Den som minns "Beppes godnattstund" minns förmodligen även hur dockan Sigrid, som alltid satt på pottan, i slutet av varje avsnitt ropade "Färdig!". Och så nu även jag. Jag har klämt ur mig ett fullständigt manus till andra delen av En väktares bekännelser.
Och resultatet då? Är det, liksom eventuellt i dockan Sigrids fall, en bajskorv? Hur ska jag kunna veta det? Det är läskigt svårt att försöka avgöra.
En sak jag vet är att det är mycket jobb kvar. Först ska jag själv peta och bråka och få bort det värsta skräpet och sedan ska förlagets redaktörer in och göra detsamma - eller, ja, de ska tycka till och sedan är det upp till mig att försöka rädda situationen.
Okej, jag har gjort det en gång förr. Jag fixar det igen.
MEN ... Tänk om det verkligen är en bajskorv jag producerat. Går det då att göra någonting för att rädda den? Går den alls att använda på något sätt? Eller är det gör om, gör rätt som gäller?
Det är så himla svårt att försöka se på sitt eget alster med någotsånär neutrala ögon. Man är rädd för vad man kan upptäcka och det gör att hjärnan sparkar bakut och försöker rationalisera det man redan skrivit. Samtidigt hatar man vartenda ord och dömer ut hela texten som oläslig. Och det där med att lämna ifrån sig manuset - den eventuella bajskorven - till någon annan. Shit. Att man över huvud taget överlever.
Och tänk - tänk! - om förlaget säger "mm, okej, det här verkar rätt kört så vi lägger ned hela projektet". Dör man faktiskt då? Inte helt omöjligt.
Men nu går jag händelserna en aning i förväg. Först ska jag dra på mig plasthandskarna och se vad jag själv kan göra med min (eventuella) lilla hög med fekalier.
Var det själva lektionen? Att våga ta itu med det man är så rädd för? Förmodligen.
Återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar