siffrorna liksom. Piece of cake. Sedan går det ju att krångla till det när man plötsligt ska göra någonting mer med siffrorna, som att man i japanska och kinesiska använder "counters" (jag vet uppriktigt sagt inte vad det heter på svenska), d.v.s. att man utöver själva räkneordet lägger till en sorts partikel som i någon mening beskriver vad det är vi har flera av:

两只老虎 - liǎngzhī lǎohǔ - två "stycken" tigrar (kinesiska)

六本木 - roppon gi - sex "stycken" träd (japanska - jajamensan, stadsdelen Roppongi i Tokyo betyder helt enkelt "sex träd")

Men det är värt ett helt eget inlägg, så jag stoppar där.

Vad är det islänningen gör då, som förtjänar att nämnas här? Jo, det ska jag berätta!

I isländska böjer man räkneorden upp till fyra efter genus och kasus - till och med latinet gör det bara upp till tre! Man blir yr av blotta tanken! Och lycklig, så klart.

Men, ok, för den som inte riktigt kommer ihåg det här med kasus (eller genus för den delen), så kan det exempelvis se ut så här.

þarna eru fjórir hestar. (Där är fyra hästar.)

Ég sé fjóra hesta. (Jag ser fyra hästar.)

Ég gef fjórum hestum gulrót. (Jag ger morot åt fyra hästar.)

Hérna eru gulrætur fjögurra hesta. (Här är fyra hästars morötter.)

Okej, skitskumma meningar, men jag har försökt hålla det enkelt. Det vi ser här är hursomhelst räkneordet fyra i nominativ, ackusativ, dativ och genitiv (kasus), i samtliga fall i maskulinum (genus), eftersom hestur är ett maskulint ord på isländska.

Varför ägnar jag inte hela mitt liv åt detta språk?! Obegripligt.






fredag 9 december 2016

Jag tycker till #5 - Star Trek: Beyond


Star Trek har alltid dragits med major problems. Och många av dessa tycker jag faktiskt att man har försökt åtgärda (med varierad framgång) i den här filmen.

Det är ju ingenting konstigt med att ett futuristiskt rymdkoncept som tillkom på det glada sextiotalet är behäftat med en massa trams - det är snarare oundvikligt. Allting är i någon mån ett barn av sin tid, och Star Trek är det eventuellt lite mer än många andra saker.

I min ungdom rådde något slags Coca Cola-vs-Pepsi-krig mellan Star Trek och Star Wars och jag var militant Star Wars-fan. Såpass fanatisk att jag egentligen inte sett tillräckligt mycket Star Trek för att alls uttala mig. Men det tänker jag göra i alla fall. Folk som verkligen vet någonting om Star Trek kan förfasa sig allt de vill och peka på olika felaktigheter i inlägget, men det må vara hänt. Det som nämns här är mer känslomässiga, högst subjektiva fakta.

Vad är det för problem jag anser att Star Trek haft genom alla år då? Här är några av dem:

1. Alla i världsrymden pratar obruten engelska (klingon i all ära, men det är inga problem att vid behov övergå till engelska).

2. Alla utomjordingar är fullständigt humanoida, så när som på benstrukturen i pannan. Eller, i förekommande fall, pottfrippa och spetsiga öron.

Tungt utomjordingskap

Lättare utomjordingskap

3. Livet ute i rymden är sterilt och okomplicerat, utan närmare påverkan på dem vars tillvaro detta utgör.

4. Rymdskeppet Enterprise är utrustat med någon sorts energisköldar(?) vars kapacitet mäts i procent. Det enda som händer medan sköldarna håller på att ge upp är att det börjar spraka i hörnen på kommandobryggan.

5. Alla prekära, planetärt situerade situationer kan lösas genom att man beamas upp i skeppet.

6. Vulcans (såsom allas vår Mr Spock) kan inte för sitt liv - ens efter att ha levt tillsammans med människor i åratal - begripa vad det är vi talar om när vi använder metaforer.

"What the f***?"

7. Vulcanhälsningen är fruktansvärt töntig.



Hur bemöts dessa problem i filmen? Jo, det ska jag berätta:

1. I den här filmen, i stället för att alla obesvärat talar världsrymdens lingua franca (engelska), så blir besättningsmedlemmarna hela tiden lika ställda över att utomjordingarna pratar engelska. Såpass ställda att de frågar: "How can you speak our language?" Och utomjordningarnas engelska är dessutom bruten på olika charmiga sätt. Min absoluta favorit är kvinnan av utomjordisk härkomst som inte talar engelska alls (utan någonting som låter som en blandning av något slaviskt språk och isländska), men vars språk simultanöversätts av någon sorts programvara. Det är lite som när man tittar på en engelskspråkig dokumentärfilm översatt till franska: Så fort själva berättarrösten (som är på franska) försvinner och det övergår i direktprat (någon välrenommerad forskare eller dylikt uttalar sig om ett eller annat) så lägger man en ljudmatta av franska över engelskan, så att det blir omöjligt att lyssna på/förstå något av språken. Här är det dock extremt lyckat! Om man som jag är en inbiten språknörd, så är det helt underbart att höra dämpad "utomjordiska" strax under den begripliga, lätt dataintonerade engelskan. Slå det, Siri!

Icke engelsktalande utomjording med toppigt huvud, får en översättningsdevice av en annan utomjording - även denne med toppigt huvud (dock inte med exakt samma benstruktur, vilket gör att vi förstår att han kommer från en helt annan planet än den icke engelsktalande utomjordingen)

2. De flesta aliensarna i filmen är fortfarande ganska ordentligt humanoida, men det finns undantag. Och man har utökat benstrukturen i pannan, så att alienskapet i stället omfattar hela huvudet (se illustration ovan). I förekommande fall med en sorts "gripkam" på hjässan, där man kan förvara saker. (Okej, okej, det har omfattat hela huvudet även tidigare, men inte med fullt fungerande gripkam i alla fall!)

3. I stället för att alla utan att fundera över saken flyger omkring i rymden stardate efter stardate, så tänker de på sina familjer och Kirk själv har faktiskt planerat att han ska lägga ned hela grejen, efter innevarande uppdrag. För övrigt är det väldigt fint att det visar sig att Sulus familjesituation är av det mindre traditionella slaget, helt utan att man komplicerar saken: Han har (ser det ut som) en dotter tillsammans med sin pojkvän/make. Inga konstigheter där, liksom. Sådant bejublas. Det känns också som att man på så sätt har försökt röra sig en bit bort från sextiotalet. Det har man däremot inte när det gäller den kvinnliga delen av besättningen på Starship Enterprise: Kvinnorna går omkring i löjligt kortkorta små klänningar i typiskt sextiotalssnitt. Det tycker jag faktiskt att man lätt hade kunnat ordna, utan att döda Star Trek-själen. Men men, man kan inte få allt. Hur gled jag in på genus här? Jag vet inte, men grejen är i alla fall att de försökt få människor att vara människor. Det är läskigt och jobbigt att vara ute i det okända hela tiden.

4. När det gäller skeppets skyddssköldar så nämns de knappt! Visst, "shields are inoperable" och de ska rerouta någon energy-blablabla on the fly när det börjar gå illa, och någon procentsats nämns väl kanske i detta sammanhang, men det sprakar inte i hörnen på kommandobryggan, utan (SPOILER ALERT) The Enterprise går sönder och samman och störtar till sitt fördärv. Plain and simple. (Okej, det har visst hänt även förr, men jag gillade att skeppet verkligen föll i bitar och att vi slapp "shields are down to x percent"-tjatet.)

5. Beamandet är inte heller det problemfritt. Man kan bara beama ett visst antal människor i taget och helst bara en i taget (för att de olika individerna inte ska blandas ihop huller om buller). Man behöver ha någon sorts signal-device på sig också. Tror jag. Jag kommer inte ihåg, men något var det med det där i alla fall. Det var åtminstone adresserat. Kudos!

6. Spock är riktigt gråtfärdig på sina ställen i filmen och smärta uthärdar han endast relativt stoiskt. Fortfarande säger han dock frekvent saker i stil med att "I fail to see the relevance of <insert något metaforiskt uttalande som en jording skulle köpa rakt av, utan att fundera över saken>". Men annars vore ju karlen inte Spock!

Spock har ont

7. Vulcanhälsningen används med måtta. En gång, tror jag. Och annars hade väl de seriösa fansen startat ett världskrig.

För övrigt kan jag säga att, inte helt oväntat, så måste Kirk i slutet dra i ett antal spakar på ett svåråtkomligt ställe för att rädda en hel (extremt Eschersk) rymdstad. Säkerhetsanordningar får självfallet aldrig finnas lättåtkomligt - vilket ju är en allmän filmsanning, som inte Star Trek ensamt ska lastas för. Dock kom jag då att tänka på följande Dilbert-strip:





onsdag 7 december 2016

You gotta love Facebook

Idag hade Facebook gjort en fin film åt mig, som visade highlights ur min tillvaro där under 2016. Jag gick med på Facebook 18 november i år, så de hade inte så mycket att jobba med. Resultatet blev fantastiskt roligt, tycker jag.

Det är så SKÖNT att veta att Facebook BRYR sig!

tisdag 6 december 2016

Evil Santa

God jul ...

Alltså, hur jävla läskig kan en tomte bli? Ok, det är väl ingen Evil Santa egentligen, snarare en Evil Elf, för det rör sig väl om en underhuggare till jultomten - fast om jag vore jultomten skulle jag ge honom sparken direkt. Han är dålig PR personifierad.

För den som vågar: Här är han i action.


Evil Elf in action

Man undrar ju vad det är han gör med den där förhårdnade gröten med vad som ser ut att vara gult mögel i. Inte fan äter han den i alla fall.

söndag 4 december 2016

Jag raljerar fritt #3 - vad säger kidsen?

Som 70-talist har jag självfallet en del gemensamma referensramar med mina jämnåriga, och för all del även med folk en liten bit både uppåt och nedåt i åldrarna. Vi som var med före informationsexplosionen. Medan mediautbudet fortfarande var begränsat. Jag tänker då främst i detta sammanhang på stående repliker som vi alla känner igen och förstår innebörden av, samt känner till konnotationerna kring.

Särskilt i juletider finns det en sorts sekulariserad litania som alla vi som var någotsånär fullvuxna under förra århundradet kan stämma in i. För du som är i min ålder vet precis vad jag syftar på om jag säger "Ska du lukta på glöggen, pojke?" och du vet vad som följer på repliken "Det var då en välsignad jul" (sannolikt vet du också det exakta priset på den stjärna som Karl-Bertil Jonssons pappa tagit med sig hem gratis från sitt varuhus). Vidare känner du till citat som "Vad är en bal på slottet?", "Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!" och "Jag är nog tuffare än somliga tror".





Mer generella året-runt-varianter av det här är exempelvis "Det går lika bra med selleri", "Lysande, Sickan!" och "Reflektion kolon".




Så har vi vårt amerikanska världsarv också, i form av t.ex. "You don't need to see his identification", "E.T. phone home" och "Hasta la vista, baby".




Jag tänker att generationen strax före min och mina gelikars har andra gemensamma igenkänningspunkter, som springer från exempelvis barnböcker, filmklassiker och rentav bibeln. Jag föreställer mig att fraser från standardläseboken från 40-talisternas barndom som "Mor ror, far är rar" (detta är i sig en parafras), "Play it again, Sam" (vilket Ingrid Bergman visst aldrig säger - hon säger "Play it once, Sam [...] Play it, Sam. Play As Time Goes By") från filmen Casablanca och "Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör" från bibeln, är något slags allmängods - och därtill kommer med all säkerhet en massa fina, kärnfulla talesätt och citat som jag inte känner till, av naturliga skäl.

"Mor ror, far är rar" (uttrycket är parafraserat)

"Play it again, Sam" (även detta något parafraserat, fr.o.m. 0:49)


Men kidsen då? Vad har de gemensamt på den fronten? Finns det över huvud taget citat som är lika allmänt bekanta som "Do, or do not - there is no try" nuförtiden? Bara det överväldigande utbudet torde göra detta knepigare i dagsläget. Och inte fan sitter de som tända ljus framför Kalle Anka på julafton? Förutsatt att de fortfarande kör det där uttjatade eländet (gör de det, så är det ju för min generations skull, inte för kidsen).


Självklart har ungdomarna stående uttryck/citat de säger till varandra i sina respektive sociala grupper, men jag vågar påstå att jag kan blinddejta vilken 40-plussare som helst och att vi kan tillbringa en nostalgisk kväll tillsammans där vi bollar kända repliker mellan varandra i fullständigt samförstånd. "Kom nurå! Vadå? Barnprogram i TV2!" (0:08) för hela slanten, liksom.

Har du inte känt igen något av citaten ovan? Grattis! Du är officiellt ung.

lördag 3 december 2016

Språkporr #9 - svenskans klurigheter

Här sitter jag och funderar över svenskans små fallgropar för någon som inte har den som modersmål.  Ibland gör vi det inte helt lätt för folk.

Ta exempelvis en prepositionsfras som "tala om". Beroende på var man lägger betoningen så kan den betyda två olika saker. 

"Tala om vad ni talar om." 

Denna fras går ju faktiskt, med lite god vilja, att läsa på fyra olika sätt, och det är fullt möjligt att en person som inte talar svenska som förstaspråk skulle ha svårt att hänga med på exakt vad man talar om (!). För oss som fått svenskan med modersmjölken är det ju inte möjligt att utan sammanhang, otvetydigt tolka exempelmeningen i skrift, men så fort vi säger den, så är alla tvivel som bortblåsta. Dock kanske inte för den icke hundraprocentiga svensken.

En annan sak som är lite småskum när man tänker på den är hur man använder "säkert" i svenska. Följande tänkta dialog är fullt möjlig:

"Hon är säkert där."
"Är det säkert?"
"Nej."

Även här finns det utrymme för förvirring. Men, visst, samma fenomen finns i någon variant i många indoeuropeiska språk (inte minst engelska: "I'm sure she's there." "Are you sure?" "No.").

Men låt oss vara lite ungdomliga och kanske även stockholmska (?):

"Hon är säkert där."
"Säkert." (Uttalat med avmätt spydighet.)

Detta betyder ju att åtminstone talare nummer två inte alls tror att vem vi nu talar om (deja vu!) är där (var nu där är). Fortfarande skulle vi genom att jobba med den ironiska tonen kunna förmedla ungefär detsamma på engelska, men det är väldigt kort och kärnfullt på svenska och utgör med största sannolikhet en fertil grogrund för missförstånd för den som inte är uppvuxen här.

En till språklig finess i form av ännu en prepositionsfras som kan ha olika, betydelsebärande betoning är "stöta på". Jag hade i min ungdom en colombiansk pojkvän som en dag glatt berättade för mig att han hade "stött på" min bästa väninna. Det där med betoning är inte lätt och han valde att lägga tonvikten på "stött". Han menade faktiskt något så oskyldigt som att han hade träffat på henne på stan.

"Jag har en stek i ugnen"

Nej, jag är inte gravid, tack gode gud - här blir det inga fler tillstånd av det slaget. Men häromdagen, när jag var och hämtade lillan hos morföräldrarna, hörde jag mig själv säga: "Vi måste skynda oss lite för jag har en stek i ugnen."

En stek. I ugnen. Jag! Hur gick det till? Hur gick jag från snabbmakaroner och prinskorv till gårkvällens rådjursstek med potatismos, gräddsås och smörslungade sockerärter?

Alltså, det är som att ha träffats av blixten och blivit utrustad med en superkraft (blink, blink, Karl Modig). Jag lagar mat och skulle till och med vilja gå så långt att jag säger att jag kan laga mat. Lilla moi! Lagar mat. Kan laga mat.

Och här är scoopet: Det är inte speciellt svårt. Det man behöver är lite tid på sig. För en enkilos köttklump i ugnen får man räkna med att det tar upp till 1,5 h i 125 grader - det beror på köttklumpens exakta natur o.s.v. Kärntemperaturer googlar man. En köttermometerapp hade ju varit smutt, men än så länge får man ha en fristående apparat - för termometer måste man ha, det är a och o.

Sedan är det bara att slappna av och pilla sig i naveln eller annan lämplig kroppshålighet. Och när det är ca en halvtimme kvar kan man skala lite potatis eller något och sätta på. Spadet från steken använder man sedan till eventuell sås, som då automatiskt får en proffsig ton. Alltså verkligen, det är löjligt tillbakalutat.

Men det här är alldeles nytt. De första fyrtiotvå åren av mitt liv levde jag på andras kokkonst (i synnerhet min mans, sedan tolv år tillbaka) alternativt ovan nämnda snabbmakaroner.

Sedan träffades jag av blixten.

fredag 2 december 2016

Författarskola #7 - färdig!


Den som minns "Beppes godnattstund" minns förmodligen även hur dockan Sigrid, som alltid satt på pottan, i slutet av varje avsnitt ropade "Färdig!". Och så nu även jag. Jag har klämt ur mig ett fullständigt manus till andra delen av En väktares bekännelser.

Och resultatet då? Är det, liksom eventuellt i dockan Sigrids fall, en bajskorv? Hur ska jag kunna veta det? Det är läskigt svårt att försöka avgöra.

En sak jag vet är att det är mycket jobb kvar. Först ska jag själv peta och bråka och få bort det värsta skräpet och sedan ska förlagets redaktörer in och göra detsamma - eller, ja, de ska tycka till och sedan är det upp till mig att försöka rädda situationen.

Okej, jag har gjort det en gång förr. Jag fixar det igen.

MEN ... Tänk om det verkligen är en bajskorv jag producerat. Går det då att göra någonting för att rädda den? Går den alls att använda på något sätt? Eller är det gör om, gör rätt som gäller?

Det är så himla svårt att försöka se på sitt eget alster med någotsånär neutrala ögon. Man är rädd för vad man kan upptäcka och det gör att hjärnan sparkar bakut och försöker rationalisera det man redan skrivit. Samtidigt hatar man vartenda ord och dömer ut hela texten som oläslig. Och det där med att lämna ifrån sig manuset - den eventuella bajskorven - till någon annan. Shit. Att man över huvud taget överlever.

Och tänk - tänk! - om förlaget säger "mm, okej, det här verkar rätt kört så vi lägger ned hela projektet". Dör man faktiskt då? Inte helt omöjligt.

Men nu går jag händelserna en aning i förväg. Först ska jag dra på mig plasthandskarna och se vad jag själv kan göra med min (eventuella) lilla hög med fekalier.

Var det själva lektionen? Att våga ta itu med det man är så rädd för? Förmodligen.

Återkommer.