"Jag har en stek i ugnen"

Nej, jag är inte gravid, tack gode gud - här blir det inga fler tillstånd av det slaget. Men häromdagen, när jag var och hämtade lillan hos morföräldrarna, hörde jag mig själv säga: "Vi måste skynda oss lite för jag har en stek i ugnen."

En stek. I ugnen. Jag! Hur gick det till? Hur gick jag från snabbmakaroner och prinskorv till gårkvällens rådjursstek med potatismos, gräddsås och smörslungade sockerärter?

Alltså, det är som att ha träffats av blixten och blivit utrustad med en superkraft (blink, blink, Karl Modig). Jag lagar mat och skulle till och med vilja gå så långt att jag säger att jag kan laga mat. Lilla moi! Lagar mat. Kan laga mat.

Och här är scoopet: Det är inte speciellt svårt. Det man behöver är lite tid på sig. För en enkilos köttklump i ugnen får man räkna med att det tar upp till 1,5 h i 125 grader - det beror på köttklumpens exakta natur o.s.v. Kärntemperaturer googlar man. En köttermometerapp hade ju varit smutt, men än så länge får man ha en fristående apparat - för termometer måste man ha, det är a och o.

Sedan är det bara att slappna av och pilla sig i naveln eller annan lämplig kroppshålighet. Och när det är ca en halvtimme kvar kan man skala lite potatis eller något och sätta på. Spadet från steken använder man sedan till eventuell sås, som då automatiskt får en proffsig ton. Alltså verkligen, det är löjligt tillbakalutat.

Men det här är alldeles nytt. De första fyrtiotvå åren av mitt liv levde jag på andras kokkonst (i synnerhet min mans, sedan tolv år tillbaka) alternativt ovan nämnda snabbmakaroner.

Sedan träffades jag av blixten.