Att räkna till fyra är inte speciellt svårt på något språk (som jag känner till närmare), inte om man bara ska rada upp siffrorna liksom. Piece of cake. Sedan går det ju att krångla till det när man plötsligt ska göra någonting mer med siffrorna, som att man i japanska och kinesiska använder "counters" (jag vet uppriktigt sagt inte vad det heter på svenska), d.v.s. att man utöver själva räkneordet lägger till en sorts partikel som i någon mening beskriver vad det är vi har flera av:
两只老虎 - liǎngzhī lǎohǔ - två "stycken" tigrar (kinesiska)
六本木 - roppon gi - sex "stycken" träd (japanska - jajamensan, stadsdelen Roppongi i Tokyo betyder helt enkelt "sex träd")
Men det är värt ett helt eget inlägg, så jag stoppar där.
Vad är det islänningen gör då, som förtjänar att nämnas här? Jo, det ska jag berätta!
I isländska böjer man räkneorden upp till fyra efter genus och kasus - till och med latinet gör det bara upp till tre! Man blir yr av blotta tanken! Och lycklig, så klart.
Men, ok, för den som inte riktigt kommer ihåg det här med kasus (eller genus för den delen), så kan det exempelvis se ut så här.
þarna eru fjórir hestar. (Där är fyra hästar.)
Ég sé fjóra hesta. (Jag ser fyra hästar.)
Ég gef fjórum hestum gulrót. (Jag ger morot åt fyra hästar.)
Hérna eru gulrætur fjögurra hesta. (Här är fyra hästars morötter.)
Okej, skitskumma meningar, men jag har försökt hålla det enkelt. Det vi ser här är hursomhelst räkneordet fyra i nominativ, ackusativ, dativ och genitiv (kasus), i samtliga fall i maskulinum (genus), eftersom hestur är ett maskulint ord på isländska.
Varför ägnar jag inte hela mitt liv åt detta språk?! Obegripligt.
Jag hade en litet isländskeprojekt en gång (jag följde en jättebra kurs på nätet som var gratis), men det var ungefär när jag nådde till det här stadiet som jag gav upp. Inte för att jag inte älskar de här formerna, för det gör jag, men det blev lite mycket att hålla reda på med den begränsade tid jag hade till mitt förfogande. Men kanske att jag börjar om en dag, för det är ett väldigt intressant språk. Och kursen var som sagt riktigt bra, även om en oroande andel av övningskonversationerna handlade om typ turister som hamnat i livsfara för att de gett sig ut på fjället utan karta och ordentliga kläder.
SvaraRaderaÅh, jag förstår dig! Alltså, jag kommer ju aldrig någonvart med isländskan jag heller. Det är en pågående förälskelse på avstånd bara. Men jag kan inte hålla mig borta. Är där och petar då och då, men räknar knappast med att nå hela vägen inom min livstid.
RaderaNär jag var yngre hade jag någon sorts idé om att man var tvungen att prata ett språk som en infödd för att ö.h.t. få påstå att man pluggade språket i fråga. Så dumt. Man behöver verkligen aldrig komma dit för att kunna njuta av språkliga egenheter.
Och ja, haha! Visst kan man få för sig att ön är lite livsfarlig? Jag är uppriktigt sagt inte så intresserad av att åka dit ...