Nu har två av mina vänner läst manuset till den tänkta uppföljaren till En väktares bekännelser. Båda är faktiskt överens om att den är bättre än del ett(!), vilket gör mig både överraskad och glad, eftersom båda älskar En väktares bekännelser.
Bra så. Sedan har framförallt den ena av mina vänner kommit med högst relevant kritik, medan den andra mest har bombarderat mig med bekräftelse (vilket även den förra gjort).
Det är vansinnigt läskigt med kritik. Även konstruktiv, otroligt uppbygglig sådan. Man känner liksom att hela korthuset riskerar att rasa. Som om man plockat fel pinne i plockepinn och allting bara rullar iväg åt olika håll.
Men - och här har vi dagens lektion - det är både möjligt och helt nödvändigt att arbeta sig igenom detta. Visst, man kan ha lite skakiga grunder som känns omöjliga att ändra på ett genomgripande sätt utan att stjälpa hela bygget, men det brukar faktiskt gå att skruva och pilla, utan att man behöver skriva om hela boken.
Och det fina är att när man faktiskt har ett engagerat förlag bak ryggen, så behöver man inte ens lösa det helt och hållet på egen hand. Vänner kan också hjälpa till - och det gör mina på ett ytterst kompetent sätt - men det känns extra bra att ha en liten stab av proffs (två stycken redaktörer) som kommer att stöta och blöta och tänka åt en när det bara står still. Så vi kommer att få till det i slutändan.
Jag tror det i alla fall. Eller så är allting precis den bajskorv jag befarade och förlaget sparkar bakut med en gång.
Men om det skulle vara så, så får jag väl resa på mig, sopa upp bitarna av mig själv och skriva vidare.
Det är jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar